Månad: juni 2012

LAURENCE STEPHEN LOWRY

Jag har tidigare nämnt att jag är ett stort fan av Grandma Moses. Hennes målningar av den amerikanska landsbygden är fortfarande det finaste exemplet på folk art som jag har sprungit på. Och gillar jag Grandma Moses är det inte så uppseendeväckande att jag uppskattar Laurence Stephen Lowry. Lowrys målningar av industrilandskap i norra England är helt fenomenala. Och det kommer från en person som har svårt för att hitta konst som verkligen känns relevant. Och vad sjutton ska man måla om man vill vara som mest relevant? Industrilandskap, givetvis. Målningen här under går under namnet ”Going to Work”, 1943. Det finns tydligen även en ”Going to Work” 1959, men 43:an är faktiskt lite vassare.

Det är faktiskt lite så det känns att gå till jobbet varje morgon. Lowry pysslade givetvis inte enbart med industrilandskap, men det är dessa jag uppskattar till fullo. Jag inkluderar några målningar till i det här inlägget.

An Industrial Town, 1944.
Industrial landscape (Ashton-under-Lyne), 1952

Huddersfield, 1965
Going to the Match, 1953

THE SUBURBS THEY ARE SLEEPING, BUT HE’S DRESSING UP TONIGHT

Nu börjar det verkligen hända grejor på Blur-fronten. Först börjar det dyka upp foton som skulle kunna vara singelomslag eller helt enkelt promotionmaterial. En stund senare är det i princip bekräftat att Blur har två nya låtar redo att släppas, ”Under the Westway” samt ”The Puritan”. ”Under the Westway” är den underbara hymnen som Damon och Graham spelade på War Child Brits-showen tidigare i år. ”The Puritan” finns på YouTube i någon slags Damonvevarochfarpåakustiskgitarr-version. Inte nog med detta, det är bara några timmar sedan som ett videoklipp med Alex James länkas på Blurs officiella Twitter, där det förklaras att Blur på kvällen den 2 juli kommer att spela de två nya låtarna live på ett än så länge okänt hustak någonstans i London. Detta kommer då även att sändas live via bandets Twitter-konto. Man känner peppen.
Nedan kan man se och lyssna på ”Under the Westway”, live-versionen från War Child.

THE BUCKLEYS

Tim Buckley. Jeff Buckley. Far och son. Tim dör av en överdos 1975, Jeff ger sig ut på en simtur i Wolf River Harbor 1997 och drunknar. 28 respektive 30 år gammal. Det är så djupt tragiskt. Jag hade länge svårt att greppa Tim Buckley, det spretade lite väl mycket. Sen hörde jag ”Once I Was” och blev helt tagen. Både Tim och Jeff sitter inne med material som kan göra mig oerhört rörd, nästan så att det blir jobbigt och påfrestande, och då har jag ändå ingen superrelation till någon av dem. Lyssna bara på tidigare nämnda låt, live i London 1968.

Och Jeff. Jag hade gärna postat en fantastisk live-version av den överlägset mest kända inspelningen, ”Hallelujah”-covern. Den är från 1995 och Jacques Chirac har just börjat bränna av atombomber på Moruroa-atollen, Jeff nämner i introsnacket att han två dagar tidigare befann sig i Australien och ”saw the bomb go off, and felt sad”. Men jag sparar den, för han spelade även in en cover på Dylans makalösa ”Just Like a Woman”. Och jag vet fan inte vad som händer i Bearsville Studio den där höstdagen 1993. Det är en helt annan dimension av den här låten. De första 4 minuterna är osannolikt ljuva, sedan blir det nästan övernaturligt. En användare på YouTube skrev: ”The entire song is perfection, but after 4:16…it’s like his soul was wide open”. Precis så låter det.

R. STEVIE MOORE #3

Jag har tjatat om R. Stevie Moore förut. Av en tillfällighet smet jag in på last.fm och kikade runt lite för att se vad han pysslar med i dagar som dessa. Och så visar det sig att karln spelar på Debaser Slussen den 5 juli. Det kan bli, och det här är stora ord, en av de bästa spelningarna jag någonsin har bevittnat. Det ligger nära till hands om jag ska vara helt ärlig. De tidigare inläggen om Moore kan man läsa här och här.

Det här måste givetvis firas, och det gör jag med ”Under The Light” från 1976. Banne mig om den inte musikaliskt sett låter som en bortglömd Springsteen-demo från Watergaterättegångens år 1973. Den här videon är lite fladdrande, troligen rippad från en av Moores gamla VHS:er. Men vad gör det.

CASILLAS & CARBONERO

Jag är en sån jäkla sucker för det här klippet. Storyn är som så att den spanske målvakten Iker Casillas är överlycklig efter segern i VM-finalen mot Holland. Han blir efter matchen intervjuad av sin flickvän Sara Carbonero, som alltså arbetar som fotbollsreporter. Carbonero försöker hålla allt på en professionell nivå, men det går ju åt skogen.

SPENDING SPREE IN LEVITTOWN

Jag får aldrig nog av ”Spending Spree” med Anthony Thurlow. När jag lyssnar på den så bor jag i Levittown, New York, vi säger att det är våren 1956. Levittown var grundmodell för allt vad suburbia står för. Ja, man kan ju titta här ovanför. Jag älskar det. Alla hus ser likadana ut, barnen springer fritt nerför gatan, tidningsgrabben träffar alltid trappan med dagens blad. Det enda som oroar är lösa hundar och kommunism. Jo, jag har kanske byggt en kärnvapensäker bunker i trädgården också.
Till en början tillät man inte afroamerikaner att bo här. Vilken skitstövel som kom på det vet jag inte, men det är 1956 och jag bor i suburbia så jag sitter där och inbillar mig att det ska vara så. Antagligen.

I vilket fall så går jag i shoppingcentret och ska inhandla lite målarfärg, ena gaveln på huset börjar se förskräcklig ut. Det vore ju pinsamt om familjen Johnson (Ja, såklart man heter Johnson) upptäcker den fula gaveln. Och vem är det då som kommer glidande längre bort i gången om inte Mrs Johnson. Jag gömmer färghinken bakom ryggen och vinkar åt henne och hon nickar lite lätt tillbaka. Samtidigt börjar ”Spending Spree” spelas i högtalarna. Lyssna nedan och tänk på den här storyn, det finns inget annat som känns så självklart.

SHANE FENTON FOUND GOD ON A TRAIN TO WATERLOO

Det finns så mycket att säga om det här här banala men halvt komiska klippet från filmen Play It Cool. Kanske inte egentligen så mycket om klippet i sig, utan snarare om historierna som omger det.

Låt oss börja med en ung man vid namn Johnny Theakstone. Johnny Theakstone ingick i bandet Johnny Theakstone and the Tremolos. 1960 ändrade man sitt namn till Shane Fenton and the Fentones och skickade in en demo till BBC för att få chansen att medverka i ett musikprogram. Det är nu som Johnny Theakstone avlider av reumatisk feber endast 17 år gammal. Jag har letat efter foton på Theakstone utan att finna ett enda. Jag har letat efter inspelningar med honom utan hitta något alls. Det är ett oerhört tragiskt och fascinerande livsöde. Kan någon hjälpa till med att hitta ovanstående material vore jag oerhört tacksam.

I vilket fall, Shane Fenton and the Fentones blir inbjudna av BBC för en audition. Men man har inte längre någon Shane Fenton efter Theakstones bortgång och man har dessutom beslutat att lägga ner bandet. Johnny Teakstones mamma vill dock att man ska fortsätta som en hyllning till sonen. Hon vill även att bandnamnet förblir Shane Fenton and the Fentones. Så får det bli. Bernard Jewry blir ny sångare och man säkrar ett skivkontrakt och blir faktiskt ganska framgångsrika. 1973 tar Jewry namnet Alvin Stardust och blir en än större stjärna, nu solo.

Min favoritanekdot gällande Stardust är den när han blir totalfrälst under en tågresa till Waterloo. Under den 40 minuter långa tågresan fick han i sin kupé kontakt med en grupp kristna individer. När tågets städare vid ankomst började gå igenom vagnarna fann man Stardust och och hans nya vänner sittandes på knä mitt inne i en bön. Stardust går sedan hem till sin fru och berättar att han har funnit Gud. Karln som redan innan var ett pain in the ass har nu steppat på sin kärestas nerver lite väl länge och skilsmässan är ett faktum.

02:12 in i klippet ovan hoppar Billy Fury upp på scenen där Shane Fenton and the Fentones huserar. Billy Fury föddes som Ronald Wycherley i Liverpool och hade stora framgångar från 1950-talet in i det tidiga 60-talet. Under sina sista år i livet bodde han på samma gata som Paul McCartney, i St Johns Wood i London. Vid Londonbesök brukar jag alltid besöka denna gata vid namn Cavendish Avenue. Paul McCartney verkar inte bruka huset särskilt ofta numera då det alltid ser relativt obebott ut. Några meter därifrån ligger Furys bostad, uppmärkt med en blå minnestavla, så kallade blue plaques, som man kan se lite varstans i London. Fury drabbades av reumatisk feber som barn och hade stora hälsoproblem sedan dess. Detta gjorde att han 1983 kollapsade i hemmet på Cavendish Avenue och avled senare samma dag.

Vi har alltså Johnny Theakstone som 17 år gammal dör av reumatisk feber. Shane Fenton and the Fentones skaffar en ny sångare, Bernard Jewry, som bara ett par år senare får scenen invaderad av Billy Fury som även han dör i följderna av reumatisk feber. Och mitt i allt detta står denne Bernard, som sedan byter namn till Alvin Stardust och finner gud under en tågresa till Waterloo. Ibland är musikhistorien så oerhört fascinerande.

Billy Fury

THE OSWALDS

Vi tar det från början. Den 22 november 1963 (för övrigt samma dag som The Beatles släpper sin andra platta With The Beatles) mördas John F. Kennedy i kortegen på Elm Street i Dallas. Enligt den officiella versionen (läs Warrenkommissionen) skulle Lee Harvey Oswald ha utfört detta dåd på egen hand (yeah, right) från sitt näste uppe i Texas School Book Depository. Klädmakaren Abraham Zapruder hade med sig sin kamera till Dealey Plaza den här dagen, för att fånga presidentens kortege på sin filmrulle. Och tur var väl det, utan Zapruder hade vi inte haft någon direkt uppfattning över hur det gick till, förutom vittnesmål. Så här såg det ut genom Abraham Zapruders lins:
Lee Harvey Oswald grips för mordet och det är redan bestämt att han är ensam gärningsman. Oswald säger ”I’m just a patsy” och förnekar allt. Två dagar senare ska han föras ut från polisstationen i Dallas och blir då själv mördad av nattklubbsägaren Jack Ruby. Enligt Ruby gör han det för att bespara Jackie Kennedy en påfrestande rättegång. Hur Ruby tar sig in i polishuset och helt enkelt kan kliva fram och knäppa Oswald är än idag en gåta. Att han använder Jackie Kennedy som en förevändning för dådet är relativt genomskinligt. Ruby var känd för sina skumraskaffärer, och det allra viktigaste vid den här tidpunkten var att tysta Oswald som vid en eventuell rättegång säkerligen hade börjat räkna upp namn på andra inblandade i mordet på JFK.
Så här såg det i vilket fall ut när Jack Ruby i direktsänd tv skjuter Lee Harvey Oswald. Oswald dog senare på Parkland Memorial Hospital, samma sjukhus som Kennedy fördes till två dygn tidigare.
Och nu till kontentan av allt det här. Här under kombineras mina två största intressen, musik och 1900-talshistoria. Det är så snyggt gjort. Mina damer och herrar, The Oswalds.