WE MEANT MORE TO KIDS THAN JESUS DID

”Christianity will go. It will vanish and shrink. I needn’t argue with that; I’m right and I will be proved right. We’re more popular than Jesus now; I don’t know which will go first – rock ‘n’ roll or Christianity. Jesus was all right but his disciples were thick and ordinary. It’s them twisting it that ruins it for me.”
(Maureen Cleave i intervju med John Lennon för The Evening Standard, 4 mars 1966)

AND I TOLD YOU ABOUT THE DAYS WHEN I WORKED ON A SHIP TO PERTH

Vart tog Eggstone vägen? Är dagens unga kids ens medvetna om bandets existens? Det har genom tiderna funnits väldigt få andra svenska band som serverat sin popmusik på så vackra silverfat. Rykten om en ny skiva kommer och går, men från Eggstonelägret är det knäpptyst förutom när man agerar kompband eller gör enstaka spelningar. Därför vill A french detective lost in the library fräscha upp minnet på er alla med hjälp av dessa godbitar. Glöm aldrig.

Eggstone – ”Against the sun”

Eggstone – ”Hang on to your eco”
Eggstone – ”Still all stands still”
Eggstone – ”Summer and looking for a job”
Eggstone – ”The dog”
Eggstone – ”The song about you and me”

Ladda ner här

AMERICA

Simon & Garfunkels ”America” har alltid legat mig väldigt varmt om hjärtat. Ibland går det några månader mellan lyssningarna, men då jag återvänder till den så intalar jag mig alltid att det är världens bästa låt. Texten målar upp bilder utan motsvarighet i musikhistorien och fick mig att köpa en Greyhoundbuss på eBay så att jag skulle kunna ha den stående bredvid sängen. I samma veva var jag väldigt inne på beatlitteratur, och har man en gång läst och älskat On the road så är det omöjligt att inte avguda den här låten. Den kan handla om två ungdomar på väg in vuxenvärlden som söker efter den amerikanska drömmen, eller som försöker hitta sig själva genom att fly från stad till stad för att någonstans kanske finna det som verkligen betyder något. Det spelar egentligen ingen roll vad meningen från början var angående textens tema, för mig symboliserar den total frihet.

Här har ni tre olika versioner av America, studioversionen och två liveversioner, och jag hoppas att dessa ska skänka lite glädje i tillvaron, om än bara en gnutta av vad jag själv känner varje gång jag hör den.

Simon & Garfunkel – ”America”
Simon & Garfunkel – ”America” (Paris 1970)
Simon & Garfunkel – ”America” (Central Park 1982)

http://www.sendspace.com/file/da52xp

ETT PAR DROG SIG INTE ENS FÖR ATT IDKA SAMLAG I DEN ALLMÄNNA FÖRVIRRINGEN

Häromdagen sändes filmen Ola och Julia från 1967 på SVT. Det är väl inget mästerverk, inte ens i sin genre, utan fungerar mest som någon slags promotion för popbandet Ola & The Janglers. I min mening utklassade O&TJ band som Hep Stars eller Tages på den svenska popscenen, men det säger väl inte så mycket egentligen. The Mascots vill jag dock nämna i förbifarten, värt att kollas upp. För att avverka några presscitat:

”Man behöver inte lyssna med mer än ett öra för att upptäcka skillnad mellan tyngden, säkerheten hos det engelska och fladdrigheten och fantasilösheten hos det svenska”.
(Bildjournalen nr 35 1964)

”Tyvärr blir det med de svenska banden anledning att gång på gång återkomma till hur fullständigt ointressant och trist det är med de eviga plankningarna”.
(Bildjournalen nr 17 1965)

”Pop i Sverige är en ren barnslighet jämfört med de ledande länderna, Amerika och England”.
(Klas Burling 1968)

Den gode Klas har en poäng, det var efterapningarnas tid och Tages kallades bland annat ”Västkustens Beatles”. Tages ska dock ha en smula upprättelse då de faktiskt spelade in ”Miss MacBaren” som står sig riktigt bra än idag.

I vilket fall, det här inlägget har givetvis en större poäng än att basha den svenska popen under 60-talet. I soundtracket till Ola och Julia ingår det en låt som är så makalöst bra, så bra att det nästan blir löjligt. Och jag kan garantera att den inte ingår på många samlingar med bandet. Problemet har varit att hitta den här låten i mp3-format, till en början verkade det helt lönlöst. Det finns LP-utgåvor, men då jag enbart hittade Pictures and Sounds, vinylen i fråga, på diverse utländska mailorders så lade jag ner det projektet ganska snart. Men nu, äntligen, har jag den. Ni får inte missa. Ta-ta-ta-refrängen är det mest oemotståndliga jag hört på mycket länge.

Ola & The Janglers – ”Your Melody”

WEDNESDAY

Haircut 100 satte inget större spår i musikhistorien, men när det kommer till låtar som passar in i ”Jag-vill-ligga-i-en-park-i-London-och-dingla-med-benen-och-då vill-jag lyssna-på-det-här”-kategorin så är ”Love Plus One” helt självklar. Jag lyssnade en hel del på den här pärlan i början av 00-talet men glömde sedan bort den helt och hållet. Fy.

Sedan har vi ju den där låten som på något vis sammanfattar allt bra med gitarrbaserad treminuters-pop. Nedan följer en promo-version med pålagt publikljud som hette något i stil med ”Live in New York promo” när det begav sig. Fantastisk version, och klingar det inte lite extra fint? Det rör sig givetvis om ”There She Goes” med The La’s.

http://www.zshare.net/audio/5414153604ddf23b/

MARBELLA CLUB

Solens mat på SVT, med läckergommen Bo Hagström, är riktig feelgood-tv. För en tid sedan var den gamle Bo nere och snurrade på den italienska östkusten och vräkte i sig skaldjur av alla dess slag. Det må vara ett förskönat program, men jag vill gärna tro att det ser ut precis så där med blotta ögat också. När jag och tre vänner var på bilsemester i Europa sommaren 2002 så kom vi till slut så långt ner i Italien att vi enbart stötte på italienare och tyskar, och chefen för campingen påstod att han aldrig hade haft svenska gäster. Orten gick under namnet Palinuro, och låg cirka 20 mil söder om Neapel.

Någon kväll så letade vi oss upp i bergen och fann en helt fantastisk restaurang som var belägen på en klippavsats med utsikt över Tyrrenska havet (Jag inbillar mig att det var Tyrrenska havet, det känns bättre så). Men det här visade sig vara en restaurang som lovade mer än den gav. Processen från att beställa till att verkligen få maten i munnen tog så pass lång tid att vi fick för oss att kocken själv sprang ner till havet för att fiska upp råvarorna efter beställning. Jag vill ha det som Bo Hagström istället. Italienarna verkar slänga mat på honom, det är bara att gapa stort och tugga. Han ser dessutom väldigt respektabel ut.

En annan man som såg väldigt respektabel ut är Mike d’Abo. När man ser honom i den här newsboy-hatten så är det med en sansad upphetsning. Lennon må ha något litet patent på den här huvudbonaden i Storbritannien, men han såg aldrig lika söt ut som Mike gör här. Förresten når anglofilin nya höjder i det här klippet. Du är ursäktad om tungan inte är där den bör vara.

PUTTIN’ ON THE STYLE

Det bästa vore att gå in i ett nytt år utan förväntningar. Men det finns ganska mycket av den varan just 2009, så jag får väl gå emot mina principer den här gången.
Förresten har jag kommit på att SJ Prio är helt värdelöst. Jag kan svära på att det är direktörernas fel. Det är alltid direktörernas fel. Punktera däcken på en stadsjeep. Fast direktörer åker nog inte stadsjeep, snarare taxi. Det är nog bara WT-brudar med tribaltatuering i svanken som åker stadsjeep.
Eftersom januari är en så fruktansvärt vedervärdig månad så är det dags för Lonnie Donegan, det kan ju aldrig gå fel med lite skiffle.

”Sweet sixteen goes to church, just to see the boys”