Det nya numret av Mojo har en intressant och välskriven cover story den här månaden angående The White Album. Det är 40 år sedan The Beatles släppte den här mastodonten, deras nionde LP i ordningen. Det är egentligen ingenting nytt som tas upp i den här 16 sidors-specialen, men det är helt klart värt ett köp då man även får med en gratisplatta där andra artister gör sina egna tolkningar av materialet från den vita dubbeln. Diskussionen som aldrig dör, den gällande att man kanske borde ha skurit ner låtmaterialet med hälften och därav skapat en enkelskiva istället för en dubbel, verkar dock aldrig dö. Jag känner att det är en helt meningslös diskussion och att albumet aldrig hade kunnat bli det fantastiska verk det verkligen är om det inte hade sett ut som det gjort de senaste 40 åren. Det är The Beatles mest mångsidiga album och det finns fillers, helt klart, men dessa kommer ändå till sin fulla rätt i den totala galenskap och anarki som härskar över det här materialet.
Det här i till största delen ett album som fungerar som en helhet, men det finns låtar som kan stå upp på egen hand. ”Piggies” brukar väl vanligtvis inte räknas som en av dessa, men jag finner den mycket intressant, speciellt som satir. Att många såg den som en muntlig attack på polisen är i sig naturligt då ”Pigs” var ett nedvärderande slangord för just den yrkeskåren. En person som tog texten än mer allvarligt var Charles Manson och hans ”familj” som under morden på bland annat paret LaBianca och Sharon Tate (Roman Polanskis gravida fru) stack dessa med knivar och gafflar (”Clutching forks and knives to eat their bacon”) för att sedan skriva ”Death to pigs” med Sharon Tates blod på en av väggarna i huset, en klar hänsyftning till ”Piggies”.
Ta del av den färdiga albumversionen samt den demo som spelades in hemma hos George Harrison i maj 1968. De här inspelningarna går under namnet Esher Demos, och ägde rum efter att The Beatles återvände från Indien med massvis av låtmaterial som till slut hamnade på The White Album. Jag hade hela den bootlegen i min ägo en gång i tiden, men tyvärr så såldes den i brist på pengar.
The Beatles – Piggies
Det nya numret av Mojo har en intressant och välskriven cover story den här månaden angående The White Album. Det är 40 år sedan The Beatles släppte den här mastodonten, deras nionde LP i ordningen. Det är egentligen ingenting nytt som tas upp i den här 16 sidors-specialen, men det är helt klart värt ett köp då man även får med en gratisplatta där andra artister gör sina egna tolkningar av materialet från den vita dubbeln. Diskussionen som aldrig dör, den gällande att man kanske borde ha skurit ner låtmaterialet med hälften och därav skapat en enkelskiva istället för en dubbel, verkar dock aldrig dö. Jag känner att det är en helt meningslös diskussion och att albumet aldrig hade kunnat bli det fantastiska verk det verkligen är om det inte hade sett ut som det gjort de senaste 40 åren. Det är The Beatles mest mångsidiga album och det finns fillers, helt klart, men dessa kommer ändå till sin fulla rätt i den totala galenskap och anarki som härskar över det här materialet. 
