GIRLS & CHRISTOPHER OWENS

Girls har som bekant splittrats. ”Lust For Life”-singeln släpptes sommaren 2008 och följdes upp av det redan klassiska debutalbumet ”Album”. Sedan fortsatte det, fram till i somras. Christopher Owens bröt upp och gick vidare. Min egen höjdpunkt när det gäller Girls måste vara den fantastiska ”Laura”, titta bara här när man framför den live på ett hustak i New York. Det här med hustak förresten, det verkar helt okej nuförtiden. För bara några år sen hade det setts som ganska pinsamt att göra en sån grej, i allas ögon skulle det enbart vara en referens (jösses vad sugen jag blev på att skriva ”till Manchester-scenen på 80-talet, Stone Roses, Ian Brown, sångarn”) till den där takspelningen som är takspelningarnas takspelning. Men även Blur verkar tycka att det är okej. Så kör i vind. I vilket fall, titta på det här.
Men tidigt nästa år släpper Christopher Owens sitt debutalbum Lysandre, och det kan faktiskt bli hur bra som helst. Tydligen är det något av ett koncept-album som kretsar kring en tjej som Owens träffade under Girls första större turné. Än så länge finns det så pass lite material ute att det är svårt att skaffa sig en bild av hur det här kommer att låta i sin helhet, men går man på låten nedan, ”Here We Go”, så kan det vara nästa års bästa album. I videon är det någon person med ytterst bra smak som har satt ihop ”Here We Go” med sekvenser ur Peter Weirs film Picnic at Hanging Rock från 1975. Mästerligt.

RILO KILEY OCH AGNETHA

Det var inte längesedan jag postade den här live-versionen av ”Science vs. Romance”, men jag kan inte låta bli att göra det igen. De där två sista minuterna är så otroligt beundransvärda.

I övrigt då? Jo, jag är för tillfället oerhört förtjust i det här fotot med Agnetha Fältskog sittandes i trappan vid Sergels Torg. Min koppling till Stockholm är inte så där jätteintensiv, förutom att jag har bott här i ett par år och att jag råkar arbeta i Kulturhuset som skymtar där i högerkanten av fotot. Detta kan man stirra på länge, länge.

THE EXPLODING HEARTS

Varje gång man lyssnar på ”Sleeping Aides and Razorblades” med The Exploding Hearts är det som att höra den för första gången. De här grabbarna fattade ju vinken. Det är stora ord, men det är The Clash-kvalitet på låten, hade vandrat rakt in på London Calling. Det tragiska med historien om The Exploding Hearts är bilolyckan som ägde rum 2003, bara månader efter att man hade släpps debutalbumet Guitar Romantic. På väg hem från spelningar i San Francisco förolyckas 3/4 av bandet, Adam Cox, Matt Fitzgerald och Jeremy Gage. Enbart gitarristen Terry Six och managern Rachelle Ramos kom undan med livet i behåll. Med tanke på vad man lämnade efter sig så hade den där karriären kunnat blomstra rejält. Terry Six var senare med och startade upp The Nice Boys, som för jämnan fick verka i skuggan av The Exploding Hearts. Frågorna Six fick från musikpressen handlade till större delen om The Hearts och publiken var där för att betrakta spillrorna. Man förtjänade betydligt bättre än så.

SACHA DISTEL OCH PETULA CLARK

Att kalla Sacha Distel för en hyggligt stilig karl vore världens underdrift. Utanför Frankrike är han väl troligtvis mest känd för omnämnandet i Peter Sarstedts ”Where Do You Go To (My Lovely)?” (”You live in a fancy apartment/Of the Boulevard of St. Michel/Where you keep your Rolling Stones records/And a friend of Sacha Distel”).
Är det inte då helt fantastiskt att se Sacha OCH Petula Clark i ett och samma klipp. Petula framför sin absolut bästa låt ”I Couldn’t Live Without Your Love”, skriven av Jackie Trent och Tony Hatch. Vid den här tiden var Hatch fortfarande gift med sin första fru, men inledde en affär med Trent vilket utmynnade i tidigare nämnda låt. 
Vid 2:17 försöker Distel peppa igång Clark, och hon svarar med att lite smått svänga på höfterna. Perfekt, subtilt och förbannat elegant.

QUARRY BANK-SLIPSEN

John Lennons 1980. Jag hamnar så ofta där. Det finns något speciellt med den här tidsperioden, uppenbarligen. Den här gången har jag fastnat i en slips, men inte vilken slips som helst. Vi kan börja med att betrakta fotografierna nedan.

Ett skolfoto från Quarry Bank Grammar School i Liverpool, året är 1957. Vilken årstid det rör sig om är svårt att säga och jag har aldrig sett någon sådan info om fototillfället, men det är i juli det här året som sjuttonårige John träffar femtonårige Paul McCartney för första gången. Notera slipsen, den obligatoriska Quarry Bank-slipsen. Den unge John hade som bekant svårt för auktoriteter, och den här skoluniformen var vid perioden troligtvis inte den mest älskade ägodelen.

Vi spolar fram tiden 23 år. John fyller 40, han har inte besökt England sedan 1971. Han ber sin aunt Mimi i Liverpool att sända över den gamla Quarry Bank-slipsen, och han bär den med stolthet på New Yorks gator. Det är 1980, bara ett par månader innan tragedin slår till utanför The Dakota Building.

John har betraktat båtarna som rör sig i New Yorks hamn och saknar Liverpool. Han har lovat att så snart som möjligt åka och hälsa på Mimi, men han känner också en rädsla inför besöket eftersom han är övertygad om att det är sista gången han kommer träffa henne. Mimi, som uppfostrade honom, var nu 77 år gammal. Under hela sitt vuxna liv ringde John till Mimi varje vecka. Tre dagar innan mordet, den 5 december, hade de ett samtal där han uttryckte sin hemlängtan och berättade om sina planer för resan.

Fotografierna med Quarry Bank-slipsen är speciella, av en anledning som är svår att beskriva. Det är en känsla som i mångt och mycket bygger på vetskapen att John Lennon försonades med sin uppväxt och till slut hittade hem.

PHOTOBOMB

Dessa tjejer kallade sig för The Shimmy-Shimmy Queens, och var vad jag har förstått någon form av dansgrupp. Kanske sjöng man också, men det är inte särskilt relevant. Fotot är taget på Aintree Institute den 19 augusti 1961. Här står man och poserar så fint för kameran. Men det intressanta med fotot är att det kan vara den bästa photobomben jag sett. En photobomb kan förklaras på en rad vis, men det är alltså när ett fotos bakgrund stjäl uppmärksamheten från det egentliga motivet. Wow.