Vecka 34-35 2019

Här följer Eton Wall Games mest lyssnade låtar avseende vecka 34 till och med 35 2019. Spotify-spellistan hittas här.

  1. Clan Greco – ”Arabiacidita”
  2. Amble – ”Drift”
  3. The Radio Dept. – ”Pulling Our Weight”
  4. Barbara Lewis – ”I Remember the Feeling”
  5. Blur – ”Star Shaped”
  6. Joy Division – ”Wilderness”
  7. Brookes Brothers – ”Good Thing”
  8. Edward’s World – ”Soul Roots” (Pianohouse Mix)
  9. Terrence Parker – ”Deuteronomy”
  10. The Bluebells – ”Everybody’s Somebody’s Fool”

Clan Greco, med Massimo Greco på trumpet, släppte 1998 albumet Musical Fitness och det är här vi hittar ”Arabiacidita”. Det är italiensk drum & bass innehållandes en stor ranson jazz. Och ja, det är så magiskt som det låter.

Amble. ”Drift”. Jag tror inte jag säger så mycket om den här låten mer än att den ingår på, i mitt tycke, ett av årets bästa album. Ess M från Göteborg har spelat in 12 låtar älskvärd electronica med fin ambient, techno och acid. Det är flera Roland-lådor inblandade här, i ett växlande tempo. Andreas Tillianders bolag Repeatle släppte albumet som går under namnet Drip. Jag lär återkomma till den här releasen när det är hög tid för årssammanfattning.

The Radio Dept. har precis tagit de två EP-släppen Pulling Our Weight (2003) och This Past Week (2005) och slagit ihop till ett album. Det är första gången dessa utgåvor hamnar på vinyl. Genialt, för det är ungefär här som radioavdelningen var som allra bäst.

Blur är alltid Blur men ”Star Shaped” hade aldrig varit någon favorit. Jag har dock omvärderat det här och i dag ser jag låten som det starkaste spåret på Modern Life Is Rubbish tillsammans med ”For Tomorrow”.

Brookes Brothers och ”Good Thing” är ett tecken på att 2019 levererar, Edward’s World och Terrence Parker visar varför ett piano är housemusikens simplaste och viktigaste beståndsdel och Barbara Lewis är förtrollande på ”I Remember The Feeling”, en singelbaksida på Atlantic från 1966.

Bra pop kommer ofta från Glasgow och The Bluebells ”Everybody’s Somebody’s Fool” är ett exempel som verkligen fastställer det påståendet. Gillar man The Byrds gillar man det här. Sedan har vi då ”Wilderness” från Unknown Pleasures. Här räcker det egentligen med att lyssna på Peter Hooks bas. Ståtligt.

Vecka 23-24 2019

Här följer Eton Wall Games mest lyssnade låtar avseende vecka 23 till och med 24 2019. Spotify-spellistan hittas här.

  1. Burial – ”Distant Lights”
  2. Steve Lacy – ”Love 2 Fast”
  3. Trudy and the Romance – ”Midnight’s Blue Girl”
  4. Young Scum – ”Dirt”
  5. Domotic – ”I Hate You Forever”
  6. Love – ”Always See Your Face”
  7. SWV – ”Weak”
  8. The Byrds – ”The Airport Song”
  9. Cardao – ”Acid Andromeda”
  10. Chrissy – ”Nights Like This”

Burial har kommit med nytt, ”Claustro / State Forest” släpptes nu i dagarna efter att ha premiärspelats av Mary Anne Hobbs i BBC Radio 6 Music för två veckor sedan. Södra London stannade upp för en stund. Burial har inte släppt en fullängdare sedan 2007 och det lär väl inte heller dyka upp någon ny sådan inom överskådlig framtid. Jag kan inte påstå att Burial nådde fram till mig när hypen var som störst, men den senaste tiden har jag gett William Bevan mer utrymme. Om man någon gång har vandrat runt i Londonnatten genom smått ogästvänliga kvarter så känns det ungefär så här. ”Distant Lights” från 2006 låter som en fuktig bakgata i Croydon och Destiny’s Child-samplingen är även den elegant. En recension på sputnikmusic.com skildrade låten alldeles utmärkt i en recension från 2012.

”Getting caught in the rain is never a nice feeling. There is just something about being covered in cold water that can make even the happy go lucky go sour. Unfortunately for Burial today he has the first world problem of missing his usual bus in some unfavourable weather. Just when you think it couldn’t get any worse he realizes it is the last bus of the evening. Maybe if the boss didn’t keep him so late he would’ve been able to get a warm and safe ride home. Shaking his head and uttering a tired yawn after a hard day’s work Burial clad in a used hoody paces his way along the unforgiving city streets”.

Steve Lacy fick sitt genombrott som medlem i The Internet och i slutet av maj månad kom det första albumet under eget namn, Apollo XXI. Albumet har fått lysande recensioner och kommer med största sannolikhet finnas med på många årsbästalistor. Den psykedeliska soulen i ”Love 2 Fast” får stå som höjdpunkten.

Till slut kom det visst, debutalbumet med Trudy and the Romance. Det lät precis som jag ville att det skulle låta, men det gjorde mig inte helnöjd. Trudy kanske är ett sånt där band som bör avnjutas i EP-format för att komma till sin rätt. Än så länge håller jag ”Midnight’s Blue Girl” som det starkaste kortet samt fortsätter hoppas på en Sverige-spelning i framtiden.

”Dirt” med Young Scum från 2018 låter som en blandning av all bra pop som man själv gillade 2003-2004. Det här är med andra ord väldigt fint och livsbejakande. I grund och botten bygger alltsammans på smått skramlig twee, Belle & Sebastian och Teenage Fanclub.

Domotic och ”I Hate You Forever” är krypande fransk elektronisk pop och tillika en gammal dotshop-förälskelse. Dotshop var en webbshop som existerade mellan 2002-2009 och fokuserade på att sälja CD-skivor. Man rörde sig främst i tassemarker med mycket electronica, indiepop och mer experimentella utgåvor. Dotshops utbud får anses ha varit smalt och spännande, det bestod i princip enbart av musik från småbolag. Jag satt ofta och lyssnade igenom smakproven på hemsidan och beställde i runda slängar hem 4-5 skivor. Domotics ”I Hate You Forever” var en av dessa dotshopupptäckter och fanns med på Ask For Tiger från 2005.

SWV, eller Sisters With Voices, gjorde 90-talets finaste slow jam och ”Weak” nådde förstaplatsen på både Hot 100 samt R&B-listan 1993. Coko i SWV hade sanslöst långa naglar på den tiden, i klass med Gail Devers legendariska klor från Atlanta 1996.

Det har blivit en hel del från både Love och The Byrds. ”Always See Your Face” finns med på underskattade Four Sail från 1969. Låten ingår också på soundtracket till High Fidelity, den går som bekant att se hur många gånger som helst. ”The Airport Song” spelades in av The Byrds redan 1964 men släpptes först 1969 på Preflyte. Låten ska ha sitt ursprung från när Roger McGuinn och David Crosby chillade på LAX och fluktade flygplan.

Både Cardao och Chrissy kommer med största sannolikhet att tonsätta den här sommaren. ”Acid Andromeda” låter precis som den heter och ”Nights Like This” är en paradisö som enbart serverar blå drinkar.

Velocity Girl

Velocity Girl” med Primal Scream är 82 sekunder lång. Varje beståndsdel är helt nödvändig, så långt från en krautig orgie i överflöd det bara går att komma. Det är även anmärkningsvärt att låten som kickstartade hela C86-scenen ”bara” var b-sida på bandets andra singel. Ett hungrigt Primal Scream med Bobby Gillespie i spetsen lade alltså ”Velocity Girl” som en singelbaksida. Låt det sjunka in. NME ställde allt till rätta genom att lägga låten först på C86-kassetten i maj 1986.

Det var i den här vevan som Bobby Gillespie lämnade positionen som trummis i The Jesus and Mary Chain för att helt fokusera på Primal Scream. När jag var som allra mest nere i ”Psychocandy” så var Gillespie den mest delikata musikern jag kunde tänka mig. Han stod upp, och det var så förbannat snyggt. Titta på ”Just Like Honey”-videon där det blir extra tydligt. En virveltrumma här och en golvpuka där. Bobby plankade väl aldrig Moe Tucker i Velvet Underground rakt av, hon stod också mer än hon satt, men oavsett så är det något ärligt över hela konceptet. ”It felt more like a marcher, like you were going to war” sa Bobby själv.

Om man kommer från Thatcher-erans Glasgow och stoltserar med ett icke så blygsamt The Byrds-komplex så blir resultatet Sonic Flower Groove, Primal Screams fina debutalbum från 1987. Ian Brown och John Squire lär ha tagit anteckningar. När The Stone Roses 1989 släppte världens bästa debutalbum lät det överlag mycket Sonic Flower Groove, fast mer fokuserat och genomarbetat. Ian Brown svor sig fri och menade i en Uncut-intervju från 1997 att likheten mellan ”Velocity Girl” och ”Made of Stone” var oavsiktlig. John Squire har vad jag vet inte uttalat sig i ämnet, men det hela känns ganska uppenbart.

När jag själv försökte göra twee med grava lo-fi-komplex i Valentine Academy för snart 15 år sedan så var det allra viktigaste att aldrig någonsin dra ut på något. Det var en huvudprincip, du skulle kunna blinka och sedan var allt över. ”Velocity Girl” var en av urtyperna som det aldrig gick att leva upp till, den var alldeles för bra.

Den 24 maj släpps ”Velocity Girl” på singel igen, för första gången på 33 år. Samtidigt har det gjorts en video till låten där Bobby Gillespie och Edie Sedgwick får dela på rampljuset. Passande nog pryder även Youthquake-ikonen Edie singelomslaget.