Vecka 25-26 2019

Här följer Eton Wall Games mest lyssnade låtar avseende vecka 25 till och med 26 2019. Spotify-spellistan hittas här.

  1. Iiris Viljanen – ”Landsort”
  2. The Jam – ”Boy About Town”
  3. Anna Järvinen – ”Svensktalande bättre folk”
  4. The Beatles – ”Ask Me Why”
  5. Willie Tee – ”Walking Up A One Way Street”
  6. Bad Cash Quartet – ”Put Me Back Together”
  7. Glen Campbell – ”Norwood (Me And My Guitar)”
  8. Todd Rundgren – ”Love Of The Common Man”
  9. Nick Drake – ”Which Will”
  10. Loving – ”The Not Real Lake”

Iiris Viljanens senaste låt handlar om en seglats i Stockholms skärgård där diverse missöden avlöser varandra. Vid första lyssningen kändes den trivsam. Vid lyssning nummer fem framträdde en kandidat till årets bästa låt. Jag tror banne mig att så kan bli fallet när det väl är dags att summera 2019.

Sound Affects är ett av The Jams bästa album. ”Boy About Town” ligger som näst sista spår och är ett typexempel på hur tighta The Jam var.

”Svensktalande bättre folk” med Anna Järvinen återupptäcktes för någon vecka sedan. När Järvinen släppte det oerhört vackra albumet Jag fick feeling hösten 2007 hade jag precis flyttat till Göteborg för första gången och jag minns fortfarande det där tillfället när jag hade fikat någonstans i Haga och inte kunde få ”Svensktalande bättre folk” ur huvudet.

”Ask Me Why”, denna magnifika poplåt. En jul i mitten av 90-talet lyssnade jag Please Please Me sönder och samman, vilket har gjort att ”Ask Me Why” har blivit en jullåt. Skriven våren 1962 och först inspelad i juni samma år under The Beatles första session i Abbey Road. Dessa inspelningar finns inte kvar idag. Man tacklade låten på nytt med sex tagningar i november 1962, som sedan blev slutprodukten. I min mening kan en Beatles-låt aldrig vara obskyr, för ja, det är en Beatles-låt, men ”Ask Me Why” rör sig någonstans i gränslandet. Det här är väldigt mycket Smokey Robinson and the Miracles och oerhört väl utfört. Det dröjde till vissa spår på A Hard Day’s Night innan man nådde sådana här höjder igen.

”Walking Up A One Way Street” med Willie Tee. En simpel b-sida från årsskiftet 1964-1965, men samtidigt något av det bästa som har spelats in i soulväg. Lyssna på det smakfulla blåset.

Bad Cash Quartets cover på The Bear Quartets ”Put Me Back Together” är inte lika bra som originalet och slirar även här och var. The Bear Quartet har aldrig varit främmande för att själva slira så det blir givetvis en briljant kombination. Bad Cash Quartets inspelning släpptes på hyllningsskivan Money Talks: A Tribute to The Bear Quartet samt som b-sida på Twenty Two-singeln.

Jag betraktar inte Glen Campbell som en husgud, men ”Norwood (Me And My Guitar)” låter som en grönskande skärgårdsö som enbart befolkas av Monsieur Hulot-figurer. Todd Rundgrens ”Love of the Common Man” har tidigare figurerat i veckosammanfattningarna och är höjdpunkten på Faithful från 1976.

Loving och Nick Drake står för avslutningen och får samtidigt symbolisera sommarens övergång i höst, trots att vi inte är där ännu. ”The Not Real Lake” är den där sista varma vindpusten. När löven en stund senare börjar skifta färg glider allting över i ”Which Will” från Nick Drakes sista, och bästa, album Pink Moon.

Vecka 23-24 2019

Här följer Eton Wall Games mest lyssnade låtar avseende vecka 23 till och med 24 2019. Spotify-spellistan hittas här.

  1. Burial – ”Distant Lights”
  2. Steve Lacy – ”Love 2 Fast”
  3. Trudy and the Romance – ”Midnight’s Blue Girl”
  4. Young Scum – ”Dirt”
  5. Domotic – ”I Hate You Forever”
  6. Love – ”Always See Your Face”
  7. SWV – ”Weak”
  8. The Byrds – ”The Airport Song”
  9. Cardao – ”Acid Andromeda”
  10. Chrissy – ”Nights Like This”

Burial har kommit med nytt, ”Claustro / State Forest” släpptes nu i dagarna efter att ha premiärspelats av Mary Anne Hobbs i BBC Radio 6 Music för två veckor sedan. Södra London stannade upp för en stund. Burial har inte släppt en fullängdare sedan 2007 och det lär väl inte heller dyka upp någon ny sådan inom överskådlig framtid. Jag kan inte påstå att Burial nådde fram till mig när hypen var som störst, men den senaste tiden har jag gett William Bevan mer utrymme. Om man någon gång har vandrat runt i Londonnatten genom smått ogästvänliga kvarter så känns det ungefär så här. ”Distant Lights” från 2006 låter som en fuktig bakgata i Croydon och Destiny’s Child-samplingen är även den elegant. En recension på sputnikmusic.com skildrade låten alldeles utmärkt i en recension från 2012.

”Getting caught in the rain is never a nice feeling. There is just something about being covered in cold water that can make even the happy go lucky go sour. Unfortunately for Burial today he has the first world problem of missing his usual bus in some unfavourable weather. Just when you think it couldn’t get any worse he realizes it is the last bus of the evening. Maybe if the boss didn’t keep him so late he would’ve been able to get a warm and safe ride home. Shaking his head and uttering a tired yawn after a hard day’s work Burial clad in a used hoody paces his way along the unforgiving city streets”.

Steve Lacy fick sitt genombrott som medlem i The Internet och i slutet av maj månad kom det första albumet under eget namn, Apollo XXI. Albumet har fått lysande recensioner och kommer med största sannolikhet finnas med på många årsbästalistor. Den psykedeliska soulen i ”Love 2 Fast” får stå som höjdpunkten.

Till slut kom det visst, debutalbumet med Trudy and the Romance. Det lät precis som jag ville att det skulle låta, men det gjorde mig inte helnöjd. Trudy kanske är ett sånt där band som bör avnjutas i EP-format för att komma till sin rätt. Än så länge håller jag ”Midnight’s Blue Girl” som det starkaste kortet samt fortsätter hoppas på en Sverige-spelning i framtiden.

”Dirt” med Young Scum från 2018 låter som en blandning av all bra pop som man själv gillade 2003-2004. Det här är med andra ord väldigt fint och livsbejakande. I grund och botten bygger alltsammans på smått skramlig twee, Belle & Sebastian och Teenage Fanclub.

Domotic och ”I Hate You Forever” är krypande fransk elektronisk pop och tillika en gammal dotshop-förälskelse. Dotshop var en webbshop som existerade mellan 2002-2009 och fokuserade på att sälja CD-skivor. Man rörde sig främst i tassemarker med mycket electronica, indiepop och mer experimentella utgåvor. Dotshops utbud får anses ha varit smalt och spännande, det bestod i princip enbart av musik från småbolag. Jag satt ofta och lyssnade igenom smakproven på hemsidan och beställde i runda slängar hem 4-5 skivor. Domotics ”I Hate You Forever” var en av dessa dotshopupptäckter och fanns med på Ask For Tiger från 2005.

SWV, eller Sisters With Voices, gjorde 90-talets finaste slow jam och ”Weak” nådde förstaplatsen på både Hot 100 samt R&B-listan 1993. Coko i SWV hade sanslöst långa naglar på den tiden, i klass med Gail Devers legendariska klor från Atlanta 1996.

Det har blivit en hel del från både Love och The Byrds. ”Always See Your Face” finns med på underskattade Four Sail från 1969. Låten ingår också på soundtracket till High Fidelity, den går som bekant att se hur många gånger som helst. ”The Airport Song” spelades in av The Byrds redan 1964 men släpptes först 1969 på Preflyte. Låten ska ha sitt ursprung från när Roger McGuinn och David Crosby chillade på LAX och fluktade flygplan.

Både Cardao och Chrissy kommer med största sannolikhet att tonsätta den här sommaren. ”Acid Andromeda” låter precis som den heter och ”Nights Like This” är en paradisö som enbart serverar blå drinkar.

Vecka 21-22 2019

Här följer Eton Wall Games mest lyssnade låtar avseende vecka 21 till och med 22 2019. Spotify-spellistan hittas här.

  1. Bessie Banks – ”Go Now”
  2. Rick Wade – ”Vintage”
  3. Teedra Moses – ”Be Your Girl”
  4. Todd Rundgren – ”It Takes Two To Tango (This Is For The Girls)”
  5. Benjamin Fröhlich – ”Forty Trees”
  6. Guided By Voices – ”The Goldheart Mountaintop Queen Directory”
  7. Loving – ”Nihilist Kite Flyer”
  8. Dungen – ”Skit I Allt”
  9. Sonic Youth – ”Tom Violence”
  10. Saint Etienne – ”Saturday Boy”

”Go Now” med Bessie Banks, denna enastående Leiber & Stoller-produktion, försvann från Spotify för en tid sedan men är nu tillbaka igen. I årssammanfattningen över 2018 dök Bessie upp på följande vis:

Höjdpunkten i år måste vara att jag hittade ”Go Now” med Bessie Banks i mintskick hos en säljare i UK. ”Go Now” är inspelad en kort tid efter att John F. Kennedy mördas på Elm Street i Dallas, och nationens sorg är märkbar i det sätt som Bessie Banks levererar låten. Framförandet kan vara det yttersta exemplet på fullständig perfektion och jag hade bestämt mig för att inte köpa den där Tiger Records-sjuan från 1964 om det inte dök upp ett toppexemplar. Men där fanns den och köpet var givet. 

Rick Wade har en förvånansvärt hög lägstanivå. När det gäller släpp på hans egna Harmonie Park är det i princip en garant för stordåd. ”Vintage” hittas på Defining Deep från 2014 och innehåller flera slevar till bredden fyllda med R&B, soul och jazz, fast med Rick Wades egen signatur.

När vi ändå är är inne på R&B så slank Teedra Moses och ”Be Your Girl” med av bara farten. Öppningsspåret på debuten Complex Simplicity från 2004 borde ha blivit en stor singel men så blev det aldrig. Det strömmade liknande R&B från höger och vänster vid den här tiden, men ingenting var riktigt lika bra som ”Be Your Girl”.

Todd Rundgren dyker upp igen, redan i februari var det tydligt att 2019 skulle bli ett Todd-år då hela 5 spår fanns med bland de 10 mest lyssnade vecka 2 till 5. ”It Takes Two To Tango (This Is For The Girls)” är en favorit på Something/Anything från 1972. Här låter Todd precis som jag vill ha honom.

”Forty Trees” ingår på Benjamin Fröhlichs debutalbum som dök upp för tre veckor sedan. Albumet som går under namnet Amiata har marknadsförts som ”Dub hybrids to Italo, Disco and Boogie inspired tracks, 90’s spacy breakbeats and Electro to classic house.” Jag hade troligtvis aldrig upptäckt det här albumet så kvickt om det inte hade varit för det makalöst fina omslaget. Blicken fastnar och gör själva innehållet än mer intressant.

Guided By Voices, vart börjar man där? För att överhuvudtaget mäkta med att klättra till toppen av GBV-diskografin är ett sabbatsår att rekommendera. Bee Thousand från 1994 är det album som jag oftast återvänder till när Robert Pollard-suget tilltar, och det är där vi hittar ”The Goldheart Mountaintop Queen Directory”. GBV toppade här, utan tvekan.

Få konstellationer kan leverera en lika varm känsla som Loving. Man skulle kunna slänga sig med ett begrepp som sunshine pop men det blir helt fel. Sunset pop möjligtvis, lite som Kent en gång lät på den bortglömda b-sidan ”Lämnar”. Loving låter i övrigt inte som Kent, det vill jag verkligen poängtera. Jag återvänder ofta till den självbetitlade debuten från 2016 som för övrigt släppts på LP alldeles nyligen. Den första vändan var enbart digitalt samt kassett. Nya låten ”Nihilist Kite Flyer” fortsätter på samma spår och det känns fantastiskt.

Dungen spelar på Pustervik om två veckor då man framför Ta Det Lugnt från 2004 i sin helhet. ”Skit I Allt” släpptes 6 år senare på albumet med samma namn och är det bästa Dungen någonsin har spelat in. Att låten samtidigt har världens bästa video gör inte saken sämre.

Det sägs att titeln på ”Tom Violence”, som öppnar EVOL, har något att göra med Tom Verlaine men jag vet inte om det stämmer. Det låter dock helt rimligt. Däremot så gjorde Sonic Youth helt rätt i att lägga låten som ett förstaspår, det är sånt här mörker som får dig att stå stadigt från första stund.

Saint Etienne ligger aldrig på latsidan, om det inte rör sig om en ny EP eller dylikt så är det någon intressant och genomarbetad samling som Bob och Pete har plockat ihop på Ace. Senast så släppte man ”Saturday Boy” på Record Store Day. Låten ska enligt uppgift vara den sista som släpps från Home Counties-sessionerna. Det här är som brukligt väldigt catchy och singeln stoltserar även med ett fint subbuteo-influerat omslag.