LORD’S


Om man tar Jubilee Line och går av vid St John’s Wood är det svårt att undgå skylten som visar vägen till Lord’s Cricket Ground. Likaså när man vandrar längs med Baker Street. Lord’s Cricket Ground. Det låter så jävla vackert, nästan mytiskt. Jag har aldrig sett en match i cricket, ryktet gör ju gällande att en sådan pågår i flera dagar. Detta lärde man sig redan som barn när man läste Asterix. Så långa matcher verkar påfrestande, det känns mer som en livsstil. Jag har fortfarande inte besökt Lord’s, eller ens passerat utanför.

Men titta. Titta på det här fotot. Det är så utsökt. Läktaren går under namnet The Pavilion och härstammar från sent 1800-tal. I denna byggnad ligger det legendariska The Long Room, och beskrivs så här: ”Players walk through the Long Room on their way from the dressing rooms to the middle. The walk from dressing room to cricket field at Lord’s is notoriously long and complex. On his Test debut in 1975, David Steele got lost ‘and ended up in the pavilion’s basement toilets'”.

Ett helt äventyr.

LILLA LOVIS – "MAN MÅSTE TESTA ALLT"

I somras önskade jag mig ett snabbt släpp av ”Man måste testa allt” med Lilla Lovis. Det var i den vevan som det fantastiska klippet från Jazzhuset dök upp på Youtube. Har man inte hängt med bland mina inlägg så kan detta beskådas här. Det tog några månader, men den släpptes sedan som b-sida på ”Brudar med små pattar kan dra åt helvete”-singeln. Problemet kvarstod dock då min vinylspelare stod nedpackad och hade en ojordad kontakt som verkligen inte ville in någonstans. Men nu, tack vare Lovis Facebook-grupp så kom jag i kontakt med en trevlig man som löste mina problem. Så här är den till slut. En ren fröjd.

RAGA

Just nu uppskattar jag albumet ”Raga” med Seventh Sons väldigt mycket. Inspelat 1964 men släppt först 1968. Ett album som är långt före sin tid. Ett knappt år efter inspelningsdatum började de indiska influenserna på allvar komma in i popvärlden, även fast det fanns vissa föregångare, som Seventh Son. Det är bolaget ESP-Disk som släpper sådana här godbitar. Jag gillar till och med omslaget, fastän det ser ut som att Mike Love står i mitten.

THE GIRLS

Jag har tänkt på The Shadows en hel del den senaste tiden. Jag har aldrig träffat någon under 30 som gillar Hank och grabbarna. Det är ganska märkligt. Eller, det kanske det inte är. Det stereotypa Shadows-fanet blir helt till sig av illröda gitarrer, diskuterar gärna Burns-instrument och är född före 1952. The Shadows är heller inget band som man revolterar med. ”Nu ska jag spela Wonderful Land på högsta volym i mitt pojkrum och visa vilken rebell jag är”. Det fungerar inte riktigt. Jag har gillat The Shadows sedan jag var 14-15, jag tror att det som hos många andra var ”Apache” som gjorde susen. Jag såg Hank Marvin i Göteborg en gång för 12 år sedan, bilresan ner mot västkusten genomfördes tillsammans med min farbror samt Tibros galnaste skivsamlare. Vi ska inte prata mer om den sistnämnde just nu, men anekdoterna skulle kunna flöda. Ep:n ovan inhandlade jag, om jag minns rätt, på en skivmässa i Jönköping i slutet av 90-talet. På den finns ”The Girls” som är typiskt shadowsk. En melodi lika lätt som sockervadd.