HONEY, HOW LONG WAS I LAUGHING IN THE RAIN WITH YOU?

Jag har det svårt med studiemotivationen just nu, det ska erkännas. Jag gör det jag ska, men inte mycket mer. Det är ett elände. Note to self: Skärpning.

Hur skulle jag kunna klara av ett normalt liv just nu, om jag hade haft ett? Det tar i princip två timmar för mig att ens komma igång, samt ungefär tre timmar innan jag kan äta för första gången under dagen. Hade jag haft ett jobb som börjar, säg, 08.00, så hade jag varit tvungen att gå upp runt 05.00 för att hamna i riktig form. Och det håller ju inte då jag mycket sällan blir trött innan 03.00. Jag borde nog köpa på mig ett helt lager med Imovane. För mitt eget bästa.

The Lovin’ Spoonful piggar dock upp. Zal Yanovsky är en av mina absoluta favoritgitarrister och ägde en enorm utstrålning. Han blev dessutom 1970 förevigad av groupiemamman Cynthia Plaster Caster som sedan 60-talet pysslat med att göra avgjutningar av rockmusikers organ. Är det någon som har ett intresse av att ha exempelvis Jimi Hendrix stolthet i bokhyllan så kan man kika in här: http://www.cynthiapcaster.org/casts/casts.htm

WITH WORDS AS SOFT AS MORNING RAIN

Nästa års mest efterlängtade konsert blir för min del The Zombies på Trädgår’n i Göteborg. Då britterna har skapat ett av världens bästa album någonsin i och med Odessey and Oracle så kommer det kännas lite surrealistiskt att stå där och betrakta dem 40 år senare. Jag har dock hört oroande rykten om att de har tagit in en gitarrist som levererar hårdrocksliknande solon på en del låtar. Är ryktet sant så borde han pryglas, och det brutalt. Vissa saker ska man behandla mycket varsamt.

SOMEWHERE IN SPACE

Bloggen har legat lite på is den senaste tiden, jag har inte riktigt vetat vad jag skulle skriva om. Fick jag någon fin idé så var den som bortblåst fem minuter senare. Men nu glömmer vi det, ungefär som vi i alla fall försökte att glömma 1-2, 1-2, 1-2 i Italien 1990.

Det börjar som bekant att lacka mot jul, och det är ju trevligt. Runt den här tiden ska man ju även göra årsbästalistor och annat som egentligen är ganska oväsentligt. Jag har nog för dålig koll på nya plattor skulle jag tro. Upptäcker jag nya alster som jag uppskattar så är det större chans att de har några år på nacken. Så vi kan väl säga att jag återkommer med 2008 års lista sisådär 2018? Men, ja, någon sorts lista ska det väl kunna bli, årets bästa låtar eller video kanske.

En viktig skiva så här års är dock Space Escapade av Les Baxter. Albumet fyller 50 det här året. Och omslaget, herregud, omslaget! Har ni skådat något som ens är i närheten av att vara så här briljant? Ett cocktailparty i rymden, två stiliga män med rymdbubblor samt tre färgglada marsianska kvinnor med spiraler på huvudet. Sanslöst bra. Les Baxter gjorde mycket bachelor pad/lounge music, men jag håller nog den här skivan som den allra bästa. Därför har ni den här i sin helhet. Den är ett måste sena vinterkvällar, jag lovar. Grundtanken är väl att den ska frambringa någon slags futuristisk ljudbild, och gjorde kanske så 1958, men i mina öron fungerar den alldeles utmärkt som julskiva. Hugg in, och gör er själva en stor tjänst genom att leta upp lite mer verk signerade Les Baxter.

Les Baxter – Space Escapade (1958)

http://www.sendspace.com/file/a8udxg