FLASH GORDON

Flash Gordon var en av mina favoritfilmer som barn. Jorden är på väg mot sin undergång då den onde Kejsar Ming, spelad av Max von Sydow, använder planeten som sin lekplats. Han har bland annat sett till att månen ligger i kollisionskurs med jorden och således kommer att utplåna mänskligheten. Ming bor dessutom på planeten Mongo. Bara det. Givetvis så står allas hopp till Flash Gordon, eller Blixt Gordon som han heter på svenska. Det var faktiskt Queen som gjorde musiken till denna klassiker, och titellåten är fortfarande en stor favorit. Jag har funderat på att se om filmen igen, men är lite rädd för att bilden jag har av den kommer att förstöra upplevelsen. Jag minns den som fartfylld och intensiv. När jag nu tittar på Queen-videon så sitter jag mest och fnissar åt effekterna. Men vad tusan, man får ta det för vad det är. En bra låt får man i vilket fall.

THIN LIZZYS SVENSKA GROUPIE

Klipp från Måndagsbörsen är alltid en garanti för trevliga stunder. Här ska Thin Lizzy spela i Stockholm i februari 1981. Själv ligger jag i min kära moders mage. Vid 4.12 dyker Sveriges mest uppenbara groupie upp, följt av världens skönaste grabb som med slynglig stockholmsdialekt uppger att ”dom är dom enda som kan spela rock!”

COLD SPRING HARBOR

Jag tycker själv att jag har god koll på John Lennons 1980. Det är med facit i hand ett tragiskt år, men samtidigt en väldigt intressant tid. Därför blev jag förvånad när jag igår tittade på det här klippet för första gången. Hur har jag kunnat missa det. John och Yoko ägde ett sommarhus i Cold Spring Harbor, Long Island, utanför New York. Man tillbringade en hel del tid här, och ibland skickade Yoko dit John när hennes astrolog menade att stjärnorna stod fel. Jag skulle kunna spinna vidare på det, men det här inlägget ska inte handla om Yokos psykiska hälsa vid den här tiden.

John hade våren 1980 köpt en ny videokamera och tog tillfället i akt att filma familjen. Han passade dessutom på att filma sig själv (tack för det!) när han spelar ”Dear Yoko”. Man blir alltid lite skeptisk när man upptäcker sånt här, det kan lika gärna vara en fejk. Många har tydligen påpekat att den skäggige mannen i keps inte kan vara John Lennon. De har fel. Man ser alla typiska drag samt kroppsspråket oerhört tydligt. När karln dessutom börjar prata och sjunga så finns det inga tvivel.

BRAINPOOL, GEORGE, THE CHIFFONS OCH ETT SVENSKT 90-TAL

Det är någon hjälte som har lagt upp några låtar från en Brainpool-spelning på Liseberg 1996 på YouTube. Just nu finns det alldeles för lite videor med bandet på tuben, jag skulle exempelvis bli överlycklig om ”We Aim To Please” laddades upp. Den videon innehåller bland annat sekvenser från Lollipopfestivalen 1995 och är så härligt intensiv. Janne Kask, vilken frontman. Brainpools sista släpp med Janne i bandet blev ”My Sweet Lord (She’s So Fine)”. Det är så bra och så himla smart. George Harrison blev stämd för att ”My Sweet Lord” lät som ett plagiat av ”He’s So Fine” med The Chiffons. Det blev en långdragen rättsprocess som till slut mest liknade en cirkus. The Chiffons spelade in en egen cover på ”My Sweet Lord” för att casha in, och när domaren till slut fastslog att Harrison skulle betala en enorm summa pengar för plagiatet hade ex-beatlen själv köpt rättigheterna till ”He’s So Fine” och kunde skrattande gå därifrån.
1997 hade alltså Brainpool så pass mycket humor att man slog ihop båda låtarna till en och släppte den som singel. Och videon är så där bra som bara en svensk 90-talsvideo kan vara. Dessutom låter det förbannat bra.

SKULLE NI KUNNA GIFTA ER MED EN ARBETARE?

Jag var på skivmässa i Midsommarkransen igår. Då jag inte har bott i Stockholm överdrivet länge så är jag fortfarande lite av en novis gällande stadens mässor. Jag har besökt mässan i Solnahallen och en som hölls på Strand, och jag måste nog säga att gårdagens tillställning inte höll riktigt samma klass. Trevlig del av staden dock, skulle inte ha något emot att bo där. I vilket fall så hittade jag ett nummer av Bildjournalen från 1969 som jag bara var tvungen att inhandla efter att ha betraktat framsidan. Där hittade man bland annat denna text.

Jag tog lite fler kort på artikeln som jag tänkte lägga in lite längre ner i det här inlägget. Jag skulle dock först vilja resonera lite kring ett ganska vanligt fenomen som jag ibland springer på. Det här med att 70-talet skulle innebära en hippieperiod. Ni vet, ”jag ska på maskerad ikväll, jag ska vara hippie, 70-talet är så häftigt!”. Jag kom att tänka på det när jag läste den här artikeln. Vi är framme vid 1969, frigörelsen ur de gamla bojorna har i vilket fall kommit en bra bit på vägen. Och ändå resonerar studenter, flera av dem säkerligen intellektuella, på det här sättet gällande klasstillhörighet. Intressant. 
Det jag vill ta upp är det här fenomenet när människor tror att de är med i leken, fast man egentligen bara är hopplöst efter. Så, varför associerar svenskar 70-talet med hippies? För att man inte hängde med. Man var flera år efter. I USA och England kan man redan 1965 finna tydliga spår av kulturen, och säkerligen redan innan det om man är petig. 1966 blir det än tydligare och 1967 når man sitt zenit i och med The Summer of Love. Nyårsklockorna slår och man träder in i barrikadernas år, 1968. Här knakar det i fogarna utav bara tusan, USA har fler trupper än någonsin i Vietnam och studentupproren slås ner med våld. 1969, ja, Woodstock såklart, men festivalen signalerar ”the end of an era”. När The Rolling Stones ger sin gratiskonsert på Altamont i december 1969 är det verkligen slut, finito, den feta damen sjunger. Och som vi vet så slutade Altamont i kaos. Haight/Ashbury i San Francisco blev ett ghetto för utslagna drogmissbrukare. The free people liftade hem, klippte av sig håret, skaffade sig en fast partner, efter att i flera år knullat runt med allt som rörde sig i ett bevis på fri kärlek, och började arbeta. Med tiden blev man de jävligaste kapitalisterna som gått i ett par skor.
När allt var över, först då körde man igång på allvar i Sverige. Det är som att komma glad i hågen till en fest bara för att upptäcka att alla har gått hem. Och jag vet, nyhetsflödet var inte lika snabbt som idag, men det tar inte flera år att notera en världsomspännande rörelse. Kom igen. De svenska FNL-grupperna ska dock ha en applåd, icke att förglömma. 

 Så, nu kan vi gå vidare till artikeln. Vissa svar är inte helt fåniga, medan andra mest känns anmärkningsvärda.

INGMAR BERGMAN + RODRIGUEZ = SANT

Jag har förstått att Rodriguez är i ropet igen, i och med filmen ”Searching for Sugar Man”. Ytterst välförtjänt. Sixto tokhyllades redan för några år sedan när hans två album Cold Fact (1970) samt Coming From Reality (1971) släpptes i nyutgåvor, men jag vill tro att gemene man missade det totalt. Det var väl bara folk som läste Sonic eller hängde på Pet Sounds som märkte hypen. På Bengans hänger det fortfarande en Rodriguez-poster på väggen. Själv läste jag om honom, noterade namnet, lyssnade och sen var det inte mer med den saken. Jag hade en liten Rodriguez-period förra året, och sparade då denna video bland mina favoriter på YouTube. Ingmar Bergman, Harriet Andersson, Lars Ekborg och Sommaren med Monika tillsammans med Rodriguez ”Crucify Your Mind”. Som hittat.

HALLOWEEN 1980

För att knyta an lite till det förra inlägget. Det här fotot upptäckte jag för några dagar sedan, och det är inte ofta jag blir så uppspelt över ett foto. Det har diskuterats fram och tillbaka, ansiktsdrag har granskats och klädsel samt cykel har studerats. Men det här är John Lennon under Halloweenfirandet 1980. Enligt en källa är fotot taget i the West Village i New York. Jag kan vara helt fel ute, men jag undrar om inte detta nämns i förbifarten i Frederic Seamans bok ”Living on Borrowed Time”. Seaman var Johns assistent under de sista månaderna, anställd 1979. Jag vill ju dessutom ha det i färg, men det verkar svårare. Efter lite detektivarbete finner jag endast små miniatyrer, men en av dessa finns bifogade längst ner.

"THIS IS JOHNNY RHYTHM JUST SAYING GOOD NIGHT TO YER’S ALL AND GOD BLESS YA’S"

Jag kan bli oerhört fascinerad av ”What if”-historier. Historier om hur saker och ting hade sett ut om vissa skeenden aldrig hade ägt rum. Mordet på John Lennon den 8 december 1980 är en av alla dessa som ofta upptar min tid. I det här fallet finns det så många om och men att allt enbart blir fria spekulationer, men det finns viss information att utgå ifrån.

Lennon hade skrivit ”Nobody Told Me” och spelade in en demo under Double Fantasy-sessionerna. Han ville dock ge bort låten till Ringo Starr och hade bokat studiotid till sig själv och Ringo i februari 1981. Den skulle ingå på Ringos kommande skiva och Lennon skulle producera. Efter Lennons död hade inte Ringo hjärta att spela in den. Istället hamnade låten på den postumt utgivna Milk and Honey.

En turné var planerad för våren 1981, enligt uppgift skulle den starta i Japan för att sedan nå USA samt Europa. John lämnade England hösten 1971 och återvände aldrig, inte ens på ett kort besök. Turnén hade med största sannolikhet handlat om både John och Yoko, på samma sätt som Double Fantasy-albumet var en dialog mellan dem. John hade spelat en del The Beatles-låtar, men i helt nya versioner. Under sin sista tid pratade han en hel del om att han inte var nöjd med hur det gamla materialet hade producerats. Han hade inte haft någon regelrätt turné sedan The Beatles sista spelning på Candlestick Park i San Francisco 1966. En turné som soloartist blev det aldrig tal om. Det sista liveframträdandet ägde rum 1975, fem år före sin död.

Utanför the Record Plant, november 1980.

Projektet som 1995 släpptes under namnet The Beatles Anthology var i rullning redan under 1980. Anthology-projektet resulterade som bekant i tre cd-boxar, en dokumentär och två ”nya” The Beatles-låtar, baserade på Lennons demo-inspelningar av ”Free As A Bird” och ”Real Love” som resterande beatlar färdigställde. 1980 var planen att dokumentären skulle heta ”The Long And Winding Road”. Som avslutning skulle The Beatles spela nytt material och på så sätt återförenas. Alternativt skulle man spela in instrumentala partier som sedan skulle placeras i själva dokumentären.

Hade 80-talet idag setts som Lennons svarta hål? Många produktioner under den här perioden är som vi vet ganska avskyvärda. En The Beatles-återförening med en riktigt smaklös 80-talsproduktion hade kunnat förstöra bandets musikaliska arv.
Jag tror dock att John Lennon hade trixat sig igenom 80-talet på ett förvånansvärt bra vis. Han älskade tv och hade antagligen omfamnat MTV. Vilka videor det hade kunnat bli. Vid tiden för sin död lyssnade han mycket på new wave och kallade B-52’s debutalbum sin favoritplatta.
Den sista kvällen, bara en kort stund innan Mark David Chapman kommer att tömma sin revolver i John Lennons överkropp, mixar John och Yoko låten ”Walking on Thin Ice”. Gitarrpartierna i den här låten kan vara det mest uppseendeväckande Lennon spelade in, en föraning om vad som skulle komma.

John och Yoko, 3 december 1980.

Bara timmar innan sin död gav John, tillsammans med Yoko, även en intervju till Dave Sholin på RKO Radio. Följande citat från den här intervjun, inspelad i The Dakota Building under tidig eftermiddag den 8 december, är i efterhand djupt deprimerande, men förstärker bilden av en man som efter 5 års tystnad är redo att ta sig an omvärlden ännu en gång.

”I’m really talking to the people that grew up with me. Here I am now. How are you? How’s your relationship going? Did you get through it all? Wasn’t the 70s a drag, you know? Here we are. Well, let’s try and make the 80s good, you know?

I’ve always considered my work one piece whether it be with Beatles, David Bowie, Elton John or Yoko Ono. And i consider that my work won’t be finished until I’m dead and buried and i hope that’s a long, long time.”

Lyssna bara på ”Walking on Thin Ice”. Det förekommer en utgåva av den där man hör Lennon säga: ”I think you just cut your first number one, Yoko”. Han skulle få rätt. Det dröjde 23 år, men 2003 toppade ”Walking on Thin Ice” den amerikanska danslistan. John Lennon lyssnade mycket flitigt på den dagarna innan sin död och bar på en kassett med en demoinspelning av låten när han kollapsade på golvet i The Dakotas lobby.
Gitarrpartiet som startar vid 01:18 är med facit i hand så kallt och så olycksbådande. På samma gång är det ljudet av en vacker dröm.

John Lennon, 8 december 1980. Fotot taget i ett av fönstren inuti The Dakota, med utsikt över Central Park.

"I WAS IN LOVE WITH A GIRL IN 1970, WE WERE BOTH 17 AND WE USED TO LISTEN TO THIS CONSTANTLY"

Jag brukar alltid kalla ”America” för den bästa låttexten någonsin. Det finns få låtar som flyter på samma sätt, och då får man dessutom ha i åtanke att det inte finns ett enda rim i ”America”. Jag faller för texter med detaljer och en historia som känns. Simon and Garfunkels låt känns som en film, världens vackraste film.

Ett par på resa genom USA. Man liftar från Saginaw, Michigan, och tar sig till Pittsburgh. Där hoppar man på en Greyhoundbuss som till slut når the New Jersey Turnpike och New York. I allt detta finns de små vardagsepisoderna. Man inhandlar Mrs. Wagner’s Pies, vilket är ett tidsdokument. Bara något år efter att ”America” släpptes gick bolaget bakom pajerna i konkurs. 
Raderna ”Laughing on the bus playing games with the faces / She said the man in the gabardine suit was a spy / I said be careful his bowtie is really a camera” beskriver en bekymmerslös tillvaro för ett ungt par på väg över kontinenten. De efterföljande raderna är så obeskrivligt detaljerade och filmiska att det knappt känns lönt att kommentera dem.

”Toss me a cigarette I think there’s one in my raincoat”
”We smoked the last one an hour ago”
So I looked at the scenery, she read her magazine
And the moon rose over an open field
Cigaretterna man köpte i Pittsburgh är slut och natten kryper på. Kan den här texten nå högre höjder än så här? Ja, det kan den. I det avslutande partiet låter det så här.

”Kathy, I’m lost,” I said, though I knew she was sleeping
”I’m empty and aching and I don’t know why”
Counting the cars on the New Jersey Turnpike
They’ve all come to look for America
All come to look for America

Jag har lyssnat på ”America” hundratals gånger genom åren. Varje gång upplever jag texten så häpnadsväckande. Det finns så mycket att ta på, så mycket att känna. Manspersonen i texten är Paul Simon, kvinnan ska vara Kathy Chitty. Kathy figurerar i en rad andra låtar skrivna av Simon, ”Kathy’s Song”, ”Homeward Bound” och ”The Late Great Johnny Ace”. De träffades när han bodde i London innan Simon and Garfunkel fick sitt stora genombrott. Under deras tid tillsammans följde Kathy med till USA där de enligt uppgift reste runt med buss. Här börjar det klarna. Man återvänder sedan till England, men förhållandet spricker när Simon and Garfunkel slår igenom. Kathy är vid denna tidpunkt inte så pigg på att följa med över Atlanten, utan stannar kvar. Fotot längst upp i det här inlägget föreställer Paul Simon och Kathy Chitty. Jag vill så gärna att det ska vara taget utanför Pittsburgh.

Fotot här under är i sin tur taget för bara något år sedan i just Saginaw, Michigan. I ett öde område, på fasaden till en nedlagd restaurang, har någon citerat ”America”. Det värmer.

RILO KILEY

Nu är det ju som så att ”Science vs. Romance”, Rilo Kileys första singel, råkar vara en av mina absoluta favoritlåtar. Liveinspelningen här under ska vara från ett gig i Baltimore 2002. Första gången jag tittade på den blev jag nästan lite stött, ”sänk tempot, för snabbt!” for genom huvudet. Men när man når solopartiet vid 02:20 var jag nere i brygga. Vid 03:15 var jag golvad. Det är så här det ska vara. 

"DEN HÄR HANDLAR OM OSS"

Jag skulle kunna skriva långa akademiska uppsatser angående hur mycket Broder Daniel egentligen har betytt för mig. Hur många bekantskaper man knöt genom bandet och hur jävla roligt det var. Jag menar, jag har ju till och med den här på armen.

Gammal kärlek rostar aldrig. Bede-forumet, you know who you are. 
Den allra bästa live-inspelningen, rent ljudmässigt, är Hultsfred 98-bootlegen. Jag lyssnade på den igen häromdagen och slogs av hur bra den låter. Jag valde att posta ”Underground” här under av den enkla anledningen att den aldrig har låtit så perfekt, varken före eller efter. Lyssna bara när gitarren kommer in vid 00:14. Den ljudmattan skär genom stål.

PHIL LYNOTT


Thin Lizzy var ett väldigt trevligt band, det ska dock tilläggas att jag sällan blir golvad av dem. Det sker dock varje försommar när jag lyssnar på ”The Boys Are Back In Town”. För det första är det en så oerhört bra låt som aldrig förlorar glöden. För det andra, ja, ”That jukebox in the corner blasting out my favorite song/The nights are getting warmer, it won’t be long/Won’t be long till summer comes/Now that the boys are here again”. Eller som någon skrev: I think of when i’m reunited during the summer with my friends from high school coming back home from college”. Med andra ord är den här låten ett soundtrack till många människors sommarmånader.

Men det här skulle inte handla om ”The Boys Are Back In Town”, utan om Phil Lynott. Phil Lynotts karisma och röst gör mig ibland helt mållös. Man behöver nog inte ens gilla det han uträttade innan alkoholen och drogerna tog honom i januari 1986. Det räcker egentligen med att bara titta på honom, det var skrivet i stjärnorna att han skulle bli en legend. ”Old Town” fanns med på Lynotts soloalbum The Philip Lynott Album, släppt 1982. I min bok överträffar ”Old Town” allt från Lizzy-katalogen, vilken makalös låt.
Och titta bara på videon, Phil vandrar runt i Dublin och ser så jävla fantastisk ut. Den där karisman ja. Och kläderna, don’t get me started. Titta på den här videon och släng sedan ett öga på fotot överst i det här inlägget. Alla andra kan ju bara sluta försöka. O la!

OPUS 17

The Four Seasons var länge en guilty pleasure för mig. I 10-årsåldern upptäckte jag att min mor hade en samlingsplatta som innehöll det vanliga materialet, ”Rag Doll”, ”Big Girls Don’t Cry”, ”Sherry” och så vidare. Det där är ju helt fantastiska låtar, men det var något som fick mig att sällan prata om The Four Seasons. De såg ju så jäkla slipade ut, det var något lurt bakom fasaden.
På den här skivan fanns även ”Opus 17 (Don’t You Worry ‘bout Me)”. Grejen med ”Opus 17” är att den aldrig blir uttjatad. 

Det är värt att notera barnet som av någon märklig anledning hamnar i Frankie Vallis knä strax efter en minut. Jag har aldrig sett någon tugga tuggummi så förbannat frenetiskt. 


Lite kuriosa: ”One Seasons website asserts that ‘Opus 17’ ties Bobby Darin’s ‘Mack The Knife’ for the largest number of chromatic key changes in a Top 40 hit. (Five, if you were wondering: from F# to G to A-flat to A to B-flat to B.)”