SPEND AN HOUR WITH YOUR LOVER IN HIS BEDROOM

Jarvis Cocker gick en gång i tiden till en fest på adressen 59 Lyndhurst Grove i London. Det var barn på festen. Jarvis gillar inte barn på fester. Det uppstår en diskussion mellan Pulpsångaren och ägaren av bostaden, en arkitekt. Det hela urartar och arkitekten slänger ut Jarvis. Jarvis går då hem och skriver en låt som får namnet ”59 Lyndhurst Grove”. Bandet spelar in den och Jarvis skickar låten till arkitektens fru. Hon skrev aldrig tillbaka.

Det här är enligt mig en av Pulps bästa låtar, utan tvekan topp 5. Angående liveinspelningen här under så vet jag inte om jag någonsin har sett en snyggare Jarvis Cocker.

AXL & SLASH

När jag gick på mellanstadiet lyssnade man på antingen Guns N’ Roses eller Metallica. Jag var helt såld på Guns. I regel var det alltid de lite tuffare grabbarna som gillade Metallica. Jag var aldrig en av dem. När jag lyssnar på Guns idag så slås jag av hur bra det fortfarande är. Man hade en bredd som exempelvis Metallica aldrig kunde mäta sig med. På väggen i pojkrummet hade jag en plansch på Axl Rose inlindad i den amerikanska fanan. Jag har fortfarande kvar min första LP som jag lyssnade sönder totalt. Det var Appetite för Destruction från 1987 med det indragna omslaget som ligger här längst upp. Det trycktes bara upp 30 000 plattor med det här omslaget innan det drogs tillbaka efter massiva protester. Tydligen går albumet med originalomslag för över 200 dollar nu. Då ska det dock vara i mintskick, så det kan jag ju glömma med mitt sönderrepade exemplar. Uppenbarligen kunde jag inte sköta en vinylspelare på ett korrekt vis, reporna är anmärkningsvärda.

Jag hade även en VHS med en spelning från Paris 1992. Jag vill minnas att jag tittade så ofta på den där kassetten att bandet till slut trasslade sönder. Nu letade jag upp just den här spelningen på YouTube, och jag blev så oerhört nostalgisk. Slash såg ju så himla cool ut. Och han ser fortfarande lika cool ut när jag återser min gamla inspelning. Min far brukade alltid anmärka på Axl’s klädsel. Då tyckte jag att den var helt normal. Idag förstår jag precis vad han menade.
Min favorit var alltid ”Don’t Cry”, och det är därför jag väljer ut just den. Jag minns varenda detalj i den här videon, speciellt orden ”Ladies and gentlemen, Mr Gilby Clarke”. Attans vad bra.

SAM AND DAVE

När jag var yngre köpte jag ganska ofta sådana där samlingsalbum som brukade ligga på reaborden. Idag tycker jag inte att det ligger så många samlingsalbum längre, snarare vanliga album med 2-3 år på nacken. I vilket fall, en gång köpte jag en skiva som jag har för mig hette Radio Vietnam eller något i den stilen. Ofta var låtvalen detsamma på skivorna, med vissa undantag. Ett undantag var ”When Something Is Wrong With My Baby” med Sam and Dave. Det var nästan den enda låten på den här skivan som jag återvände till. Ärligt talat så är det en av de bästa soullåtarna jag hört.
Igår hittade jag det här framträdandet från Tyskland 1967. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det, för det är så kraftfullt, så oöverträffat. Sam and Dave hatade varandra privat, men lyssna bara hur det låter när deras röster förenas i refrängerna. När jag tänker efter vet jag inte om jag någonsin har hört ett bättre liveframträdande. Det är så oerhört stora ord att det är lite otäckt att skriva det, men jag tror att ni kanske kan förstå det efter att ha tillbringat fem och halv minut med detta.

LONGPIGS

Longpigs kom från samma stad som Pulp, Sheffield. Man nådde dock aldrig lika höga höjder som Jarvis och gänget, och det förtjänade man väl inte heller. Som om inte det vore nog blev faktiskt Richard Hawley fast medlem i Pulp under tidigt 00-tal. Men det var då. Här spelar Richard och Longpigs den helt fantastiska ”Lost Myself” på TFI Friday i september 1996.

THIN LIZZYS SVENSKA GROUPIE

Klipp från Måndagsbörsen är alltid en garanti för trevliga stunder. Här ska Thin Lizzy spela i Stockholm i februari 1981. Själv ligger jag i min kära moders mage. Vid 4.12 dyker Sveriges mest uppenbara groupie upp, följt av världens skönaste grabb som med slynglig stockholmsdialekt uppger att ”dom är dom enda som kan spela rock!”

RILO KILEY

Nu är det ju som så att ”Science vs. Romance”, Rilo Kileys första singel, råkar vara en av mina absoluta favoritlåtar. Liveinspelningen här under ska vara från ett gig i Baltimore 2002. Första gången jag tittade på den blev jag nästan lite stött, ”sänk tempot, för snabbt!” for genom huvudet. Men när man når solopartiet vid 02:20 var jag nere i brygga. Vid 03:15 var jag golvad. Det är så här det ska vara. 

"DEN HÄR HANDLAR OM OSS"

Jag skulle kunna skriva långa akademiska uppsatser angående hur mycket Broder Daniel egentligen har betytt för mig. Hur många bekantskaper man knöt genom bandet och hur jävla roligt det var. Jag menar, jag har ju till och med den här på armen.

Gammal kärlek rostar aldrig. Bede-forumet, you know who you are. 
Den allra bästa live-inspelningen, rent ljudmässigt, är Hultsfred 98-bootlegen. Jag lyssnade på den igen häromdagen och slogs av hur bra den låter. Jag valde att posta ”Underground” här under av den enkla anledningen att den aldrig har låtit så perfekt, varken före eller efter. Lyssna bara när gitarren kommer in vid 00:14. Den ljudmattan skär genom stål.

THE MAD LADS

The Mad Lads ”Don’t Have To Shop Around” släpptes sommaren 1965 på Stax systerbolag Volt. I studioversion är det här en av de vackraste soulballaderna någonsin. I den här liveversionen blir den ett monster. Ett värmemonster. Jag har ingen aning om vad jag menar med det där egentligen. Kan ha något att göra med att jag föreställer mig att man spelar på en klubb någonstans i ett bortglömt gathörn. Ingen har koll på vad luftkonditionering är för något, fukten klibbar sig fast på väggarna. Klockan har passerat midnatt och alla, inkluderat The Mad Lads själva, är lite halvlulliga. Alla instrument skapar en ljudbild som skulle kunna starta en skogsbrand bara sekunder efter att syndafloden dragit förbi.

NICK DRAKE

Det finns inte en enda livesekvens med Nick Drake fångad på film. Någon finns det säkert, men den ligger väl bortglömd i någon fuktig källare helt obrukbar. Den tanken smärtar ett arkivariehjärta. Tydligen ska det finnas en film på honom som barn, men det ska visst vara allt. Med tanke på att Drake blev erkänd på allvar först efter sin död så är det mer förståeligt. Jag kan köpa att han sällan spelade live och var en enstöring, men det låter ändå oerhört märkligt.

Sen så har vi filmen här under. 12 sekunder lång. Filmad på en festival någon gång under 70-talet. Mer information finns inte tillgänglig. En man har vandrat in i bild med ryggen mot kameran. Vissa är övertygade om att det är Nick Drake, andra är mer tveksamma. Tänker man på vad som var karakteristiskt för honom rent utseendemässigt kan man nästan inte komma närmre än så här.

Oavsett om det här är det enda existerande filmklippet på legenden i vuxen ålder, eller helt enkelt en ordinär festivalbesökare, så är det oerhört vackert. Jag kommer på mig själv med att titta på det om och om igen. Jag kan inte riktigt ta på det, men i all sin anspråkslöshet är det ren magi.

THE SUBURBS THEY ARE SLEEPING, BUT HE’S DRESSING UP TONIGHT

Nu börjar det verkligen hända grejor på Blur-fronten. Först börjar det dyka upp foton som skulle kunna vara singelomslag eller helt enkelt promotionmaterial. En stund senare är det i princip bekräftat att Blur har två nya låtar redo att släppas, ”Under the Westway” samt ”The Puritan”. ”Under the Westway” är den underbara hymnen som Damon och Graham spelade på War Child Brits-showen tidigare i år. ”The Puritan” finns på YouTube i någon slags Damonvevarochfarpåakustiskgitarr-version. Inte nog med detta, det är bara några timmar sedan som ett videoklipp med Alex James länkas på Blurs officiella Twitter, där det förklaras att Blur på kvällen den 2 juli kommer att spela de två nya låtarna live på ett än så länge okänt hustak någonstans i London. Detta kommer då även att sändas live via bandets Twitter-konto. Man känner peppen.
Nedan kan man se och lyssna på ”Under the Westway”, live-versionen från War Child.