Vecka 19-20 2019

Här följer Eton Wall Games mest lyssnade låtar avseende vecka 19 till och med 20 2019. Spotify-spellistan hittas här.

  1. The Whitest Boy Alive – ”Golden Cage”
  2. Primal Scream – ”Velocity Girl”
  3. The Coasters – ”Searchin'”
  4. Alaska y Dinarama – ”Ni Tú Ni Nadie
  5. Broadway Project – ”Eisenhower, Kennedy, Johnson”
  6. Alfa Mist – ”Mulago”
  7. The Brothers of Soul – ”One Minute Baby”
  8. The Magnetic Fields – ”I Thought You Were My Boyfriend”
  9. Primal Scream – ”Leaves”
  10. Boska – ”British Funk Museum Article No. 808

Ingen vår sedan 2006 är komplett utan The Whitest Boy Alive och debutskivan Dreams. Nu är vi snart inne i juni så givetvis hör ”Golden Cage” hemma i topp. Felfritt album. Den lilla minispelning på Pet Sounds Bar i slutet av maj 2006 må ha varit i kortaste laget men, ja, jag saknar den och jag saknar The Whitest Boy Alive.

Primal Scream har med två låtar, ”Velocity Girl” och ”Leaves”. ”Leaves” låter som en bortglömd Sarah Records-klassiker i stil med ”Blue Suburban Skies” eller ”Toy Tambourine”. ”Velocity Girl” ska vi inte ens tala om, det är alldeles för mycket magi inblandat. Egen text om Primal Screams andra singelbaksida utlovas inom kort.

”Searchin'” skrevs av Leiber & Stoller och spelades in av The Coasters tidigt 1957. Den signalerade The Coasters genombrott men är bara en i raden av magnifika låtar ur diskografin. The Beatles körde bland annat två The Coasters-covers, ”Searchin”” och ”Three Cool Cats”, under auditionen på Decca nyårsdagen 1962.

”British Funk Museum Article No. 808” med Boska släpptes av stockholmska Studio Barnhus för 6 år sedan. Barnhus har släppt mycket sedan dess, men det här är något av det mest behagliga.

Alaska y Dinarama bildades i Madrid 1982 och två år senare släppte man sitt andra album Deseo Carnal där ”Ni Tú Ni Nadie” ingick. Låten känns lite som den här listans svarta får men jag kunde inte sluta lyssna.

Jazzscenen i London har under de senaste åren varit mer spännande än någonsin tidigare och för bara någon månad sedan kom Alfa Mists andra album betitlat Structuralism. Det är svårt att redan nu avgöra om det nya albumet är bättre än Antiphon från 2017, men jag vågar nästan påstå det. I vilket fall så är ”Mulago” det bästa Alfa Mist har presterat hittills rent låtmässigt.

Broadway Projects album Compassion från år 2000 bygger i mångt och mycket på melankolisk downtempo, samplingar och en klipp och klistra-mentalitet som jag är oerhört svag för. ”Eisenhower, Kennedy, Johnson” var inte med på originalutgåvan men ingick som extramaterial på nyutgåvan från 2002.

”I Thought You Were My Boyfriend” ingår på Magnetic Fields album i från 2004, uppföljaren till 69 Love Songs. Det var kört redan på förhand. Det är absolut inget dåligt album, men det känns lite väl safe. 69 Love Songs var en sån där skapelse som ”alla” pratade om i flera år, Stephin Merritts storverk. i nämns aldrig i liknande hyllningskörer men ”I Thought You Were My Boyfriend” är svår att glömma.

The Brothers of Soul kom från Detroit, var mästare på soulballader och släppte ”One Minute Baby” som b-sida till ”Love is Fever” 1970. En sådan här ”slow jam” lär vara guld värd för Lowrider soul-fanatikerna i södra Kalifornien. Slow, black and soulful.

Vecka 17-18 2019

Här följer Eton Wall Games mest lyssnade låtar avseende vecka 17 till och med 18 2019. Spotify-spellistan hittas här.

  1. Michael Nyman – ”Chasing Sheep Is Best Left to Shepherds”
  2. Saint Etienne – Hug My Soul”
  3. Nikola Sarcevic – ”Lovetrap”
  4. Pet Shop Boys – ”Love Is a Bourgeois Construct”
  5. Apiento – ”Things You Do For Love”
  6. Los Zafiros – ”He Venido”
  7. The Ethics – ”Standing In The Darkness”
  8. Cleaners From Venus – ”Illya Kuryakin Looked At Me”
  9. Saint Etienne – ”Andrew McCarthy” (Ej tillgänglig på Spotify)
  10. Terry Huff and Special Delivery – ”The Lonely One”

”Chasing Sheep Is Best Left To Shepherds” ingick på soundtracket till filmen The Draughtsman’s Contract från 1982. Ett oförglömligt stycke som baseras på Henry Purcells opera King Arthur, Prelude to Act III, Scene 2. Att sedan Pet Shop Boys insåg storheten och 2013 använde grundstommen till låten i ”Love Is A Bourgeois Construct” är inte förvånande, Tennant och Lowe har alltid haft god smak.

Saint Etienne fick med två låtar den här vändan . ”Andrew McCarthy” som egentligen är en demo-version på ”Hill Street Connection” från Sylvie-singeln. Den här hyllningen till Brat Pack-skådisen Andrew McCarthy från 1996 är bättre än sin slutprodukt. Sen har vi ”Hug My Soul” från Tiger Bay. Det är ingen tillfällighet att det här spåret är med just den här veckan då det från och med i tisdags gick att förhandsbeställa den kommande Tiger Bay-boxen. Albumet fyller 25 år och jag gjorde givetvis min plikt och rodde hem ett exemplar.

”Things You Do For Love” med Apiento belönades med ett eget inlägg för en tid sedan. Istället för återigen superhylla den här singeln så går det bra att läsa texten här.

Som medlem i Millencolin gjorde Nikola Sarcevic aldrig något så vackert och bra som ”Lovetrap”. Den dök istället upp som förstaspår på Nikolas solodebut Lock-Sport-Krock från 2004.

De finaste harmonierna från Kuba? Den utmärkelsen torde vara reserverad för Los Zafiros och sagolika ”He Venido”.

Cleaners From Venus är skyldiga till att ha släppt så oerhört mycket bra material genom åren, Martin Newell förtjänar något typ av erkännande för sin gärning. ”Illya Kuryakin Looked At Me”, släppt som singel 1987, rak pop i sin mästerligaste form. Njut av fin namedropping och missa inte samplingen från The Beatles tredje julskiva där i början. Cleaners From Venus har även spelat in låten i en ”slow version”. Ibland är det den som skiner starkast.

”The Lonely One” med Terry Huff and Special Delivery är det mest magiska soul-arrangemang man kan hitta, signerat Al Johnson. Perfektion i varje ton från 1976. Som om det inte vore nog så har vi även ”Standing In The Darkness” med The Ethics från 1969. Den hör hemma på alla respektabla dansgolv.

In this citrus sucking sunshine, I don’t care, you’re not all there

Idag den 2 maj 2019 fyller The Stone Roses första album 30 år. Världens främsta debutalbum.

Ibland tar det emot att tänka den tanken då andra namn genast dyker upp.

Unknown Pleasures. Is This It. Up The Bracket. The Doors. Dummy. The Velvet Underground & Nico. The Smiths. Psychocandy. Marquee Moon. Greetings from Asbury Park, N.J.. Slanted and Enchanted. Känn ingen sorg för mig Göteborg. London 0 Hull 4. You Can’t Hide Your Love Forever. The New School.

I olika situationer och sinnestillstånd så skulle jag kunna argumentera för att alla dessa album, mer eller mindre, skulle kunna vara världens bästa debutalbum. Samtidigt står The Stone Roses vid sidan av med en arrogant uppsyn, synar alla konkurrenter från topp till tå och kan inte bry sig mindre. Där och då blir svaret självklart.

Från Fryshuset till Spike Island, från världens snyggaste intro i ”I Wanna Be Adored” till dagen efter-mastodonten ”I Am The Resurrection. Det som gömmer sig bakom det Jackson Pollock-inspirerade omslaget med citronerna kommer alltid att förbli tidlöst. Varje gång ”I Wanna Be Adored” rullar igång blir Manchester världens centrum, housetolvorna spinner på The Haçienda och ungarna på gatorna i Salford kan än en gång använda Ian Browns utsvängda byxor som tält.

Folk kan hävda att det finns utfyllnadsmaterial och peka på ”Don’t Stop”. Låten är egentligen ”Waterfall” baklänges (men har ingenting med djävulen att göra) med annan text samt vissa modifikationer. Men om ”Don’t Stop” exkluderas försvinner en stor del av albumets identitet. Det är samma med ”Elizabeth My Dear”, det korta Scarborough Fair-doftande utfallet mot den brittiska monarkin. Alla beståndsdelar skapar ett unikt album som är oslagbart eftersom det sjuder av självsäkerhet.

Jag avundas verkligen den som får äran att uppleva det här albumet för första gången.

Ian, John, Reni och Mani var övertygade om att The Stone Roses var världens bästa band. Under ett eller två år var man det, men det är ändå totalt irrelevant. Bandets obevekliga karaktär och tro på sin egen gärning bäddade för det här storverket. Fem år senare lyckades man knappt stappla in i rond två, den efterlängtade uppföljaren kunde inte leva upp till förväntningarna men var helt okej ändå.