Lite att bita i.
1. The SoulBenders – ”I Can’t Believe In Love” (1967)
2. The Caravelles – ”Forever” (1963)
3. The Modds – ”All The Time In The World” (1967)
4. The Stylistics – ”If I Love You” (1971)
5. The Action – ”Come Around” (1967-1968)
Lite att bita i.
1. The SoulBenders – ”I Can’t Believe In Love” (1967)
2. The Caravelles – ”Forever” (1963)
3. The Modds – ”All The Time In The World” (1967)
4. The Stylistics – ”If I Love You” (1971)
5. The Action – ”Come Around” (1967-1968)
Holländska Focus har idag hamnat lite vid sidan av i musikhistorien. I klippet nedan framför bandet den fantastiska ”Sylvia” live på The Old Grey Whistle Test 1972. Gitarristen Jan Akkerman har ett sound som inte går av för hackor, vilket hörs mycket väl just här. Det är sådana här klipp som aldrig får falla i skymundan.
När man precis passerat tjugo och upptäcker att man har en liten ådra för jazzlyssnande så kanske det inte är så lyckat att springa rakt på Ornette Coleman och avantgardejazz. I mitt fall berodde det troligen på att jag ansåg att jazz kunde vara lite mossigt utmed kanterna och därför slog på stort direkt. Detta orsakade väl egentligen ingen större skada i det långa loppet. Colemans album Free Jazz: A Collective Improvisation var en enda stor sörja de första genomlyssningarna, men så fort man lärde sig att fokusera och ge tonerna total uppmärksamhet så var det oerhört givande. Det var nog där och då som jag fastnade på riktigt, det var då jag fattade det här med jazz. Jag har upplevt liknande saker efter detta. Som exempel så hade jag samma känsla när jag något år senare höll hårt i Coltranes fantastiska inspelning ”Giant steps” från albumet med samma namn.
Men, innan detta, före Coltrane, före Art Blakey och före Coleman så fanns det en man som fick in mig i ringen utan att jag ens reflekterade över det. Namnet var Django Reinhardt, och den här mannen spelade sin gitarr så som jag aldrig hade hört en gitarr spelas förut. Dessutom drog han av sina rasande solon med endast två fingrar då de andra hade tagit stor skada i följderna av en brandolycka. Så här har ni, ”Limehouse Blues” och ”I Got Rhythm” med Django Reinhardt & Quintette du Hot Club de France.
Soulen räddade natten.
Stort tack till Arthur Alexander och Little Anthony & The Imperials.
The Girlfriends från Ottawa har skapat den starkaste låten på år och dar. ”Robin Hood” är ett punkpop-mirakel med en livslängd på strax över 30 sekunder. Perfektionism. Ända sedan jag för första gången hörde Funday Mornings utomordentliga ep ”World of Girls” så är jag en sucker för sånt här. Varför dra ut på det när man kan få in allt av värde på under en minut.
Att Nya Zeeland frambringat så utomordentliga popband med tillhörande poplåtar är redan från början så okänt för gemene man att det nästan blir skrattretande. Att ”Only dream left” med The Verlaines inte är en hyllad skapelse världen över är en ännu större gåta.