Den franska detektiven irrade bort sig i biblioteket

Åren 2006-2017 blev det ungefär 500 inlägg på A French Detective Lost in the Library. 2013-2017 enbart 5 inlägg i en stadigt nedåtgående kurva. Därför behövs det en förändring och därför sker bytet från Blogspot till WordPress, här och nu.

Innehållet från den franska detektiven flyttades över hit under förra veckan och det gick relativt smidigt, förutom att alla filmklipp försvann. Det kan vara värt att veta om man börjar botanisera bland gamla inlägg.

Allt började en höst för 12 år sedan, med ett inlägg om The Whitest Boy Alive. Nu är det tidig höst igen och det finns egentligen bara ett viktigt säsongsbetonat budskap: Det är helt i sin ordning att lyssna på Nick Drake igen.

Junkyard Jazz


Det är många som har försökt att placera in Trudy and the Romance i ett fack. Det ligger på något vis i den musikjournalistiska ådran, annars blir det kaos. Men här är alltså ett band som låter doo-wopindie, garage, 50’s och 60’s på en och samma gång. Själva har de kallat soundet för ”Mutant 50s pop”. Här har vi gitarrer som svajar så där ljuvligt, låtar som ibland är nära att kollapsa men som bara flyter på.


Influenserna kan höras relativt tydligt. När bandet fick frågan om hur deras supergrupp skulle se ut så blev svaret Jonathan Richman, Brian Wilson, Burt Bacharach och John Lennon. På följdfrågan om vilket band eller vilken artist man hade velat jobba med om valet var helt fritt så blev svaret att de ville ha Beatles som backing band.


I natt släppte Trudy and the Romance sin EP Junkyard Jazz, en skiva som ska ha skrivits under julhelgen förra året. Jag har själv förbokat 12”, vi får väl se när den dyker upp. Bandet hade innan igår släppt loss två av låtarna från EP:n, ”Is There A Place I Can Go” samt ”Twist It, Shake It, Rock & Roll” som en liten teaser. Nu när jag väl sitter här med hela kakan utnämner jag det här släppet till årets hittills bästa.

 

1. Seashore Overture” 

30 sekunder lång, men låter som en promenad längs med River Mersey en stekhet sommardag i juli. 


2. “Twist It, Shake It, Rock & Roll”

Känns väldigt Trudy. Det får inte bli för tight, det ska kränga lite. Sista halvminuten låter en smula The Libertines och det kan inte vara något dåligt.


3. ”Junkyard Cat”

”Junkyard Cat”, ja. Den här releasens zenit. Det är så många melodier att man tappar räkningen. Körerna som bandet alltid lägger helt perfekt blir än mer utsökta med lite call and response, lyssna bara mellan 1:08 och 1:15.


4. ”Ruff Ryder”

Med Trudy-mått mätt är det här inget märkvärdigt. Med vanliga mått mätt är det en svärtad liten skatt.


5. ”Is There A Place I Can Go”

Perfekt avslutningslåt. Drömskt, melankoliskt, helt enkelt oerhört vackert från början till slut.


Lyssna här.

 

Avslutningsvis, den viktigaste frågan.

När kommer albumet?



”En av världens tusen bästa låtar, ja, det är sant” #3

(Sedan 2012 har jag jobbat med en spellista på Spotify. Den här spellistan innehåller, subjektivt, världens bästa låtar. Fram till våren 2017 var det en 500-lista. När sommaren började glida över i höst hade den blivit en 1000-lista. Jag tyckte väl helt enkelt att det blev en större utmaning om jag dubblade antalet.
Det finns egentligen bara två regler. Spellistan ska alltid innehålla 1000 låtar, varken mer eller mindre. Eftersom listan är levande så läggs det till låtar då och då. Om det läggs till en låt, tas en annan bort. Regel nummer två innebär att en artist/ett band får ha med max 10 låtar i listan.
Låtarna som kommer att ligga under rubriken ”En av världens tusen bästa låtar, ja, det är sant” finns alla med i 1000-listan. Jag trycker helt enkelt på shuffle, ser vad som händer, och författar sedan ihop ett inlägg om just den låten. 
Spellistan kan nås via den här länken.)


The Embassy – ”Information” (2004)
I mitten av 00-talet var jag inte upp över öronen förälskad i The Embassy. Jag tyckte att det var bra, men inte mer än så. Det var lite samma gällande Studio och Air France. The Tough Alliance rankade jag betydligt högre, ända sedan ”Take No Heroes” dök upp på någon sedan länge nedstängd webbplats. TTA hade ett tydligt manifest och en attityd som genomsyrade allt. För att inte tala om Franke, vart håller ni hus?
Nu i efterhand inser jag att det var samma sak med The Embassy. Det är först nu, i backspegeln, som bolagen Service och Sincerely Yours gärning framträder tydligt. När jag idag tänker på de där åren i mitten av det förra decenniet så tänker jag ofta på just dessa konstellationer och hur upplyftande det var med hela den dåvarande göteborgs-scenen.
The Embassy släppte förresten en ny kassett nu i år (kassett, det känns väldigt 2017), lyssna gärna på den, speciellt ”MD”. Men just det, ”Information”.
Låten, i sin vackraste skepnad, finns med på maxi-singeln ”Wearing Our Pop Art Hearts On Our Sleeves” från 2004. Den finns även med på andra albumet Tacking från 2005. På albumversionen har man, troligtvis i ren galenskap, plockar bort den magiska gitarrslingan. Det här är en perfekt poplåt, rakt igenom. Den borde spelas som sista låt innan stängning på varenda klubb som har någon slags självrespekt.

”En av världens tusen bästa låtar, ja, det är sant” #2

(Sedan 2012 har jag jobbat med en spellista på Spotify. Den här spellistan innehåller, subjektivt, världens bästa låtar. Fram till våren 2017 var det en 500-lista. När sommaren började glida över i höst hade den blivit en 1000-lista. Jag tyckte väl helt enkelt att det blev en större utmaning om jag dubblade antalet.

Det finns egentligen bara två regler. Spellistan ska alltid innehålla 1000 låtar, varken mer eller mindre. Eftersom listan är levande så läggs det till låtar då och då. Om det läggs till en låt, tas en annan bort. Regel nummer två innebär att en artist/ett band får ha med max 10 låtar i listan.

Låtarna som kommer att ligga under rubriken ”En av världens tusen bästa låtar, ja, det är sant” finns alla med i 1000-listan. Jag trycker helt enkelt på shuffle, ser vad som händer, och författar sedan ihop ett inlägg om just den låten.
Spellistan kan nås via den här länken.

The Kinks – End of the Season” (1967)

Something Else by The Kinks är mitt solklara val när det gäller favoritalbum med The Kinks. Släppt i september 1967, just när the Summer of Love går över i höst. Det finns ett fåtal album som är rakt igenom höst för mig, Unhalfbricking med Fairport Convention, det mesta med Nick Drake och särskilt Something Else.

Det är ungefär 20 år sedan jag köpte albumet på cd, då som tonåring. Jag föll som en fura. Jag faller nog fortfarande.

Albumet är fullt av små historier kring en rad olika karaktärer, just det där historieberättandet som Ray Davies var/är så duktig på. Alla låtar förutom just ”End of the Season” är inspelade mellan hösten 1966 och sommaren 1967. ”End of the Season” spelades in i april 1966.

Jag ser det här spåret som en nyckellåt, så typisk för albumets helhetskänsla. Låten skulle kunna ses som en parodi, en 20-talspastisch, om den hade spelats in av vilket annat band som helst. I händerna på The Kinks blir den känslig och svävande, fylld av mästerlig melankoli.

”En av världens tusen bästa låtar, ja, det är sant” #1

(Sedan 2012 har jag jobbat med en spellista på Spotify. Den här spellistan innehåller, subjektivt, världens bästa låtar. Fram till våren 2017 var det en 500-lista. När sommaren började glida över i höst hade den blivit en 1000-lista. Jag tyckte väl helt enkelt att det blev en större utmaning om jag dubblade antalet.

Det finns egentligen bara två regler. Spellistan ska alltid innehålla 1000 låtar, varken mer eller mindre. Eftersom listan är levande så läggs det till låtar då och då. Om det läggs till en låt, tas en annan bort. Regel nummer två innebär att en artist/ett band får ha med max 10 låtar i listan.

Låtarna som kommer att ligga under rubriken ”En av världens tusen bästa låtar, ja, det är sant” finns alla med i 1000-listan. Jag trycker helt enkelt på shuffle, ser vad som händer, och författar sedan ihop ett inlägg om just den låten.

Spellistan kan nås via den här länken.)



Eggstone – ”Like So” (2016)
10-talets bästa låt? Jag skulle nog nästan våga påstå det. Att återkomma, efter total tystnad sedan 1997, med en låt som ”Like So” är helt unikt.


Här har vi ett band som har släppt så sagolika låtar som ”Summer and Looking for a Job”, ”Against the Sun” och ”Taramasalata”. Eggstones diskografi har inget att bevisa. Ändå är man borta i 19 år, och släpper sedan sitt starkaste kort. I min bok finns det inget annat band som har lyckats med ett sådant konststycke. Efter att ha tjuvat setlistan på spelningen i Malmö i mars så verkar det dessutom finnas en och annan låt på lager. Senast någon hade så här snyggt aaahh-ande, som kan höras 1:40 in i ”Like So”, var det år 2000 och personen hette Håkan Hellström.
”This summer is awesomer than all summers before”.

THE END OF A HOLIDAY

Det är över 3 år sen sist. Tänk bara vad mycket vatten som flyter under broarna på 3 år. Orsaken till den här skrivtorkan går nog inte riktigt att klargöra, men då och då har jag faktiskt haft funderingar på att ta upp den här bloggen igen. Sen hände det inte så mycket. Tidsbrist, lathet, ”vem läser egentligen”, and so on.

Men nu jävlar. Det gäller bara att ta sig i kragen. Frågan är bara hur man börjar igen efter ett så långt uppehåll, det vore lättare att bara låta allt vila.
Det låter ju dock förbannat trist. 
Man går igenom så många märkliga faser. Som för några år sedan, när jag funderade över om jag någonsin skulle upptäcka en låt som sparkar undan benen på mig igen. Ett sånt där magiskt vidunder. De senaste 3 åren har jag säkert upptäckt 100 sådana.
Nyligen hörde jag en låt vid namn ”Creature”, med ett band från Brighton som gick under namnet Fur. Glad i hågen letade jag vidare för att snabbt inse att Fur inte ens fanns längre. Tydligen kastade man in handduken i somras. Man lämnade inte mycket till eftervärlden, men så finns ju faktiskt ”Creature”. Kära ”Creature”.
Sån där pop som det egentligen finns massor av, men som bara få kan bemästra.

THE SHANES

The Shanes har väl aldrig varit några stora favoriter. Jag har skrivit en rad inlägg under temat svensk 60-talspop, där jag egentligen bara har hyllat Ola & the Janglers och Tages. Resten är väl som Olof Palme kanske skulle ha sagt, hä hä och häpp häpp. Men här har vi ta mig tusan ett riktigt lyckokast, covern som The Shanes gör på ”Can I Trust You”. Otroligt bra.
I övrigt vill jag bara göra ett tillägg:

”Man behöver inte lyssna med mer än ett öra för att upptäcka skillnad mellan tyngden, säkerheten hos det engelska och fladdrigheten och fantasilösheten hos det svenska”.

(Bildjournalen nr 35 1964)