White label-stämplar

White label-skivor. Dessa mytomspunna och, oftast, eftertraktade objekt vars ursprungliga syfte var att fungera som testpressar eller promo-exemplar för den icke helt obetydliga målgruppen radiostationer/journalister. På 80-talet är det DJs som inte är sena på att jaga fatt i dessa blanka och oftast helt intetsägande skivor, följt av skivsamlare som i sin tur charmas ända in under borden i sina lokala skivaffärer. För vem vet, det kan ju ligga en bortglömd white label längst bak i någon plastback.

Historien ovan är något förenklad, men det är svårt att inte tycka om en skiva som oftast är limiterad (100-300 exemplar), inte bär någon som helst information och som någon hängiven person på ett litet skivbolag i Minsk har suttit och handstämplat långt in på småtimmarna.

Det här är ett utmärkt exempel på hur DIY-tanken verkligen blir något stilbildande. Alla som någon gång har förälskat sig i hemmagjorda skivomslag och cd-r-utgåvor (Popkonst, jag glömmer er aldrig) vet vad jag menar. Givetvis finns det en naturlig förklaring till att white labels ens existerar, kostnader. Det är relativt billigt att stämpla, sätta på ett klistermärke eller skriva för hand på etiketten. Dessutom är det estetiskt vackert, icke att förglömma.

Här nedan går det bra att betrakta 30 stämplade exempel. Jag vågar inte riktigt skriva att alla dessa är handstämplade. Några har säkert stämplats med hjälp av maskin alternativt skickats till ett företag som gjort jobbet. Det blir lätt så. Men jag vill ändå tänka att det finns fler personer som den där figuren i Minsk, med evig insomnia, som sitter i natten med sina gummistämplar och bara njuter.

Om man vill botanisera vidare så går det alldeles utmärkt att studera utbudet hos Phonica och Juno.

Dream House Tropicana Volume 1 (Label: Blind Jacks Journey)

Al Zanders – Limb Valley Ep (Label: Blind Jacks Journey)

Qnete – Lessons In Finding (Label: Lobster Theremin)

Niwa Tatsui – Blue Mountain (Label: YYK no label)

Marcello Napoletano – Private Collection 001 (Label: marcello vinyl)

Nthng – Untitled (Label: Lobster Theremin)

Paul McCartney and Wings Vs. Timo Maas & James Teej – Nineteen Hundred And Eighty Five (Label: Not On Label)

Nyra – Canoe 007 (Label: Canoe)

Stranger – Warehouse Memoires EP (Label: Self Reflektion)

Afro Edits Vol. 4 (Label: Orange Tree Edits)

Ryan Aitchison – DN5 (Label: Warehouse Music)

Verrina & Ventura – Tartouffe Vol. 9 (Label: Tartouffe)

Schatzi Vol 4 (Label: Schatzi)

Astronaut Edits – Vol 1 (Label: Astronaut Edits)

Gay Marvine – Bath House Etiquette Vol. 3 (Label: Bath House Etiquette)

D-Man – Workshop 25 (Label: Workshop)

Limited Series 07 (Label: Banoffee Pies)

Wiley – Ice Master (Label: Reloadz)

The KLF – The White Room (Label: KLF Communications)

Anthony Naples – RAD-AN1 (Label: Rubadub)

Midland & Pariah – Untitled (Label: Works The Long Nights)

Orchestra Guacamole – SAAB 96 (Label: Sähkö Recordings)

Dream House Tropicana Volume 5.5 (Label: Blind Jacks Journey)

Axolotl (Label: All Naked Records)

Grant – Grant 001 (Label: Grant)

rEdit (Label: EEE)

Peggy Gou – Day Without Yesterday / Six O Six (Label: Phonica White)

Kassem Mosse – Workshop 19 (Label: Workshop)

EEE 003 (Label: EEE)

Retrograde Youth – We’re Not Humans Anymore (Label: Pinkman)

Little Ruby Rain

The West Coast Pop Art Experimental Band höll på att stänga butiken sent 1969, men fick ur sig ytterligare ett album 1970. På papperet ser det mer ut som ett soloalbum med Bob Markley, men ”Markley, A Group” är att betrakta som ett verk av och med WCPAEB.

Bob Markley framställs av många som totalt galen, vilket han troligtvis även var. Markley hade pengar, en väldigt viktig detalj, och kunde på så vis bekosta bandets ljusshow som var den främsta i hela Los Angeles. Musiken var inte Markleys främsta intresse, där var det snarare det motsatta könet som gällde. Allt det andra kom på köpet.

”Markley, A Group” är i min mening ett relativt ordinärt album, men det innehåller en perfekt liten poplåt vid namn ”Little Ruby Rain”. Det är svårt att göra det vackrare än så här.

Låten finns inte på Spotify, men går att lyssna på här.

Grapetooth

img_5751

Den 9 november släpper Grapetooth sitt debutalbum. En duo bestående av Clay Frankel, från Chicago-bandet Twin Peaks, och Chris Bailoni. Först kom ”Trouble”, sen kom ”Violent” och nu i förra veckan anlände ”Red Wine. Tre singlar som gör att man står lite på tå.

Jag kan inte låta bli att bitvis få Service-vibbar av Grapetooth. Ett amerikaniserat Service, fast inte med en per automatik dålig slutprodukt. Inte som när amerikanerna under en tjugoårsperiod gjorde hela tre bedrövliga försök att åstadkomma en fungerande remake på Fawlty Towers, exempelvis.

Grapetooth låter däremot som ett fladdrigare The Tough Alliance, fast utan manifest. Frankel och Bailoni är inte lika nödvändiga som TTA faktiskt var omkring 2004-2005, men debuten lär ändå bli ett av årets främsta släpp.

Å andra sidan, Grapetooth är möjligtvis något mer råbarkade än Eric och Henning. TTA svingade baseballträ, men av vad man kan utläsa från fotografiet längst upp så verkar Grapetooth förespråka samurajsvärd.

Grapetooth på Spotify.

Betrakta ”Trouble”, ”Violent” och ”Red Wine”.

img_5753

 

Yellowjackets

img_5745

Jazz/funk-fusion, rhythm & jazz, crossover jazz, contemporary jazz, pop-jazz. Det har slängts omkring många benämningar på vad ett band som Yellowjackets egentligen har sysslat med. Man har sedan det första självbetitlade albumet från 1981 i mångt och mycket spelat in något jag själv valt att kalla för Café Norrköping-jazz. Yellowjackets är givetvis betydligt svalare än Ragnar Dahlberg och låter mer börsportfölj på Wall Street än caféprogram på SVT.

1985 släpptes albumet Samurai Samba. Då hade bandet rekryterat altsaxofonisten Marc Russo vars prestation här är den stora behållningen. Jag läste nyligen en artikel på All About Jazz där en skribent menade att man ska undvika Samurai Samba, och passade samtidigt på att ge en känga till albumets främsta spår, ”Homecoming”. Det här är självfallet helt galet. Ta bara en titt på det där albumomslaget igen.

Ibland tänker jag att Yellowjackets är jazz för människor som i vanliga fall inte lyssnar på jazz. Ibland tänker jag att det är helt tvärtom.

”Homecoming” på Spotify.

”Homecoming” live från Roxy Theatre 1991 kan avnjutas här.

Om man gillar Yellowjackets så borde man även uppskatta Spyro Gyra, pröva med den lysande ”Morning Dance” från 1979.

img_5744

Skip & Flip

img_5713

Ingen skoldans som ägde rum under 1959 kan ha varit komplett utan ”It Was I” med Skip & Flip. Clyde ”Skip” Battin och Gary ”Flip” Paxton träffades på University of Arizona och hade en kort karriär med ”It Was I” som grädden på moset. Låten skrevs av en 16-årig Gary Paxton, släpptes på Brent Records och låg på plats #11 på Billboard i slutet av sommaren 1959.

Paxton hade en stadig karriär även efter Skip & Flip, både som musiker och producent. Senare blev han religiös och passade även på att bli skjuten tre gånger av torpeder som hade lejts av en countrymusiker som han arbetade med. Battin å andra sidan ingick senare i både The Byrds och The Flying Burrito Brothers. Battin avled 2003 och Paxton 2016.

Personligen har ”It Was I” funnits där i ungefär 20 år. Carl-Johan och jag lyssnade ganska ofta på den under gymnasietiden i slutet av 90-talet, men det var först i våras som jag upptäckte att Lindsey Buckingham släppte en cover på den 1981. Kontentan är att det inte går att misslyckats med något så här banalt bra.

”It Was I” med Skip & Flip finns här.

”It Was I” med Lindsey Buckingham (och Carol Ann Harris) finns här.

La Bataille de Neige

7a26da03-44f0-48f1-986d-ac82165a1c32

”La Bataille de Neige” med Domenique Dumont ingick på albumet Comme Ça som 2015 släpptes på Paris-baserade Antinote. En väldigt fransk affär helt enkelt, men så var det inte riktigt. Domenique Dumont kom från Lettland. Det fina med ”La Bataille de Neige”, utöver att den är helt förtjusande, var associationerna den gav.

Först drömde jag mig bort till tiden då blandband.nu var som allra trevligast. Då man kunde gå in, skriva några rader om att man ville byta ett blandband med någon, önska innehåll på blandbandet (”lite Television-gitarrer fast mer eftertänksamt med typ Red House Painters-texter och sen kan du fylla hela andra sidan med svensk twee”) och då var det alltid någon vänlig människa som gjorde sitt bästa och belönades med ett band tillbaka. Ambitionsnivån var hög. Egengjorda omslag, in i minsta detalj, och att få en sida på ett C90-band att ta slut precis efter att sista tonen på sista låten är på plats vittnar om högklassig precision.

”La Bataille de Neige” är en sån där låt man gärna hade tryckt in sist på ett band, som en perfekt avslutning. Dessutom påminner den sköra ljudbilden om ett Maxell C90 vars sidor har spelats över 358 gånger och sedan doppats i ett badkar.

Sedan tänkte jag även på innovatören Raymond Scott, och hans ”Portofino #1”. Raymond hade nog tyckt om Domenique Dumont.

Lyssna här.

Azura – Paraíso ’89

R-11087281-1509716331-1865

Saint Etienne – ”Paris Bar ’89”. R.E.M. – ”Pop Song 89”. Azura – ”Paraíso ’89”.

Det brukar bli bra när man refererar till 80-talets sista år. I slutet av 2017 släppte bolaget World Building låten ”Paraíso ’89”, av en konstellation som gick under namnet Azura. Azura ska enligt legenden ha varit kortlivade och av någon mystisk anledning så släpptes aldrig ”Paraíso ’89”. En del personer vill minnas att de hörde den på Ku Club eller Amnesia under tidigt 90-tal, andra menar att det rör sig om en senare produktion som har, med framgång bör tilläggas, lyckats fånga balearic-soundet från den här tidsperioden. Jag tänkte beställa mitt eget exemplar från Phonica men då hade det här släppet redan fått kultstatus, så istället fick jag vända mig till HHV i Berlin. Det gick det också.

”Paraíso ’89” låter mycket italo/dream-house med sitt ambient-intro, ett svävande synth-landskap, sina viskande vokala inslag och sitt typiska house-piano. Någon beskrev den som ”a legendary soundtrack of technicolor summers” och det är verkligen en sådan produktion. Den fungerar hela vägen från Ibiza till The Haçienda.

Lyssna här.