THE PRETTIEST BOY IN TOWN ON A RAINY TUESDAY MORNING

Veckans återupptäckt är East River Pipe. Fred Cornog började spela in sina melankoliska loser-anthems på en portastudio i slutet av 80-talet. Ett par år var han även hemlös vilket bara förstärker bilden av hans musik. Det här är, eller var, på riktigt. Är man på jakt efter det storslagna så är det här kanske fel väg att vandra just för stunden. Sårbart och intimt, när en man öppnar sitt hjärta på det här sättet så är det bara att tacka och ta emot. ”Miracleland” finns att finna som bonusspår på albumet Shining Hours in a Can från 1994.

East River Pipe – ”Miracleland”

Jag satt och lyssnade igenom NME’s C86-kassett igår. Jag minns när det var en dröm att äga den där kassetten i originalutgåva, men det där projektet kan nog anses vara nedlagt nuförtiden. Det verkar omöjligt. ”Pleasantly Surprised” med The Soup Dragons anses av vissa vara den bästa låten på kassetten (Något av det roligaste jag läst var någon insert på en Sarah Records-singel, där Sarah-folket uttryckte sin avsky för The Soup Dragons och dessutom önskade att alla invånare i Cheshire skulle bli levande uppätna av gigantiska träödlor). Jag har alltid ansett att ”Celestial City” med McCarthy är det starkaste kortet, men det börjar luta lite åt ”Firestation Towers” med Close Lobsters nuförtiden. Eller?

McCarthy – ”Celestial City”
The Soup Dragons – ”Pleasantly Surprised”
Close Lobsters – ”Firestation Towers”

http://www.sendspace.com/file/qrb8bc

MAYBE YOU’LL UNDERSTAND ME

Marshall Crenshaw, det är svårt att hitta pop som är mer självklar. Popmusik är som allra bäst när den slår rakt på och inte krånglar till det. Då blir den oövervinnlig. Marshall Crenshaw såg ut som en Buddy Holly för 80-talet, och spelade dessutom rollen som den där killen från Lubbock i filmen La Bamba. Crenshaws formidabla pophantverk fastnar i huvudet och det finns inte en chans att värja sig. Det är exakt så det ska vara. När 80-talet var som allra trist så stormade den här mannen in på scenen, hyllades för sin debutplatta, för att sedan blekna ur de allra flestas minne. Så fel, så fel.

Marshall Crenshaw – ”Someday, Someway”
Marshall Crenshaw – ”There She Goes Again”
Marshall Crenshaw – ”Whenever You’re On My Mind”

BIG L

Jag tror att jag var lite småkär i Françoise Hardy för sisådär 4 år sedan. Det var Mick Jagger också en gång i tiden. Av alla franska yé-yé girls så var det alltid hon som gjorde det största intrycket. France Gall konkurrerar väl på vissa punkter, men hon hade ibland en förmåga att framstå som alltför naiv. Hennes samarbeten med Serge Gainsbourg gjorde inte mycket för att tvätta bort lolitastämpeln, men det blir väl så när man samarbetar med musikvärldens kanske största snuskhummer.
Françoise Hardy – ”Tous les Garcons et les Filles”
http://www.sendspace.com/file/za9ztt

Här är även en sammansatt mix av utsändningar från Radio London, en radiokanal som gjorde sina sändningar från ett skepp i Nordsjön mellan 1964-67. Det här är 30 minuter med bland annat jinglar, nyhetssändningar och musik. Radio London var också den radiokanal som exklusivt fick rättigheterna att spela Sgt. Pepper’s Lonely Heart Club Band redan i mitten av maj 1967, innan den släpptes till allmänheten den 1 juni samma år. Vilket kap.
Radio London 1964-1967
http://www.sendspace.com/file/d7p96s

THE ELEGANT SOUND

The Royalettes är ett perfekt exempel på 60-talets ”girl group”-sound. Gruppen nådde inga större framgångar på listorna, men ”It’s Gonna Take A Miracle” var den absoluta toppen. Man rörde sig runt grandiosa produktioner och höll sig mycket nära det som vi idag kallar ”sweet soul”. Om någon skulle finna detta extra intressant så kan ni höra av er, det här är bara toppen på ett isberg.

The Royalettes – ”It’s Gonna Take A Miracle”
http://www.sendspace.com/file/pehviu

MOVED TO MONTREAL TO BE CLOSER TO FRANCE

Det finns relativt få tv-program som jag följer. Kobra har varit givet i några år, likaså Efterlyst då jag känner mig starkt dragen till Leif G.W. Perssons fantastiska oneliners. Då G.W. tog över som orakel i Efterlyst efter Brynolf Wendts avhopp 1998 så har programmet utvecklats till fantastisk tv-underhållning. Dock så kan man ibland sakna Brynolfs bitterhet, hans julhälsning till tittarna 1993 hör till tv-historiens klassiker. Sen har vi ju då How i met your mother som på något märkligt vis har skapat ett beroende. Dessutom, serien har ett fantastiskt soundtrack, och då menar jag inte enbart titellåten ”Hey Beautiful” med The Solids. Idag spelades ”Sea Green, See Blue” med Jaymay. Nynnadet är helt briljant, och sätter sig ungefär lika hårt som introt till ”New Slang” med The Shins.

Jaymay – ”Sea Green, See Blue”
http://www.sendspace.com/file/c5qkp8