SLEEPLESS NIGHTS AND A TALE TO TELL

Med det senaste inlägget i åtanke så är det inte underligt att det blev lite av en Popsicle-dag. Det här klippet är ju lite av en dröm. Två låtar live från Stand Up and Testify samt en intervju där man hyllar den kommunala musikskolan. Att sätta ett exakt datum på det här blir lite komplicerat, men en mindre vågad gissning landar på 1997-98.

Popsicle – ”Dry Spot” och ”Train Across the Bridge” + intervju

AA

Det senaste året har jag försökt att hålla mig uppdaterad om Andreas Mattssons förehavanden. Det har stått relativt stilla, swindielegendaren har mest sysslat med att skriva låtar till andra artister. Men idag, av en tillfällighet, så sprang jag över den efterlängtade informationen; ett nytt album är bara en månad borta. I samma stund slog det mig att det faktiskt har gått fem år sedan solodebuten The Lawlessness of the Ruling Classes och en fantastisk spelning på Storan i Göteborg som jag skrev om här. Albumet går tydligen under namnet Kick Death’s Ass, och den första singeln titulerad ”AA” släpps idag. Den här låten skulle ha platsat in perfekt på Popsicles svanesång Stand Up and Testify. Jag skrev tydligen om det albumet samt miraklet Lacquer i oktober 2006, läs gärna. Stand Up and Testify är ett album som aldrig kommer att blekna ur minnet, ett grandiost avsked från ett av landets bästa band någonsin.

Det är så oerhört skönt att Andreas Mattsson är tillbaka. Det går alltid att luta sig tillbaka mot det familjära popsnickeriet.

I’M INTO SOMETHING GOOD

Ria Bartoks franskspråkiga version av ”I’m Into Something Good”. Det finns faktiskt en känsla av substans här, till skillnad från originalet. Vilket för mig in på en riktigt dryg företeelse. Vi pratar givetvis om återföreningar. Ofta så funkar det, Blur förra sommaren och Pulp nu i sommar är givna lyckokast. Problemet är band som splittrades redan innan USA drog sig ur Vietnamkriget. Dessa individer, oftast män, måste på något vis väga upp sin nu relativt höga ålder med att framställa sig själva som oerhört vitala och fräscha. Effekten blir givetvis den motsatta, det ser helt enkelt jävligt löjligt ut. Ett band som i princip kom undan med hedern i behåll var The Zombies. Jag var nöjd och belåten efteråt, men det fanns ändå något osmakligt över hela grejen.

Det bästa exemplet måste ändå vara Peter Noone, från Herman’s Hermits. Manchesterkillen blev flickidol i USA, till stor del beroende på den slående likheten med den då nyligen bortgångne John F. Kennedy. Peter och hans polare hävde ur sig pophit efter pophit, dock med noll känsla för varken stil eller klass. Tidigare nämnda ”I’m Into Something Good” fungerar en bra dag, likaså en handfull andra låtar. Men redan 1965 var Herman’s Hermits fast i ett träsk fullt av larvigheter och rent skräp.

Vad händer då när Peter Noone över 40 år senare reser runt och gör spelningar under namnet Herman’s Hermits, trots att han är den ende kvarvarande originalmedlemmen? Det blir en helt fruktansvärd fars. I publiken sitter människor som är något yngre än Noone och drömmer sig bort. ”Oh, han var mitt onaniobjekt när jag var 13!” De är inte där för att höra ett bra gig, de är där för nostalgins skull. Och därför måste Noone bete sig exakt likadant som han gjorde 1965. Resultatet? Ja, beskåda nedanstående klipp på egen risk.