BORN AND RAISED BY SUGAR CANE, SHE PLAYS GUITAR LIKE TOM VERLAINE

För det första vill jag påpeka att jag aldrig i hela mitt liv rest i första klass med X2000 förut, men just nu händer det faktiskt. Med gratis trådlös internetuppkoppling. Man tackar och tar emot, speciellt när man gör det för det facila priset av 95 svenska kronor. Nåja, med det avklarat så kan vi gå in på The Bathers, det skotska bandet som definitivt förtjänar en ljusare position i huvudet på beundrare av utsökt och elegant popmusik. The Bathers är egentligen Chris Thomson och ingen annan, och han har alltid haft kritikerna på sin sida. Men vad gör det när allmänheten inte upptäcker och lyssnar på hans fantastiska verk.
Christian Hylse på sedan länge nedlagda nätfanzinet Rubbersoulinspace kallade en gång Kelvingrove Baby, The Bathers-albumet från 1997, för ”en av de bästa skivor han någonsin hört”. Apropå Rubbersoulinspace, om ni ännu inte upptäckt de absolut bästa texterna som någonsin printats ner angående popmusik, varsågoda: http://www.angelfire.com/tx/Rubbersoulinspace/
De tre låtarna nedan finns på albumet ”Unusual Places To Die” från 1987, och jag kan inte göra så här vacker musik rättvisa genom ord, så jag råder er att lyssna på allt ni kommer över.
—–
The Bathers – Fancy Dress
The Bathers – Latta’s Dream
The Bathers – Take Me Back to the Brooklands

—–

LORD AUCH

Café Edenborg i Gamla Stan har en knäckemacka som heter Ögats historia, det vill säga namnet på min favoritbok från 1928. Knäckemackans pålägg består av ägg, ansjovis och gräslök. Ni som har läst Batailles mästerverk förstår varför de där äggen tar upp störst matyta. Jag har aldrig gillat ansjovis, men jag var bara tvungen att ge den en chans. Slutsatsen blev att den smakade precis som känslan man får efter att ha läst Ögats historia, beskt och strävt. Ingen kulinarisk höjdare, men ändå mitt i prick. Tidigare på dagen besökte jag den främsta skivbutiken jag har haft äran att handla i, Nostalgipalatset. Det var ett kärt återseende, och jag fann The Bathers underskattade debut Unusual Places To Die från 1987 som troligtvis kommer att tas upp i nästa inlägg. Tills dess, lev väl.

AT THE DAWN OF AN ORDINARY SUNDAY

The United States of America släppte bara ett album, men ett briljant sådant. Det gav oss ”Love Song for the Dead Ché”, som då och då är världens vackraste inspelning. Northern Picture Library gjorde en cover av den på 90-talet, på gott och ont. Dorothy Moskowitz smeker fram orden i hyllningen till den argentinske revolutionären som avrättades i Bolivia två månader innan albumet började spelas in i december 1967.

Second-Hand Furniture var väl ett trevligt litet band? Jag försökte dansa vals till den här låten på Emmabodafestivalen 2004, det var nog inte så vackert. Det var en mysig spelning i alla fall, innan Rassle tog sig vatten över huvudet och troligtvis aldrig kommer att nå dessa höjder igen. Det är nästan så att man man vill springa ut i söta kläder, stirra ner i marken och vråla ut sin kärlek till såna där saker som Funday Mornings enda 7″ eller Nixon-Roger.
—–
The United States of America – Love Song for the Dead Ché
Second-Hand Furniture – Nice Try, Sunshine
—–

SOME MEN SEE THINGS AS THEY ARE AND SAY, ‘WHY?’ I DREAM THINGS THAT NEVER WERE, AND SAY, ‘WHY NOT?’

En historisk dag som denna då USA har fått sin första afroamerikanska presidentkandidat så går tankarna till en stor hjälte, Martin Luther King. Var gång jag hör Obama öppna munnen hör jag även spår av Dr. King, inte samma kraftfullt darrande pastorsstämma, men det finns något där som ändå känns hoppfullt inför framtiden. 1971 släppte en diskjockey vid namn Tom Clay en cover-version av Bacharach/Davids låt ”What the world needs now is love”, detta i efterdyningarna av de politiska morden på, i tur och ordning, John F. Kennedy (1963), Martin Luther King Jr (1968) och Robert Kennedy (1968). The Blackberries lade grunden i Tom Clays version med själva låten, som sedan fylldes av nyhetsinslag kring de tidigare nämndas bortgång, samt tal av King. Just detta tal är det starkaste politiska anförande jag någonsin hört, jag drar mig dock för att kalla honom för politiker, han var mer och större än så. Det går under namnet ”I’ve Been to the Mountaintop”, och det är bara en liten snutt från slutet som finns med i själva låten, men om någon skulle vilja höra det i sin helhet så kan jag med glädje lösa det. Det är ett väldigt rörande kollage som jag ständigt återkommer till, skapat i ett land som inte riktigt vet hur man ska gå in i ett nytt årtionde efter att ha tagit sig igenom ett turbulent 60-tal.
Om något av talpartierna är svåra att uppfatta vid de första genomlyssningarna, vilket jag vet att de kan vara, så länkar jag till en utskrift här: http://kd4dcy.net/public-html/clay.html
Så lyssna till ett utsökt arrangemang i samspel med en viktig del av nutidshistorien, jag hoppas att det ska uppskattas.

Tom Clay & The Blackberries – What The World Needs Now Is Love/Abraham, Martin and John