FLASH GORDON

Flash Gordon var en av mina favoritfilmer som barn. Jorden är på väg mot sin undergång då den onde Kejsar Ming, spelad av Max von Sydow, använder planeten som sin lekplats. Han har bland annat sett till att månen ligger i kollisionskurs med jorden och således kommer att utplåna mänskligheten. Ming bor dessutom på planeten Mongo. Bara det. Givetvis så står allas hopp till Flash Gordon, eller Blixt Gordon som han heter på svenska. Det var faktiskt Queen som gjorde musiken till denna klassiker, och titellåten är fortfarande en stor favorit. Jag har funderat på att se om filmen igen, men är lite rädd för att bilden jag har av den kommer att förstöra upplevelsen. Jag minns den som fartfylld och intensiv. När jag nu tittar på Queen-videon så sitter jag mest och fnissar åt effekterna. Men vad tusan, man får ta det för vad det är. En bra låt får man i vilket fall.

THIN LIZZYS SVENSKA GROUPIE

Klipp från Måndagsbörsen är alltid en garanti för trevliga stunder. Här ska Thin Lizzy spela i Stockholm i februari 1981. Själv ligger jag i min kära moders mage. Vid 4.12 dyker Sveriges mest uppenbara groupie upp, följt av världens skönaste grabb som med slynglig stockholmsdialekt uppger att ”dom är dom enda som kan spela rock!”

COLD SPRING HARBOR

Jag tycker själv att jag har god koll på John Lennons 1980. Det är med facit i hand ett tragiskt år, men samtidigt en väldigt intressant tid. Därför blev jag förvånad när jag igår tittade på det här klippet för första gången. Hur har jag kunnat missa det. John och Yoko ägde ett sommarhus i Cold Spring Harbor, Long Island, utanför New York. Man tillbringade en hel del tid här, och ibland skickade Yoko dit John när hennes astrolog menade att stjärnorna stod fel. Jag skulle kunna spinna vidare på det, men det här inlägget ska inte handla om Yokos psykiska hälsa vid den här tiden.

John hade våren 1980 köpt en ny videokamera och tog tillfället i akt att filma familjen. Han passade dessutom på att filma sig själv (tack för det!) när han spelar ”Dear Yoko”. Man blir alltid lite skeptisk när man upptäcker sånt här, det kan lika gärna vara en fejk. Många har tydligen påpekat att den skäggige mannen i keps inte kan vara John Lennon. De har fel. Man ser alla typiska drag samt kroppsspråket oerhört tydligt. När karln dessutom börjar prata och sjunga så finns det inga tvivel.

BRAINPOOL, GEORGE, THE CHIFFONS OCH ETT SVENSKT 90-TAL

Det är någon hjälte som har lagt upp några låtar från en Brainpool-spelning på Liseberg 1996 på YouTube. Just nu finns det alldeles för lite videor med bandet på tuben, jag skulle exempelvis bli överlycklig om ”We Aim To Please” laddades upp. Den videon innehåller bland annat sekvenser från Lollipopfestivalen 1995 och är så härligt intensiv. Janne Kask, vilken frontman. Brainpools sista släpp med Janne i bandet blev ”My Sweet Lord (She’s So Fine)”. Det är så bra och så himla smart. George Harrison blev stämd för att ”My Sweet Lord” lät som ett plagiat av ”He’s So Fine” med The Chiffons. Det blev en långdragen rättsprocess som till slut mest liknade en cirkus. The Chiffons spelade in en egen cover på ”My Sweet Lord” för att casha in, och när domaren till slut fastslog att Harrison skulle betala en enorm summa pengar för plagiatet hade ex-beatlen själv köpt rättigheterna till ”He’s So Fine” och kunde skrattande gå därifrån.
1997 hade alltså Brainpool så pass mycket humor att man slog ihop båda låtarna till en och släppte den som singel. Och videon är så där bra som bara en svensk 90-talsvideo kan vara. Dessutom låter det förbannat bra.

SKULLE NI KUNNA GIFTA ER MED EN ARBETARE?

Jag var på skivmässa i Midsommarkransen igår. Då jag inte har bott i Stockholm överdrivet länge så är jag fortfarande lite av en novis gällande stadens mässor. Jag har besökt mässan i Solnahallen och en som hölls på Strand, och jag måste nog säga att gårdagens tillställning inte höll riktigt samma klass. Trevlig del av staden dock, skulle inte ha något emot att bo där. I vilket fall så hittade jag ett nummer av Bildjournalen från 1969 som jag bara var tvungen att inhandla efter att ha betraktat framsidan. Där hittade man bland annat denna text.

Jag tog lite fler kort på artikeln som jag tänkte lägga in lite längre ner i det här inlägget. Jag skulle dock först vilja resonera lite kring ett ganska vanligt fenomen som jag ibland springer på. Det här med att 70-talet skulle innebära en hippieperiod. Ni vet, ”jag ska på maskerad ikväll, jag ska vara hippie, 70-talet är så häftigt!”. Jag kom att tänka på det när jag läste den här artikeln. Vi är framme vid 1969, frigörelsen ur de gamla bojorna har i vilket fall kommit en bra bit på vägen. Och ändå resonerar studenter, flera av dem säkerligen intellektuella, på det här sättet gällande klasstillhörighet. Intressant. 
Det jag vill ta upp är det här fenomenet när människor tror att de är med i leken, fast man egentligen bara är hopplöst efter. Så, varför associerar svenskar 70-talet med hippies? För att man inte hängde med. Man var flera år efter. I USA och England kan man redan 1965 finna tydliga spår av kulturen, och säkerligen redan innan det om man är petig. 1966 blir det än tydligare och 1967 når man sitt zenit i och med The Summer of Love. Nyårsklockorna slår och man träder in i barrikadernas år, 1968. Här knakar det i fogarna utav bara tusan, USA har fler trupper än någonsin i Vietnam och studentupproren slås ner med våld. 1969, ja, Woodstock såklart, men festivalen signalerar ”the end of an era”. När The Rolling Stones ger sin gratiskonsert på Altamont i december 1969 är det verkligen slut, finito, den feta damen sjunger. Och som vi vet så slutade Altamont i kaos. Haight/Ashbury i San Francisco blev ett ghetto för utslagna drogmissbrukare. The free people liftade hem, klippte av sig håret, skaffade sig en fast partner, efter att i flera år knullat runt med allt som rörde sig i ett bevis på fri kärlek, och började arbeta. Med tiden blev man de jävligaste kapitalisterna som gått i ett par skor.
När allt var över, först då körde man igång på allvar i Sverige. Det är som att komma glad i hågen till en fest bara för att upptäcka att alla har gått hem. Och jag vet, nyhetsflödet var inte lika snabbt som idag, men det tar inte flera år att notera en världsomspännande rörelse. Kom igen. De svenska FNL-grupperna ska dock ha en applåd, icke att förglömma. 

 Så, nu kan vi gå vidare till artikeln. Vissa svar är inte helt fåniga, medan andra mest känns anmärkningsvärda.

INGMAR BERGMAN + RODRIGUEZ = SANT

Jag har förstått att Rodriguez är i ropet igen, i och med filmen ”Searching for Sugar Man”. Ytterst välförtjänt. Sixto tokhyllades redan för några år sedan när hans två album Cold Fact (1970) samt Coming From Reality (1971) släpptes i nyutgåvor, men jag vill tro att gemene man missade det totalt. Det var väl bara folk som läste Sonic eller hängde på Pet Sounds som märkte hypen. På Bengans hänger det fortfarande en Rodriguez-poster på väggen. Själv läste jag om honom, noterade namnet, lyssnade och sen var det inte mer med den saken. Jag hade en liten Rodriguez-period förra året, och sparade då denna video bland mina favoriter på YouTube. Ingmar Bergman, Harriet Andersson, Lars Ekborg och Sommaren med Monika tillsammans med Rodriguez ”Crucify Your Mind”. Som hittat.

HALLOWEEN 1980

För att knyta an lite till det förra inlägget. Det här fotot upptäckte jag för några dagar sedan, och det är inte ofta jag blir så uppspelt över ett foto. Det har diskuterats fram och tillbaka, ansiktsdrag har granskats och klädsel samt cykel har studerats. Men det här är John Lennon under Halloweenfirandet 1980. Enligt en källa är fotot taget i the West Village i New York. Jag kan vara helt fel ute, men jag undrar om inte detta nämns i förbifarten i Frederic Seamans bok ”Living on Borrowed Time”. Seaman var Johns assistent under de sista månaderna, anställd 1979. Jag vill ju dessutom ha det i färg, men det verkar svårare. Efter lite detektivarbete finner jag endast små miniatyrer, men en av dessa finns bifogade längst ner.