CHRIS BRITTON

Chris Britton från The Troggs stack iväg på en soloutflykt i samma veva som tidigare nämnda band gick skilda vägar. Resultatet blev albumet As I Am. Det här var uppenbarligen inte särskilt intressant för den stora publiken som vände ryggen åt Britton och vandrade vidare. Albumet som helhet förlorar egentligen aldrig fokus och en låt som ”Why Did I Let You Go” är helt fulländad och skiner i sin sena sextiotalsskrud.

A BLANKET IN MY MUESLI

Det var oerhört längesen jag gjorde ett mp3-inlägg. Det är stor skam. Så mitt i Honeybus-veckan så är det väl passande att göra ett nytt försök. Det blev fem fina stycken den här gången, och jag hoppas att dessa ska komma väl till pass.

Först ut är ”Your Love and Mine” med Heron. Jag har nämnt Heron tidigare och den här låten går att finna på ”Twice As Nice & Half the Price”. Brittisk folkpop årgång 1971. Detta verk har åldrats med oerhört stor värdighet.

Sedan har vi James Taylors inspelning av ”Oh Susannah”, faktiskt den bästa versionen jag har hört. The Byrds tolkning är även den av hög klass, men James drar nog det längsta strået här.

Här har vi även John Lennons sista intervju, inspelad bara timmar före mordet den 8 december 1980. En öppen Lennon som avslutar med de i efterhand ödesmättade orden:

”I always considered my work one piece, whether it be with Beatles, David Bowie, Elton John, Yoko Ono, and I consider that my work won’t be finished until I’m dead and buried and I hope that’s a long, long time. So to me it’s part of one whole piece of work from the time I became public to now. And that’s the connecting point between that… and the ’80s is like we got a new chance.”

The Isley Brothers ”My Love Is Your Love (Forever)” är en sån där fantastisk soulklassiker. Att Håkan Hellström har lyssnat på den här finns det inga tvivel om. Ni kommer att förstå från den första sekunden.

Sist men inte minst, The Originals – ”The Bells”. Producerad av Marvin Gaye, troligtvis sent 1969, slutligen utgiven i början av 1970.

Ladda ner här

HONEYBUS #1

Jag tror att det är på sin plats att ha en liten men ack så viktig Honeybus-vecka. Jag har i något tidigare inlägg nämnt denna vackra gruppering, men det var enbart i förbifarten. Har man haft den där förträffliga lyckan av att någon gång springa över ”I Can’t Let Maggie Go” så vet ni ungefär vad jag pratar om. Tyvärr så brukar det bara sträcka sig dit. Därför går vi lite längre den här gången. Ett så här kompetent band kräver sin man (eller kvinna). Och med kompetent menar jag inte något fantasilöst som, säg, Engelbert Humperdinck. Har man dessutom döpt en låt till ”Baroque ‘n’ Roll Star” så begriper ni hur bra det här är.
”I Can’t Let Maggie Go” är först ut, just på grund av den uppenbara storheten.

BEACH FOSSILS – S/T

Beach Fossils självbetitlade album släpps i slutet av maj månad, men finns redan nu hos ett fildelarprogram nära dig. Debutalbumet kan förhandsbokas på Insound.com för runt 14 dollar. Ett av årets måsten. Den där sjuanCaptured Tracks har jag lagt vantarna på, men vad hände med Woodsist-releasen som skulle komma i samma veva?

ON A COLD DAY IN SPRINGTIME

Så kom den då, den nya Blur-låten. Och den lät sådär riktigt b-sidig, som jag hade hoppats på. Ett textmässigt äldre Blur, men med samma enastående tema som bara Damon & Co samt en handfull till band kan bemästra. Man namedroppar Woolworth’s och Ladbroke Grove, gör några antydningar till kaffedrickande och grötätande. Det är ju så det ska vara. Och textraden ”The studio, and a love of all sweet music we just can’t let go” får mig att hoppas på en ny skiva i fullformat. Grattis till er som lade beslag på ett exemplar av den här återkomsten i butik i Storbritannien, just nu får man betala runt 1500 spänn på eBay.

Blur – ”Fool’s Day”

EDWARD BEAR

Ny Blur-singelRecord Store Day! Vilken grej, det här kan bli hur bra som helst. Nu väntar vi bara på att Graham slutar vara purken, och att Damon lägger ner det där pajasbandet Gorillaz (som inte ens var intressanta i begynnelsen). Då kan det bli ett nytt album, kanske…? Jag förväntar mig väl ingen The Universal eller en Parklife, men en liten Jubilee kanske?

Världen är väl inte direkt bortskämd med bra kanadensiska musiker. Neil Young, Joni Mitchell, ja. Lite så. Edward Bear var en liten fotnot, men relativt framgångsrika. Grannarna i syd må skratta gott, men man borde inte håna det här. ”Close Your Eyes” har ett intro som doftar lite som det där briljanta solot i ”In My Life”. Bara det. Låten släpptes 1973, men redan då var man på väg utför och Larry Evoys flört med scientologerna gjorde knappast saken bättre. Quentin Tarantino ska ha kallat Edward Bear för ”Kanadas Beatles”. Helt galet, men med vissa poänger.

Edward Bear – ”Close Your Eyes”

TOMORROW NEVER KNOWS

Jag satt nyligen fast på Stansteds flygplats i nio timmar. Det var väl inte den mest underhållande tiden i mitt liv. Rykten har florerat om att det brittiska köket förtjänar lite upprättelse, men jag vet inte. Då man beställer en bakad potatis med ”cheddar cheese” förväntar jag mig mer än en stor bit ost som placeras över potatisen och sedan körs in i en microvågsugn. Det går inte riktigt att förklara den här delikatessen i ord, så jag låter bli. Restaurangens ”ostmästare” fanns fångad på bild vid bordet. Han ägde ett leende så brett att människorna i Colgate-reklamen skulle ha blivit avundsjuka. Jisses.

När man satt där i ankomsthallen, uttråkad utan dess like, så kom ju den där ipoden väl till pass. Det var då det slog mig. ”Tomorrow Never Knows” är makalöst mästerlig. Visst, tankarna har funnits där innan, men just då blev det oerhört uppenbart. Änglarna blåste i sina basuner, quornfärsen fick smak, Timothy Leary vaknade till liv. Brian Eno’s ”Music for Airports”, vad tusan är det?