Vecka 34-35 2019

Här följer Eton Wall Games mest lyssnade låtar avseende vecka 34 till och med 35 2019. Spotify-spellistan hittas här.

  1. Clan Greco – ”Arabiacidita”
  2. Amble – ”Drift”
  3. The Radio Dept. – ”Pulling Our Weight”
  4. Barbara Lewis – ”I Remember the Feeling”
  5. Blur – ”Star Shaped”
  6. Joy Division – ”Wilderness”
  7. Brookes Brothers – ”Good Thing”
  8. Edward’s World – ”Soul Roots” (Pianohouse Mix)
  9. Terrence Parker – ”Deuteronomy”
  10. The Bluebells – ”Everybody’s Somebody’s Fool”

Clan Greco, med Massimo Greco på trumpet, släppte 1998 albumet Musical Fitness och det är här vi hittar ”Arabiacidita”. Det är italiensk drum & bass innehållandes en stor ranson jazz. Och ja, det är så magiskt som det låter.

Amble. ”Drift”. Jag tror inte jag säger så mycket om den här låten mer än att den ingår på, i mitt tycke, ett av årets bästa album. Ess M från Göteborg har spelat in 12 låtar älskvärd electronica med fin ambient, techno och acid. Det är flera Roland-lådor inblandade här, i ett växlande tempo. Andreas Tillianders bolag Repeatle släppte albumet som går under namnet Drip. Jag lär återkomma till den här releasen när det är hög tid för årssammanfattning.

The Radio Dept. har precis tagit de två EP-släppen Pulling Our Weight (2003) och This Past Week (2005) och slagit ihop till ett album. Det är första gången dessa utgåvor hamnar på vinyl. Genialt, för det är ungefär här som radioavdelningen var som allra bäst.

Blur är alltid Blur men ”Star Shaped” hade aldrig varit någon favorit. Jag har dock omvärderat det här och i dag ser jag låten som det starkaste spåret på Modern Life Is Rubbish tillsammans med ”For Tomorrow”.

Brookes Brothers och ”Good Thing” är ett tecken på att 2019 levererar, Edward’s World och Terrence Parker visar varför ett piano är housemusikens simplaste och viktigaste beståndsdel och Barbara Lewis är förtrollande på ”I Remember The Feeling”, en singelbaksida på Atlantic från 1966.

Bra pop kommer ofta från Glasgow och The Bluebells ”Everybody’s Somebody’s Fool” är ett exempel som verkligen fastställer det påståendet. Gillar man The Byrds gillar man det här. Sedan har vi då ”Wilderness” från Unknown Pleasures. Här räcker det egentligen med att lyssna på Peter Hooks bas. Ståtligt.

PRIMROSE HILL


”Let’s take a drive to Primrose Hill, it’s windy there and the view’s so nice”

Som en del redan har noterat så är ovanstående rader hämtade från ”For Tomorrow” med Blur, släppt som singel i april 1993. Primrose Hill, ett par stenkast från Camden Town, är en vacker plats med god utsikt över stora delar av London. Fotot ovan är om jag inte minns helt fel taget våren 2009. Texten på gångbanan vid toppen av kullen lyder ”And the view’s so nice”. Vem som skapade citatet där på asfalten var länge höljt i dunkel. Några år senare trädde en australiensiska vid namn Angela fram, här följer ett utdrag ur hennes historia:

Somehow as an Australian living in the UK for a number of years I found myself in a bedsit in Primrose Hill (as you do). My then boyfriend and I had just painted the kitchen cupboards in gloss yellow and decided one drunken night to get creative on the hill.
So champagne bottle in hand, we stole up the path, in the dark, just before bonfire night. This meant that there was lots of equipment around for the firework display as well as plenty of bizzies cruising (oops, some Scouse slipped out – I moved to Toxteth from Primrose Hill). So Tony, the then boyfriend, was acting as scout as I got busy with the paintbrush (the little love heart over the ‘i’ was for him… I was quite soppy for him in those days).
It took quite a while as I’m sure you can imagine, and Tony was much more interested in watching the paint dry than doing his job of scouting, so when we turned around on completion of the job we were surprised and obviously a bit freaked out to see a panda car all of 50meters away. Fortunately, we managed to hide the paint tin and brush and look like a young couple on a midnight stroll. The police drove right over it and you can still seetheir tyre tracks going up the hill.
Many an occasion after that I would spend sitting on the hill watching people stop to read the sign or take a photo. I left London early in 2002, and the UK late in 2003 and was told by friends that the council had finally succeeded in covering it over. But then, by chance, an old colleague who has just gone over to work in London tells me that not only is it still there, but people have been touching it up to keep the spirit alive. Joy! Power to the people!
Då jag ganska ofta spenderar lite tid på forums.blur.co.uk så upptäckte jag för några veckor sedan att det inte verkar bättre än att texten är på väg att försvinna. Det har alltid varit så att människor har gått dit med jämna mellanrum och fyllt i texten när den börjat blekna. Jag tror inte att detta har ändrats, utan snarare att det är någon parkförvaltare som har gett sig fan på att städa upp. Det är ju snart OS, ni vet, och då ska allt vara perfekt. Men döda själen bara, gör det. Nu är det i vilket fall några fina individer från Blur-forumet som häromdagen gav sig ut på uppdrag, att återställa ordningen. Det verkade till en början ha gått bra, men senaste uppdateringen gör gällande att färgen antingen regnat bort under natten eller att den klåfingrige parkförvaltaren har dykt upp än en gång.
I vilket fall, originaltexten kan fortfarande urskiljas och det lär bli ett besök när jag åker till London igen i nästa vecka. Jag ska ju in i Abbey Road. Studio 2. Sitta på de ljudlösa röda stolarna. Titta på Ringos coola askfat. Och fota skiten ur min kamera. Jag avslutar inlägget med ett väldigt vackert foto på Primrose Hill-citatet, när det fortfarande glödde.