Månad: mars 2010

THE SECRET HISTORY

Det är fem år sedan My Favorite gick i graven. Fem långa år. Och jag har med förvåning inte märkt en enda skrivelse om The Secret History‘s debutplatta som släpptes i dagarna. Antingen har de svenska popkidsen glömt, eller så har man väl blivit för gamla för att bry sig om något så banalt som popmusik. The Secret History ÄR My Favorite, med undantag för Andrea Vaughn. En liten men dock ohyggligt viktig detalj. Som Michael Grace Jr. skrev i My Favorites avskedsbrev kort efter fröken Vaughn’s avhopp, ”She was the Anna Karina to my Jean-Luc Godard, the poetry in my Alphaville”. Efter att ha lyssnat igenom den här nya skivan så slår det mig att det hela har fått en god fortsättning. Det är en bra skiva. Orsakerna till att jag inte blir eld och lågor kan vara flera. Kanske är den inte lika bra som My Favorite-materialet, kanske beror det på att jag är äldre och har svårare att bli exalterad över nya album. Det blir väl så.

Under My Favorite’s sista Sverigespelning 2005 förekom det låtar som jag nu märker finns med på The Secret History-plattan. Det känns skönt att höra dem igen, ett halvt årtionde senare. Jag var bara tvungen att göra vissa jämförelser och hittade mappen med tidigare nämnda spelning. Ärligt talat så vet jag inte hur smart det draget var. Tydligast blir det under ”Johnny Nightmare”. Jag vet hur Andrea sken den där junidagen, och jag vet hur hon levererade sången. Den här låten har numera ingen Andrea. Det känns sisådär.
Äh. Fan vad trist jag är. Det är en bra skiva, punkt. Jag kommer att köpa den till slut, och jag vet att jag inte är ensam.

Michael Grace Jr., thank you dear. You are My Favorite, and i believe in you.

HERON

För det första så vill jag rekommendera Erik Lallerstedts bearnaisesås, vilken sensation. Igår gjordes det nämligen en stor upptäckt, det går att kombinera bearnaisesås med fiskpinnar. När man tänker efter så faller det sig ganska naturligt, det ser ju rätt schyst ut tillsammans, rent estetiskt.
Annars.
Brittisk folkrock är supertrevligt, faktiskt. Det finns en rejäl gruva att leta guldklimpar i, man måste bara se förbi Fairport Convention och sådant där annat bra. Bandet Heron blev i vilket fall signade till bolaget Dawn. Dawn var ett systerbolag till Pye Records, och ledningen på Pye tänkte väl bli lite hippa och startade då Dawn som skulle släppa lite mer musik från det progressiva hållet. Heron’s andra album med titeln Twice As Nice & Half The Price släpptes 1971 och spelades in utanför ett litet hus på landet i Devon, England. Ja, albumet kom bokstavligt talat till utomhus, vilket bara det är helt makalöst intressant. På delar av albumet kan man höra fågelsång och hur vinden blåser i träden. Den här skivan ska egentligen avnjutas i sin helhet, men jag plockar ut min nuvarande favorit, ”The Devil”. Njut.

DU KÄNNER ATT DU MOGNAT, MEN KNAPPAST BLIVIT YNGRE

Oscarsgalan bankar på dörren och de två första timmarna på den röda mattan är faktiskt höjdpunkten. Allt flyter på i maklig takt, ibland avbrutet av någon fåntratt med påfrestande attityd. Nog om det.

Jag sprang över David Shutrick för en tid sedan. Jag hade helt glömt bort den mannen. Popmusikens kulturyttringar under det allra tidigaste 90-talet sträckte sig till Jakob Hellman. Gott så. Shutrick sågs väl som någon slags copycat. Andra svenska band lät ganska mycket som akademiska överliggare som mest låg på marken i något grönområde och kisade mot solen. Pontus & Amerikanerna var ju dock väldigt bra, bitvis. ”Godmorgon Columbus” och ”Min bror och jag” är fortfarande riktigt bra låtar, men många har nog glömt den lilla hiten som gick under namnet ”En blå dag”. Huruvida det här är hyperintressant idag är väl diskutabelt. Men istället för att gräva i gamla källare efter förlorade låtar som aldrig fick en chans, typ någon skittrist platta med Vashti Bunyan, så väljer jag att hylla det uppenbara. För det här är uppenbart bra pop. Vare sig det handlar om P&A, David Shutrick eller en blå container.

David Shutrick – ”Blå Container”

Pontus & Amerikanerna – ”En Blå Dag”