GIL

Nu blir det London ett par dagar och eftersom jag troligtvis kommer att regna bort samtidigt som folk här hemma kommer att smälta bort i värmen så bjuder undertecknad på lite svalkande toner, ”We almost lost Detroit”, med Gil Scott-Heron från 1977.

BEACH FOSSILS

Dustin Payseur har under namnet Beach Fossils skapat något som gör att lo-fihjärtat bultar lite extra hårt. Man knyter näven i fickan och låter sommaren rulla in. Epitetet undervattenspop surrar i luften, men vad det egentligen innebär är inte så relevant. Visst, Dustins röst samt gitarr låter väldigt marina och bubblande, men det här är i grund och botten bara fantastisk lo-fi. ”Daydream” kan avlyssnas här under. Det ryktas om en skiva i höst, håll ut.

LENNART PERSSON

När Lennart Persson gick bort för en kort tid sedan så var man inte förberedd för fem öre. Lennart, nej. Men tyvärr så sitter man här med fakta. Lennarts artiklar i bland annat Feber utstrålade ren och skär kärlek till den musiken han älskade mest av allt. Ingen annan kunde hålla de där bortglömda låtarna så nära sitt hjärta.

Det var Lennart som introducerade mig för musik som jag annars aldrig hade stött på. Hasil Adkins är bara ett exempel. Lennart hade alltid den där förkärleken till outlaws, människor som svävade på gränsen mellan stabiliteten och den mentala ohälsan. Det var Lennart som hjälpte mig hitta de där soul-låtarna som det annars hade tagit flera år att nå fram till. Släpptes det en ny samling med rariteter från, säg, bolaget Goldwax, så kunde jag köpa den för dyra pengar utan att ha hört en enda ton. Lennart tyckte ju att den var fantastisk, så visst fan skulle jag uppskatta den på samma sätt. Det var så det var.

När Lennart satt med i panelen i Studio Pop var det givetvis hundra procent fokus från början till slut. Man kunde lita på hans ord. Den här texten blir ett enda långt svammel om vad Lennart betydde och fortfarande betyder för mig. Men det är väl det som allt handlar om egentligen. Allt blir i slutändan personligt, och jag tror att Lennart var som lyckligast när han fick någon sökande själ att få upp ögonen för något riktigt bra.

Jag kommer att sakna anekdoterna i hans texter, historierna som ofta hade något att göra med alkoholiserade bluesgitarrister som ingen ville veta av och som var ytterst otrevliga mot kvinnor. De där historierna slutade aldrig lyckligt, oftast dog dessa personer unga, skjutna i ryggen eller ihjälslagna av sina fruar. Det mest fantastiska med allting var att man ändå satt där och tänkte: ”Jag vill också vara en halvdöd alkoholist som får släppa en singel för att sedan försvinna in i glömskan”. Det var helt Lennarts förtjänst, han fick det mest vedervärdiga livsödet att låta romantiskt.

Vännen Andres Lokko skrev om Lennart i en artikel i Svenska Dagbladet, och jag blev väldigt rörd av innehållet.

”Det kan verkligen inte ha gått mer än bara tre veckor sedan Lisa och jag letade upp ett fint vykort med ett gulnat foto av Waterloo Station och skickade det till Lennart.
Jag frågade Mats om han hade adressen till sjukhuset men Mats sade att jag skulle skicka det hem till Lennart.

Det fanns liksom inte på kartan att Lennart Persson inte skulle fixa det här.
Klart att han skulle bli okej. Han var ju bara 58. Och han var vår vän.

Vi skrev get well soon, mate på baksidan. Sådär på brittisk engelska för att Waterloo Station krävde det, ett namn jag vet att Lennart inte heller kunde se i skrift utan att tänka på Waterloo Sunset med The Kinks.
The Kinks var alltid något vi talade oproportionerligt mycket om. När Lennart, Mats, Janne och jag satt en hel sensommarnatt på Mats och Mias veranda i Skåne, en helg som blev startskottet för nättidningen Feber, pratade vi om The Kinks.

Sist jag träffade Lennart gick vi och såg The Zombies göra Odessey & Oracle på Shepherds Bush Empire för ganska exakt ett år sedan och när vi efteråt gick bara snett över gatan till första bästa pub och drack pints så pratade vi om The Kinks.
Lennart skulle ju alltid stå just så här. Med sitt allra mysigaste leende skulle han passionerat berätta för mig om musikens magi. Om ännu en inspelning med Ray och Dave Davies, Big Mama Thornton eller Syl Johnson som jag inte kände till.

Som inspiratör med ett unikt musikhjärta var Lennart Sveriges John Peel, ingen sade det egentligen någonsin. Det behövdes liksom inte. Han förstod magin. Men det är precis som Janne skrev på omslaget till en antologi med Lennarts texter:
”Ingen artist har betytt lika mycket för mitt musiklyssnande som Lennart Persson.”
Det här tog väldigt lång tid att skriva. Jag måste hela tiden ta små pauser när ögonen tåras och fingrarna skakar så jag inte riktigt träffar rätt tangenter.
I natt ska jag rista in hans namn bredvid Terry och Julie på Waterloo Bridge.
Hej då, Lennart.

And they don’t feel afraid/
as long as they gaze on Waterloo Sunset/
they are in Paradise.”

Lennart älskade The Kinks. Och vi älskade Lennart.

Varje gång jag i framtiden lyssnar på ”The Dark End of the Street” så ska den vara riktad till dig Lennart.
Tack, tack, tack.