FLOWERS AND FOOTBALL TOPS DON’T MEAN A THING


Glasvegas hyllas otroligt mycket bland musikjournalisterna.
”Nästa stora betydelsefulla band”.
Andres Lokko hävdar att albumet ”pekar ut en ny riktning för popmusikens nästa decennium”.
Det fantastiska är att jag håller med. Årets bästa album släpptes i september. Glasvegas har lyckats få ur sig allt det som jag får för mig att Glasgow är. Jag har aldrig varit där, men jag tror jag vet hur det skulle vara om man kunde ha ett soundtrack till den där vistelsen.

”Flowers & Football Tops” är årets bästa låt. Utan tvekan. Punkt.

Glasvegas – ”Flowers & Football Tops”
http://www.sendspace.com/file/65w6vt
Glasvegas – ”Flowers & Football Tops” (Acoustic)
http://www.sendspace.com/file/iku4rm

"OM SANNINGEN OM MORDET PÅ OLOF PALME KOMMER FRAM SÅ KOMMER DEN ATT SKAKA SVERIGE I SINA GRUNDVALAR"

Ett av mina specialintressen sedan många år tillbaka är mordet på Olof Palme, den 28 februari 1986. Jag ska väl inte dra upp mina teorier angående detta då jag skulle få sitta och skriva i ett antal timmar, men det är min klara övertygelse att Christer Pettersson inte är gärningsmannen till dådet klockan 23.21 den där bistra februarinatten. Jag tror snarare på en liten sammansvärjning, förslagsvis med någon inblandad från svenskt polisväsende (läs säkerhetspolisen) samt någon med militär bakgrund. Gällande inblandning från svensk polis så är den så kallade ”Baseboll-ligan” av största intresse, poliser med brinnande palmehat. Dessa tillhörde även den polispiket som befann sig närmast brottsplatsen när skotten föll, trots att detta var utanför deras distrikt. Enligt egen utsago var de på David Bagares Gata för att parkera om en av polisernas bil, men bilen blev aldrig omparkerad. Vad gjorde denna piket längs med mördarens flyktväg, enbart sekunder innan skotten föll nere på Sveavägen?

Att det någonstans i kedjan även förekommer finansiärer är en självklarhet, här borde kretsen kring EAP och Alf Enerström granskas hårdare. Föreningen FPL (Föreningen för Palmes Likvidation) borde även den vara av högsta intresse. Vittnen som uppmärksammat män med walkie-talkies den februarikvällen, både utanför Palmes bostad i Gamla Stan samt längs med Sveavägen vid den aktuella tidpunkten, har i princip alla blivit avfärdade som ointressanta. Palmeutredarna har enbart jobbat med utgångspunkten att det var en ensam gärningsman samtidigt som man avfärdat allt som pekar mot en större konspiration. När amerikanska experter inom ämnet politiska mord träffade palmeutredarna för att själva skapa sig en uppfattning om mordet så fick de uppgifterna att gärningen var ”motivlös”. Vad deras svenska kollegor inte berättade var att det innan mordet fanns en hotbild mot OP som person, men detta kom aldrig fram. Det fanns flera uppgifter i vissa högerextrema kretsar om att ”något skulle hända” i samband med OPs Moskvaresa som var planerad att äga rum inom en snar framtid. Under den här resan förutspådde vissa personer att han skulle ”sälja ut” Sverige. Något måste därför ske innan avresan.

Själva mordet är utfört med militär precision, gärningsmannen hölstrar vapnet innan han börjar springa in i gränden vid Tunnelgatan. Detta sågs av utredarna som en svaghet, en brist på erfarenhet eftersom att det fanns en möjlighet att gärningsmannen skulle vara tvungen att använda vapnet ännu en gång, exempelvis i möjlig skottlossning mot efterföljande polis. Det man glömmer är att det är en militär regel att efter utförd skjutning alltid hölstra sitt vapen. Man har därefter båda händerna fria och kan samtidigt, om det skulle behövas, ta fram det enkelt och snabbt. Det här var en person som var mycket väl medveten om vad han gjorde, en person med stor rutin.

Palmeutredarna påstår i rättegången mot Christer Pettersson att mördaren rör sig klumpigt, med en rullande gång. Detta stämmer bra in på Pettersson. Nästan alla vittnen påstår dock att mördaren sprang in i gränden med lätta steg och smidiga kroppsrörelser. Pröva själva att springa de 89 trappstegen upp mot Malmskillnadsgatan, när man väl är uppe på åsen är man totalt utpumpad. Hela Palmeutredningen har varit inriktad mot en ”ensam galning” sedan dag ett, man har inte funnit något intresse av att söka i någon annan riktning. Det, mina vänner, är helt oacceptabelt.

Ja, nu blev det massa teorier ändå, men jag stannar här just nu. Jag fortsätter gärna diskussionen bland kommentarerna om någon känner sig manad. Jag vill dela med mig av två ljudklipp. Det första är en kopia av alla radiotrafik samt telefonsamtal till polisens larmcentral i Stockholm den aktuella natten. Jag har lyssnat igenom detta LAC-band många gånger, och jag blir lika hänförd varje gång. Det här är viktig nutidshistoria. Ljudklipp nummer två är Sveriges Radios specialdokumentär gällande Palmemordet med bland annat aktuella radiosändningar från mordnatten.

LAC-bandet (28 februari 1986)
Palmespecial (SR)

WE CAN MAKE SOME BRAND NEW DREAMS

Jag hade min record bag som gjorde mig nervös när jag åkte spårvagn på en linje ut mot förorten eftersom den vackra knutna vita näven med den omkringliggande texten ”Northern Soul – Keep the Faith” lätt kunde misstolkas som något med rasistisk anknytning. Liksom, Norrsjäl? Jag hade mina tygpatches där det stod så fina saker som ”Listen to the Memories”, ”The Torch”, ”All-Nighter”, Heart of Soul” och ”The Twisted Wheel”. Ord utan betydelse för de flesta, men ord som för en invigd betydde så otroligt mycket. Jag har mina Northern Soul-sjuor, promoutgåvan av Chuck Woods briljanta ”Seven Days Too Long” står fortfarande längst fram i singelbacken. Men, jag fick aldrig uppleva soulens mecca, Wigan Casino. Portarna slogs igen samma år som jag föddes, 1981. Den sista singeln som spelades på den avslutande officiella all-nightern, strax efter klockan 8 på morgonen, blev Frank Wilsons ”Do I Love You (Indeed I Do)”. Ett år senare brann lokalen, för att sedan rivas. Vad som finns på platsen idag? Ett parkeringshus. Jävla värld. Det här är det närmaste jag kommer.

IF THIS IS HEAVEN THEN SEND ME TO HELL

Jag har varit sjuk i ett par dagar, och ni vet väl hur illa det är när en man är riktigt förkyld? Då rasar världen och man blir döende. Alla män vet vad jag pratar om. Nu är det dock betydligt bättre och det firar jag med en ny liten kompilation.

New Young Hearts – ”The Young Hearts Get Lonely Too” (1970)
En av mina finaste soulupptäckter på år och dar. Det är lite klurigt att hitta info om den här låten, sitter ni på någon fakta så får ni gärna upplysa mig. Fantastisk titel.

Dada – ”Timothy” (1992)
Finns med på Dadas debutalbum Puzzle från 1992. Mycket av materialet från den skivan går väl att leva utan, men stråkarna och den sorgsna stämningen i ”Timothy” är ett måste.

Cotton Mather – ”The End of the Line” (1994)
Jag tänkte skriva ett inlägg som enbart behandlar Cotton Mather inom en snar framtid. ”The End of the Line” är hämtad från albumet Cotton Is King.

Dodgy – ”Good Enough” (1998)
Dodgy är väl inte det första bandet som kommer upp om man diskuterar britpop på fyllan. Säkert inte det tionde heller. Det är synd. Dodgy saknade de där skandalerna och fajterna som tidningarna NME och Melody Maker bara älskade att göra rubriker av. Det finns en långlivad historia om att Billy Bragg en gång påstod att solen alltid sken när Dodgy gjorde festivalgig. Lyssna på ”Good Enough” och försök samtidigt intala dig själv att det påståendet skulle kunna vara falskt. Det går inte, eller hur?

Marmalade – ”Falling Apart at the Seams” (1976)
För att fortsätta på ämnet solsken, introt till låten ovan kan vara det mest livsbejakande i musikhistorien. Den här sena uppsättningen av Marmalade var väl ett hopplock med en eller två originalmedlemmar kvar (ni vet, sånt vi avskyr?), men ”Falling Apart at the Seams” får mig att glömma detta avskyvärda brott. Glädje.
—–
—–

BUT WE GOTTA PUT A GUARD OUTSIDE

Jag hittade ett framträdande på Youtube och blev helt uppfylld av nostalgi. Det var sisådär 10 år sedan när jag gick på gymnasiet i Skövde som jag och min vän Carl-Johan med jämna mellanrum tittade på det här klippet med Eddie Cochran som steg ut ur en tv. Detta var under samma period som vi även fick för oss att lämna någon slags musiktillställning på Valhall i Skövde efter 15 minuter, en tillställning som vi hade betalat dyra pengar för att gå på, enbart för att kila hem till Carl-Johan och se på Ingmar Bergman-film. Jag tror det var Jungfrukällan. Let’s take a walk down memory lane, for old times sake.

WHEN I WAS YOUNG, MY WORLD WAS THREE FOOT, SEVEN INCH TALL

Man kan diskutera hit och dit, riva sitt hår och bli allmänt uppriven i diskussioner om vilket album som är The Kinks bästa. I min bok är det utan tvekan Something Else By The Kinks (1967) som smäller högst. Orsaken till att detta album aldrig slog på andra sidan Atlanten torde ha sin förklaring i att albumet svämmar över av referenser om den brittiska vardagen. I min mening dröjer det 27 år tills världen får ta del av nästa urbrittiska skiva, den gången i och med Blurs tredje studioalbum Parklife. På Something Else börjar man att tampas med Music hall-inspirerade låtar i samspel med en stor dos ironi och humor. Jag skulle vilja kalla det här verket för ett konceptalbum, även fast många säkert skulle invända mot det. Ray Davies ådra för satir tar ordentlig fart på det här albumet, även fast den utvecklas i ännu större grad under åren framöver. The Kinks tidiga år, då man med stor pondus slängde ur sig den ena rocklåten efter den andra, är som helt bortblåsta vid det här laget. Man slutar aldrig att fascineras av det här materialet, och det bör lyssnas på som en helhet. Här följer några smakprov, men se till att få tag i den här något bortglömda klassikern.

The Kinks – David Watts
The Kinks – Death of a Clown
The Kinks – End of the Season
The Kinks – Waterloo Sunset