DEXYS

Innan Abbey Road-hetsen så måste det ju bara nämnas. Dexys Midnight Runners, numera enbart Dexys, släpper i sommar sin första skiva på 27 år. Det är stort. Som brukligt med sådana här långa uppehåll så kommer man aldrig att nå upp till forna höjder, men något säger mig att det går att lita på Kevin Rowland. Nu för tiden har man ju även med sig Merton Parkas/Style Council-legenden Mick Talbot, vilket i sig gör att förväntningarna höjs en aning. Nu kan man lyssna på den nya låten ”Nowhere Is Home”, och den är verkligen inte fy skam. Beskåda dessutom bilden ovan. Snyggare band får man leta efter. Att man dessutom släpade runt på väskor av den sort som Northern Soul-kidsen hade sina svettiga kläder i efter en all-nighter på exempelvis Wigan Casino, The Twisted Wheel eller Golden Torch gör inte saken sämre. Bring it on.

ZOU BISOU BISOU & ABBEY ROAD

Vissa perioder sker det en kraftig ökning i antalet besökare på den här bloggen. Oftast beror det på att någon låt från ett av mina gamla inlägg har spelats i något tv-program eller dylikt. Häromdagen smällde det dock till ganska rejält när säsong 5 av Mad Men hade premiär på andra sidan Atlanten. Om jag förstått det rätt så sjöng Megan Calvet sin egen lilla version av låten ”Zou Bisou Bisou” med Gillian Hills. Vill man lyssna på mitt gamla inlägg med den pärlan så kan man göra detta här. Då jag själv har följt Mad Men slaviskt så ska detta bli intressant att titta på om någon dag eller två, när tillfälle ges.

Om någon skulle vänta på bilderna från min visit inuti Studio 2 i Abbey Road Studios så kommer dessa upp vilken dag som helst. Jag kan ju dock lägga upp ett smakprov:


Detta är en Schiedmayer Celeste. Användes till en början nästan uteslutande vid inspelningar av klassisk musik innan rock/pop-banden fattade tycke för den. Just det här exemplaret användes i introduktionen av ”Time” med Pink Floyd från Dark Side of the Moon. Det som gjorde mig ännu mer upphetsad var att The Beatles använde den vid inspelningarna av ”Baby It’s You” samt ”Good Night”. Och ja, jag strök lite på tangenterna.

PRIMROSE HILL


”Let’s take a drive to Primrose Hill, it’s windy there and the view’s so nice”

Som en del redan har noterat så är ovanstående rader hämtade från ”For Tomorrow” med Blur, släppt som singel i april 1993. Primrose Hill, ett par stenkast från Camden Town, är en vacker plats med god utsikt över stora delar av London. Fotot ovan är om jag inte minns helt fel taget våren 2009. Texten på gångbanan vid toppen av kullen lyder ”And the view’s so nice”. Vem som skapade citatet där på asfalten var länge höljt i dunkel. Några år senare trädde en australiensiska vid namn Angela fram, här följer ett utdrag ur hennes historia:

Somehow as an Australian living in the UK for a number of years I found myself in a bedsit in Primrose Hill (as you do). My then boyfriend and I had just painted the kitchen cupboards in gloss yellow and decided one drunken night to get creative on the hill.
So champagne bottle in hand, we stole up the path, in the dark, just before bonfire night. This meant that there was lots of equipment around for the firework display as well as plenty of bizzies cruising (oops, some Scouse slipped out – I moved to Toxteth from Primrose Hill). So Tony, the then boyfriend, was acting as scout as I got busy with the paintbrush (the little love heart over the ‘i’ was for him… I was quite soppy for him in those days).
It took quite a while as I’m sure you can imagine, and Tony was much more interested in watching the paint dry than doing his job of scouting, so when we turned around on completion of the job we were surprised and obviously a bit freaked out to see a panda car all of 50meters away. Fortunately, we managed to hide the paint tin and brush and look like a young couple on a midnight stroll. The police drove right over it and you can still seetheir tyre tracks going up the hill.
Many an occasion after that I would spend sitting on the hill watching people stop to read the sign or take a photo. I left London early in 2002, and the UK late in 2003 and was told by friends that the council had finally succeeded in covering it over. But then, by chance, an old colleague who has just gone over to work in London tells me that not only is it still there, but people have been touching it up to keep the spirit alive. Joy! Power to the people!
Då jag ganska ofta spenderar lite tid på forums.blur.co.uk så upptäckte jag för några veckor sedan att det inte verkar bättre än att texten är på väg att försvinna. Det har alltid varit så att människor har gått dit med jämna mellanrum och fyllt i texten när den börjat blekna. Jag tror inte att detta har ändrats, utan snarare att det är någon parkförvaltare som har gett sig fan på att städa upp. Det är ju snart OS, ni vet, och då ska allt vara perfekt. Men döda själen bara, gör det. Nu är det i vilket fall några fina individer från Blur-forumet som häromdagen gav sig ut på uppdrag, att återställa ordningen. Det verkade till en början ha gått bra, men senaste uppdateringen gör gällande att färgen antingen regnat bort under natten eller att den klåfingrige parkförvaltaren har dykt upp än en gång.
I vilket fall, originaltexten kan fortfarande urskiljas och det lär bli ett besök när jag åker till London igen i nästa vecka. Jag ska ju in i Abbey Road. Studio 2. Sitta på de ljudlösa röda stolarna. Titta på Ringos coola askfat. Och fota skiten ur min kamera. Jag avslutar inlägget med ett väldigt vackert foto på Primrose Hill-citatet, när det fortfarande glödde.

DEN ANDRA LIVERPOOLRESAN, SOMMAREN 2011: STUART SUTCLIFFES GRAV

Stuart Sutcliffe, fascinerande man. Johns polare från Liverpool College of Art där de träffades och studerade tillsammans. Drog aldrig riktigt jämt med Paul McCartney då Stu och John skapade en speciell relation. I’m just a jealous guy så att säga. Det var Stuart och John som tillsammans kom på namnet The Beatles, efter diverse olika stavningar, och Stuart blev också bassist i bandet runt våren 1960. Historien skulle kunna fortsätta i alla evinnerlighet, men vi kortar ner den lite. The Beatles åker till Hamburg där Stuart faller för existentialistbruttan Astrid Kirchherr. Han fortsätter att måla och spela bas, men till slut lägger han ner det sistnämnda och satsar helt på konstnärsskapet sommaren 1961. Resten av The Beatles åker hem till Liverpool, Stuart stannar i Hamburg med Astrid. Stuart drabbas nu ofta av kraftig huvudvärk, nästan outhärdligt stark. Den 10 april 1962 avlider Stuart Sutcliffe i Hamburg, 21 år gammal, då ett åderbråck i hjärnan brister. The Beatles återvände till Hamburg den 13 april, och nåddes då av nyheten. Om Stuart Sutcliffe hade fått leva ett långt liv, vad hade hänt då? En fortsatt nära relation med beatlarna? Skapare av några skivomslag? Inspirationskälla? Vem älskar inte spekulationer.

EUROVISIONTIDER


Ja, nu är den årliga svenska uttagningen över och finalen hägrar längre fram i vår. För ungefär 3 år sedan så skrev jag ett inlägg där jag rankade mina favoriter genom åren, både från den svenska tävlingen och från Eurovision. Det blev en del uppskattande kommentarer och jag står fortfarande fast vid mina val. Jag hoppas att inlägget håller än idag och visst är det väl härligt att slänga en blick över axeln ibland. Man kan läsa om och titta/lyssna på bidragen
här.

THE SOFTIES

Vilken enorm groupie crush jag hade på The Softies för sisådär 10 år sedan. Inte så mycket i personerna Rose Melberg och Jen Sbragia, utan snarare på det där unika soundet man frambringade. Det finns inget annat band som låter så här. Nu ska man även återförenas under en rad tillställningar som klassiska magasinet chickfactor håller i, en återförening som i princip inte kan misslyckas. The Softies låter alltid som The Softies, åren kan inte radera ut det. Det mest häpnadsväckande med hela grejen torde väl vara line-upen för den här återföreningen, för man är inte ensamma. Bland annat kommer, och håll i er nu, dessa att spela: Black Tambourine, Pipas, The Aislers Set, Bridget St John och Lilys. Detta firar vi med ”The Best Days”.

DEN ANDRA LIVERPOOLRESAN, SOMMAREN 2011: THE CAVERN

Så, man lämnar Mathew Street och beger sig ner i underjorden. Det är ganska många trappor det rör sig om, vilket kan ses i filmen. Alla som varit nere i The Cavern känner igen den specifika doften. Jag har funderat på hur den kan beskrivas, men jag har inte kommit fram till något konkret. Det bildas ganska mycket kondens på väggarna och i taket, speciellt under kvällstid. Befann mig på en spelning i källaren en höstkväll 2010, och värmen är inte nådig. Det allra bästa är att gå dit vid lunchtid, köpa en Peroni i baren och sedan sätta sig och kika på de olika lokala musikerna som löser av varandra. Mannen i filmen måste vara ett återkommande inslag, han spelade även under det förra besöket.

The Cavern brukar ofta skylta med att vara ”the birthplace of The Beatles”, men det är en väldigt modifierad sanning. The Cavern höll ut länge innan man släppte in rocken i sina lokaler. Ett ställe som istället förtjänar utmärkelsen skulle i mina ögon vara The Casbah, eller möjligtvis Hamburg. Men nog om det, besöker man Liverpool utan att gå ner i The Cavern så blir jag besviken.

ANDY & DAVID WILLIAMS – "I WON’T LAST A DAY WITHOUT YOU"

Vad är värt att sägas om Andy och David Williams? Två tonårsidoler, medverkade i tv-serien The Partridge Family. Inte så mycket mer. Om det inte hade varit för den här låten. En låt som är helt makalöst bra. The Carpenters version må vara den mest välkända, men jag vill ändå slå ett slag för den här inspelningen. Skriven av Paul Williams och Roger Nichols, världens mest underskattade låtskrivarpar. Lyssna på gitarren i början, låter den inte lite Harrisonsk?

DEN ANDRA LIVERPOOLRESAN, SOMMAREN 2011

Äntligen kommer det material från Liverpool. Jag tjuvstartade väl för ett tag sedan, men det rann på något vis ut i sanden. Vart ska man börja? På Mathew Street så klart, mest känt för att inhysa både originalplatsen och replikan av The Cavern Club. I detta hopkok av klipp kan man skymta själva gatan, John Lennon-statyn och yours truly, ingången till The Cavern, Arthur Dooleys väggskulptur ”Four Lads Who Shook the World” samt beatlarnas gamla stampub The Grapes. Ölen på The Grapes är av klassisk brittisk typ, det vill säga gott om man gillar sin öl ljummen. Men att sitta och stirra på bordet som går under namnet The Royal Table där John, Paul, George och Pete sitter på det klassiska fotografiet är ytterst behagligt. Så behagligt att fotot på mig själv var tvunget att tas i oktober 2010. Det är dock lite irriterande att fotot på beatlarna är spegelvänt, vilket gör min fotoversion helt felaktig. Sådant stör en perfektionist. I nästa inlägg går vi ner i The Cavern Club.