ANOTHER DRAMA BY THE KITCHEN SINK

Jag tänkte posta delar av en text från det saknade och ypperligt innehållsrika nätfanzinet Rubbersoulinspace. Istället för att själv knåpa ihop en skrivelse om ämnet så slog Hanna huvudet på spiken i följande artikel om det popkulturella alibit.

För något år sedan satt jag och såg på Tryck Till på ZTV. Det var någon sorts säsongsavslutning, med en jättepanel bestående av alla tänkbara popstjärnor, journalister, djs; och de satt där allihop uppflugna på en läktare. Låten som skulle bedömas var en Aqua-singel. De uttalade sig en efter en. – Jo, men jag tycker den är skitbra!
– Allvarligt alltså, jag gillar den!
– Den där slingan, blipp-blipp-blipp – så jävla bra!
Det blev som en epidemi. Folk pratade i munnen på varandra, enormt ivriga att visa att de också faktiskt tyckte att Aqua är rätt bra, på riktigt alltså, jag lovar, jag gillar den verkligen! Det pågick några minuter, tills någon bad att få ordet. Och frågade vad i helvete resten av panelen höll på med. Där satt de, människor med ett mycket seriöst förhållande till musik, människor som utger sig för att vara professionella. För fem minuter sedan hade de varit coolt avståndstagande och kritiserat låtar av band som bob hund. Och nu påstod de sig förbehållslöst älska Aqua. Den modige person som tog till orda sade argt att han minsann inte tyckte om äcklig dansk plastpop och att det absolut inte gick att jämföra med riktig musik. Det blev ganska tyst på den där lilla läktaren.

Det här är ett intressant fenomen. Det handlar om ett sorts popkulturellt alibi. Säger man att man gillar Aqua så riskerar man inte att bli tagen för en osunt insnöad nörd. En megakommersiell singel i skivhyllan ger resten av samlingen mer trovärdighet, liksom. Lite kitsch för att framhäva det allvarliga. Och nu menar jag inte att alla de som satt där i tv och sade att de älskar Aqua ljög; eller att det bara var en slugt beräknad pose. Jag tror visst att de var allvarliga. Jag gör samma sak själv, jätteofta. Senast i förra veckan köpte jag Take That’s ”Greatest Hits”.

Men det är jätteviktigt att aldrig glömma bort skillnaden mellan popmusik och popmusik. För det här med musik är ju en kulturform, precis som litteratur eller konst. Och jag tror att nästan alla är överens om att det finns en viss skillnad mellan kommersialiserad litteratur, typ kioskromaner, och seriös litteratur. Vi är medvetna om att Harlequin-romanerna och sommardeckarna är skrivna på löpande band enligt ett förutbestämt mönster vad gäller handling, karaktärer och språk, ett mönster som är anpassat för att vi som läsare ska känna oss trygga och bekväma, för att vi ska känna igen oss och inte bli för intellektuellt utmanade. Tar vi å andra sidan till exempel James Joyce, så hade han ett helt annat syfte med sina romaner. För honom, och de flesta seriösa författare, handlade det om att konfrontera traditionerna. Han ville säga något till oss genom sitt skrivande. Han ville ge oss en insikt i det mänskliga psyket, han använde språket som metafor för livet. Det är ju därför vi läser böcker, för att de handlar om våra liv. Vi läser för att bli utmanade och konfronterade, och för att genom fiktion förstå verkligheten.

Och det borde vara därför vi lyssnar på musik. Det är därför jag älskar pop, och jag är övertygad om att det är därför alla som läser det här gör det, och att det är därför hela den där panelen på ZTV gör det. Men det finns alldeles för många som inte är medvetna om skillnaden mellan musik som handelsvara och musik som konstform.

Burn down the disco, hang the blessed dj
Because the music that they constantly play
It says nothing to me about my life

Så skrev Morrissey en dag när han var förbannad på ytliga plastpopsånger. Vi borde alla sjunga den raden dagligen, om och om igen, som ett mantra. Någon borde ropa ut den från minareterna och vi borde alla knäböja och gnugga pannorna i marken. För när något som kan vara så oerhört viktigt och så fantastiskt angeläget som popmusik görs till en vara, något att marknadsföra och tjäna pengar på, så är det av större vikt än någonsin att klargöra att det genuina musikintresset är något helt annat än att höra Emilia på radio och tycka att det är rätt schyst.

Till skillnad från litteratur har popmusiken klarat sig ifrån det överdrivna teoretiserandet och analyserandet. Vi behöver inte motivera att en låt är bra, att den berör. Musikkritik får vara subjektiv och baserad på personliga känslor. Och det är ju bra och fint. Men vi får inte glömma att popmusiken faktiskt existerar i ett sammanhang. Varje låt, varje textrad, bygger på – och utmanar – en tradition av popmusik som går rätt långt tillbaka i tiden. Varje lånad melodislinga betyder någonting. När Belle and Sebastian sjunger om Johnny Electronic så är det inte bara cool namedropping. Och även om det bara skulle vara cool namedropping så säger de omedvetet någonting genom att välja just det där namnet att droppa. Bra popmusik berör just därför att den inte är isolerad, utan en del av något större. Bra popmusik berör av samma orsaker som bra litteratur berör – därför att den har de extra dimensioner som kommer av att den leker med, följer och bryter mot, de traditioner och regelverk som uppkommit.

Ooh, get me away from here I’m dying, play me a song to set me free

Det är så popmusik ska vara. När vi är döende av tristess och olycklighet, ska det alltid finnas en låt som får oss att må lite bättre och orka lite till. Men vad är det som har hänt när handelsminister Leif Pagrotzky delar ut små export-pris-statyetter till Cardigans? Popmusiken som räddat mitt liv så många gånger, som fått mig att stiga upp på morgonen och somna på kvällen hur förbannat skitdåligt jag än mår, har blivit något man köper och säljer och som har som främsta syfte att generera pengar, och som av staten ses som en viktig del av nån sorts jävla gigantisk reklamkampanj för Sverige. Jag är sårad. Det känns som en personlig förolämpning. Det är som om någon skulle tala om att min bästa vän varit schyst mot mig och tröstat mig när jag varit ledsen av den enda anledningen att jag lånar ut pengar till henne och bjuder henne på middag då och då. Skulle verkligen samma sak kunna hända med, säg, Ingmar Bergman? ”Tack Bergman för att du marknadsför Sverige utomlands, och förresten, filmerna du gör är rätt söta.” Eller Strindberg? ”Vi har inte läst dina böcker, men vi har hört att de säljer bra i Japan.”
För självklart fyller även plastig kommersiell musik en funktion. På samma sätt som vi alla gillar att ligga i hängmattan med en Kalle Anka-tidning eller en sjaskig förutsägbar deckare, kan vi alla tycka att Vengaboys eller E-Types senaste singel är rätt bra på ett lättsamt och inte särskilt intelligenskrävande sätt. Och det är inte alls förkastligt eller fult att tycka om kommersiella
företeelser. Men jag blir förbannad och mår nästan lite illa när människor inte ens förstår skillnaden, när de inte är medvetna om att det egentligen är en marknadsföringskampanj och inte musik de köper och ställer hemma i hyllan. Och den mycket onyanserade inställningen till popmusik som de allra flesta har hjälps inte av att seriösa musikskribenter och popmusiker sitter i tv och påstår sig gilla Aquas senaste singel, på riktigt, jag lovar, den är så jävla skön!

Jag minns inte vem det var som ställde sig upp i tv och skällde ut alla de där panelmedlemmarna som var så ivriga att förklara att de minsann gillar Aqua, för de är inte alls några inskränkta popfascister. Det är synd, för jag hade gärna skickat ett litet brev och berättat för honom att det var det bästa och modigaste jag hört sägas i tv på evigheter. För det där popkulturella alibit är egentligen bara fånigt, och förstör bara för oss själva, för den musik som faktiskt säger något till oss om våra liv.

I HEAR A NEW WORLD

The Tornados – Telstar
Telstar var den omtalade satelliten som sköts upp från Cape Canaveral 1962. Samma år fick Joe Meek inspiration att skapa en låt utifrån detta historiska ögonblick. Meek var först och främst producent och låtskrivare, och en väldigt egenartad sådan. Han improviserade i allt han skapade och var extremt experimentell, alltid på jakt efter det perfekta soundet. Meek’s intresse för elektronisk musik är det man först lägger märke till när man hör hans verk, mycket futuristiska ljud med stor rymd. När man först läser om hans sätt att ta sig an inspelningsprocessen så skapas en bild av en galen professor. Han byggde om instrument, experimenterade med ekoljud, plockade sönder låtar och mixade ihop dem, allt för att få det unika sound han eftersträvade. Han var även helt tondöv och kunde knappt ta en ren ton på sina demo-inspelningar, ändå revolutionerade han hela inspelningstekniken. Många av låtarna spelades in med sådant ljud och tryck att nålen ibland var nära att hoppa fram och tillbaka över den färdiga skivan.

Låten ”Telstar” öppnas med ljud från en satellit, ljud som Meek säkerligen skapade genom att använda sin livliga fantasi. Vissa anser att det är ljudet av en spolande toalett, men jag tvivlar på det, det låter snarare som något man hittar på Meeks tidigare låtar. Troligtvis mixtrade han med ekon och reverb innan han hittade ett tillfredsställande ljud. Man påbörjar sedan en resa in i en låt som sjuder av optimism. Om du någon gång har undrat hur det skulle kännas att kasta sig själv rakt in i solen med ett leende på läpparna så ska du lyssna noga mellan 01:15 och 01:40. Total lycka. ”Telstar” med The Tornados blev den första låten inspelad av ett brittiskt band som kom att ligga etta på den amerikanska singellistan, i december 1962.
1964 hade Joe Meek sin sista brittiska listetta, med gruppen The Honeycombs låt ”Have i the right?”. Av Meek-fanatiker är inspelningstillfället mest känt för vad som hände sent på kvällen efter att mixningen nästan var färdig. Meek var inte nöjd, han ville ha ett tyngre sound på låten och tvingade då sonika en av medarbetarna att banka på mikrofonen med en tamburin under själva mixningen. När allt var färdigt fanns enbart spillror av mikrofonen och tamburinen kvar. Men producenten var nöjd och belåten.

Joe Meek hade alltid varit en udda person och väldigt intresserad av det ockulta, men led nu av svår paranoia, schizofreni, förföljelsemani och drogproblem. Allt detta, samt att han öppet fick lida för sin homosexualitet i ett inte så fritänkande England gjorde att han en februaridag 1967 kallade på sin hyresvärdinna, sköt henne till döds, för att sedan rikta vapnet mot sig själv och trycka av ännu en gång. En vän till Meek som var på plats då dådet skedde har berättat att producenten den dagen var väldigt upprörd, hörde röster och brände tavlor och papper över en öppen eld. Att detta skedde just denna dag har sin förklaring. Den 3 februari 1967 var den åttonde årsdagen av Buddy Holly’s död, en artist som Meek var besatt av. Han hade under en seans i slutet på 50-talet fått klart för sig att Buddy Holly skulle dö den 3 februari 1958. Detta skedde inte, och då Meek träffade Buddy Holly backstage efter en spelning uttryckte han sin glädje över att han hade haft fel. Saken är den att Holly istället mötte döden i den tragiska flygolyckan, som även tog livet av The Big Bopper och Ritchie Valens, den 3 februari 1959, exakt ett år senare än vad Joe Meek hade beräknat…

Galning? Geni?
Det är upp till var och en att avgöra, men tänk på att skillnaden mellan galenskap och genialitet är hårfin. Joe Meek var långt före sin tid och äger min fulla respekt för det han lämnade efter sig. En fascinerande människa, ett fascinerande livsöde. Han förstod saker som andra människor snappade upp först flera decennier senare. Hans fantastiska platta ihop med The Blue Men från 1960 gick under ett namn som passar väl in på det han stod för, ”I hear a new world”.
Det kan vi skriva under på att han gjorde.

DRINK A HALF BOTTLE OF WINE

Det finns väl ingen som har kunnat missa Jarvis Cocker’s internethype, ”Running the world”. Jag tyckte själv att den osade väldigt mycket Pulp när jag hörde den, och det kan väl inte vara negativt? Eller? Ska man leva på gamla meriter och ett beprövat sound, eller är det dags att gå vidare nu när vi sedan länge passerat 2000-strecket.

Den 13 november släpps Jarvis Cocker’s första riktigt soloplatta, helt enkelt titulerad Jarvis.
Efter att ha lyssnat igenom plattan ett antal gånger så slår det mig att Jarvis har tagit ett par steg framåt, bort från Cool Britannia och Glastonbury ’95, men ändå har lite av andan kvar. Och det gör mig väldigt glad. Jag kan direkt medge att jag har svårt att vara opartisk när det gäller den här mannen. Har man en gång dissat Michael Jackson på Brit Awards så har man för evigt min respekt.

Det första spåret ”Loss adjuster (Excerpt pt.1)” är en kort historia på cirka 30 sekunder med enbart piano, som sedan leder in i ”Don’t let him waste your time”. Den sistnämnda skrevs ursprungligen till Nancy Sinatra och var med på hennes självbetitlade album från 2004. Nancy’s version är riktigt trevlig lyssning, dock tycker jag att Jarvis lyckas mycket bättre, redan vid introt så kan man lista ut att det rör sig om en ypperlig låt.
”Black magic” lär många av er känna igen. Inte för att ni har hört den med Jarvis innan, utan för att den är ett syskon till ”Crimson and clover” med Tommy James & The Shondells. Eller, syskon? Egentligen är den en ren rip-off. Vi får se om Jarvis ger någon credit till inspirationskällan i konvolutet.

En annan låt som imponerar är ”I will kill again”, en pianoballad som känns innerligt vacker och som passar Cocker’s röst väldigt bra.
Den absoluta favoriten på albumet är ”Tonite”, jag smälte redan vid första lyssningen. Jag vet inte riktigt vad jag ska jämföra den med, den står i en klass för sig. Allt från de halv-jangliga gitarrerna till Jarvis sätt att ta sig an texten är helt briljant.
Men när man sitter där med ett leende på läpparna efter att sista spåret ”Quantum theory” har tonat ut så slår det mig.
Vart är ”Running the world”?
Men lugn, bara lugn. Cirka en halvtimme efter att ”Quantum theory” har tonat ut så kommer den, som dolt extraspår. Tack för det.

Det känns som den här plattan är en ”grower”, och Jarvis har inte tappat gnistan. Detta är det bästa han fått ur sig låtmässigt sedan Pulp.
Så låt oss alla så här tio år senare återigen skandera ”Jarvis is innocent!”. Dock så är han väldigt skyldig till att ha gjort en av årets bästa skivor.

TRUE LOVE WILL FIND YOU IN THE END #1

Det här inlägget kommer inte att behandla ämnet Daniel Johnston, även fast han förtjänar det. Istället kommer jag att under rubriken ”True love will find you in the end” skriva om enstaka låtar som jag själv anser bör lyftas fram, som har grott ända in i benmärgen och orsakat sömnlösa nätter och glädjerus. Först ut är en pärla från 1968.

Spanky & Our Gang – ”Like to get to know you”

Många minns Spanky & Our Gang som några slags Mamas & the Papas-imitatörer, om man minns dem överhuvudtaget. De har av någon anledning fallit i glömska och hamnat i botten av kartongen som svämmar över av dammigt 60-talsmaterial. Bandet som bildades i Chicago i mitten av 60-talet imponerar stort med sin folk-pop som lyfts av skimrande harmonier. 1967 släppte bandet sitt debutalbum, vilket innehöll vad som skulle bli deras största hit, ”Sunday will never be the same”. Året därpå var album nummer två på gång, och döptes till just ”Like to get to know you”. Låten med samma namn är en otrolig skapelse. En blandning av glädje och melankoli. Introt i sig kommer att få dig att jubla och troligtvis kommer du att yra i veckovis om att du hört ljudet av världens vackraste stråkar. Vid 01:08 ändrar låten skepnad för en liten stund, tills Elaine McFarlane tio sekunder senare förklarar att hon kanske inte ger dig sin kärlek, men gärna vill lära känna dig. Det är svårt att överträffa en sådan här låt, så lär känna Spanky & Our Gang. ”Like to get to know you” är en ypperlig inkörsport.

A CALM EVENING WITH THE NOVI SINGERS

Speciella former av jazz intresserar mig, främst för att jazzmusiken i sig är så bred och har så många infallsvinklar. Avantgardejazzen är något jag blev rejält insnöad på, Ornette Coleman och Eric Dolphy i synnerhet. En kakafoni av ljud som till slut faller på plats, och det är då man får ut belöningen. Men saken är den att jag alltid haft lite svårt för vokaljazz. Jag har haft svårt att sätta fingret på varför, möjligtvis beror det på att jag aldrig givit det en chans och bara spelat Blue Note-plattorna om och om igen. Men det finns ett undantag. Det ska till ett gäng från Polen för att frälsa mig.

Novi Singers bildades 1964 på musikkonservatoriet i Warzawa av Bernard Kawka, Ewa Wanat, Janusz Mych, Waldemar Parzynski och Aleksander Gluch. Det som gör Novi Singers så intressanta är deras oerhört originella sound, det är mycket close-harmonysång och väldigt komplext. Novi Singers sätt att ta sig an den vokala delen är fenomenalt, oftast rör det sig inte om texter utan snarare en form av scat med ordlös sång. Det är väldigt spontant och väldigt upplyftande.

Above all we found the human voice to be a perfect jazz instrument”.

Den platta som imponerar mest på mig är debuten, Bossa Nova, som släpptes 1967. Avslutande ”Dancing nuts”, eller ”Tanczace orzechy” i originaltitel, är en jazzstänkare som idag har fått en smula uppmärksamhet, men inte i den grad den förtjänar. Den här skivan var ett i raden av släpp i den fantastiska lp-serien Polish Jazz, som idag återutges på cd. Än så länge är det dock enklast att hitta denna utgåva på amazon.com, om man bortser från nedladdningsprogram, då sveriges utbud av denna serie alltid ligger ett steg efter. Gruppen spelade också in många coverversioner och egna tolkningar av låtar, bland annat två hyllningar till Chopin, Novi Singers sing Chopin och Chopin up to date. Med tiden förändrades deras sound, men det låter fortfarande väldigt mycket Novi Singers av det senare materialet, finessrikt och experimentellt.

Jag lämnar avslutningsorden till Bernard Kawka själv:
There is this epidemic of labeling, everybody labels everybody, seems some people can’t sleep at night without having everything neatly classified. I don’t give a damn if somebody says I sing church music, and somebody says it’s military marches and somebody says it’s nursery rhymes, and somebody else wonders if it’s jazz. I don’t care what it’s going to get called, i just want it to be good”.

AND HOW YOU’D LIKE TO FADE AWAY LIKE ALL YOUR FAVORITE SONGS

I hear the summer’s almost gone
and maybe everything is done

Popsicle öppnade sitt debutalbum Lacquer från 1992 med de raderna, och nu i början av september känns de som starkast. Den här texten ska handla om Lacquer, men jag tror inte att jag lyckas hålla de ramarna. Men det är inte viktigt, det får bli vad det blir. ”Hey princess” inleder ett av de starkaste debutalbumen som släpptes under nittiotalet. Det är ett album som glittrar som få andra, och man hör tydligt shoegazing-vibbarna från de brittiska öarna. Min första kontakt med Popsicle var under grammisgalan 1993. Bandet skulle ta emot en grammis för årets rockgrupp, och under tacktalet uttrycker Fredrik Norberg sin önskan om att Arvingarna ska dö i en tragisk bussolycka. Folkhemssverige satte hallonsodan i halsen framför tv-apparaterna och min mor blev förbannad. Jag skulle fylla tolv följande höst och det starkast lysande minnet från den kvällen var att jag tyckte Popsicle såg lite häftiga ut. Ett år senare kom Beatles in i mitt liv, och stannade där. Popsicle glömdes bort. Nästan.

Efter att ”Hey princess” mullrat ut som första spår så kommer vi till ”Popcorn”. ”Popcorn” är en kameleont. Den börjar ungefär som ”Hey princess” slutade, bara mindre kraftfullt. Men efter 19 sekunder byter den skepnad och förvandlas till den vackraste poplåt du kan tänka dig. Albumet är efter det en blandning av vackra melodier och gitarrdån. En fantastiskt bra kombination.

Vi kommer till spår nummer tolv. ”Sandy”. Stopp ett tag. Hade Lacquer varit en spännande brittisk deckare så hade ”Sandy” varit upplösningen, delen då bitarna faller på plats och alla vrålar ”jaha, det är så det är!”. För det är mer än bara en låt. Alla har, eller har haft, en Sandy.

Every time i close my eyes she’s with me
standing there and smiling in the rain
Sandy, there are things i want to tell you
i only need a lifetime to explain

Åren gick och Popsicle fortsatte att släppa plattor som lät, ja, Popsicle. Det var inte samma popexplosioner som på Lacquer, men det var fint hantverk. 1999 var sagan slut, Popsicle hade fått nog och lade ner.

Hösten 2001. Stand up and testify, bandets sista album, spelas intensivt i cd-spelaren. Plattan fick bra kritik när den släpptes, men den gamla indiestammen avfärdade den som gubbrock. Det som folk inte fattade då var att den där orangea lilla plastbiten innehöll en låt som snuddade vid att vara den perfekta poplåten. ”Vibrant days”. Ingen talade om den då. Ingen talar om den idag. Ingen kommer troligtvis att tala om den i framtiden heller. Men det är okej. Det är inte meningen att alla ska förstå. ”Story of my life” är en annan pärla som kommit lite på avvägar. Ibland känns det som att den är the story of my life, för min egen del.Well i didn’t wanna ask you
but i’ve questioned all my friends
and they are not like you or me
and i don’t know how to tell them how i feel

Exakt.

Den här texten handlade om mer än Lacquer. Men det visste jag egentligen att den skulle göra redan från första början. För Popsicle förtjänar utrymme. Och om du har lite över av det där utrymmet, gärna i hjärtat, ta då till dig fyra hjältar från Piteå. De kommer att ge dig lika mycket kärlek tillbaka.

CAN YOU TREAT IT LIKE AN OIL WELL WHEN IT’S UNDERGROUND, OUT OF SIGHT?

Pavement’s första album satte ribban för hela 90-talets indierock. Ribban ligger kvar på samma höjd.

Debutalbumet Slanted & Enchanted släpptes 1992 och det känns idag, sensommaren 2006, som om den kunde varit skapad igår. Fresh sound forever. Okej, sätt plattan i händerna på någon som aldrig hört Pavement eller lyssnat på lo-fi innan, och stackars S&A kommer troligtvis vara dumpad i en papperskorg inom ett par timmar. Pavement har alltid växt och växt ju mer man har lånat dem ett öra. Det perfekta med just S&A är öppningsspåret ”Summer babe (winter version)”. En lyssning på den och man vet vad man har att se fram emot. 02:06 in i låten hör man hur något roar Stephen Malkmus, och i mitt tycke gör det där lilla skrattet så oerhört mycket, samtidigt som det säger en hel del om Pavement. Det ska inte vara perfekt efter rådande normer, och det är just därför hela albumet är och var så banbrytande. Låtarna på S&A känns absolut inte lika färdiga som på exempelvis ett annat av Pavement’s mästerverk, Crooked Rain, Crooked Rain, samtidigt känns det helt onödigt att ens dra parallellen. Låtarna följer inget mönster och det gör resan genom albumet så mycket mer intressant. Det finns inga klara strukturer. Bara Pavement och Stephen Malkmus med de fantastiska ordlekarna.

Detta album var även det sista Pavement gjorde med dåvarande trummisen Gary Young. Albumet hade spelats in i Gary’s studio som var belägen i hans hus i Stockton, och inspelningen beskrivs som relativt kaotisk. Med tanke på att Gary Young var en kaotisk person som på scen kunde ta sig till i princip vad som helst, bland annat kollapsa bakom trummorna av för mycket alkohol, så var det nog ändå helt i sin ordning. Även fast bandet alltid förblev energiska i sin framtoning markerar debutalbumet höjdpunkten. I jämförelse med det sista albumsläppet som Pavement gjorde, Terror Twilight, är S&A ett rytande lejon. Ett slacker-lejon som använder musiken för att ta sig ur livets tristess i den vita förorten. Jag har inget emot Pavement’s senare utveckling, alla band behöver utforska ny mark, och Pavement slog sig till ro med mer finslipade poplåtar innan man somnade in 1999. Det vore ett stort misstag att ge denna skiva till någon som precis blivit intresserad av musik. En hopplös situation. Känner du däremot till några kids som har påbörjat sin musikaliska resa en tid tillbaka och är i behov av något banbrytande och speciellt? Se då till att S&A hamnar i deras växande skivsamling. Världen skulle bli så mycket bättre.