THE DC5 AND THE TOTTENHAM SOUND

The Dave Clark Five. Jäklarns vad man lyssnade på The Dave Clark Five i tonåren. Det fanns en cd-skiva i huset som gick under namnet Glad All Over Again, som samlade en fin skara låtar från hela repertoaren. Jag tror att jag snodde den och att den nu huserar i min skivhylla i väldigt slitet skick. Man kan nästan den där plattan utantill, och en liten men fin detalj är att inledningen på ”Live in the Sky”, där en publik skanderar ”England!”, ska vara inspelad på Wembley 1966 under VM-finalen mellan England och Västtyskland som England sedan vann med 4-2. Min fars första skiva var faktiskt en med The DC5. ”Glad All Over”-singeln, julen 1963. 
The DC5 kom från norra London och var grundstommen i The Tottenham Sound, ett uttryck som troligtvis skapades av Londonbaserade musikskribenter som var lite avis på Merseybeat-scenen i Liverpool. Ett tag under 1964 var man hack i häl och det var när ”Glad All Over” drog ner ”I Want To Hold Your Hand” från förstaplatsen på den brittiska listan som dessa skribenter fick vatten på sin kvarn. Det kanske inte är lika tydligt idag, men vid denna tid var rivaliteten mellan södra och norra England enorm. Hela musikbranschen hade sitt säte i London. Skivbolagen, radio, tv, you name it. Här skulle vi inte ha några scousers som kom in med näsan i vädret. Rubrikerna löd: ”Tottenham Sound has crushed The Beatles”. Beatlarna ansågs vara föredettingar. Föredettingar, tidigt 1964. Idag är den tanken skrattretande.
Det kan låta lite väl konspiratoriskt, men faktum är att man kunde styra bandens låtmaterial i betydligt större grad vid den här perioden. Liverpool-banden hade en väldig förtur med att repa in nytt material i och med att Liverpool var en hamnstad. Dit kom båtarna från USA med de senaste plattorna. Man gjorde fantastiska versioner av många låtar, for ner till London och spelade in dem, för att sedan bara stå vid sidan av och se på när dessa låtar förpassades till b-sidor. På samma gång spelade andra band, som inte var från Liverpool, in samma låtar och fick lov att släppa dem som a-sidor vilket ofta resulterade i stora framgångar. Man kan kalla det vad man vill, men uttrycket sabotage ligger nära till hands. Exemplen är många, det fanns till och med Liverpoolband som splittrades i ren frustration när man såg hur andra band fick stora hits med låtar som lät som kopior av deras egna inspelningar. The Flamingos är ett exempel. Merseybeat-scenen stagnerade efter en tid, isolerad där uppe i norr. Än idag ses man lite som förrädare om man som Liverpoolband bosätter sig i London. Nog om det.
Tillbaka till The Dave Clark Five och mitt problem med det här bandet. Problemet stavas Dave Clark, frontfiguren. Killen som placerade sitt trumset längst fram på scenen. Alltid i fokus. Han gav resterande medlemmar lön, något som anses vara jävligt girigt. Man betraktades alltså som Dave Clarks bakgrundsmusiker, några man kunde avlöna. När man tittar på framträdanden med bandet är det inte Dave Clark man fastnar för, det är Mike Smith. Lyssna bara på mannens röst i klippet här nedan. 
Tror ni att Dave Clark spelade trummor på bandets inspelningar? Nej då, det var Bobby Graham som spelade på de flesta låtarna, inhyrd. Så vad gjorde Dave Clark? Han spelade trummor live och håvade in en jäkla massa stålar. Det var vad han gjorde. Titta dessutom på vilka som står som låtförfattare på bandets originallåtar. Clark står med på alla. Tumregeln är dock att om Clarks namn står med, stryk det. Namnet som sedan är kvar var den som skrev låten. Enligt andra i The DC5 var hans delaktighet i skapandet minimalt. Dave Clark, vem är du egentligen?
Men nu struntar vi i det och lyssnar på en av bandets bästa låtar, ”Come Home”, och skänker en tanke till Denis Payton och Mike Smith som gick bort 2006 respektive 2008. 
The Tottenham Sound kanske inte var så pjåkigt trots allt.

THAT’S WHY GOD MADE THE RADIO

Det första The Beach Boys-albumet med helt nytt material på 20 år. Brian Wilson producerar. Låter det bra? Klart som tusan det gör. Just nu finns enbart den första singeln ”That’s Why God Made the Radio” att lyssna på, men det duger gott och väl. Grabbarna från Hawthorne lyckas igen. Efter att ha betraktat uppträdandet på The Grammys var jag lite tveksam. Och jag står fast vid att det här nog kan bli lite sisådär live, åldern har en förmåga att ta ut sin rätt i sådana situationer. Men i studion verkar man fortfarande vara fenomenala vad gäller harmonier, och det är just det som gör allt så fantastiskt. Nedan kan man titta på en video med ”That’s Why God Made the Radio”, tydligen ihopsatt av ett fan. Resultatet blir ren och skär gåshud. Dessutom är jag ju en sucker för bra låttitlar, och tydligen finns det en låt på det kommande albumet som går under namnet ”Private Life of Bill and Sue”. Ray Davies hade inte gjort det bättre.
    

LILLA LOVIS – SOM EN OSKULD

Så var det då dags för Lilla Lovis första fullängdare. Den släpps väl idag om jag inte minns fel, eller imorgon. Förhandsbeställningarna är i vilket fall på väg med den gula postbilen enligt ett mail som damp ner i inkorgen. För en liten stund sedan laddades nedanstående video upp på damens YouTube-kanal, och det är något slags potpurri av debutplattans innehåll. Ett par av låtarna är redan kända för Lovis-fansen, medan vissa andra är helt nya. Jag är dock riktigt nyfiken på det här och välkomnar sommarens vinylutgåva med öppna famnen. Nu kör vi.

R. STEVIE MOORE


R. Stevie Moore. The godfather of home recordings. Ja, så brukar han kallas i vilket fall, detta geni. Det var under tidigt 70-tal som Moore på allvar började att spela in sina perfekta poplåtar. Där satt han i sin lägenhet och gjorde allt på egen hand, spelade, sjöng, gjorde omslag och sålde sin låtskatt. Och många album har det blivit sedan dess, siffran 500 har nämnts. Det låter ganska osannolikt, men inte omöjligt. Många av hans bästa låtar ekar Brian Wilson men det har aldrig gått att sätta en stämpel på Moores musik, det låter helt enkelt jävligt mycket R. Stevie Moore. Så för sjutton, in på Spotify. Och under de närmaste dagarna kommer det att bli mer med denna fantastiska karl här, och vi startar redan nu med ”Schoolgirl” från Delicate Tension 1978.