28 FEBRUARI 1986

Idag är det 26 år sedan Olof Palme mördades på Sveavägen. På 25-årsdagen befann jag mig på mordplatsen klockan 23.21, det brukar alltid vara en samling eldsjälar på plats vid denna tidpunkt. Ikväll stannar jag nog dock hemma. Utredningen står fortfarande och stampar, som man har gjort sedan dag ett. Jag drar mig för att ens kalla det en utredning. I september 2008 skrev jag ett inlägg om Palmemordet, detta kan betraktas här. Missa inte Veckans brott ikväll, där kan man i vilket fall lyssna på GW’s tänkvärda teorier.

SWEET SWEDISH WINTER

Det börjar att bli riktigt skönt ute. Och vad passar då bättre än denna fina dänga från 1997, ”Sweet Swedish Winter” med Freewheel. Står sig lika bra som ”Starfriend”. Det finns alltid något somrigt över den svenska 90-talspopen. Men det kanske inte är så besynnerligt, jag vill minnas att solen sken mest hela tiden.

BLUR AT THE BRITS

”Blur are back” signalerar NME på sitt senaste omslag. Nytt album och spelning i London under OS-avslutningen i sommar. Kanske är man där då, kanske befinner man sig på USA:s östkust. Den nya låten ”Under the Westway” som spelades live av Damon och Graham för några dagar sedan lovar gott. Igår befann man sig på Brit Awards för att ta emot priset Outstanding Contribution to Music, och passade samtidigt på att spela det längsta setet i evenemangets historia. Detta har som många kanske märkt följts av lite uppståndelse idag. Adele gick upp för att ta emot priset för British Album of the Year, problemet var bara att tiden hade runnit iväg. Så istället för att kunna utföra ett regelrätt tacktal gick man helt enkelt in och avbröt sångerskan från norra London , för att bana väg för Blurs framträdande. Detta medförde att Adele slängde upp fingret åt producenterna. Betrakta spektaklet nedan.

AZTEC

Jag kollade upp Bo Diddleys ”Aztec” på last.fm, och det visade sig att den inte hade en enda hojtning. Oerhört märkligt. Jag kände mig tvingad att göra det första. Det intressanta med denna instrumentala låt är att Bo Diddleys kvinnliga gitarrist, Lady Bo, står bakom arrangemanget och alla gitarrer. Makalöst.

AFRI-COLA, DDR OCH ROMMEL

Jag har dragit på mig en riktigt oangenäm förkylning, vilket leder till att jag ligger i sängen hela dagarna. Idag tittade jag på en dokumentär om fotbolls-VM i Västtyskland 1974. Mycket trevligt, speciellt på ett estetiskt plan. Finare hörnflaggor, uppkäftigare frisyrer och betydligt mer tilltalande publik. Det mest intressanta är matchen mellan Västtyskland och Östtyskland, som av ren tillfällighet kom att mötas i gruppspelet. Detta var Östtysklands enda VM-slutspel, och att då få möta väst hade stort propagandasyfte för bägge sidor.
Västtyskland var givetvis storfavoriter, men förlorade matchen med 1-0. Och titta här under, är inte DDR-tröjan den snyggaste i fotbollshistorien?
En segerviss Franz Beckenbauer skakar hand med östtyske Bernd Bransch. Tji fick han. Att Västtyskland en tid senare vann hela slutspelet är en helt annan historia. Men tillbaka till tröjan. En stor och tydligt markerad krage, bokstäverna DDR som nästan ser överdimensionerade ut men som är mitt i prick, de korta ärmarna och slutligen DDR-vapnet som så fint skiljer sig färgmässigt med den i övrigt blåvita tröjan. Jag såg det här designmästerverket på DDR-museet i Berlin för någon sommar sedan, och det är lika vackert i verkligheten.
Efter att det var färdigtittat på den här dokumentären googlade jag runt lite och hamnade på en sida som till stor del handlade om en av Västtysklands stora stjärnor under 70-talet, Paul Breitner. Breitner var hängiven maoist, möjligtvis lite på låtsas, och stod i stor kontrast till den borgerligt konservative Beckenbauer. Rebellen Breitner figurerar på det här klassiska fotot där han läser en kinesisk dagstidning under en tavla föreställande Mao. Breitners hund är även den med och poserar.
Under slutet av 70-talet medverkade Breitner i dokumentären Profis, där ett dokumentärteam följer Bayern Munchen under säsongen 1978-1979. I förbifarten nämns det att drycken Afri-Cola stod för en del av reklamen runt planerna de här åren, vilket fick mig att intresserat jaga lite information om märket. Jag har troligtvis druckit Afri-Cola någon gång, för flaskan såg ytterst bekant ut. Koffeinstinna Afri-Cola gjorde 1968 några legendarisk reklamfilmer, skapade av Charles Wilp. Att kalla filmerna bisarra är en underdrift, och Wilps slogan för reklamkampanjen var ”Super-sexy-mini-flower-pop-op-cola”. Spana in en av filmerna nedan.
Nu till en intressant detalj. Afrika Korps var de tyska trupper som stred i Nordafrika under andra världskriget. Man är kanske mest kända för att ha haft Rommel, Ökenräven, som befälhavare. Jämför gärna Afrika Korps symbol med symbolen för Afri-Cola.
En tillfällighet? Nja.

OH WELL, TOO SUBTLE THAT ONE

Dags för Grammy Awards, kan bli intressant. Mycket kommer troligtvis att kretsa kring Whitney Houston vilket inte är särskilt märkligt. Jag skulle inte vilja ingå i producent-teamet i Staples Center inatt, omkastningar i programmet lär förekomma. Historiskt sett finns det en hel del intressanta klipp att kolla upp på YouTube om man känner för det. Är man gråtmild kanske man bör undvika att titta på när Yoko Ono, tillsammans med Sean Lennon, 6 år, tar emot en Grammy för John Lennons sista platta Double Fantasy som blev”Album of the Year” 1982. Vill man bli upprörd är det bara att kika på när Frank Sinatra tar emot sin ”Legend Award” 1994, och blir avbruten i sitt tal när det är dags att gå till reklam. Att Ol’ Blue Eyes sedan gick på lunch 1998 gjorde inte saken bättre. Vill man däremot se något riktigt underhållande ska man definitivt ta sig an det här klippet från 1975 när John Lennon och Paul Simon delat ut priset för ”Record of the Year”. Trots tydligt inövat manus spårar det ur en aning, och när Art Garfunkel kommer upp på scenen för att ta emot priset åt Olivia Newton-John avlöser kvickheterna varandra. Man kan inte sluta älska det här.

ECHO AND THE BUNNYMEN, AUDI OCH VAMPYRER = SANT

Många var ganska upprörda över att ”The Killing Moon” med Echo and the Bunnymen var en del av Audi-reklamen under Super Bowl. Jag fattar grejen, Echo and the Bunnymen + Audi + vampyrtrenden är väl inte direkt peas and carrots. Kommentarer som denna dök upp: ”You sold your soul to the devil with that one – might as well open for the Black Eyed Peas if you want some cash…”. Det är klart att vissa blir upprörda, jag hade själv fått små ryckningar i ansiktet om ”Emma’s House” hade ingått i en reklam för, säg, Swedbank Fastighetsbyrå. Men kör i vind, det är en ganska sympatisk reklamfilm.

YOU’RE LIKE YOUR FATHER!

Den här filmen har svävat runt ganska flitigt de senaste veckorna. George Martin, Giles Martin och Dhani Harrison sitter vid mixerbordet och lyssnar igenom ”Here Comes The Sun”. Av en tillfällighet framträder ett Harrisonskt gitarrparti, bortglömt i över 40 år. Magiskt. Som en användare på YouTube uttrycker det: ”God bless him, God bless all of them”.

RINGO 2012

Jag tycker mig höra att Ringo Starr använder auto-tune på nya låten ”In Liverpool”. Om herr Richie Snare gör det på hela albumet, som går under det fantasifulla namnet Ringo 2012, är jag ovetande om. Men det känns okej. Jag bestämde att Ringo är den enda som kan göra detta och ändå behålla min fulla respekt. Untouchable.

PETER WAS UPSET AT FIRST BUT NOW HE’S IN THE GARDEN TALKING TO SOMEBODY POLISH


Det här är ju inte direkt rykande färskt då den släpptes i oktober, men vissa saker blir aldrig inaktuella. Några av världens bästa låttexter, nu i bokformat. Lysande.
En låt som ”David’s Last Summer” vinner åtskilligt på det här formatet:

And as we came out of the water we sensed a certain movement in the air/And we both shivered slightly and ran to collect our clothes/And as we walked home we could hear the leaves curling and turning brown on the trees/And the birds deciding where to go for Winter/And the whole sound, the whole sound of Summer packing it’s bags and preparing to leave town/Oh but i want you to stay.

Alla som någonsin har haft en barndom fattar det där. Och det är det som gör det så stort.