SMACK JACK THE CRACKER MAN

Okej, dags för nästa brittiska hype. NME brukar gå i täten för de flesta av dessa hyllningar, övertygade om att ”the next big thing” är i antågande. Arctic Monkeys är ett utmärkt exempel på detta. Visst, det bandet har ett par dängor som funkar, ”A certain romance” har fått flera dansgolv att svänga rejält, men materialet lever inte upp till hypen.
Och här kommer en 21-åring från Wimbledon, vars musik har skapat ett rejält internetsurr den senaste tiden. Och till slut kan vi alla pusta ut, här har vi äntligen ett fenomen som förtjänar all uppskattning.

Det är ur-brittiskt och jämförelser har dragits mellan Jamie T och Mike Skinner. Jag förstår liknelsen, men den här grabben ligger ändå steget över i min värld.
Efter briljanta singel och ep-utgåvor var det dags för en riktig album-release, och de läckerheter som bjuds på Panic Prevention spelar i en helt egen liga. Detta kan gott och väl bli 2007 års bästa album. Låtarna är ett hopkok av lo-fi, soul, reggae, pop, hip-hop samt brittisk punkattityd som sticker på semester till Jamaica. Det märkliga är att han kommer undan med det. På papperet låter det väldigt schizofrent, snudd på naivt, men i praktiken fungerar det alldeles utmärkt. Iförd en Harringtonjacka drar Jamie med oss ut i Londons rännstenar och predikar sina historier, och han gör det så övertygande att jag riktigt känner stanken av för gamla fish ‘n’ chips runt gatuhörnet. Demoversioner av låtar som nu dök upp på debutalbumet har i vissa fall en större utpräglad rå känsla än det färdiga materialet, men mycket av den viktiga känslan, för Jamie T är mycket känsla, har inte gått förlorad. Med tanke på alla influenser som detta verk bygger på kan man tänka sig att det även låter lite dammigt, men det här är så mycket 2007 det kan bli. Joe Strummer hade varit stolt.