Det är fem år sedan My Favorite gick i graven. Fem långa år. Och jag har med förvåning inte märkt en enda skrivelse om The Secret History‘s debutplatta som släpptes i dagarna. Antingen har de svenska popkidsen glömt, eller så har man väl blivit för gamla för att bry sig om något så banalt som popmusik. The Secret History ÄR My Favorite, med undantag för Andrea Vaughn. En liten men dock ohyggligt viktig detalj. Som Michael Grace Jr. skrev i My Favorites avskedsbrev kort efter fröken Vaughn’s avhopp, ”She was the Anna Karina to my Jean-Luc Godard, the poetry in my Alphaville”. Efter att ha lyssnat igenom den här nya skivan så slår det mig att det hela har fått en god fortsättning. Det är en bra skiva. Orsakerna till att jag inte blir eld och lågor kan vara flera. Kanske är den inte lika bra som My Favorite-materialet, kanske beror det på att jag är äldre och har svårare att bli exalterad över nya album. Det blir väl så.
Under My Favorite’s sista Sverigespelning 2005 förekom det låtar som jag nu märker finns med på The Secret History-plattan. Det känns skönt att höra dem igen, ett halvt årtionde senare. Jag var bara tvungen att göra vissa jämförelser och hittade mappen med tidigare nämnda spelning. Ärligt talat så vet jag inte hur smart det draget var. Tydligast blir det under ”Johnny Nightmare”. Jag vet hur Andrea sken den där junidagen, och jag vet hur hon levererade sången. Den här låten har numera ingen Andrea. Det känns sisådär.
Äh. Fan vad trist jag är. Det är en bra skiva, punkt. Jag kommer att köpa den till slut, och jag vet att jag inte är ensam.
Michael Grace Jr., thank you dear. You are My Favorite, and i believe in you.