Månad: april 2008

ALL THESE PLACES HAVE THEIR MOMENTS WITH LOVERS AND FRIENDS I STILL CAN RECALL, SOME ARE DEAD AND SOME ARE LIVING, IN MY LIFE I’VE LOVED THEM ALL

Utan tvekan så var det George Harrison som spelade in den bästa plattan, sett till alla beatlarnas solokarriärer. All Things Must Pass känns fortfarande otroligt stabil och mörk. Att på sitt första egna verk dessutom kunna få ur sig en trippel-lp är bara det en bragd. Givetvis är det så att George nästan var ifatt och förbi John och Paul i låtskrivarsynpunkt cirka 1969-70, men då han bara hade tillgång till ett begränsat antal spår på varje album hänger det påståendet lite i luften. Jag satt för en tid sedan och funderade på ungefär när Harrison verkligen fick fart under låtskrivarvingarna, och jag blev väldigt konfunderad när jag innerst inne kände att det redan tog sin början i och med hans egna första komposition, ”Don’t Bother Me”, som dök upp på bandets andra fullängdare With The Beatles från 1963. Det är ingen odödlig låt, men den känns helt unik om man ser till The Beatles övriga material runt den här tiden. Medan Lennon-McCartney öste ur sig små mysiga och oskuldsfulla låtar som ”I Want To Hold Your Hand” och ”Little Child” så skrev Harrison en klagande och dunkel låt som tog samma väg som myten om honom själv i och med smeknamnet den tysta beatlen. Kompositören gillade i efterhand aldrig låten, men den är värd en mer framhållen position. Apropå låtar som kunde ha varit, i februari 1965 spelade man in en liten sak som gick under namnet ”If You’ve Got Trouble”. En Lennon-McCartneykomposition som sjöngs av Ringo, och som skulle bli hans nummer på Help-albumet utgivet samma år. Man drog av en tagning och testade sedan diverse pålägg innan projektet dumpades. Istället fick Ringo ta sig an covern ”Act Naturally”, som sedan hamnade på Help istället för ”If You’ve Got Trouble”. När den andra Anthology-skivan släpptes 1996 fick den äntligen lämna arkivet och se dagens ljus. Då förstod jag inte hur man kunde slänga iväg en låt med sådan potential för den där struttiga ”Act Naturally”, och ska jag vara ärlig är jag lika skeptisk idag. Inspelningen känns inte fullbordad, och det var den uppenbarligen inte heller, men damn it, det där kunde ha blivit bra. Förresten, någon annan som minns Beatlesåterföreningen 1995 och de två ”nya” låtarna ”Free As A Bird” och ”Real Love” som byggde på Lennons demoinspelningar samt tillägg till dessa signerade övriga medlemmar? Det känns som att det minnet har bleknat hos många, de allra flesta svarar bara ”Jaså?”. ”Free As A Bird”-videon hade någon slags sverigepremiär i något morgonprogram 1995, och det är sedan dess den snyggaste videon jag sett i hela mitt liv. FAAB släpptes på den alldeles utsökta Anthology #1 och ”Real Love” hade plats på, ja exakt, Anthology #2 ett år senare. Hela Anthology-projektet, som inkluderade den 10-timmar långa dokumentären som täcker hela karriären sett ur medlemmarnas synvinkel, de tre Anthology-boxarna släppta som dubbel-cd samt den fetaste boken i mannaminne är alla att rekommendera. ”Real Love” är det helt klart starkaste kortet om man jämför de två nya alstren, även om FAAB känns helt naturlig att lansera först, både låt och textmässigt.

”We just pretended that John had gone on holiday or out for tea and had left us the tape to play with. That was the only way we could deal with it, and get over the hurdle, because it was really very emotional.”

The Beatles – Don’t Bother Me
The Beatles – If You’ve Got Trouble
http://www.sendspace.com/file/3sp7j8
The Beatles – Real Love

KEEP SMILING THROUGH, JUST LIKE YOU ALWAYS DO

1939. Så långt tillbaka i tiden har jag aldrig gått i bloggen tidigare, vad jag minns. Men i det här fallet så är det ett måste. Varje gång jag tänker på avsked får jag den här i huvudet, för det går inte att få det mer bitterljuvt än så här. Ett Europa under brinnande krig, soldater far iväg till fronten, lämnar kvar fruar, flickvänner och vänner. Mitt i allt detta fanns en stabilitet och den stavades Vera Lynn. Det var ”We’ll Meet Again” som höll modet uppe när det var som svårast. Man kan likna Vera Lynns klassiker med vår egen ”Min Soldat” med Ulla Billqvist.

Pink Floyd uttryckte det bäst, 40 år senare:

”Does anybody here remember Vera Lynn?
Remember how she said that
we would meet again, some sunny day?”

Hämta näsdukarna.

Vera Lynn – We’ll Meet Again

SWEET PHILLY

Varför lyssnar inte fler människor på soul? Det känns som att det bara är äldre män som exempelvis Lennart Persson som hyllar i sin Sonic-spalt. Jag har länge varit väldigt avigt inställd till den fantastiska soul som gick under namnet ”Philadelphia soul”, ni vet det där soundet som är så himla finslipat med stråkar och lena röster. Jag föredrog alltid andra varianter som Deep Soul från den amerikanska södern. Skitigt, brutalt och ärligt. Sen var det Northern Soul som jag än idag fullkomligen avgudar. Bara namnen på danshallar som Wigan Casino, Twisted Wheel och The Golden Torch gör att man vill sticka och köpa obskyra 7″-vinyler med saker som de där modernisterna i norra england dyrkar. ”No one can touch me out on the floor”, så att säga.

Men sen hände det något. Jag hörde av en tillfällighet ”Didn’t I (Blow Your Mind This Time)” med The Delfonics från 1970, och himlen öppnade sig. Jag har försökt ösa den här låten över så många människor jag bara kunnat hitta den senaste tiden. Jag måste även säga att New Kids On The Blocks version av låten inte är fy skam, men det kanske mest beror på att man inte kan misslyckas med ett sånt här material. Man ska inte glömma den här gruppens andra pärlor, man kan ta ”Ready Or Not Here I Come (Can’t Hide From Love)”. The Fugees samplade låten till sin egen hit ”Ready Or Not” 1996, så den låter säkerligen bekant för de allra flesta. Så släng iväg öronen i riktning Philadelphia i några minuter, det här är guld.

The Delfonics – Didn’t I (Blow Your Mind This Time)
The Delfonics – Ready Or Not Here I Come (Can’t Hide From Love)

IT’S ALL IN MY HEAD SHE READ IN HER GIRLFRIEND’S SELF-HELP BOOK

Ibland fastnar jag i Red House Painters-fällan. Det kan ske oavsett vilken sinnesstämning man befinner sig i, men när det verkligen händer så vill jag också kunna skriva låtar till någon gammal förälskelse som heter Katy och förklara att jag vet att hon kommer att befinna sig någonstans i London och ha saker i sitt liv som jag aldrig kommer att kunna ge henne. Det fantastiska är att Mark Kozelek sjunger de där raderna lika vackert nu som för 15 år sedan när den där skivan med berg-och-dalbanan släpptes för första gången. Den dagen jag fyllde 24 och hade den största åldersnojan hittills så lyssnade jag på ”24” på repeat. Det var vackert och skrämmande på samma gång och jag hade troligtvis kysst Marks fötter om han hade varit där då.

”And i thought at fifteen that i’d have it down by sixteen
and twenty-four keeps breathing in my face like a mad whore
and twenty-four keeps pounding at my door like a friend you don’t want to see”

Man får kalla Red House Painters slowcore eller sadcore eller något annat helt meningslöst, jag blir inte arg. Men det är ungefär som att kalla Belle and Sebastian för twee, det blir ohållbart då B&S är större än hela twee-genren på egen hand. Lite så är det även med Red House Painters.
Det fanns andra band som lät lite som Red House Painters, så som Very Secretary. Very Secretary lyckades bra, de lösgjorde samma stämningar men det var ofta rent textmässigt som det fattades flera mil. ”Charity” som ni kan ta hem och lyssna på längre ner i det här inlägget låter för övrigt kusligt likt The Bear Quartet cirka 1993, runt tiden för Cosy Den/Family Affair. Jag var lite rädd för Mark när jag och Kaisa såg honom i Stenhammarsalen i Göteborg för ungefär ett halvår sedan. Men han sade själv att han inte skulle vara vresig mot sin publik längre eftersom han började bli äldre och snart skulle vara död. Han hade troligtvis insett att han inte kunde stanna upp tiden som förflyter. Jag kanske borde börja tänka i liknande banor, och jag tror faktiskt att jag började lite smått just den kvällen. Tack Mark.

Red House Painters – ”Katy Song”
Red House Painters – ”24”
Red House Painters – ”Lord Kill The Pain”
Mark Kozelek – ”Katy Song” (Live)
Very Secretary – Charity

PHILOSOPHY, THE SOVIETS AND OTHER EVENTS IN HISTORY OF HUMANITY

Stereolab är ett väldigt trevligt band. Det gör inte saken sämre att Tim Gane innan var medlem i den förträffliga skapelsen som gick under namnet McCarthy. Det är sällan man hör ett band som så helhjärtat och kärleksfullt attackerar dåtiden Thatcher-regim i Storbritannien. Stereolab är en bra fortsättning på det, dock med en helt annan ton. Ett oförglömligt ögonblick inträffade på Emmabodafestivalen 2007 när man av en tillfällighet fick äran att eskortera Heather i Au Revoir Simone till festivalområdet när hon vilset stod och stampade på tågstationen. På vägen var det en trevlig diskussion om bandkamraterna Erika Forster, Annie Hart, twee och annat gott innan hon fixade gratis öl till mig och en vän för att sedan få en guidad tur på området. Jag passade på att inhandla en Stereolab-platta i ett av stånden varpå Heather glatt halvskriker ”That’s one of my favourite bands!”. Jag borde inte ha varit förvånad, tjejen har ju god smak i övrigt. Döm själva, det här är briljant.

Stereolab – Cybele’s Reverie
http://www.sendspace.com/file/t18pka
Stereolab – Space Age Bachelor Pad Music (Mellow)
http://www.sendspace.com/file/zjendf
Stereolab – Miss Modular
http://www.sendspace.com/file/x32auz

PEOPLE OF THE EARTH YOU HAVE FAILED, YOU STILL WORSHIP THE SUN AND THE DAILY MAIL

I mitten av 90-talet var jag och en vän som jag nu har tappat kontakten med inne i Skövde på Jannes Wax och inhandlade varsin Oasis-singel. Mitt val föll på ”Don’t Look Back In Anger” medan vännen satte sina slantar på ”Champagne Supernova”. Efter närmare efterforskningar angående dessa singlars releasedatum så borde detta ha varit 1996, då var man runt 15 år och att lägga pengarna på ett fullt album var otänkbart. Detta var alltså mitt under det brinnande kriget om den brittiska poptronen som utkämpades mellan de två stora elefanterna, Oasis och Blur. Det var först cirka 5 år senare jag förstod grejen med Damon Albarn och gänget, och idag håller jag nog Blur-fanan något högre än det där Manchester-bandets. Graham Coxon var alltid den coola killen i Blur, han som blev överkörd av bilar och söp ner sig och såg ut som urtypen av en brittisk gitarrhjälte. Det kan ha varit den där dekadensen som fick honom att lämna Blur år 2002, men det spelar ingen roll eftersom han klarade sig minst lika bra på egen hand. Jag minns en regnig dag framför Pampasscenen på Hultsfred för 4 år sedan, det var regnponchos till både höger och vänster samt en Graham Coxon på ett väldigt truligt humör. Jag gissar att han inte var riktigt nöjd med ljudet eftersom jag vid senare tillfällen sett den spelningen i filmad version där Graham ger ljudteknikerna mördande blickar från scenen. Han gjorde 2004 en Peel Session där han bland annat spelade in en version av bob hunds ”Min Trampolin”. Det är en ytterst behaglig inspelning på fullfjädrad svengelska. Det känns som att Graham är alldeles för arty för att kunna gå hem i alla läger, men Damon blir aldrig lika intressant hur mycket han än fightas med bröderna Gallagher.

Graham Coxon – Min Trampolin (Peel Session)
http://www.sendspace.com/file/efimyu
Graham Coxon – Bittersweet Bundle of Misery
http://www.sendspace.com/file/muj7ht