Vecka 29-30 2019

Här följer Eton Wall Games mest lyssnade låtar avseende vecka 29 till och med 30 2019. Spotify-spellistan hittas här.

  1. Carl Hall – ”Mean It Baby”
  2. Comfy Bella – ”Konkahs”
  3. Elizabeth City State – ”Year Of The V-Neck” (Ej tillgänglig på Spotify)
  4. The Imaginations – ”Strange Neighborhood”
  5. Boards Of Canada – ”’84 Pontiac Dream”
  6. Frida – ”Härlig Är Vår Jord”
  7. The Soul Chance – ”Gonna Leave”
  8. Hip Whips – ”Pick Up Your Pain”
  9. Pavement – ”Major Leagues”
  10. The Embassy – ”MD”

Nu stiger värmen och det betyder mer soul på tallriken. Många röster menar att ”What About You” med Carl Hall från 1973 är det främsta som spelats in i soul-väg. Det kanske ligger något i det, men själv håller jag nog ”Mean It Baby” som Carls främsta.

The Imaginations med ”Strange Neighborhood” är en sån där magisk låt som jag helt hade tappat ur minnet. Inspelningen släpptes på singel årsskiftet 1967-68 och överträffar med råge Gene McDaniels och Tommy Hunts versioner. Det är nog inte Oluff Nilssons väg i Partille som åsyftas i låtens titel, men det kanske finns beröringspunkter.

Be-Side” med Comfy Bella betraktade jag i slutet av förra året som en av 2018 års bästa låtar. Där var den i gott sällskap, men nu i sommar har det faktiskt blivit så att a-sidan ”Konkahs” har fått mer kärlek. Det här är oerhört drömskt, jazz-houseigt och svalkande. I en intervju med Stamp The Wax pratas det om ett album i slutet av året. Vi håller tummarna.

Elizabeth City State spelade bara in en låt, ”Year Of The V-Neck”. Den släpptes på albumet We Are Icerink sommaren 1994, en samling med blandade höjdpunkter från bolaget Icerink Records. Icerink existerade under 2-3 år och släppte lysande låtar med bland annat Golden och Sensuround, men ingenting var riktigt lika bra som ”Year Of The V-Neck”. Ibland är den världens bästa poplåt. Vilka låg då bakom Icerink Records? Bob Stanley och Pete Wiggs såklart. ”Year Of The V-Neck” skulle gå rakt in på valfritt Saint Etienne-album.

Vad mer har det då lyssnats på under dessa veckor? Bland annat det finaste spåret från The Embassys kassett Background Music For Action People från 2017, ”MD”, med sitt förtjusande piano. ”’84 Pontiac Dream” från The Campfire Headphase med Boards of Canada hänger också med på ett hörn. Om man egentligen inte är så förtjust i BoC så gillar man nog ändå det här, tänker jag. Rolig kommentar på reddit förresten:

I love and hate this song. It’s such a well put together track with a bunch of yummy melodies but it all sounds like a sick advertisement made by capitalist pigs”.

Pavement, kära fina Pavement. ”Here” var min inkörsport, följt av ”Gold Soundz” som knappast kan lämna någon oberörd. I samband med att jag steg in i någon slags Slanted & Enchanted-fanatism inhandlade jag även dokumentären Slow Century och om minnet inte sviker så ägde premiärtitten rum hemma hos Fredrik på Ringvägen i Tibro. ”Major Leagues” fanns med på Pavements svanesång Terror Twilight från 1999. Det är inte lika smutsigt som 1992, men vad spelar det för roll när Pavement ändå behärskade varje sinnesstämning man gav sig på.

För några helger sedan satt jag i en bil tillsammans med min gamla vän Carl-Johan och lyssnade igenom bidragen från Melodifestivalen 1969. Och där var hon, Frida med ”Härlig Är Vår Jord”. Sedan dess har jag inte riktigt kunnat släppa den här låten. Bidraget slutade femma i finalen som hölls på Cirkus i Stockholm.

Hip Whips, vilka hjältar. De medverkade i ett avsnitt av Musikbyrån 2003 och framförde ”Stay With Me Forever”. När avsnittet tog slut så var det bara att i kvällningen slå sig ner framför datorn och beställa hem. ”Pick Up Your Pain” fanns med på samma skiva. Vad som hände sedan är lite oklart. Jag betraktade Emmaboda-spelningen 2004 lite på avstånd och sen kom det visst en skiva till. Löjligt bra var det i vilket fall.

The Soul Chance är en ny bekantskap och kommer från Bakersfield. Istället för att dilla om tidig reggae så känns det bättre att bara benämna detta som jamaican soul, betydligt mer träffande. ”Gonna Leave” är i min mening det bästa med The Soul Chance så här långt, men detta kan komma att ändras på fredag då debutalbumet släpps. Vilken fin helg det kan bli.

Velocity Girl #2

img_9767

Jag har redan skrivit en hel text om enbart ”Velocity Girl” så jag ska fatta mig relativt kort.

För en tid sedan släpptes detta lilla underverk på singel igen, för första gången sedan 1986. 1000 exemplar, alla signerade av Bobby Gillespie. Efter detta hände ingenting, mer än att jag satt och vilade på hanen i alltför många veckor.

Paniken spred sig när varje webshop hånflinande skrek ”out of stock” rakt i ansiktet på mig. Efter att ha tagit till alla googleknep som fanns i rockärmen gled jag in på hemsidan till skivbutiken Resident, belägen i Brighton. Där såg det ut som att det möjligtvis skulle kunna gå att lägga en order. Räddaren i nöden, köpet gick igenom.

Undertecknad går in på hemsidan igen strax efteråt. ”Out of stock”. Sedan dess har jag inte sett ett enda exemplar någonstans och blir icke förvånad om det där var exemplar 1000 av 1000.

Medvind. Inte Edvin.

Vecka 27-28 2019

Här följer Eton Wall Games mest lyssnade låtar avseende vecka 27 till och med 28 2019. Spotify-spellistan hittas här.

  1. Angel Bat Dawid – ”London”
  2. Ann Sexton – ”You’ve Been Gone Too Long”
  3. John Barry – ”You Only Live Twice”
  4. Tom & Jerry – ”Maximum Style”
  5. Jerry Washington – ”Don’t Waste My Time”
  6. Jefferson Airplane – ”White Rabbit” (Live at Woodstock 1969)
  7. Sneaks – ”Tough Luck”
  8. Stereolab – ”People Do It All The Time”
  9. Biljardakademien – ”Fallbilder”
  10. Babyshambles – ”Baddie’s Boogie”

”London” med Angel Bat Dawid är årets mest utsökta jazz och får mig att tänka på Byard Lancasters ”It’s Not Up To Us”. Saltkråkan-jazz, melodiöst, lätt, luftigt. ”London” finns med på albumet The Oracle och mycket av det övriga materialet på skivan är inte lika lättåtkomligt och något mer krävande. För stunden räcker det med det här bländande spåret. Så otippat och så bra.

”You’ve Been Gone Too Long” med Ann Sexton är en Northern-klassiker i ordets rätta bemärkelse. På singeln från 1971 var låten faktiskt förpassad till b-sida och den tårdrypande balladen ”You’re Letting Me Down” tronade istället på a-sidan. Något fler BPM hade Tom & Jerrys ”Maximum Style” 1994. Här samplades Maxi Andersons magiska ”Lover To Lover” från 1977, för att sedan byggas på med breakbeats och hela köret för att till slut stå där som en jungle-klassiker. Återigen, en läcker flöjt. Jag måste sluta vara så svag för flöjt, det kan sluta illa.

”You Only Live Twice” var titelmelodi till Bondfilmen Man lever bara två gånger från 1967. Nancy Sinatra sjöng in den, men den här instrumental-versionen är betydligt mer fängslande.

Jerry Washington släppte ”Don’t Waste My Time” 1976 och mixen av uptempo, blås och de energiska gitarrerna resulterar i ren lycka. Det här gränsar till funk, vilket undertecknad har lite svårt för, men håller balansen på rätt sida linjen. Jag skulle vilja uppleva låten på ett dansgolv, det är där den hör hemma.

”White Rabbit” med Jefferson Airplane kommer alltid att vara en av de bästa låtarna som kom ut under 1967, kanske under hela årtiondet. Här blev det live-versionen från Woodstock två år senare. Man skulle egentligen ha spelat sitt set sent på lördagen, men då festivalen i det stora hela var ett enda stort kaos så gick man på först i gryningen på söndagen. ”It’s a new dawn” proklamerade Grace Slick och sedan bar det av. När man kom så pass långt in i konserten att ”White Rabbit” rullade igång hör man någon skrika ”White rabb…” för att sedan dränkas i publikjubel.

Sneaks lyckades på debutalbumet Gymnastics bevisa hur sval man kan låta med enbart sång, trummor och bas. Jag skulle rekommendera att lyssna igenom hela albumet som för övrigt bara är 14 minuter långt. ”Tough Luck” ligger som förstaspår och visar vart skåpet ska stå, helt utan pardon.

”People Do It All The Time” är det finaste spåret på Stereolabs album Cobra and Phases Group Play Voltage in the Milky Night. Likaså är ”Baddie’s Boogie” det bästa som Babyshambles fick ur sig på sitt andra album Shotter’s Nation från 2007. Jag hade höga förväntningar på albumet när det kom, men i min mening är debuten Down In Albion flera strån vassare. Någon borde förresten omvärdera DIA, albumet är bättre än sitt rykte. Apropå ”Baddie’s Boogie”, gitarristen Mick Whitnall klev in i Babyshambles 2006 och står som medkompositör på låten. Det första bandet som Mick spelade med var Skin Deep från Doncaster. Bandet var aktivt 1985-1988 och hade en låt som hette just ”Baddies Boogie”. På något sätt lurade jag ut det där innan Shotter’s Nation släpptes, lyckades hitta Skin Deep-låten och blev helt övertygad om att jag visste hur Babyshambles version skulle låta. När albumet väl kom fanns det inga likheter överhuvudtaget, man hade helt enkelt bara snott titeln. Dyk ner i Skin Deep-diskografin förresten, det är absolut värt det.

Biljardakademien var det bästa som kom fram ur Postcard Records-passningen ”The Sound of Young Gotland” tidigt 80-tal. ”Fallbilder” är något av det finaste som finns att höra på svenska och med största sannolikhet Gotlands genom tiderna viktigaste gåva till fastlandet.