"THE"

Lite att bita i.

1. The SoulBenders – ”I Can’t Believe In Love” (1967)
2. The Caravelles – ”Forever” (1963)
3. The Modds – ”All The Time In The World” (1967)
4. The Stylistics – ”If I Love You” (1971)
5. The Action – ”Come Around” (1967-1968)

FOCUS – "SYLVIA"

Holländska Focus har idag hamnat lite vid sidan av i musikhistorien. I klippet nedan framför bandet den fantastiska ”Sylvia” live på The Old Grey Whistle Test 1972. Gitarristen Jan Akkerman har ett sound som inte går av för hackor, vilket hörs mycket väl just här. Det är sådana här klipp som aldrig får falla i skymundan.

YOU’RE ALWAYS WEARING JEANS, EXCEPT ON SUNDAY

Något från gömmorna. Carole King och Gerry Goffin skrev ”Don’t Ever Change”, en låt som aldrig riktigt slog trots att The Crickets (Buddy Holly’s band, you know) hade en liten framgång med den. Enligt min mening en av de absolut bästa låtarna som Goffin/King skapade, något banal men helt oförglömlig. The Beatles plockade upp den 1963 och spelade in den hos BBC, speciellt för radioprogrammet Pop Go The Beatles. The Beatles gjorde aldrig någon studioinspelning av låten hos EMI, trots att den mycket väl skulle ha platsat perfekt på både debutalbumet och uppföljaren With The Beatles. Låten spelades in den 1 augusti 1963, och resultatet kunde avlyssnas senare samma månad i tidigare nämnda radioprogram. Efter detta dröjde det till 1994 innan inspelningen släpptes officiellt, då på dubbeln Live At The BBC. Detta är även en av få låtar där den vokala uppgiften delas av Paul McCartney samt George Harrison, utan inblandning av Lennon.

Ladda ner

MY COLLECTIVE IMPROVISATION

När man precis passerat tjugo och upptäcker att man har en liten ådra för jazzlyssnande så kanske det inte är så lyckat att springa rakt på Ornette Coleman och avantgardejazz. I mitt fall berodde det troligen på att jag ansåg att jazz kunde vara lite mossigt utmed kanterna och därför slog på stort direkt. Detta orsakade väl egentligen ingen större skada i det långa loppet. Colemans album Free Jazz: A Collective Improvisation var en enda stor sörja de första genomlyssningarna, men så fort man lärde sig att fokusera och ge tonerna total uppmärksamhet så var det oerhört givande. Det var nog där och då som jag fastnade på riktigt, det var då jag fattade det här med jazz. Jag har upplevt liknande saker efter detta. Som exempel så hade jag samma känsla när jag något år senare höll hårt i Coltranes fantastiska inspelning ”Giant steps” från albumet med samma namn.
Men, innan detta, före Coltrane, före Art Blakey och före Coleman så fanns det en man som fick in mig i ringen utan att jag ens reflekterade över det. Namnet var Django Reinhardt, och den här mannen spelade sin gitarr så som jag aldrig hade hört en gitarr spelas förut. Dessutom drog han av sina rasande solon med endast två fingrar då de andra hade tagit stor skada i följderna av en brandolycka. Så här har ni, ”Limehouse Blues” och ”I Got Rhythm” med Django Reinhardt & Quintette du Hot Club de France.