KID

”Kid” med The Pretenders är en otrolig låt. Kronan på verket är dock det lilla solot som James Honeyman-Scott lirkar in där mellan 01:32 och 01:47. Vad det hade blivit av den karln är svårt att förutspå, men det finns få gitarrister som matchar den talangen och den tonen. I juni 1982 så blev det dock för mycket kokain och Scott gick bort 25 år gammal. Jag vet inte om Chrissie Hynde någonsin har repat sig från den smällen.
Johnny Marr har sagt att han under många är värmde upp genom att spela solot från ”Kid”. Bara det säger en hel del.

SPEND AN HOUR WITH YOUR LOVER IN HIS BEDROOM

Jarvis Cocker gick en gång i tiden till en fest på adressen 59 Lyndhurst Grove i London. Det var barn på festen. Jarvis gillar inte barn på fester. Det uppstår en diskussion mellan Pulpsångaren och ägaren av bostaden, en arkitekt. Det hela urartar och arkitekten slänger ut Jarvis. Jarvis går då hem och skriver en låt som får namnet ”59 Lyndhurst Grove”. Bandet spelar in den och Jarvis skickar låten till arkitektens fru. Hon skrev aldrig tillbaka.

Det här är enligt mig en av Pulps bästa låtar, utan tvekan topp 5. Angående liveinspelningen här under så vet jag inte om jag någonsin har sett en snyggare Jarvis Cocker.

ETT GÄNG SCOUSERS OCH SYNDABOCKEN GARETH SOUTHGATE


Liverpoolbandet Cast var ett av alla dessa britpopband som liksom fanns där i bakgrunden under mitten av 90-talet. Mest kända är man för ”Walkaway”, en låt som jag ofta återvänder till. ”Walkaway” är kanske mest förknippad med Englands uttåg ur EM-fotbollen 1996. Här befann sig landet i en renässans rent kulturellt, man var återigen i blickfånget. Efter ett grått 80-tal fyllt av Margaret Thatcher, strejker och konservativt styre var det 1997 dags för Labour att ta över. I ryggen hade man en enorm optimism. Cool Britannia, sin egen identitet, sin egen musik. ”Yanks go home” ekade över hustaken, Damien Hirst hade ställt ut en uppstoppad haj som blaskan The Sun kallade ”50,000 For Fish Without Chips” och Blur och Pulp skrev texter så brittiska att det stank gammalt klass-system lång väg.  Det här låg i luften före 1996, men det är det här året som EM går av stapeln. Senaste gången man hade anordnat ett fotbollsmästerskap så var året 1966. Då tog man hem hela mästerskapet på hemmaplan, än idag Englands enda VM-seger. 1996 hade man nått semifinal och mötte Tyskland. Jag minns tidningsrubrikerna som även i Sverige slogs upp som Slaget om Storbritannien och WW2 all over again. När Paul Gascoigne på övertid misslyckades med att peta in bollen i ett fantastiskt läge och samtidigt skicka England till EM-final så flög det ljummen öl i taket på varenda brittisk pub. Det blir straffläggning, Gareth Southgate stiger fram och…missar. Så här såg han ut då.


Tyskarna firade segern och sändningen avslutades, till tonerna av ”Walkaway” med Cast. 

Ikväll stod jag och lagade mat, jag stekte min pyttipanna samtidigt som jag återigen lyssnade på Cast, den här gången var det ”I’m So Lonely”. Jag har aldrig reflekterat över den förut. Men jag säger då det, vilken låt. Jag insåg plötsligt hur bra den är, hur den till och med kan vara bättre än ”Walkaway”. ”I’m So Lonely” är mitt senaste fynd. Jag kan i nuläget inte förstå hur jag skulle kunna få nog.

Cast – ”I’m So Lonely”

BLUE NOTE ÄLSKAR BARACK OBAMA

I min mening finns det inget annat skivbolag som är i närheten av Blue Note när det gäller utformning av omslag. Jag har säkert nämnt detta förut, men det tål att upprepas. Reid Miles var ett geni.
Då passar en person vid namn JC Pagán på att skapa en helt briljant facebooksida vid namn ”Barack Obama’s Jazz” (gå med vetja) där han modifierar klassiska Blue Note-omslag och kastar in Barack Obama i leken. Pagán skriver själv: ”This page is a celebration of Barack Obama’s love for jazz and (let’s face it) for being as cool as the music itself”. 
Och det är så snyggt, så snyggt. Nedan några exempel. Jag köper t-shirten.

LOVE ME DO

George med sin legendariska blåtira, fotograferad under Love Me Do-sessionerna. 
Han fick den på The Cavern, enligt George själv av ett argt Pete Best-fan. Enligt McCartney var den skyldige en svartsjuk pojkvän till ett av bandets kvinnliga fans.

Idag, den 5 oktober, var det som bekant exakt 50 år sedan The Beatles första singel ”Love Me Do” släpptes. Låten har aldrig varit någon större favorit hos mig, den är betydligt mer intressant för vad den startade än för hur den låter. Myten om den går dock inte att förringa. Den mest omtalade måste ändå vara om vem som spelade trummor på vad, den inhyrda trummisen Andy White eller färskingen Ringo Starr. Eller om det ligger någon sanning i att Brian Epstein köpte in enorma mängder av singeln till skivaffären NEMS för att fejka försäljningssiffrorna.
Nåväl, låt oss lyssna på en mer okänd version av ”Love Me Do”, inspelad 7 år senare. Man är mitt uppe i vad som kom att kallas The Get Back Sessions, som senare resulterade i Let It Be-albumet 1970. Har man lyssnat igenom det enorma bootleg-materialet som finns från tiden i Twickenham och Apple Studios i januari 1969 så vet man hur tungrott det till slut blir med allt jammande. ”Love Me Do” är dock ett mycket trevligt inslag.