DET FINNS BARA ETT ENDA SÄTT ATT BRINNA UPP

En vis man skrev en gång följande lilla text:

”Och jag vet att jag är ett övervintrat indiebarn i somligas ögon. Men om ni tänker lite, en gång till, så kanske ni också minns. Det där tvångsmässiga rycket i benen, i hjärtat, i hela kroppen, den bultande värken i bröstet som bara lättade när händerna var i luften och fötterna rörde sig snabbt, snabbt på ett dansgolv samtidigt som halsen skreks hes och kärleken till allt och alla flödade. Det där som begynnelsens Håkan faktiskt orsakade.”

Så där var det, och på ett vis finns samma känsla kvar, bara lite annorlunda.
För 5 timmar sedan satt jag där framför datorn med darrande händer och skulle precis till att få höra premiärspelningen av ”För en lång lång tid”. Jag var rädd. Jag var riktigt rädd. Helt jävla livrädd om jag ska vara ärlig. Det fick inte gå fel, hela våren hängde på det där ögonblicket. Det gick inte fel. På 3:35 hann jag med att kastas mellan ett pianokomp som lekte fram någon slags pastisch på Roy Bittan i E Street Band och en melodi som letade sig in i hjärtat på sedvanligt Håkan-manér. Mannen har helt enkelt plockat det bästa från de tidigare albumen, och satt ihop en låt som sätter sig djupare och djupare ju mer man lyssnar på den.

”Om jag var tio år yngre skulle jag inte behöva dig längre”.

Men vi behöver dig.

TRUE LOVE WILL FIND YOU IN THE END #7

Ibland slår hjärtat extra hårt när man återupptäcker något som totalt glidit ur synfältet, eller i det här fallet hörselgångarna. Det här makalösa exemplet på hur ofärdig musik kan överträffa studioversionen är en riktig läckerbit. Magiskt, men tragiskt fanns med på Håkan Hellströms debutplatta som släpptes hösten år 2000. Det är snart åtta år sen, men det känns som igår. Troligtvis är den här demo-versionen inspelad under sommaren 1999, i samma veva som b-sidan till Känn ingen sorg för mig Göteborg-singeln, Vi två, 17 år. Om någon är nyfiken på att höra hur en gitarr ska låta då den är som vackrast, lyssna på de 30 första sekunderna av den här låten. Högt mixad, och med en klang som man ofta bara återfinner på just demos. Något som är en starkt bidragande faktor till att den här inspelning överträffar albumversionen är trummorna, de kan vid första lyssningen kännas en aning platta, men efter 01:10 återfinner man rytmer som är mitt i prick. Nu tror jag inte att Håkans kommande skiva kommer att innebära platt fall, det kommer troligtvis aldrig att hända, men om vi skulle störtas så pass långt ner i fördärvet så har vi i alla fall i och med debuten det här landets bästa skiva någonsin, samt en fantastisk demo-version som skulle rättfärdiga vad den här mannen än tar sig för i framtiden.

Lyssna:
Håkan Hellström – Magiskt, men tragiskt (Demo)

(Vid döda länkar återuppladdas dessa efter önskemål)

DEAR ANGIE, I’M SPENDING MY VACATION AT THAT SAME HOTEL

Brittiska Badfinger är ett legendariskt namn som ger vissa individer en speciell väta i ögonvrån samt frambringar ett par hastiga flämtningar. Bandet var ett av de första som hade äran att signas av The Beatles egna skivbolag Apple. Vid denna tidpunkt gick man dock under namnet The Iveys.

Året var 1968. Att signas av just Apple gav en biljett in i popens finrum, att ha dåtidens största band i ryggen som ivriga påhejare var inte fy skam.
Som The Iveys släppte man endast ett album, betitlat Maybe Tomorrow. Många jämför materialet på denna skiva med Badfingers senare verk, vilket är fel inställning. Det är ungefär som att lyssna på The Smiths samtidigt som man tänker på Morrisseys solokarriär. Soundet är ett helt annat och från en annan tid. Man får ha i åtanke att popmusiken förändrades avsevärt i skarven 1969-70. Begå inte det misstaget.

Många av låtarna som fanns med på Maybe Tomorrow släpptes senare på Badfingers första album ett år senare. Det är inga nya versioner, utan det är mixningen som en smula annorlunda.
En av de starkare låtarna på The Iveys debut är ”Dear Angie”. Ett intressant tillägg är att låten skrevs av Ron Griffiths, som lämnade bandet innan namnbytet och som således inte hade något att göra med det framtida Badfinger.
Det är lite väl magstarkt att påstå att Maybe Tomorrow är bättre än de senare albumen, men jag är nästan på väg att våga påstå det. Soundet tilltalar mig mer, troligtvis för att jag har en starkare dragning åt 60-talet jämfört med det efterföljande årtiondet. Dessutom får jag starka associationer till Roy Anderssons film En kärlekshistoria var gång jag lyssnar på låten ”Beautiful and Blue”. Riktigt varför vet jag inte. Ibland är inte världen glasklar.

Efter en tid tampades bandet av interna och ekonomiska problem. Som en följd av detta hängde sig bandets ledare Peter Ham i sitt garage 1975. Och ja, han blev 27 år. Man splittrades till följd av Hams bortgång, för att sedan återbildas igen. 1983 hade dock orosmolnen återigen hopat sig vilket ledde till att även Tom Evans begick självmord genom hängning. Historier upprepar sig ibland på de mest bisarra vis, och allt ger sammantaget en väldigt bitter eftersmak. Trots att Badfinger aldrig riktigt slog så som man hade velat så har vissa spår lämnats till eftervärlden, och då menar jag inte enbart till alla powerpop-älskare. Badfinger spelade in originalversionen av låten ”Without You”, vilken ett år senare gjordes till en världshit i en cover av Harry Nilsson. Men det slutar inte där, 1994 gjorde Mariah Carey ännu en cover av låten som släpptes bara en vecka efter att Harry Nilsson avled till följd av hjärtproblem.
The Iveys är stendöda, i dubbel bemärkelse, men på något vis mer levande än någonsin.

Lyssna:
The Iveys – Dear Angie
The Iveys – Beautiful and Blue

(Vid döda länkar återuppladdas dessa efter önskemål)