SUEDE

Det finns en hel del musikvideor som fångar den där rätta känslan, som besitter kvalité blandat med visioner. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i Suede, det fanns vid tiden så många andra bra band som jag höll betydligt högre. Men videon till ”Saturday Night” är en suverän skapelse. Den känns dekadent på ett vis som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Inspelad i Holborns tunnelbanestation, Piccadilly Line, på en plattform som tagits ur bruk, troligtvis sent 1996. Suede verkade för övrigt oerhört förtjusta i stadens tunnelbanenät, då bandets låtkatalog innehåller en hel del referenser till en rad stationer. Nej, dags för en ny vecka med Arkivvetenskap, dock en inte alltför ansträngande sådan. En del sekretessövningar och lite allmänna handlingar. Avslutningsvis, jag känner en stor samhörighet med Brett Anderson i tider som dessa. Då Ipswich Town är laget i våra hjärtan så kan man inte annat än beklaga säsongsöppningen. Jag vet inte riktigt vad Roy Keane sysslar med, men det måste ha något att göra med djävulen. Sheffield United borta på tisdag, bryt förbannelsen.

LONDON #4

När Paul McCartney blev tillsammans med Jane Asher flyttade han efter en kort tid in i familjen Ashers bostad på 57 Wimpole Street. Han hade vid den här tiden tröttnat på boendet på Green Street. Paul bodde här från november 1963 till tidigt 1966. Tiden på Wimpole Street var enligt egen utsago en härlig tid, familjen Asher tog emot honom med öppna armar.

”Really, i suppose what solidified London for me was the house that they lived in at Wimpole Street. It was quite an extraordinary household: an eminent doctor, a music professor, an actress in a daily radio soap opera, an accomplished young stage and screen actress and two world-famous pop singers, (här syftar Paul på Peter Asher, Janes bror, som var en av medlemmarna i duon Peter & Gordon) all sharing a Peter Pan town house in the centre of London and behaving as if this was perfectly normal, which, for them, it was.”

I den här byggnaden skrevs bland annat låtar som ”Yesterday”, ”Eleanor Rigby”, ”And I Love Her” samt ”I Want To Hold Your Hand”. Musikrummet låg i källaren och kan ses från gatan, vilket ett foto här över visar. Det var här John & Paul, i oktober 1963, satte sig ner och komponerade låten som skulle sparka undan benen på den sista utposten, USA. Låten var just ”I Want To Hold Your Hand”.
Fotot av bakgatan till byggnaden, kallad Browning Mews, visar den dörr mellan två blå garageportar där Paul allt som oftast fick fly ut igenom för att undvika fansen som alltid väntade vid huvudporten. Ofta blev han upplockad av en bil här, eller så var det bara att ge sig ut på springande ben.

Vi förflyttar oss till Chelsea. Omslagsfotot till ett icke helt okänt album togs här på kvällen den 30 mars 1967. Adress var Chelsea Manor Studios på Flood Street, och den aktuella lokalen är nummer 4.

76 Old Compton Street, Soho. Det var här, på Norman’s Film Productions, som Magical Mystery Tour-filmen redigerades under hösten och vintern 1967.

OASIS

Oasis gick som bekant i graven för en tid sedan. Att det skulle vara slut för alltid är dock svårt att tro, ge det lite tid. Bandets senaste rad av album har för min egen del varit små besvikelser, men Oasis betydde en hel del för mig i yngre år. Som när man var 14-15 år, 1996, och köpte ”Don’t Look Back In Anger”-singeln. Vilken makalös låt. Min bästa vän vid tiden köpte vid samma tillfälle ”Wonderwall” om jag inte minns helt fel. Det kan även ha varit ”Champagne Supernova”, men mina efterforskningar gör gällande att den enbart släpptes som singel i Australien. Vi satt hemma i hans pojkrum och spelade dessa två singlar om och om igen, varannan gång. Vid ett tillfälle ville jag byta min singel mot hans. Jag är idag glad att jag inte gjorde det, för ”Don’t Look Back In Anger” står fortfarande i skivhyllan framför mig och glänser lika fint nu som för 13 år sedan. Mycket vackert omslag. Mp3, vad är det?

APACHE

Förresten så har jag börjat att pula på en sådan där lista som ska innefatta 00-talets bästa låtar. Det är inte det lättaste kan jag försäkra, det kommer alltid att finnas något guldkorn som man helt har glömt bort som lätt skulle ha platsat på topp 30. Men min narcissistiska ådra pumpar för fulla muggar när jag lyckas plocka in något obskyrt jangle eller bortglömt twee-skrän. Jag kan lova att varenda låt förtjänar sin plats. Än så länge har jag enbart tagit mig in i det första stadiet, uppsamlingsfasen. Men det ser lovande ut, det kommer att vara en lista full med kärlek, galenskap och minnen som dyker upp i december.

YOUR FUNNY UNCLE

Jag är farligt nära att utnämna ”Your Funny Uncle” till världens vackraste musikstycke.

Neil Tennant:
”The words are about one of my best friends who died of Aids. The same person who had the party in ‘Being Boring’. He died in 1989, and this is a description of his funeral. All the details are time: the cars in slow formation, and so on. He did have an uncle, who had been in the army all of his life and suddenly found himself at the funeral of his evidently gay nephew who’d died of Aids. I think it must have been quite a difficult situation for him, but he was really nice and dignified and spoke to all of his nephew’s friends. I had to give a reading, and the bit I read was from the book of Revelations, which started ‘I, John, saw a new Jerusalem’, and at the end it says there’s somewhere where there’s no pain or fear; and I found it a really moving piece of prose, and attached it to the end of the song.”

LONDON #3

17 St. Anne’s Court, Soho. Trident Studios. Jag är osäker på hur ofta studion används idag, men jag har hört indikationer på att den är i bruk relativt ofta. The Beatles spelade 1968 in ”Hey Jude” i Trident, då studion vid tiden var oerhört modern jämfört med EMI på Abbey Road. Andra låtar inspelade här är bland annat ”Dear Prudence” och ”Martha My Dear”. George Harrison använde även studion på egen hand till att spela in delar av sitt underbara soloalbum All Things Must Pass.

57 Green Street, Mayfair. Flat L på den här adressen var den enda bostad som alla beatlarna delade gemensamt, med undantag för hotellrum. Man flyttade in hösten 1963 med det blev inte långvarigt då alla vantrivdes i lägenheten. Man hade helt enkelt inte tid att inhandla prylar på grund av det pressade schemat, så boendet blev minst sagt spartanskt. Lennon och McCartney lämnade lägenheten efter en kort tid, medan Harrison och Starr stannade till våren 1964.

Ovanför de offentliga toaletterna på Broadwick Street. John Lennon medverkade i en sketch som sändes i komediprogrammet ”Not only…but also” som leddes av Dudley Moore och Peter Cook. En av scenerna spelades in vid toaletterna och kan ses i klippet här ovan. Inspelningstillfället ägde rum i november 1966.
(Fortsättning följer)

LONDON #2

Dåså, jag fortsätter där jag lämnade av.

Det var en tidig och vacker morgon när benen bar mot Sevenoaks, cirka 30 minuter utanför London. Jag hade för att underlätta processen inhandlat tågbiljetter innan så att allt skulle flyta på smidigt. Förmiddagen blev dock oerhört het och fuktig så promenaden ut till målet, Knole Park, var inte direkt svalkande. Väl framme så visade sig parken vara betydligt större än beräknat, så ungefär en timma gick åt till att lokalisera platserna. Orsaken till denna visit var att The Beatles i januari och februari 1967 spelade in videos till ”Strawberry Fields Forever” samt ”Penny Lane” i Knole Park. Området har förändrats en hel del genom åren, men stenporten från ”Penny Lane” var i gott skick.

Fortfarande kvar i Knole Park. Trädet från ”Strawberry Fields Forever”-videon blåste troligtvis ner under någon höststorm på 80-talet, vilket gjorde denna lokalisering något svår. Dock så hade jag den ypperliga boken ”The Beatles’ London” av Piet Schreuders, Mark Lewisohn och Adam Smith med mig, vilket var ett ovärderligt hjälpmedel. Av all litteratur om The Beatles som jag har plöjt igenom rankar jag den väldigt högt. I boken finns guider till över 400 platser i och utanför London som kan relateras till bandet. Köp.
7 Leicester Place, här låg en gång i tiden klubben Ad Lib. Ad Lib var en av de första klubbarna i London som för det mesta enbart hade bandmedlemmar och andra kända ansikten på gästlistan. Stället slog upp portarna i december 1963. Lite av en skyddad värld för ”the beautiful people”. Här spelades det enbart svart musik, soul och blues. Om man kikar in genom glasdörrarna kan man fortfarande se hissen som leder upp till Ad Lib. Det var i denna hiss som John Lennon och George Harrison med respektive kände av sin första LSD-tripp efter att deras kaffe hade blivit spetsat med substansen tidigare på kvällen, på en privat fest i Bayswater. Sinnena spelade dem ett spratt och d
å hissen och dansgolvet verkade stå i lågor inför de fyras ögon begav man sig efter en stund snabbt därifrån. Vägen hem tog dock flera timmar då Harrison, som körde, kröp fram i snigelfart efter att trippen hade tagit fart.
7 Broadwick Street, Soho. Idag ligger skivaffären Sounds of the Universe på adressen, men 1962 låg puben Bricklayers Arms här. Det var på denna plats som Brian Jones bildade The Rolling Stones, och på övervåningen höll man sina första rep.
(Fortsättning följer)

LONDON

Eftersom jag är en stor nörd vad gäller musikhistoria och musikhistoriska platser i allmänhet så brukar det vandras runt till diverse pilgrimsplatser i London för lite upptäckter. Efter ett stort planerande innan avfärd med utskrifter av kartor och adresser så brukar man hamna rätt.

(Det här inlägget blev fasligt långt, så vi fortsätter med resten imorgon.)

Savile Row nummer 3. Högkvarteret för The Beatles Apple Corps, bandets kontor, låg på denna adress. Den berömda takspelningen ägde rum här den 30 januari 1969.

Marquee Club på Wardour Street 90. Klubben flyttade till Charing Cross Road på 80-talet, men lokalerna är klassiska. Här spelade sådana digniteter som Jimi Hendrix, The Who och Pink Floyd.

”Terry meets Julie, Waterloo Station, every friday night…”

Abbey Road. Vi skippar historien på denna.

Cavendish Avenue nummer 7, St. John’s Wood.
Paul McCartney köpte ägorna redan under våren 1965, men Paul och Jane Asher flyttade in först 1966. Vissa källor pekar på att han fortfarande äger huset. Musikrummet var beläget på övervåningen, och här skrevs bland annat låtar som ”Getting Better”, ”Hey Jude” och ”Penny Lane”. Beatlarna samlades ofta här innan och efter inspelningar på EMI vid Abbey Road då studion är belägen ett fåtal minuter bort.

Decca Studios, West Hampstead. Det var här som The Beatles välkända provspelning för Decca ägde rum under nyårsdagen 1962. Det var efter det här som Dick Rowe på Decca yttrade den välkända meningen ”Guitar groups are on their way out”, och gav bandet nobben. Ett misstag han fick leva med under hela sitt liv. Bandet skriver på för EMI i juni samma år. På foto nummer två, till höger om Decca, låg en gång den legendariska klubben Klooks Kleek. De igenbommade fönstren är ett tecken på att många av dessa platser troligtvis kommer att vara borta inom några år.

Chapel Street 24, The Beatles manager Brian Epstein bodde här från 1965 fram till sin död 1967. Det syns verkligen att detta är ett av Londons mest eftertraktade områden. Det hölls många fester på adressen, bland annat ”releasepartyt” för Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band som gick av stapeln i maj 1967. Epstein dog här i augusti samma år.

Bara runt kröken från Chapel Street 24 ligger denna pub, Horse & Groom, som var en av beatlarnas stampubar under tiden Epstein bodde så nära.

Holloway Road nummer 304, här bodde producenten och musikgeniet Joe
Meek. I samma lägenhet hade han även sin hemmastudio. Det var på denna adress Meek sköt sig själv den 3 februari 1967, exakt 8 år efter att Buddy Holly förolyckades. Meek var under många är besatt av Holly. Tidigare på dagen den 3 februari var Meek mycket upprörd samt paranoid. Han kände sig övervakad av allt och alla och hade tänt eld i en papperskorg där han brände upp brev som skulle kunna hota honom. Han led vid denna tid av vanföreställningar och psykiska problem och innan han riktade pistolen mot sig själv hade han dessutom tagit livet av sin hyresvärd Violet Shenton med samma vapen.

CLUBE DA ESQUINA

Milton Nascimento och Lõ Borges spelade 1972 in ett helt makalöst album tillsammans, ett album som fick gå under namnet Clube Da Esquina. Det är ett verk fyllt med en ljudbild som inte är av denna värld. Man behöll sin brasilianska ådra samtidigt som man var tydligt influerade av brittisk och amerikansk pop/rock. Att Milton överhuvudtaget började att komponera har vi François Truffaut att tacka för. Det var efter att ha sett Jules et Jim flera gånger på rad som inspirationen föddes. Det här dubbelalbumet är mestadels riktigt jangligt, och riktigt riktigt bra. Albumet kan ni snoka upp ganska enkelt, Soulseek rekommenderas. Om ni inte vill köpa rubbet det vill säga. Finns för en hundring på Amazon.com. Detta är en riktig skönhet som kommer väl till pass på bussen eller under de där slöa söndagsförmiddagarna. Jag bjuder på tre smakprov, håll till godo och njut.

20 DECEMBER 1966

Det är mycket The Beatles i bloggen för tillfället, men eftersom det händer en hel del just nu så är det helt i sin ordning.
Intervjuklippet under är en stor personlig favorit. Inslaget är daterat till den 20 december 1966, två veckor efter att bandet satte igång med Sgt. Pepper-sessionerna. Under denna tidpunkt arbetades det mest med ”Strawberry Fields Forever” och ”Penny Lane”, men ”When I’m 64” fanns också med i leken, den första låt som spelades in av de 13 som sedan hamnade på Sgt. Pepper. Just denna kväll då intervjuerna görs utanför Abbey Road Studios säger historieböckerna att bandet jobbade med overdubs på just ”When I’m 64”. Lennon pratar om att medlemmarna under nästkommande år möjligtvis börjar jobba på olika projekt, och Ringo vädrar liknande tankar. George däremot är i helt andra tankebanor. Det lustiga med hela situationen är de mycket väl vet vad som väntar runt hörnet, vilken guldgruva av låtmaterial man sitter på. Det som man i hemlighet spelar in den här vintern kommer att sakna motstycke, och man är medvetna om det.

GIFT MEN INTE DÖD

I en artikel i Expressen kallar Per Hägred de nya Beatlesutgåvorna sensationella.
I kommentarsfältet kan man läsa följande:

”Jag tänker köpa monoboxen! jag tänker göra det, jag är en man som skiter i vad f-n min fru tycker om saken .
Räkna ihop alla djävla gipskatter och skit som står i fönstren och ser fåniga ut så är vi kvitt.
Tack för ett bra relationsforum på nätet!
Mvh Gift men inte död”

Jag säger som byrådirektör Bergdahl, det var förbanne mig det finaste jag hört sedan jag konfirmerades.

WE HOPE YOU HAVE ENJOYED THE SHOW

Släppen av de remastrade Beatlesplattorna är ännu några dagar bort, men det börjar bli hett nu. Eller för tusan, det har varit hett i flera månader. 1987-utgåvorna har alltid varit helt undermåliga, och världens bästa poplåtar förtjänar verkligen det perfekta ljudet. Av en tillfällighet fick jag inatt tag i den remastrade stereo-utgåvan av Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band i mp3-format, och oh my fucking god vad bra det låter. Jag kan bara tänka mig hur det låter på de nya skivorna, med en riktigt bra anläggning. Den där känslan av att höra ett livsavgörande album för första gången är här igen, och det är ärligt talat lite otäckt. Jag hör saker som jag aldrig hört förut, och det grämer mig. Jag började att lyssna seriöst på Pepper första gången för sisådär 15-16 år sedan, och i alla dessa år har idioterna som fixade 87-utgåvorna stulit mina toner. Pauls bassgångar på ”With a little help from my friends” är så otroligt lena och Ringos vokala insats är fortfarande helt makalös, men det är först nu den är helt i sin rätt. Gitarren på ”Getting Better” låter bättre än någonsin, fast nu ”tink-tink”:ar den ihop med hela ljudbilden. Harmonierna i ”She’s Leaving Home” är inte av denna värld, för första gången känns de helt nakna. Falsetten golvar mig direkt. ”Being for the Benefit of Mr. Kite” är helt sjuk. Det känns som att jag aldrig har hört den förut, fast jag säkert lyssnat på den tusentals gånger. Det är så mycket nya ljud, ljud som jag aldrig har lagt märke till förut och det är så förbannat bra.

Näst sista numret, reprisen av titellåten, Lennons ”Bye”. Jag har hört det och noterat det, men bara en sån liten detalj höjer hela introt.
Sen var det då ”A Day in the Life. Toppen av The Beatles gärning i min mening. Den absoluta höjdpunkten. Världens bästa låt blev helt plötsligt ännu bättre. Jag har alltid varit extra kär i basgången, i Ringos av misstag knakande stol vid 4:50, i det sista pianoackordet, i den väl avvägda sången. Nu är allt fulländat. Jag fick vänta i så många år för att höra det här, men det var värt varje sekund.