Kåkfararbrallor

Sommaren 2002 släppte Johnny Bråttom Records den utsökta samlingen Svensk Populärmusik Volym Ett. Utöver att man helt briljant hade döpt sitt bolag efter Kallebäcksexpressen Johnny Ekström så gav man ut små melodier som kunde låta lite hur som helst, ofta med riktning mot pop och electronica.

Det blev sammanlagt tre släpp i Svensk Populärmusik-serien mellan 2002 och 2005. På Volym Två kunde man bland annat hitta ”Ticket To Happiness” med landets mest underskattade band, Lola Barbershop. Då ”Ticket To Happiness” i nuläget inte finns lättillgänglig online så kan man lyssna på ”Johnny White” istället. ”Baton Rouge” med The Kid, det göteborgska ”skit ska skit ha”-manifestet till låt som forcerade sig fram 2003 är också närvarande samt desperado-popen signerad Niccokick.

Volym Ett stoltserar med Super Error och deras ”Midnight Yoik”, samt bortglömda Bremen Brotröster GmbH från Kristianstad. Till och med Laakso finns representerade här, med fantastiska ”Long Beach”. Laakso lyckades aldrig överträffa den låten.

Sedan har vi då låten med världens bästa titel, ”Kåkfararbrallor” med Dr Higgins. Dr Higgins lät som det glada syskonet till Hansson & Karlsson och Sagor & Swing. Njutbart.

Från Tokyo till St. Johnsbury

This Is Our Music var något av ett undantag när det gällde musikprogram på SVT under 00-talet. Herre på täppan var fortfarande Musikbyrån, följt av Studio Pop. Musikbyrån hade sina dalar men kändes ändå genomgående stabilt, Studio Pop med Per Sinding-Larsen i spetsen var spännande på så vis att man gjorde hoppsasteg rakt ut i populärkulturen och kunde slå ner lite varstans.

This Is Our Music var å andra sidan en MTV-produktion som köptes in av SVT, bara det låter helt sinnesjukt i dag, där det satsades på det smala. Man nöjde sig inte med att skrapa på ytan. Det känns även helt på sin plats att Andres Lokko var inblandad i det här, tillsammans med bland annat Lars Beckung och Johan Jacobsson.

This Is Our Music var obskyrt. Det är en farlig väg att vandra, det kan lätt gå överstyr och bli en klubb för inbördes beundran, men programmets två säsonger höll hela vägen. Vissa avsnitt borde betraktas som moderna klassiker, som inslaget med Maher Shalal Hash Baz.

Maher Shalal Hash Baz och dess grundkomponent, krukmakaren Tori Kudo, är oerhört svåra att beskriva. Som en skolorkester som aldrig repat förut och samtidigt bytt instrument med varandra för skojs skull. Tänk en snäll japansk version av Beat Happening. Det är svårt att sätta ord på något så oskyldigt och innerligt. Maher Shalal Hash Baz sättning varierar, ibland består man av 3 musiker, ibland 25. Det beror nog lite på vilka grannar Tori Kudo kan haffa för stunden. Lyssna på samlingen From A Summer To Another Summer och albumet Blues Du Jour. Avsnittet från This Is Our Music kan man titta på här.

Jo, just det, våren 2006 spelade Maher Shalal Hash Baz i Gamlestan i Göteborg, av alla ställen. Detta fick jag reda på någon vecka efteråt och jag har ännu inte riktigt kommit över det.

Ett annat avsnitt introducerade Tenniscoats, en duo bestående av Takashi och Saya Ueno. Om jag gillade Maher Shalal Hash Baz så föll jag snarare handlöst för Tenniscoats. Där Tori Kudo gjorde det sliriga charmigt så sysslade Tenniscoats med något liknande men tillsatte även något väldigt vackert och bitterljuvt. Något måste brista när det är så här skört och Takashi och Saya blev mitt soundtrack till våren 2006. Tenniscoats-avsnittet kan ses här och lyssna gärna på ”Take Me Home”, vars melodi fortfarande är helt overklig, ”Mou Mou Rainbow” och ”In My Blood River”.

Vilka övriga artister fångades då upp i This Is Our Music? Bland annat träffade man U.N.P.O.C. i Fife i östra Skottland, pratade Television Personalities med världens bästa Dan Treacy i ett avsnitt som var ganska sorgligt samt åkte till St. Johnsbury för att träffa Khonnor.

Khonnor. Handwriting. Det där var ett album som så tydligt speglade sin samtid. För det första blev albumet tokhyllat och dök upp vid precis rätt tidpunkt. Vi befinner oss i mitten av 00-talet, Myspace är det nya svarta, Soulseek är inkörsporten till ett tungt musikberoende och experimental laptop-pop är på allas läppar. Så här snart 15 år senare känns det inte märkligt att det blev som det blev. Khonnor gjorde allting rätt och Handwriting är beviset på det. Bruspopens zenit. Kanske är Khonnor i själva verket en sån där ensam kille med gitarr, men det spelar egentligen ingen roll.

Hösten 2004 beger sig This Is Our Music-gänget till St. Johnsbury i Vermont. Det är en dyster och glåmig plats. Det är lite Twin Peaks och ganska mycket amerikansk obygd över den här orten. Industrierna har plockat ner skylten.

Khonnor, eller Connor Kirby-Long som han egentligen heter, är 18 år och går på college i Montreal men har återvänt hem för reportagets skull. Connors gamla vänner figurerar flitigt i reportaget, och det är en ren fröjd att betrakta sällskapets samspel.

Det kommer fram att Handwriting spelades in i föräldrarnas källare där Connor bodde som tonåring. Om man lyssnar på albumet så är de vokala inslagen nedtonade, näst intill framviskade. Detta berodde i mångt och mycket på att Connors föräldrar inte skulle bli störda eller väckta mitt under inspelningsprocessen. Överlag verkar Connor och hans föräldrar ha en relativt distanserad relation. När Connor och filmteamet kommer hem till föräldrarna, och bland annat upptäcker att brodern har råkat radera en uppsjö av inspelat Khonnor-material från en dator, så är mor och far inte hemma och tycks samtidigt vara omedvetna om att sonen är på besök från Montreal. Vetskapen om att Connor just släppt sitt debutalbum på Type Records verkar inte heller ha nått fram.

Se avsnittet här, genuin magi.

Handwriting är fortfarande Khonnors enda album. Han släppte en EP här, och några inspelningar under annat namn där. Den senaste informationen om killen från Vermont är att han jobbar på en byggarbetsplats i Texas. Jag kanske romantiserar livets vändningar i det här fallet, men det känns självklart och fint på något vis.

Andres Lokko skrev följande rader efter vistelsen i St. Johnsbury:

”We may have loved the record long before we realised what it actually was about, but now, having seen the place it was created in and met the young man who made it, it’s clearer than ever before that pop music really can save your life”.

La Chinoise

img_5964-1

Jean-Luc Godards La Chinoise från 1967 må inte vara den första filmen man springer över när det gäller den franska nya vågen. I mitt fall var det Vivre Sa Vie från 1962, med en fantastisk Anna Karina. Detta var troligtvis helt efter regelboken, man ska nog helst börja där någonstans för att uppskatta Godards utveckling. À Bout de Souffle (få män kan matcha Jean-Paul Belmondo) från 1960 passar också bra i sammanhanget, inte enbart för att det är regissörens första långfilm.

Men La Chinoise. Det är Paris, det är 1967 och fem unga människor i en lägenhet är oerhört upphetsade av maoismen. Filmen är i mångt och mycket en enda följetong av politiska slagord, blandat med diskussioner om konst och litteratur. Det är bitvis provokativt, bitvis naivt, men det är detta hopkok som är en stor del av behållningen. Det känns inte heller riktigt klarlagt vad det är som Godard egentligen vill påvisa. Å ena sidan gör han nästan narr av huvudrollsinnehavarnas aningslöshet, å andra sidan verkar han beundra deras idealism.

Godard bryter den ”fjärde väggen” väldigt flitigt i La Chinoise. Man hör honom själv prata med skådespelarna utanför bild, och använder även bland annat en andra kameraman för att filma den första kameramannen. Att skådespelarna ofta talar direkt till tittarna är även det en trivsam finess.

Det finns givetvis mycket mer att säga om en film som La Chinoise, men nu vill jag komma till Claude Channes och ”Mao Mao”. Om La Chinoise mot all förmodan inte skulle ge något som helst intryck på en tittare, så känns det ändå som att ”Mao Mao” är en låt att minnas, en låt som inte glöms bort i en handvändning. Gullan Bornemark hade inte gjort det bättre, men vi befinner oss ungefär på den nivån av catchy. Det finns till och med en italiensk version av låten. Originalet samt versionen med Gian Pieretti kan man lyssna på här och här.

Man kanske samtidigt vill passa på att spana in några Godard-trailers? Då går det bra att klicka på länkarna här nedan.

À Bout de Souffle

Le Petit soldat

Vivre sa vie

Bande à part

Pierrot le Fou

 

The Embassy & The Plan

En fredag i början av oktober 2018 kom det alltså nytt material från både The Plan och The Embassy. Om det fortfarande var 2005 hade detta faktum inte alls känts märkligt.

Först och främst, The Embassy. De har tidigare under hösten haft i gång någon slags nedräkning på sin hemsida. Först räknades det ner från 5 dagar, och med tiden såg det ut så här.

img_5835

Sedan hände det ingenting, och räkneverket började återigen räkna ner från 5 dagar. Ja, plus den där lilla ljudsnutten vars syfte fortfarande är oklart.

img_5836

Men i dag dök ”Wasted” upp på Spotify. Den låter som The Embassy borde låta år 2018 och det är gott nog. Just i skrivande stund har ett nytt räkneverk dykt upp på hemsidan. Om man kan lita på informationen den här gången så kommer det nya albumet att heta White Lake, och releasedatum blir om 39 dagar. I mitten av november helt enkelt, det blir trevligt.

The Plans återkomst efter 12 år, med albumet From Worlds Away, har det varit väldigt tyst om. Theodor ställde upp på en intervju under sommaren, men utöver detta så har det varit en väldigt låg profil. Fram tills i går fanns det inte ens någon information angående hur/var man kunde beställa albumet. Under gårdagen arrangerades det även releasefest på Scalateatern i Stockholm och ytterligare livedatum vore mer än önskvärt.

För tillfället finns 5 spår från albumet tillgängliga på Spotify. Om man vill ta del av albumet i sin helhet här och nu så är vinylutgåvan som släpps i dag det enda sättet. Den finns hos Bengans i en upplaga om 200 exemplar. Priset är något högre än normalt, 329 kronor, men då albumet släpps på egen hand utan bolag så känns det inte anmärkningsvärt.

PSL har även publicerat videon till låten ”Love Is All Around”, den går att titta på här. Jag tror inte att syftet med videon är att folk ska tänka på Roy Anderssons magiska ”En kärlekshistoria” från 1970, men själv gör jag det.

img_5905