THE PRETTIEST BOY IN TOWN ON A RAINY TUESDAY MORNING

Veckans återupptäckt är East River Pipe. Fred Cornog började spela in sina melankoliska loser-anthems på en portastudio i slutet av 80-talet. Ett par år var han även hemlös vilket bara förstärker bilden av hans musik. Det här är, eller var, på riktigt. Är man på jakt efter det storslagna så är det här kanske fel väg att vandra just för stunden. Sårbart och intimt, när en man öppnar sitt hjärta på det här sättet så är det bara att tacka och ta emot. ”Miracleland” finns att finna som bonusspår på albumet Shining Hours in a Can från 1994.

East River Pipe – ”Miracleland”

Jag satt och lyssnade igenom NME’s C86-kassett igår. Jag minns när det var en dröm att äga den där kassetten i originalutgåva, men det där projektet kan nog anses vara nedlagt nuförtiden. Det verkar omöjligt. ”Pleasantly Surprised” med The Soup Dragons anses av vissa vara den bästa låten på kassetten (Något av det roligaste jag läst var någon insert på en Sarah Records-singel, där Sarah-folket uttryckte sin avsky för The Soup Dragons och dessutom önskade att alla invånare i Cheshire skulle bli levande uppätna av gigantiska träödlor). Jag har alltid ansett att ”Celestial City” med McCarthy är det starkaste kortet, men det börjar luta lite åt ”Firestation Towers” med Close Lobsters nuförtiden. Eller?

McCarthy – ”Celestial City”
The Soup Dragons – ”Pleasantly Surprised”
Close Lobsters – ”Firestation Towers”

http://www.sendspace.com/file/qrb8bc

MAYBE YOU’LL UNDERSTAND ME

Marshall Crenshaw, det är svårt att hitta pop som är mer självklar. Popmusik är som allra bäst när den slår rakt på och inte krånglar till det. Då blir den oövervinnlig. Marshall Crenshaw såg ut som en Buddy Holly för 80-talet, och spelade dessutom rollen som den där killen från Lubbock i filmen La Bamba. Crenshaws formidabla pophantverk fastnar i huvudet och det finns inte en chans att värja sig. Det är exakt så det ska vara. När 80-talet var som allra trist så stormade den här mannen in på scenen, hyllades för sin debutplatta, för att sedan blekna ur de allra flestas minne. Så fel, så fel.

Marshall Crenshaw – ”Someday, Someway”
Marshall Crenshaw – ”There She Goes Again”
Marshall Crenshaw – ”Whenever You’re On My Mind”

BIG L

Jag tror att jag var lite småkär i Françoise Hardy för sisådär 4 år sedan. Det var Mick Jagger också en gång i tiden. Av alla franska yé-yé girls så var det alltid hon som gjorde det största intrycket. France Gall konkurrerar väl på vissa punkter, men hon hade ibland en förmåga att framstå som alltför naiv. Hennes samarbeten med Serge Gainsbourg gjorde inte mycket för att tvätta bort lolitastämpeln, men det blir väl så när man samarbetar med musikvärldens kanske största snuskhummer.
Françoise Hardy – ”Tous les Garcons et les Filles”
http://www.sendspace.com/file/za9ztt

Här är även en sammansatt mix av utsändningar från Radio London, en radiokanal som gjorde sina sändningar från ett skepp i Nordsjön mellan 1964-67. Det här är 30 minuter med bland annat jinglar, nyhetssändningar och musik. Radio London var också den radiokanal som exklusivt fick rättigheterna att spela Sgt. Pepper’s Lonely Heart Club Band redan i mitten av maj 1967, innan den släpptes till allmänheten den 1 juni samma år. Vilket kap.
Radio London 1964-1967
http://www.sendspace.com/file/d7p96s

THE ELEGANT SOUND

The Royalettes är ett perfekt exempel på 60-talets ”girl group”-sound. Gruppen nådde inga större framgångar på listorna, men ”It’s Gonna Take A Miracle” var den absoluta toppen. Man rörde sig runt grandiosa produktioner och höll sig mycket nära det som vi idag kallar ”sweet soul”. Om någon skulle finna detta extra intressant så kan ni höra av er, det här är bara toppen på ett isberg.

The Royalettes – ”It’s Gonna Take A Miracle”
http://www.sendspace.com/file/pehviu

MOVED TO MONTREAL TO BE CLOSER TO FRANCE

Det finns relativt få tv-program som jag följer. Kobra har varit givet i några år, likaså Efterlyst då jag känner mig starkt dragen till Leif G.W. Perssons fantastiska oneliners. Då G.W. tog över som orakel i Efterlyst efter Brynolf Wendts avhopp 1998 så har programmet utvecklats till fantastisk tv-underhållning. Dock så kan man ibland sakna Brynolfs bitterhet, hans julhälsning till tittarna 1993 hör till tv-historiens klassiker. Sen har vi ju då How i met your mother som på något märkligt vis har skapat ett beroende. Dessutom, serien har ett fantastiskt soundtrack, och då menar jag inte enbart titellåten ”Hey Beautiful” med The Solids. Idag spelades ”Sea Green, See Blue” med Jaymay. Nynnadet är helt briljant, och sätter sig ungefär lika hårt som introt till ”New Slang” med The Shins.

Jaymay – ”Sea Green, See Blue”
http://www.sendspace.com/file/c5qkp8

LET THE WIND BLOW RIGHT THROUGH YOUR HAIR

I efterhand är det väl alltid trevligt att i vissa fall bli betraktad som ett barn av sin tid? Jag spenderade i princip hela min tonårstid i 90-talet, men jag hade egentligen ingen fast förankring i just den här tidsepoken. Istället för att ha minnen av 90-talsmusiken där och då, det var först i efterhand jag lade ner tid på att utforska den biten, så har jag istället minnen av skivmässor med försäljare i 50-årsåldern som fortfarande bodde hemma hos mamma, lyriska nattliga samtal om Bergmans stall av skådespelare, ett frenetiskt genomlyssnande av The Beatles hela katalog samt en snuskig besatthet av Keith Richards utseende på omslaget till Rolling Stones-plattan Out Of Our Heads från 1965. Jag minns att jag och två vänner satt begeistrade på någon rast då vi tittade på videon till ”Be my baby” med The Ronettes, och när en oförstående klasskamrat fällde en kommentar om att ”Sandstorm” med Darude var en riktig låt och att The Ronettes var skräp så byggdes det snabbt upp en relativt hotfull bild där i klassrummet på Lövängsgymnasiet. ”Sandstorm” är inte 90-talet för mig. ”Let’s Go To San Francisco” är det i allra högsta grad.

The Flowerpot Men – ”Let’s Go To San Francisco”

HOW DO YOU LIKE YOUR LOVE

Det borde stå klart för de allra flesta att jag inte är speciellt förtjust i något som ens kan liknas vid disco. ”I Will Survive” kan vara den mest vedervärdiga låt som någonsin har spelats in. Ett undantag är ”I Feel Love” med Donna Summer, just för att den är så hypnotisk och fortfarande känns fräsch. Men så har vi ju den helt fantastiska ”More, More, More” med Andrea True Connection. Jag hade glömt bort den helt och hållet när jag igår såg ett avsnitt av The Simpsons, där någon av bikaraktärerna har den som något slags main theme. Den nu före detta porrstjärnan Andrea True satt fast på Jamaica 1975 och kunde inte komma ifrån ön. Hon kallade således ner Gregg Diamond som skrev ihop texten på en timma. Mördande refräng som utklassar allt i sin genre.

Andrea True Connection – ”More, More, More”

I’VE BEEN RUNNING EVER SINCE

Sam Cooke. Jag skulle ranka honom som en av de absolut viktigaste artisterna under 1900-talet. Det innefattar en oerhörd romantik att spela hans katalog, om och om igen. Vi har mästerverk som ”Wonderful World”, ”A Change Is Gonna Come” (som släpptes postumt efter hans död) och ”Only Sixteen”, för att bara nämna några. Just ”A Change Is Gonna Come” ska enligt legenden vara den låt som Cooke själv var mest stolt över att ha skrivit. Denna bild förstärks ytterligare då han var god vän med både Malcolm X och Martin Luther King Jr. En låt av sin tid. När Cooke sköts ihjäl på ett motel i Los Angeles 1964, endast 33 år gammal, förlorade vi en låtskrivare av rang.

Sam Cooke – ”Wonderful World”
Sam Cooke – ”A Change Is Gonna Come”
Sam Cooke – ”Only Sixteen”

"IN SWEDISH THE JAM MEANS SYLT"

Vissa låtar går rakt in i hjärtat. ”No One In The World” är en sådan. Ursprungligen med på The Jam-samlingen Extras, som innehöll demoversioner, b-sidor och annat smått och gott. 1999 så medverkade bland andra Gallagherbrorsorna och Garbage på en platta som gick under namnet Fire and Skill, där de lirade The Jam-covers. Det var kanske inte något som kommer att gå till musikhistorien, men sist på den där skivan så ligger just ”No One In The World”, som hemligt spår, nyinspelad av Paul Weller och Steve Cradock. Hela världen stannar.

The Jam – ”No One In The World”

I BELIEVE IN NOTHING

Vad är det som händer i Brooklyn? Vandrar det runt Ronnie Bennett-kloner som idkar samlag med övervintrande shoegazers? Jag är fullständigt övertygad om att det delas ut Black Tambourine-plattor gratis i varje gathörn. Det är så Vivian Girls har kommit till. Ett muterat monster. Det måste vara så. Vivian Girls släppte sin LP-debut i maj, och de tusen exemplaren försvann alldeles för fort. Som tur är så kommer In The Red Records att släppa plattan på nytt nu i oktober. Håll ögonen öppna.
Sen ska vi inte glömma det där bandet från Lower East Side, The Royal Chains. De har gjort släpp på samma bolag som Vivian Girls, nämligen Plays With Dolls. ”No Love in Your Punches” är en b-sida, och i min mening det bästa bandet har fått ur sig hittills.

Vivian Girls – ”Damaged”
Vivian Girls – ”Such A Joke”
The Royal Chains – ”No Love in Your Punches”