På Accelerator i Göteborg 2005 såg jag Teenage Fanclub för första gången. Av någon anledning var jag tvungen att ta tåget till Skövde innan allt var över, men jag hade i varje fall räknat ut att jag skulle hinna med hela TFs set. Jag minns att jag stod och väntade på ”Everything flows” hela spelningen, och när de sedan började klämma ur sig extranummer så började jag misströsta. Som det såg ut då så skulle jag ändå få springa som en galning för att hinna till stationen överhuvudtaget. Men, som sista nummer, där kom den. Ren och skär lycka. Jag lämnade Trädgår’n den sena kvällen med ”Everything flows” sista toner i ryggen. I alla fall, innan Teenage Fanclub existerade överhuvudtaget så kunde man finna Norman Blake och Raymond McGinley (och dessutom Francis MacDonald) i kortlivade The Boy Hairdressers. Man släppte enbart en singel i slutet av 80-talet, för att sedan gå i graven. Här har ni den fullständiga diskografin.
Månad: maj 2008
LAUGHS WHERE THEY BELONG
Värmen har intagit landet. Vi får hoppas att den stannar på obestämd framtid. Och vad är bättre än att fira denna ankomst med en sommar-ep. Jag ska tydligen skriva lite recensioner och dylikt på http://www.muzic.se/ nu framöver också, men bloggen får ingen vila trots detta.
3. The Popguns – Can’t ignore the train
NOW I’VE SEEN PEOPLE FROM NEAR AND FAR, THEY COULDN’T GET TO HEAVEN IN THEIR CAR
Igår lyssnade jag återigen på The Beach Boys helt utsökta album Holland från 1973. Här hade myten om strandpojkarna spruckit för längesedan, och Mike Love blev bara mer och mer irriterande. Det var efter det här albumet som Dennis Wilson verkligen blev högintressant. Dock så hade han redan på 60-talet varit polare med Charles Manson och hade 1970 skrivit en av bandets bästa låtar tillsammans med Gregg Jakobson, ”Forever”, som släpptes på albumet Sunflower. Rebellen, myten Dennis Wilson. Klippet nedan kommer från dokumentären Endless Harmony som gick på svensk tv runt 1998-99. Då fick den mig och en gammal vän att vilja surfa i Mälaren, hur dumt det än låter. Då var det helt realistiskt. Men det skulle bli med bodyboards, för riktiga surfbrädor skulle vi inte ha råd med. Än idag håller jag Dennis Wilson, tillsammans med Keith Moon pre-1970, som den snyggaste och mest spännande trummisen någonsin.
OCH JAG VAR 17 ÅR, VILLE INTE VA DEN SOM BLEV KVAR
Dessutom måste jag tillägga att ”17 År” med Veronica Maggio är årets låt än så länge. Otippat men åh så rätt. ”Dumpa mig” drev mig till vansinne, men åren går och nu är jag man nog att medge att min jämnåriga neosoul-flicka har överträffat sig själv.
HE BROKE EVERY HEART, HIS CLOTHES WERE SO SMART, MR JOHNSON CRIES, HE RECALLS THE DAYS WHEN HE WAS EVERYBODY’S FACE
Det börjar kännas som sommaren 2006 igen. Jag har stigit in i något slags musikaliskt vacuum där Wigan Casino ännu inte har brunnit ner och blivit ombyggt till en parkeringsplats, där The Twisted Wheel i Manchester kör all-nighters och dansgolvet vibrerar från sen kväll till tidig morgon, där soulkidsen fortfarande snörar på sig bowlingskorna medan de tio första sekunderna av ”Out On The Floor” rullar igång, där Major Lance fortfarande får mig att le, där ”Seven Days Too Long” med Chuck Wood påminner mig om ett hotellrum nära Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche i ett sommarhett Berlin och där ”Girls Are Out To Get You” med The Fascinations är synonym med en sommarvecka hos Agnes i Nacka. Northern Soul-febern dör aldrig.