Vecka 36-38 2019

Här följer Eton Wall Games mest lyssnade låtar avseende vecka 36 till och med 38 2019. Spotify-spellistan hittas här.

  1. Fontaines D.C. – ”Sha Sha Sha”
  2. The Centurions – ”Bullwinkle Part II”
  3. Eggstone – ”The Late”
  4. Lana Del Rey – ”Happiness Is A Butterfly”
  5. Tenderlonious – ”Uncle Larry”
  6. Tenniscoats – ”Horses”
  7. Belle and Sebastian – ”This Letter”
  8. Comet Gain – ”Mid 8Ts”
  9. Fontaines D.C. – ”Boys In The Better Land”
  10. Steve Forbert – ”Romeo’s Tune”

Här var det mycket 2019, hela sju låtar av tio. Debutalbumet Dogrel med Dublin City- gänget Fontaines D.C. kommer att vara ett av årets mest intressanta släpp. Det är lite James Joyce, ganska mycket punk och en hel del Irland.

Eggstone har äntligen släppt ytterligare en ny låt. ”The Late” är inte riktigt lika fantastisk som ”Like So” men bra mycket bättre än det mesta. De spelade faktiskt den här i Malmö för två och ett halvt år sedan, men då gick den under namnet ”Ethiopiques”. Orkesterarret från Malmö finns kvar och allt låtar väldigt mycket Eggstone. Gott så.

Tenderlonious är oerhört aktiv och ”Uncle Larry” kan vara hans bästa från i år, Comet Gain och ”Mid 8Ts” undrar vad som hände med ”the Camden Girls”, Tenniscoats var världens mysigaste band när man 2002 släppte ”Horses” på albumet The Ending Theme och Belle and Sebastian har äntligen släppt en ny låt som är bra på riktigt.

Steve Forbert var som mest älskad 1979 när han släppte ”Romeo’s Tune”, och det är fullt förståeligt. Tillägnad Florence Ballard men handlar egentligen om en flicka från Meridian, Mississippi.

”Happiness Is A Butterfly” kan vara det bästa spåret på Norman Fucking Rockwell och Lana Del Rey har verkligen lyckats ro det albumet i land. Kritikerna verkar relativt eniga om att det här är hennes främsta album hittills. Jag är beredd att hålla med.

Surfjuvelen ”Bullwinkle Part II” blev jag påmind om när jag tittade på en YouTube-video med Everton-legenden Neville Southall. The Centurions och Big Nev i symbios, så självklart.

Vecka 34-35 2019

Här följer Eton Wall Games mest lyssnade låtar avseende vecka 34 till och med 35 2019. Spotify-spellistan hittas här.

  1. Clan Greco – ”Arabiacidita”
  2. Amble – ”Drift”
  3. The Radio Dept. – ”Pulling Our Weight”
  4. Barbara Lewis – ”I Remember the Feeling”
  5. Blur – ”Star Shaped”
  6. Joy Division – ”Wilderness”
  7. Brookes Brothers – ”Good Thing”
  8. Edward’s World – ”Soul Roots” (Pianohouse Mix)
  9. Terrence Parker – ”Deuteronomy”
  10. The Bluebells – ”Everybody’s Somebody’s Fool”

Clan Greco, med Massimo Greco på trumpet, släppte 1998 albumet Musical Fitness och det är här vi hittar ”Arabiacidita”. Det är italiensk drum & bass innehållandes en stor ranson jazz. Och ja, det är så magiskt som det låter.

Amble. ”Drift”. Jag tror inte jag säger så mycket om den här låten mer än att den ingår på, i mitt tycke, ett av årets bästa album. Ess M från Göteborg har spelat in 12 låtar älskvärd electronica med fin ambient, techno och acid. Det är flera Roland-lådor inblandade här, i ett växlande tempo. Andreas Tillianders bolag Repeatle släppte albumet som går under namnet Drip. Jag lär återkomma till den här releasen när det är hög tid för årssammanfattning.

The Radio Dept. har precis tagit de två EP-släppen Pulling Our Weight (2003) och This Past Week (2005) och slagit ihop till ett album. Det är första gången dessa utgåvor hamnar på vinyl. Genialt, för det är ungefär här som radioavdelningen var som allra bäst.

Blur är alltid Blur men ”Star Shaped” hade aldrig varit någon favorit. Jag har dock omvärderat det här och i dag ser jag låten som det starkaste spåret på Modern Life Is Rubbish tillsammans med ”For Tomorrow”.

Brookes Brothers och ”Good Thing” är ett tecken på att 2019 levererar, Edward’s World och Terrence Parker visar varför ett piano är housemusikens simplaste och viktigaste beståndsdel och Barbara Lewis är förtrollande på ”I Remember The Feeling”, en singelbaksida på Atlantic från 1966.

Bra pop kommer ofta från Glasgow och The Bluebells ”Everybody’s Somebody’s Fool” är ett exempel som verkligen fastställer det påståendet. Gillar man The Byrds gillar man det här. Sedan har vi då ”Wilderness” från Unknown Pleasures. Här räcker det egentligen med att lyssna på Peter Hooks bas. Ståtligt.