Månad: april 2012

THE DC5 AND THE TOTTENHAM SOUND

The Dave Clark Five. Jäklarns vad man lyssnade på The Dave Clark Five i tonåren. Det fanns en cd-skiva i huset som gick under namnet Glad All Over Again, som samlade en fin skara låtar från hela repertoaren. Jag tror att jag snodde den och att den nu huserar i min skivhylla i väldigt slitet skick. Man kan nästan den där plattan utantill, och en liten men fin detalj är att inledningen på ”Live in the Sky”, där en publik skanderar ”England!”, ska vara inspelad på Wembley 1966 under VM-finalen mellan England och Västtyskland som England sedan vann med 4-2. Min fars första skiva var faktiskt en med The DC5. ”Glad All Over”-singeln, julen 1963. 
The DC5 kom från norra London och var grundstommen i The Tottenham Sound, ett uttryck som troligtvis skapades av Londonbaserade musikskribenter som var lite avis på Merseybeat-scenen i Liverpool. Ett tag under 1964 var man hack i häl och det var när ”Glad All Over” drog ner ”I Want To Hold Your Hand” från förstaplatsen på den brittiska listan som dessa skribenter fick vatten på sin kvarn. Det kanske inte är lika tydligt idag, men vid denna tid var rivaliteten mellan södra och norra England enorm. Hela musikbranschen hade sitt säte i London. Skivbolagen, radio, tv, you name it. Här skulle vi inte ha några scousers som kom in med näsan i vädret. Rubrikerna löd: ”Tottenham Sound has crushed The Beatles”. Beatlarna ansågs vara föredettingar. Föredettingar, tidigt 1964. Idag är den tanken skrattretande.
Det kan låta lite väl konspiratoriskt, men faktum är att man kunde styra bandens låtmaterial i betydligt större grad vid den här perioden. Liverpool-banden hade en väldig förtur med att repa in nytt material i och med att Liverpool var en hamnstad. Dit kom båtarna från USA med de senaste plattorna. Man gjorde fantastiska versioner av många låtar, for ner till London och spelade in dem, för att sedan bara stå vid sidan av och se på när dessa låtar förpassades till b-sidor. På samma gång spelade andra band, som inte var från Liverpool, in samma låtar och fick lov att släppa dem som a-sidor vilket ofta resulterade i stora framgångar. Man kan kalla det vad man vill, men uttrycket sabotage ligger nära till hands. Exemplen är många, det fanns till och med Liverpoolband som splittrades i ren frustration när man såg hur andra band fick stora hits med låtar som lät som kopior av deras egna inspelningar. The Flamingos är ett exempel. Merseybeat-scenen stagnerade efter en tid, isolerad där uppe i norr. Än idag ses man lite som förrädare om man som Liverpoolband bosätter sig i London. Nog om det.
Tillbaka till The Dave Clark Five och mitt problem med det här bandet. Problemet stavas Dave Clark, frontfiguren. Killen som placerade sitt trumset längst fram på scenen. Alltid i fokus. Han gav resterande medlemmar lön, något som anses vara jävligt girigt. Man betraktades alltså som Dave Clarks bakgrundsmusiker, några man kunde avlöna. När man tittar på framträdanden med bandet är det inte Dave Clark man fastnar för, det är Mike Smith. Lyssna bara på mannens röst i klippet här nedan. 
Tror ni att Dave Clark spelade trummor på bandets inspelningar? Nej då, det var Bobby Graham som spelade på de flesta låtarna, inhyrd. Så vad gjorde Dave Clark? Han spelade trummor live och håvade in en jäkla massa stålar. Det var vad han gjorde. Titta dessutom på vilka som står som låtförfattare på bandets originallåtar. Clark står med på alla. Tumregeln är dock att om Clarks namn står med, stryk det. Namnet som sedan är kvar var den som skrev låten. Enligt andra i The DC5 var hans delaktighet i skapandet minimalt. Dave Clark, vem är du egentligen?
Men nu struntar vi i det och lyssnar på en av bandets bästa låtar, ”Come Home”, och skänker en tanke till Denis Payton och Mike Smith som gick bort 2006 respektive 2008. 
The Tottenham Sound kanske inte var så pjåkigt trots allt.

THAT’S WHY GOD MADE THE RADIO

Det första The Beach Boys-albumet med helt nytt material på 20 år. Brian Wilson producerar. Låter det bra? Klart som tusan det gör. Just nu finns enbart den första singeln ”That’s Why God Made the Radio” att lyssna på, men det duger gott och väl. Grabbarna från Hawthorne lyckas igen. Efter att ha betraktat uppträdandet på The Grammys var jag lite tveksam. Och jag står fast vid att det här nog kan bli lite sisådär live, åldern har en förmåga att ta ut sin rätt i sådana situationer. Men i studion verkar man fortfarande vara fenomenala vad gäller harmonier, och det är just det som gör allt så fantastiskt. Nedan kan man titta på en video med ”That’s Why God Made the Radio”, tydligen ihopsatt av ett fan. Resultatet blir ren och skär gåshud. Dessutom är jag ju en sucker för bra låttitlar, och tydligen finns det en låt på det kommande albumet som går under namnet ”Private Life of Bill and Sue”. Ray Davies hade inte gjort det bättre.
    

LILLA LOVIS – SOM EN OSKULD

Så var det då dags för Lilla Lovis första fullängdare. Den släpps väl idag om jag inte minns fel, eller imorgon. Förhandsbeställningarna är i vilket fall på väg med den gula postbilen enligt ett mail som damp ner i inkorgen. För en liten stund sedan laddades nedanstående video upp på damens YouTube-kanal, och det är något slags potpurri av debutplattans innehåll. Ett par av låtarna är redan kända för Lovis-fansen, medan vissa andra är helt nya. Jag är dock riktigt nyfiken på det här och välkomnar sommarens vinylutgåva med öppna famnen. Nu kör vi.

R. STEVIE MOORE


R. Stevie Moore. The godfather of home recordings. Ja, så brukar han kallas i vilket fall, detta geni. Det var under tidigt 70-tal som Moore på allvar började att spela in sina perfekta poplåtar. Där satt han i sin lägenhet och gjorde allt på egen hand, spelade, sjöng, gjorde omslag och sålde sin låtskatt. Och många album har det blivit sedan dess, siffran 500 har nämnts. Det låter ganska osannolikt, men inte omöjligt. Många av hans bästa låtar ekar Brian Wilson men det har aldrig gått att sätta en stämpel på Moores musik, det låter helt enkelt jävligt mycket R. Stevie Moore. Så för sjutton, in på Spotify. Och under de närmaste dagarna kommer det att bli mer med denna fantastiska karl här, och vi startar redan nu med ”Schoolgirl” från Delicate Tension 1978.

BAKERSFIELD HIGH SCHOOL

I somras blev jag av någon anledning oerhört fascinerad av gamla amerikanska årsböcker. Yearbook-kulturen är fortfarande enorm där i staterna, med en mängd olika varianter. De vanligaste böckerna förekommer i high school och college, men det finns även liknande varianter inom det militära. Men det är high school-böckerna som intresserar mig.
Som med allt annat så finns det stora samlarvärden i detta. Vad sägs om John F Kennedys från Choat 1935. Eller Marilyn Monroes yearbook från West Los Angeles High 1942. Eller varför inte Franklin Roosevelts från hans skolår i Groton år 1900.Summorna som krävs för ovanstående och liknande så kallade ”celebrity yearbooks” kan jag inte frambringa, så jag lägger istället energi på lite billigare varianter. Eller, billigt och billigt, böckerna brukar kosta några hundralappar per styck.
Fotona nedan kommer från Bakersfield High School i Kalifornien, och deras yearbook från 1965. Det kommer ofta en märklig känsla när man slår upp sådana här böcker. Vad hände med dessa personer? Vad gör man idag, 47 år senare? Längst ner i det här inlägget ligger mina favoriter, inskriptionerna. Man kan tillbringa lång tid med att läsa dessa hälsningar och lyckönskningar från skolkamrater. Varför sitter då en snubbe från Sverige och älskar sånt här? Ja, inte fan vet jag.





BESÖK I ABBEY ROAD STUDIOS, STUDIO 2 (DEL 3)

Låt oss fortsätta. Man hade ställt upp en hel del mikrofoner i det ena hörnet av studion, bland annat de två på fotot här under. Just dessa mikrofoner används för att spela in trummor. Enligt legenden var det ett tag enbart The Beatles som fick använda dessa, på grund av rädslan för att de skulle gå sönder. Då gjorde man helt enkelt så att man märkte upp sin favoritmikrofon med en tejpremsa som bar texten ”The Beatles”. Många år senare hittade man en mikrofon i ett skåp någonstans i studion. På sidan av mikrofonen satt resterna av en tejpremsa kvar.


Vitavoxmikrofonen här under hade ett helt annat syfte. Den användes i kontrollrummet för att kunna prata med musikerna på golvet. Lyssnar man på diverse tagningar eller bootlegs och hör George Martin ropa ut exempelvis ”Take 15” så var det denna han använde. Vitavoxen blev faktiskt en av mina personliga favoriter under dagen, just för att jag inte hade räknat med att se något liknande.

Men vad har vi här då? Jo, Ringo Starrs askfat. I perfekt trumhöjd.

Här under är en så kallad Isolation screen. Med hjälp av dessa isolerar man instrumenten nere på golvet, om man exempelvis vill separera ljudet från gitarrerna med ljudet från trummorna. Några få exemplar av dessa skärmar finns kvar idag, och användes flitigt under 60 och 70-talet.

En nu och då-bild. Och en ganska dålig sådan då jag i mild upphetsning inte hade full koll på vinklar och dylikt. Men poängen levereras, hoppas jag.

Jo! Det hade dessutom utlovats lite toalettfoton. Riktigt fräscha grejor, men vad hade man väntat sig. Om det var här inne banden sprang för kisspaus låter jag vara osagt, men det är väl inte helt osannolikt att toaletterna alltid har legat här, dock i annan form. Att jag inte snodde med mig en av toalettrullarna som står så fint där på hyllan kommer alltid att förbli ett mysterium.

Jag tog sedan en liten tur in i Abbey Roads matsal/bar. Skippade ölen eftersom det snart var dags att bege sig in mot centrala London igen och möta upp resesällskapet. Men en liten titt i trädgården, Abbey Road Gardens, kunde jag inte hoppa över. Mycket trevligt ställe, lummigt och grönt. Om jag inte minns fel togs fotot av The Beat
les här i trädgården.

Då var besöket i princip över. Jag vill dock avsluta med ett foto som figurerade redan i den första delen av Abbey Road-besöket. Inte för att mitt eget foto är särskilt vackert på något vis, utan snarare för att återigen göra en nu och då-resa. Det är fotot på John Lennon som ska vara i fokus här. Stående i kontrollrummet 1967, blickandes ut över Studio 2. Troligtvis mitt absoluta favoritfoto på John. Det är svårt att ge någon förklaring till detta ganska märkliga val, för det finns ju så många att välja på, men i ett och samma foto finns det där ödsliga, det där mäktiga och det geniala.

BESÖK I ABBEY ROAD STUDIOS, STUDIO 2 (DEL 2)

Så, låt oss gå vidare med del 2 av det här äventyret. Jag hade minnesbilder av foton tagna i Abbey Road när jag tog kliven upp i trappan. Här är ett foto taget under en inspelningssession, och ett annat foto taget av mig ungefär 50 år senare. Samma hörn, små förändringar. Märklig känsla. Merparten av bandets inspelningar gjordes i just detta hörn. Man kan notera att det är platsen i Studio 2 som är längst bort från kontrollrummet. Det kanske beror på det där fenomenet med att fortfarande vilja känna sig som det där bandet som trängde ihop sig på små scener i Merseyside. Man hade stora ytor att använda, men valde att hålla sig enade. Mick Jagger brukade kalla The Beatles för ”The Four-Headed Monster”, just för att man som utomstående hade väldigt svårt att komma nära en sådan tight gemenskap där personerna verkade dela samma tankar och direkt förstod varandra, utan att det egentligen behövde uttryckas i ord.


Detta är en Studer J37, en så kallad 4-track tape recorder. Studer Company som tillverkade dessa små underverk var från Schweiz. Det var på Studer J37 som The Beatles spelade in Sgt. Pepper, och det är mycket där i som märkets mytstatus ligger. Man kan säga att J37 var den första i sitt slag rent ljudmässigt då den höll högsta studiokvalitet. Utöver Sgt. Pepper användes J37 på Help! (1965), Rubber Soul (1965), Revolver (1966) och på vissa delar av The Beatles (1968).


Abbey Road Studios har två Challen pianos i sin ägo, detta är det ena exemplaret. Känt för sina mjuka och varma toner. The Beatles var mycket förtjusta i instrumentet och använde det ofta på album som Magical Mystery Tour och The White Album. Används på sessioner i studion än idag.



Sedan har vi den här godbiten vid namn Steinway Vertegrand upright piano. Pianot går ofta under namnet ”Mrs Mills piano” då det var Gladys Mills signaturpiano. EMI köpte in pianot på 50-talet och personalen i studion modifierade det för att få fram det unika soundet som kan höras på låtar som Penny Lane, With A Little Help From My Friends, The Fool On The Hill och Tomorrow Never Knows. Man höll alltid pianot lite ostämt för att frambringa det ”antika soundet”. Fotot längst ner föreställer en Hammond RT-3. RT-3 är en stor Hammondmodell som främst skapades för bruk i kyrkor, men som sedan letade sig in i musikstudior. Användes av både The Beatles och Pink Floyd.





Det känns som att det här inlägget blev väldigt tekniskt, med olika instrument och modeller. Nästa, och även det sista, inlägget ska bli något mer lättsmält med lite mer interiör och till och med lite foton från Abbey Roads toaletter.


Fortsättning följer.

BESÖK I ABBEY ROAD STUDIOS, STUDIO 2 (DEL 1)

Under några helger i mars öppnades Studio 2 i Abbey Road Studios för allmänheten.
Uttrycket ”allmänheten” bör i det här fallet kanske klargöras. Biljetterna kostade 75 pund och det rörde sig om en föreläsning om Abbey Roads 80-åriga historia. Två föreläsningar varje dag under dessa helger gör att cirka 1200 personer hade möjlighet att ta sig in då man, enligt min egen uppfattning, tog in runt ett hundratal vid varje tillfälle. Vad jag vet så har något liknande skett 2 gånger tidigare. En gång 1983 under en föreläsning som gick under namnet ”The Beatles at Abbey Road” och en gång 2005 då en filmfestival gick av stapeln i lokalerna. Skulle man ha tagit sig in på något annat vis under de gångna åren så har man haft goda kontakter. Så, det fanns inte så mycket att diskutera. Köp av flygbiljetter och sedan tillbaka till London, trots att man var där enbart två månader tidigare.

På det översta fotot kan man betrakta otålig väntan på Abbey Roads parkering. Hur många gånger har man stått där utan att kunna beträda denna legendariska byggnad. Jag bryr mig inte om att räkna. Bilden under med beatlarna sittandes på trappan är tagen på morgonen den 8 augusti 1969, strax före man beger sig ner till övergångsstället för att ta fotot som kom att bli det mest legendariska albumomslaget någonsin. Sedan var det bara att börja köa. Vi släpptes in 20 åt gången, för att sedan vandra i korridorerna i egen takt, alla med målet som går under namnet Studio 2. Det går inte ens att börja tänka på en bråkdel av alla artister och band som genom åren har spelat in i Studio 2 innan man blir starstruck, men för större delen av oss som var där lördagen den 24 mars så var det The Beatles-kopplingen som lockade.
Det var här man spelade in den allra största delen av sitt material, från att man den 6 juni 1962 för första gången steg in i studion för en provspelning, till den 20 augusti 1969 vilket var den sista dagen alla fyra medlemmar var i Abbey Road Studios samtidigt (Den 6 juni spelade Pete Best som bekant fortfarande trummor, Ringo Starrs första besök i Abbey Road ägde rum den 4 september 1962, i samband med den första officiella inspelningssessionen av ”Love Me Do”). Det ska dock tilläggas att studion inte gick under namnet Abbey Road under tiden The Beatles spelade in här, namnbytet skedde 1970. Så skulle man exempelvis spela in nytt material så är det ytterst osannolikt att någon av beatlarna någonsin sade att ”Tonight we are going to record at Abbey Road”. Snarare lät det nog ”Tonight we are going to record at EMI”. På foto nummer tre ser man den klassiska trappan som leder upp till kontrollrummet. Kontrollrummet ligger bakom glasfönstret, men dit hade vi ej tillträdde. På det äldre fotot föreställande Paul McCartney ses den nedre delen av trappan i bakgrunden.
Sedan har vi då fotot på de röda stolarna. Det var som så att EMI köpte in dessa stolar från USA då de var totalt ljudlösa när man satt på dem. Det är inte så trevligt om man gör en perfekt tagning för att sedan vrida sig lite på stolen och framkalla en knarrning eller två. Kontentan är att dessa har använts sedan 60-talet, vilket betyder att många artister har suttit på stolarna, eller lutat sitt instrument mot dem. Fotot på McCartney, Martin och Harrison visar de röda underverken i användning. Det var dessa stolar vi satt på under föreläsningen, och dagens mest smått perversa händelse inträffade när en dam bredvid mig, i ansenlig ålder, började att smeka en av sittdynorna. Troligtvis fantiserandes om att Paul McCartneys tighta rumpa anno 1964 hade beträtt den.
Fortsättning följer.