AND WE WOULD COUNT THE EVENING STARS AS THE DAY GREW DARK IN BEECHWOOD PARK

Den där rena kärleken till musikaliska verk är något som alltid finns där, ständigt eller ibland latent, lite smått smygande. Det kan vara känslorna till någon, eller något, som förstärker hela den situationen och lyfter allting till högre höjder. Om det är Bosse i Högdalen som känner kärlek till sin nyrenoverade Volvo genom att spela något med Svenne Rubins lite extra högt eller om det rör sig om ett nyförälskat par som precis kramat sönder varandras händer på ett Weezer-gig spelar mindre roll. Släng in alla minnen och känslor i en mixer tillsammans med låten ifråga och om det som sedan kommer ut efteråt är något som du aldrig skulle ge bort till någon så betyder det allt.

http://www.sendspace.com/file/zz10wa

The Spinto Band – Oh Mandy
För att Mandy är ett otroligt vackert och mjukt namn. Dessutom rörde de sig om ren kärlek till hela världen när de spelade den här skapelsen en sen sommarkväll i Göteborg för snart två år sedan. Om du får ögonkontakt med den där personen som kan komma att förändra ditt liv till tonerna av den här låten så kan jag bara gratulera. Heter personen även Mandy så förtjänar du en ståplats i Nybroviken om du inte gör något bra av det hela.

The Shadows – Blue Star
För min pappa och farbrors försök att återskapa den här låten hemma i vårt vardagsrum för många många år sedan. Ibland överdriver man sina känslor till diverse händelser, men idag vill jag minnas att det lät vackrare än något som Hank Marvin någonsin har kunnat prestera. Hysénklass.

Skeeter Davis – The End Of The World
För alla förhållanden som krossas och för hjärtan som brister. Den här är till er. Förklaring icke nödvändig. Det enda som är mer hjärtekrossande är det sista avsnittet av Spung, när Kim bryter ihop på Pelles begravning till tonerna av There Is A Light That Never Goes Out. Som vi grät.

The Zombies – Beechwood Park
Den här finns med av rena nostalgiskäl. En gång i tiden fanns det ett nätfanzine, Rubbersoulinspace, som skapade det vackraste som någonsin har präntats ner i skrift. Den bästa artikeln handlade om The Boy With The Arab Strap, ni vet, den där gröna. Christian som skapade allt det här fina skrev om minnet av hur han låg på rygg i någon park medan en vacker flicka som sedan försvann visslade introt till ”Made Of Stone” eller ”Reel Around The Fountain”, för att sedan yttra orden ”det finns bara sekunder av lycka”. Jag blev oerhört berörd av det där och tycker fortfarande att det är lika vackert som Sarah Records avskedsbrev. Detta är en låt till alla parker som vi någon gång har blivit kära i, gjort slut i eller bara har oförglömliga minnen av.

Tenniscoats – Take Me Home
När allt är så skört att man är rädd att det ska gå sönder bara man andas, när man kan hålla om någon så hårt och så länge för att man är rädd att tappa bort sig själv om man släpper, när närheten till henne eller honom handlar om liv eller död. Ni vet precis vad jag menar.

I ASKED A PAINTER WHY THE ROADS ARE COLORED BLACK, HE SAID, ”STEVE, IT’S BECAUSE PEOPLE LEAVE AND NO HIGHWAY WILL BRING THEM BACK”

Jag fick ett mejl häromdagen. Det var någon som tyckte om bloggen och ville ha fler uppdateringar. Jag har börjat skriva fler inlägg på senare tid och jag hoppas att den takten kan hålla i sig, jag har till och med för mig att det finns fler inlägg hittills år 2008 än totalt under hela 2007. Det bådar gott. Som tack till er som läser här så satte jag ihop en vårblandning som jag hoppas ska slitas med hälsan. Använd den gärna under den första picknicken eller bara till att vänta in den riktiga våren, locka fram ljuset. Det här rymmer allt ifrån en bedårande Ed Harcourt i ”Those Crimson Tears” till Mark Kozeleks historia som involverar en park i San Francisco via Sarah Cracknell som sjunger om en flicka som suckar som en filmstjärna. När allt sedan är över så sammanfattar Fairport Convention melankolin i ”End Of A Holiday”. Det blir inte bättre än så. With love, from me to you.
Jag vill även ursäkta om fotot ovan påvisar ett alldeles för starkt intag av alkoholhaltiga drycker, men det var dimmiga dagar och jag såg aldrig riktigt vart vi var.

http://www.sendspace.com/file/m9e4yy

1. Honey Cone – The Day I Found Myself
2. Alton Ellis – I’m Still In Love With You
3. Ed Harcourt – Those Crimson Tears
4. The Searchers – Don’t Hide It Away
5. Johan Borgert – Smal
6. Aerospace – Summer Days Are Forever
7. Destroyer – European Oils
8. Blueboy – So Catch Him
9. Saint Etienne – I Buy American Records
10. The Four Seasons – Wall Street Village Day
11. Silver Jews – Random Rules
12. Close To Carmel – Let The Light In
13. Red House Painters – Grace Cathedral Park
14. The Soul Children – The Sweeter He Is (Part 1)
15. Kenta – Just Idag Är Jag Stark
16. Nico – These Days
17. Fairport Convention – End Of A Holiday

SHE WAS THE ANNA KARINA TO MY JEAN-LUC GODARD, THE POETRY IN MY ALPHAVILLE

Dödsbudet kom en dag i september. My Favorite fanns inte längre.

Friends, fans & colleagues, This correspondence is to announce the end of a pop group. Andrea Vaughn has left My Favorite. And thus, by all rights, that chapter should be closed.
The Faves
”With Love Despite Fierce Resistance”
1991-2005

Det var det perfekta popbandet. De hade musiken, de hade estetiken och de var även världens coolaste band, utan att antagligen veta om det. ”The East End girls throw parties and for some reason I still go”, varför gör jag det? ”Some kids have plans to rule the world, some kids have plans to run away”, hur många år levde man med det sistnämnda i bakhuvudet? ”Alone at school she sits and dreams of Johnny Marr and Morrissey”, hur många skriver sådana rader och får det att låta bra? ”Now she wants me to play that song again, Play it again Michael”, finns det någon kärlekstörstande musiknörd som aldrig drömt om att höra de orden? Eller de raderna som sammanfattar Long Islands bästa band någonsin, ”It’s a crazy world, and you’re a messed up kid, and that’s why you’re my favorite, and I believe in you.”
Jag har kvar pinen som Michael delade ut den där soliga dagen i Småland. Jag använder aldrig pins längre, men den vårdas ömt i mina innersta gömmor. Min dåvarande flickvän fick av misstag en annan med det klassiska budskapet ”Fuck me, I’m Twee”, innan Michael ändrade sig och tog tillbaka den med orden ”You’re the wrong girl for this one”.

Jag glömmer aldrig Andrea Vaughns klänning på scenen i Teaterladan, den var lika fin som ”The Black Cassette” den kvällen. Tre månader senare var allt borta, men i allra högsta grad levande i våra hjärtan.

My boyfriend’s in the stairwell
he looks just like James Dean
and nothing else matters when you’re 17

My Favorite – The Black Cassette (Live Hultsfred 2005)
My Favorite – Working Class Jacket
My Favorite – 17 Berlin
My Favorite – The Truth About Lake Ronkonkoma

TRUE LOVE WILL FIND YOU IN THE END #9

Numero Group är ett bolag som skänkt mig mycket lycka den senaste tiden. De specialiserar sig på att återutge bortglömda rariteter som legat och samlat damm i någon källare de senaste 30 åren. Jag har själv spisat soul-återutgåvorna utan några som helst hämningar, dock så är inte bolaget fastlåst där utan beskriver sin musikaliska bredd med orden ”thrift shop soul, skinny tie pop, Belizean funk, and hillbilly gospel”. För några månader sedan kom den senaste i raden av skivor utgivna under huvudrubriken Eccentric Soul, där obskyra soullåtar trängs i oerhört vackra konvolut. Namnet den här gången visade sig vara The Outskirts Of Deep City. Jag antog att innehållet den här gången skulle vara rester, överblivna från den i serien tidigare utgivna Eccentric Soul: The Deep City Label. Där hade man helt briljant sammanfattat Miamibolaget Deep Citys framfart under 60-talet. Men så ska man givetvis inte resonera, för det visade sig att den här utgåvan höll lika hög klass som de tidigare.

En av pärlorna är en låt vid namn ”One little piece”, framförd av The Rollers. Det är just sådana här låtar som jag inbillar mig att den nu bortgångne Dave Godin lyssnar på där uppe i sin soulhimmel, samtidigt som han ger tummen upp. Det hjärtekrossande soundet uppblandat med The Rollers fantastiska känsla gör detta till en odödlig klassiker i min bok. Det är egentligen bara Bessie Banks och Bettye Swann som ger mig samma vibbar, om man enbart ser till den kvinnliga sidan. Jag vill även tillägga att Dotshop.se säljer mycket av det som ges ut av Numero Group, så kila dit och ta en titt.

RULE NUMBER ONE, PRETEND IT’S FUN

Vart tog The Wannadies vägen?
Det känns lite typiskt svenska band att bara försvinna. Poff, borta. Om jag minns allt rätt så prydde de till och med omslaget till ett nummer av NME. Pär och Christina såg alltid så där rätt ut och pratade med en norrländsk dialekt som idag får mig lite knäsvag. Jag hade velat växa upp i Skellefteå och förstått det stora i att höra ”My hometown” framförd på hemmaplan. Jag har inget att jämföra med i det avseendet, det närmaste ska väl ha varit när en av mina lärare på gymnasiet berättade att han hade sett Ebba Grön och en dyngrak Thåström i ett gig på Parken i Tibro. Och inte ens där går det ju att plocka något hållbart, Ebba Grön var inte från Tibro utan hade enbart, på något vis, hamnat i en håla i Skaraborg för en kväll.

The Wannadies var även det där bandet som hade en medfödd gåva i att leverera klockrena citat.

I need you like flowers need air
Like revolutionaries need despair
But I’m too shy to tell you

Det är såna där saker man ska haspla ur sig på en rödvinsfylla, men det fungerar kanske bara på gamla indieflickor som på något sätt överlevde när den svenska indien, eller förlåt, swindien, gick in i koma under 90-talets sista skälvande år.

Valet av bandnamn känns som en sorglig realitet idag, är The Wannadies verkligen döda? Om så är fallet så får det mig att tänka på Killinggängets Percy Tårar, där en briljant Jonas Inde intervjuar bandet Brown och avslutar med orden ”Rubrik: De kallar sig Brown, och menar det”.

The Wannadies – My Hometown
The Wannadies – Easier To Sing
The Wannadies – Don’t Like You (What The Hell Are We Supposed To Do)

(Vid döda länkar återuppladdas dessa efter önskemål)

DARLING, IT’S TIME TO WAKE UP

När jag sommaren 1993 slutade årskurs 5 i Ransbergs skola i Fagersanna så fick jag en vacker och relativt dyr keps i present. Den var väldigt uppskattad, men försvann under sommarlovet vid någon badstrand. När vi efter avslutningen skulle bege oss hemåt har jag ett starkt minne av att undertecknad tjatade något fruktansvärt på medföljande familjemedlemmar om att en Atomic Swing-spelning skulle vara något väldigt fint. De hade samma år släppt sin hit ”Stone me into the groove”. Jag fick aldrig se Atomic Swing.

Atomic Swing var under åren som följde inte så mycket att hänga i granen, men alla minns just den låten. Den håller ganska väl idag, men jag antar att det mest är i nostalgisyfte. Däremot så finns det låtar vars existens man ofta glömmer bort, som på något vis har glidit ur fokus men som fortfarande är helt fantastiska. ”Tuesday afternoon” med Stonecake är en sådan. På något underligt vis susar barndomsminnen förbi, enbart glada sådana. Jag har i många år gått och nynnat på melodin utan att förstå vart den kommer ifrån. Det var lite Paul McCartney-känsla över det, han vaknade upp med ”Yesterday” i huvudet och satte sig genast vid ett piano och tog ut den. Samtidigt var situationen lite påfrestande då han var övertygad om att den redan hade blivit skriven av någon annan, melodin lät så bekant.

”Tuesday afternoon” släpptes 1991 och den känns fräschare än det mesta som har sin härkomst ur dagens svenska popscen. Bara det. Det här är för den där söta tjejen som försvann för alltid, det där vinet som alla drack även fast det smakade gift och för sommarnätter som aldrig dör.

Stonecake – Tuesday Afternoon

(Vid döda länkar återuppladdas dessa efter önskemål)