"MIN SON, HÅLL DIG BORTA FRÅN TRAVBANAN", MEN FARSAN, JAG GJORDE SOM DU TILLS MIN KÄRLEK FÖRSVANN MED EN ANNAN

Hur bra Håkans nya är?

”På knä i bögkvarteren
du gör sånt jag slutade med för länge sen”.

Nuff said!

Eller jo.

Refrängen i ”När lyktorna tänds”. Årets refräng.

Och en sista fundering. Den första minuten i ”Fri till slut”. Vid första lyssningen associerade jag den direkt med slutscenen i ”En officer och en gentleman”. Men när jag tittar på den förstår jag ingenting. Det måste ha något att göra med den instrumentala versionen av ”Up Where We Belong”. Det är inte tal om något lån, detta uttjatade ämne, men det är något specifikt med den där stämningen.

NÄR VELVETS CHANTEUSE TYDLIGEN VAR NAZIST

När Nico släppte albumet The End 1974 tog det inte lång tid innan många hade bestämt sig att det var menat som en homage till nazismen. Nico hade nämligen spelat in ”Das Lied Der Deutschen” och inkluderat den på albumet. Hendrix blev tokhyllad för sin version av ”The Star Spangled Banner”, men Nico fick minsann onda ögat. Det kontroversiella byggde i mångt och mycket på att hon hade valt att inkludera låtens två första verser, två verser som i princip varit paria i Tyskland under nästan tre decennier. Hendrix tolkning blev en attack på det amerikanska etablissemanget medan Nicos bara drog upp bilder av marscherande nazister på Berlins gator. Man kan väl inte heller påstå att förvirringen blev mindre när hon dedikerade låten till Andreas Baader, en av ledarna för Röda armé-fraktionen, eller Baader-Meinhof-ligan om man så vill.

Men sammantaget, tittar man på Nicos bakgrund så är den här nazi-kopplingen oerhört tunn och den bygger mest på spekulationer. Allt som allt har vi en spektakulär tolkning som borde lyssnas på istället för att pratas om.

FRANKIE LYMON

Min far hade en gång i tiden en VHS-kassett värd sin vikt i guld.  I vilket fall för mig, 15 år. Den här kassetten innehöll en dokumentär om rockens historia från 1953 och framåt, om jag minns rätt gällande årtal. Jag har för mig att den var inspelad omkring 1980.
Det där bandet slets ut ganska fort ska tilläggas. Saken är den att jag även använde det som grundstomme till mitt specialarbete på gymnasiet, en uppsats som fick namnet ”Rockens historia, 1953-1970. På den tiden, 1999-2000, var specialarbetet endast 20 poäng. Jag lade ner en oerhörd tid på den där uppsatsen, många fler timmar än brukligt, vilket resulterade i högsta betyg och en lärare som ville ha uppsatsen som mall. Det var troligtvis min största gymnasiala stund.

Det var genom den där dokumentären som jag upptäckte Frankie Lymon and the Teenagers. Frankie Lymon ansågs vara ett underbarn, endast 13 år vid genombrottet 1956.

Allt såg ju oerhört ljust ut, tills dess att Frankie mer och mer blev gruppens stjärna och de andra förvandlades till sidekicks. Gruppen splittrades under en Europa-turné 1957. Allt gick sedan överstyr. 15 år gammal blev han heroinberoende, plus att hans soloskivor inte sålde i några större mängder.

Inspelningen nedan är från 1965. Frankie är här 22 år. Det är hans sista tv-framträdande och det finns något oerhört tragiskt över hela situationen. En 22-åring som mimar till en låt han själv spelade in när han var 13.
1968 avlider Frankie Lymon i sin mormors badrum, av en överdos heroin.

NINA SIMONE

Nina Simone. Den största kvinnliga rösten någonsin, så innerlig att det inte är riktigt klokt.
”The Other Woman” skrevs av Jessie Mae Robinson 1956 och fulländades när Simone spelade in den. Det existerar ett flertal live-versioner av låten, den här nedan kommer från New York Town Hall hösten 1959.

Total briljans, men vill man höra den bästa versionen ska man sannerligen trycka på den här Spotify-länken. Jag har ingen info om datum på just den, men det låter som en senare och mer trasig Simone, något som bara förstärker låtens innebörd och gör den oumbärlig.