"I SHALL SAY THIS ONLY ONCE"

Det är brukligt att jag har minst två, helst tre, tv-serier som jag kan titta på i sängen varje kväll innan jag somnar. Just nu tittar jag på ‘Allo ‘Allo!, denna brittiska humorklassiker som utspelar sig på René Artois kafé i ett tyskockuperat Frankrike under andra världskriget. Karaktärerna mina vänner, karaktärerna. Jag fastnade för ‘Allo ‘Allo! som barn och älskade redan då titelmelodin. Faktiskt min favorit i denne genre, det är så melodiöst, så tidstypiskt och så vackert. Precis nu sprang jag även över en kille på YouTube som gör sin egen version av melodin på gitarr. Jag bara njuter. Och har ni av någon anledning missat denna serie, se den. Bums.

COTCHFORD FARM

Fanet och vännen Helen Spittal tog de sista kända fotografierna av Brian Jones. Här är ett av dem. Platsen är Cotchford Farm, juni 1969.

Några kanske minns att jag för ungefär ett år sedan inhandlade en bit av John Lennons vardagsrumsmatta från Kenwood. Det inlägget kan läsas om man klickar här. För en tid sedan köpte jag något annat spännande.

1968 flyttade Rolling Stones-medlemmen Brian Jones in i Cotchford Farm, Sussex. Huset stod på stora ägor, bland annat med tillhörande swimmingpool. Det var i denna pool som Jones drunknade natten mot den 3 juli 1969. Då han var 27 år gammal vid denna tidpunkt så vet ni vilken klubb han nu tillhör. Det fastslogs att det hela var en olyckshändelse trots att det florerat misstankar om mord. Jones hade byggjobbare på ägorna som han inte drog jämnt med, och just den här kvällen var Frank Thorogood, en förman, hemma hos Jones. På plats var även Jones svenska flickvän Anna Wohlin samt vännen Janet Lawson. Jones och Thorogood lämnades ensamma ute i trädgården, och en stund senare låg det musikaliska geniet på botten av sin pool. På sin dödsbädd 1993 erkände Thorogood att han tog livet av Jones, men utredningen drevs aldrig vidare på grund av att uttalandet aldrig kunde ses som officiellt.

Och nu är det som så att jag har köpt en kakelbit från den här poolen. År 2000 så skedde det en renovering vilket gjorde att en organisation köpte upp dessa bitar för att sedan sälja dem. Så här 12 år senare har jag min egen. Det känns faktiskt lite makabert.

CANDY FLIP

För många år sedan så fanns det ett nätfanzine som hette Rubbersoulinspace. Om jag inte minns fel så lade man ner verksamheten när 1999 blev 2000. Det är fortfarande de bästa texterna om popmusik som jag någonsin har läst. Sidan finns kvar, flyter runt som en osalig ande där ute på webben. Men min favorit på RSIS är och förblir Christian Hylse. Jag vill inte kalla honom musikskribent, för det blir för torrt. Hylse var aldrig torr. Han var känslosam, öppen och hade en förmåga att alltid skriva från hjärtat. För ungefär ett år sedan hittade jag Christian Hylse på Facebook. Jag skickade en vänförfrågan och den blev godkänd. Vi bytte några ord och jag kände mig som en tokig fanboy. Idag verkar han vara en stadgad man med familj, långt från den där killen som hela tiden verkade vara olyckligt kär i någon flicka med poplugg. Men jag köper det, det känns rätt på något underligt vis. Hösten 1998 skrev Hylse den vackraste texten jag någonsin läst. Jag tror att jag måste publicera den här imorgon. Texten involverar ”Rom i regnet”, Belle and Sebastian, flickan som försvann och The Stone Roses.

Texten som handlar om videon här under är skriven av Hylse. Den är faktiskt också väldigt fin.

”Jag vet inte vad de två pojkarna heter, jag vet inte vad som hände efter denna skiva men jag vet att de var unga och förälskade i allt det där som hände i Manchester. De såg Hacienda som himmelriket men de själva var från byhålan Stoke-On-Trent och skulle aldrig få svänga loss med Ian BrownBez och de riktigt stora grabbarna. De var lite försynta och inledde sin karriär med att göra Beatles ”Strawberry Fields” till en ”Sun Rising”-pärla med funky-drummer-beat och det blev naturligtvis en hit och duon fick lira i ”Top Of The Pops” och de letade fram de finaste halsband och huvtröjor de kunde hitta och klev in i Englands vardagsrum likt Scott-Johan i Tv4. De ville så gärna ropa om ”LSD” som vilket taffligt Northside som helst men istället sa de saker som att ”kärlek är det enda som betyder någonting” och de log och flickor smälte men den stora rave-maffian skrattade förtjust åt detta patetiska gäng. Idag lyssnar jag inte gärna på en 808 State-skiva men jag lyssnar ofta på ”Madstock…” och dess fjäderlätta popsånger. Candy Flip var (och förblir) ett av pophistoriens mest bortglömda band och absolut ett av de mest sympatiska och söta.”

DUMB HEAD

Det känns som att jag bara skriver om Joe Meek hela tiden. En snabb titt i inläggslistan visar ju dock att det enbart är hjärnspöken. I vilket fall, det som vi har här under är så otroligt bra. Det är till och med nästan lika bra som ”Egyptian Shumba” med The Tammys. Titeln är ”Dumb Head”, i original inspelad av Ginny Arnell. Sen lade Joe Meek vantarna på den och producerade den här versionen med The Sharades. Ginny Arnell får ursäkta, men det är exakt så här den ska låta. Total perfektion.

EVERYONE’S GONE TO THE MOON

På landsbygden utanför Tibro ska det ligga en gammal VHS-kassett som bland annat innehåller det här framträdandet, med största sannolikhet bandat från VH1. Jonathan King, ”Everyone’s Gone to the Moon”. Fan vad bra den är. En sån där låt man gärna svajar till. Precis i början kan man se den underbare Jimmy Savile introducera King, vilket innebär att det rör sig om ett avsnitt av Top of the Pops.

THE SWEETNESS IS IN THE GROOVE

För lite mer än fyra år sedan skrev jag ett inlägg där jag hyllade The Delfonics. Det var oerhört välförtjänt. Vill man läsa det specifika inlägget så kan man klicka här. Nu blir det lite mer av varan som går under namnet Philly Soul. First Choice kanske borde kallas Philadelphia disco om man ser till den fullständiga diskografin, men just ”Yes, Maybe No” lutar mer åt det förstnämnda. Eller lutar och lutar, den står snarare fastspikad.