THE KITCHEN ALWAYS LOOKED LIKE WORLD WAR THREE

Temaalbum har oftast en förmåga att bli långdragna och ofokuserade, ibland även parodier på sig själva. Och om man ställer dem i jämförelse med Watertown av Frank Sinatra så faller det en stor skugga över de flesta produktioner. Sinatra? Las Vegas. Broadway. ”My way”. Glöm det. Detta är en helt annan historia.

Sinatra’s sena 60-talsperiod kommer ofta i skymundan. Han var vid denna tidpunkt inte nöjd med sin röst och hade en hel del privata problem. Det är just därför missförstådda Watertown känns så kraftfull. Grundstoryn bygger på en man som blivit övergiven av sin fru, och själv får ta hand om samt uppfostra sina barn i småstaden Watertown. Låtarna löper kronologiskt och berättar hela den tragiska historien.

Första spåret på skivan är ”Watertown”, som ger en beskrivning av den lilla staden där livet lunkar på i maklig takt.

Old Watertown
nothing much happening down on Main
‘cept a little rain

I ”Goodbye” säger kvinnan farväl, och just då verkar inte mannen ta det alltför hårt, vilket beskrivs oerhört målande i dessa rader.

There’s no big tragedy
sitting in a coffee shop
with cheesecake and some apple pie
she reaches out across the table
looks at me and quietly says goodbye

Kvinnan är nu borta, och till en början går livet vidare, tills mannen verkligen står inför det klara faktum att hon troligtvis aldrig mer kommer tillbaka. Dagarna flyter förbi med tomma känslor, tills stunderna kommer då han inser att ensamheten och saknaden kryper på.

”Michael & Peter” är det mest rörande stycket i historien. Den handlar om deras två barn som han nu får ta hand om på egen hand. Låten är skriven i brevform riktat till henne, ett sätt som gör den väldigt personlig och intim.

Michael is you, he has your face
he still has your eyes remember
Peter is me, ‘cept when he smiles
and if you look at them both for awhile
you can see they are you, they are me
This spring we had some heavy rain, by summer it was dry again
the roses that we planted last fall climb the wall
I think the house could use some paint
you know your mother’s such a saint
she takes the boys whenever she can, she sure needs a man

Låten avslutas med raderma ”You’ll never believe how much they’re growing”, med hänsyftning till pojkarna. I denna låt målas återigen bilden av det lilla samhället upp, som för att påminna om ensamheten det kan medföra. Det känslan tydliggörs i raderna om den gamle mannen, troligtvis är han en granne.

John Henry came out to cut the lawn
again he asked me where you’d gone
can’t tell you all the times he’s been told
but he’s so old

Det känns som att botten är nådd, men det finns fortfarande djupare avgrunder att besöka. I låten ”What a funny girl (you used to be)” får man reda på att de varit barndomsvänner, växt upp tillsammans, för att sedan ha utvecklat en stark kärlek.

You always looked a little out of place
all grown up with freckles on your face
we’d spend each night with company
just you the teddy bears the dolls and me
what a funny girl you used to be

Till sist, en ljusglimt. I ”She says” får han ett brev där det står att hon ska komma hem igen. I nästa låt, ”The train”, står han vid tågstationen och inväntar hennes ankomst. Solen har kommit fram igen, han kunde inte låta henne komma hem en regnig dag. Han har köpt en sommarstuga, och nu ska allt bli bra igen.

I think i see the train
The sun has gone and now my face is wet
with heavy rain
The passengers for Allentown are gone,
the train is slowly moving on
But i can’t see you anyplace

Hon kom inte tillbaka den dagen, och hon kommer aldrig att göra det. För det finns en rad i ”The train” som sprider en gnutta ljus över hela historien.

I wrote so many times and more
But the letters are still lying in my drawer

Han skickade aldrig något av breven, tog inte emot ett enda från henne heller. Även fast det aldrig sägs rakt ut så har hon troligtvis avlidit, och mannen har hela tiden levt i en förnekelsefas, fast besluten om att hon en dag ska återvända. Detta är bara min tolkning av det, det finns många andra versioner.

När det gäller den här skivan så råder jag er att skaffa LP-utgåvan, av den enkla anledningen att omslaget förstärker alla känslor. Det visar en öde tågstation med en man på väg bort från perrongen. I fjärran syns en rökpelare, tr
oligtvis från ett tåg som lämnat stationen, precis som i ”The train”. Viker man sedan upp baksidan så ser man att den tecknade mannen är på väg bort mot två små barn som

står sida vid sida på trottoaren. Varför var inte barnen med på perrongen för att möta sin mor? Hade de insett sanningen före sin far?

TRUE LOVE WILL FIND YOU IN THE END #2

Att återförenas med Andreas Mattsson, nu på egen hand utan Popsicle, är som att stifta bekantskap med en gammal vän. Den där skolkamraten man aldrig hade en tråkig stund med, personen som lånade din Transformers-vhs och tappade bort den, men som ändå blev förlåten. Det var så det kändes i våras när Andreas återvände på allvar. Han hade efter Popsicle’s uppbrott pysslat med diverse musikaliska projekt, men inget kändes riktigt gediget.
I och med The lawlessness of the ruling classes så känns allt som en nystart. Risken är stor att det inte kommer att dyka upp mer solo-material från honom, men nu när har vi det här mästerverket så känns det oväsentligt.

Andreas Mattsson – ”Summer of speed”

Albumet är fyllt av låtar som får mig ner på knä. Ingen av dem är samma popexplosioner som Popsicle kunde bjuda på, men de innehar en mognad som känns helt naturlig.
Andreas har blivit äldre och kanske mer kritisk i sitt sätt att betrakta livet. ”Summer of speed” är låten som sätter alla känslor angående vår samtid på plats.

”Every club in every basement has been shut down or replaced
nobody knows
and all the friends i had before
they don’t come by and they don’t call
they’re gone”

I april i år gav sig Andreas ut på en miniturné tillsammans med electronica-duon Tape. En av anhalterna var Stenhammarsalen i Göteborgs konserthus. Det var en mycket trevlig spelning, Andreas körde igenom alla låtar på plattan tillsammans med bländande inslag signerade Tape.
Men det bestående minnet från den kvällen är publiken. Eller bristen på publik. Jag har ingen exakt publiksiffra, men en hastig blick över den nästan tomma salen ger en siffra på cirka 30-40 personer. Detta gjorde att det blev en väldigt intim spelning, men det är synd att människor aldrig förstår. Här har vi frontmannen i ett av Sveriges bästa band någonsin, och det i särklass främsta swindie-bandet. Återkomsten, med en fantastisk platta i bagaget. Och bara ett fåtal dyker upp. Hjärnsläpp.
Jag såg även Andreas spelning på Popaganda en och en halv månad senare. Det var samma set-list och överlag mycket bra, dock var det en för stor scen och en alldeles för bakfull publik för att det skulle bli lika bra som i Göteborg.
Men ”Summer of speed” satte djupa spår i mig den där aprilkvällen. Ett tag satt jag och hoppades på något extranummer, kanske ”Not forever”. Sen slog det mig. Att spela en Popsicle-dänga 2006 av rena nostalgiskäl skulle bara betyda ett antal steg bakåt. Andreas är inte i behov av det. Då var då, nu är nu. Jag är oerhört tacksam för det. Låt det gamla vila Andreas, du har din plats här idag. Hej då 90-talet.

”When to make it happen
and when to let it be
that’s the mystery”