Månad: september 2012

HONEY IS COOL

Det finns sådana där band som en gång i tiden betydde så mycket. Honey Is Cool är ett av dessa band. Det fanns en period där jag oerhört frekvent sjönk in i Crazy Love-plattan. För att inte tala om när ”Baby Jane” var den bästa covern jag hade hört. Under de senaste åren har jag i princip inte lyssnat någonting på Honey Is Cool. Igår, av en ren tillfällighet, lyssnade jag på ”Nach Heart”. Det var som att färdas tillbaka tio år. För tio år sedan hade jag en enorm respekt för dem, det har jag även idag, och utan att reflektera över det för mycket så tror jag att Honey Is Cool är ett av banden som har betytt mest för skapandet av min musikaliska smak. Jag funderar lite på om man är mest kända genom Karin Dreijer som sedan gick vidare med The Knife och Fever Ray. Eller för att man hade Håkan Hellström som trummis under ett par år.
Notera Håkans cowboy-hatt i ”Nach Heart”-videon, lunket i ”Baby Jane” och Dreijers och Håkans duett i ”Drums And Boys”, live på Södra Teatern i Stockholm 1999. Här spelar Håkan fortfarande med Broder Daniel och är ett år från att släppa ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”. Och det vet vi ju hur det gick.

”Nach Heart”
”Baby Jane”
”Drums And Boys”

AXL & SLASH

När jag gick på mellanstadiet lyssnade man på antingen Guns N’ Roses eller Metallica. Jag var helt såld på Guns. I regel var det alltid de lite tuffare grabbarna som gillade Metallica. Jag var aldrig en av dem. När jag lyssnar på Guns idag så slås jag av hur bra det fortfarande är. Man hade en bredd som exempelvis Metallica aldrig kunde mäta sig med. På väggen i pojkrummet hade jag en plansch på Axl Rose inlindad i den amerikanska fanan. Jag har fortfarande kvar min första LP som jag lyssnade sönder totalt. Det var Appetite för Destruction från 1987 med det indragna omslaget som ligger här längst upp. Det trycktes bara upp 30 000 plattor med det här omslaget innan det drogs tillbaka efter massiva protester. Tydligen går albumet med originalomslag för över 200 dollar nu. Då ska det dock vara i mintskick, så det kan jag ju glömma med mitt sönderrepade exemplar. Uppenbarligen kunde jag inte sköta en vinylspelare på ett korrekt vis, reporna är anmärkningsvärda.

Jag hade även en VHS med en spelning från Paris 1992. Jag vill minnas att jag tittade så ofta på den där kassetten att bandet till slut trasslade sönder. Nu letade jag upp just den här spelningen på YouTube, och jag blev så oerhört nostalgisk. Slash såg ju så himla cool ut. Och han ser fortfarande lika cool ut när jag återser min gamla inspelning. Min far brukade alltid anmärka på Axl’s klädsel. Då tyckte jag att den var helt normal. Idag förstår jag precis vad han menade.
Min favorit var alltid ”Don’t Cry”, och det är därför jag väljer ut just den. Jag minns varenda detalj i den här videon, speciellt orden ”Ladies and gentlemen, Mr Gilby Clarke”. Attans vad bra.

A SONG ABOUT A RICH BITCH GIRL

När jag åkte pendeln till jobbet igår tittade jag enligt standard igenom min inkorg. Där låg ett mail som automatiskt skickas till mig så fort en ny kommentar postas här. Och det var inte vilken kommentar som helst. För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om låten ”Only A Fool Breaks His Own Heart”. Låtens kompositör Norman Bergen hade nu kommenterat det inlägget. Det känns stort ska ni veta. Inlägget kan ses på den här länken. Raderna ”Thank you for writing about my song ‘Only A Fool…’ and keeping it alive. I wrote it in New York many years ago” värmer något oerhört. Tack själv Norman, tusen och åter tusen tack.

And now for something completely different, för att citera Monty Python. På senare tid har jag blivit helt såld på Hall and Oates. Det trodde jag aldrig. Det här inlägget får ta avstamp i den här videon där Daryl Hall och John Oates spelar ”Rich Girl” på USAs nationaldag den 4 juli 1985 i Liberty State Park, New Jersey. Daryl Hall ser ut som… ja, jag vet inte vad han ser ut som, det råder ju dock inget tvivel om att vi är mitt i 80-talet. I sin studioproduktion är det en briljant låt, i den här live-versionen är låtens första parti väldigt annorlunda. Troligtvis beror det på att Hall leker lite till en början, tar ut svängarna. Och det ska vi verkligen inte klanka ner på, tvärtom, det är intressant att se den i annan skrud. Det är dessutom bitterljuvt att skåda tvillingtornen där i bakgrunden.
Det är så här de flesta minns Hall and Oates, och därför börjar jag här.


Daryl Hall och John Oates träffades i Philadelphia 1967. Under någon typ av musiktävling där båda två medverkade med sina respektive band utbröt det ett stort slagsmål. Hall och Oates sökte skydd i samma hiss, och det blev deras första möte. Man förenades sedan i den gemensamma kärleken till soul och R&B. Det är den här första perioden i karriären som har gjort mig så oerhört fascinerad. Jag har ingenting emot duons 80-tal, inte alls, men i det här tidiga skedet låter man så annorlunda och så bra. Den här låten, ”Back In Love Again”, är en av de bästa från den här perioden och finns på samlingsalbumet The Philly Years. De tidiga låtarna finns ofta inte officiellt utgivna vilket gör det svårt att hitta utförlig info om materialet. En del är demos, en del innehåller bara Hall och vissa är outtakes. Det spelar dock ingen roll när låtarna är sagolika.


1976 spelade Hall and Oates in en video till ”She’s Gone”. Det är helt ärligt något av det underligaste jag har beskådat. Och samtidigt det mest geniala. Ryktet gör gällande att ingen tv-station ville sända den, budskapet gick inte fram. Och det är väl en rejäl underdrift. Stereogum.com slog huvudet på spiken när man i en artikel ställde sig följande frågor:

”Want to know why this might be my favorite video ever? Because the answer to every question is ‘yes.’ Is Daryl Hall wearing high-heeled clogs and smoking a cigarette during the video? Yep. Are they literally ‘paying’ the devil to replace the woman by throwing fake money in the air every time they sing the lyric? Of course. Is John Oates wearing a tuxedo shirt with neither arms, sides, nor back? You bet! And does the devil then help him into a tuxedo jacket, and does that tuxedo jacket have flippers, and does Oates then rip off a wicked fake solo while holding the guitar in his flipper-clad hands? Yes, yes, yes, yes!”


SAM AND DAVE

När jag var yngre köpte jag ganska ofta sådana där samlingsalbum som brukade ligga på reaborden. Idag tycker jag inte att det ligger så många samlingsalbum längre, snarare vanliga album med 2-3 år på nacken. I vilket fall, en gång köpte jag en skiva som jag har för mig hette Radio Vietnam eller något i den stilen. Ofta var låtvalen detsamma på skivorna, med vissa undantag. Ett undantag var ”When Something Is Wrong With My Baby” med Sam and Dave. Det var nästan den enda låten på den här skivan som jag återvände till. Ärligt talat så är det en av de bästa soullåtarna jag hört.
Igår hittade jag det här framträdandet från Tyskland 1967. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det, för det är så kraftfullt, så oöverträffat. Sam and Dave hatade varandra privat, men lyssna bara hur det låter när deras röster förenas i refrängerna. När jag tänker efter vet jag inte om jag någonsin har hört ett bättre liveframträdande. Det är så oerhört stora ord att det är lite otäckt att skriva det, men jag tror att ni kanske kan förstå det efter att ha tillbringat fem och halv minut med detta.

MEN HAN KUNDE ÅTMINSTONE DISKUTERA VAD DE BORGERLIGA SKA GÖRA OM TRE VECKOR OM OLYCKAN ÄR FRAMME

Palme-filmen överträffade alla mina förväntningar, en perfekt komponerad mix av politikern och personen. Givetvis hade vi bokat biljetter till Grand klockan 20:45 på premiärdagen i fredags. Föreställningen gick i salong 1, samma salong där Olof och Lisbeth såg Bröderna Mozart den där ödesdigra fredagen i februari för 26 år sedan. Jag såg dessutom till att vi satt på rad 8. Ja, jag vet, det är nästan lite smutsigt, men jag gillar att löpa linan ut. Lite mer kuriosa är att komikern Robert Gustafsson satt på raden framför paret Palme, alltså rad 7.

Det visas för lite dokumentärer på svensk bio, och när de håller så här hög klass är det en njutning att beskåda dem. Man behöver egentligen inte vara särskilt intresserad av personen Olof Palme för att ha en behållning av den. Det är samtidigt en bild av vår 1900-talshistoria, som ligger där bakom hörnet.
Den här sekvensen som finns upplagd längst ner är en av filmens mest underhållande. Jag ska inte säga bästa, där tror jag materialet från kårhusockupationen bör kvala in. Jag saknar en person som kan bete sig så här i svensk politik. Folkhemmet klarade uppenbarligen inte av att hantera en politiker som sablade ner sina motståndare så vackert.

Om ni får tillfälle, lyssna gärna på valdebatten från Scandinavium 1976. Palme är intellektuell, han glöder så starkt och vackert att det nästan blir otäckt. Fälldin sitter bredvid och ser mest svettig och lite tagen ut. Hos radiolyssnarna står Palme som överlägsen segrare. Hos TV-tittarna segrar Fälldin. Det är vid det här valet som borgarna tar makten för första gången på 40 år. Men vad beror det på? Enligt de allra flesta spelade debatterna den största rollen. Man tyckte helt enkelt att Palme var elak, och man tyckte synd om Fälldin. Detta blev allra tydligast i rutan.

Jag älskar verkligen det sista partiet från 02:15 och framåt, när Olof själv får lämna sin syn på saken.

SILVER JEWS


För sex år sedan skrev jag ett inlägg om Silver Jews och David Berman strax innan spelningen på Accelerator-festivalen i Göteborg. Citat-maskinen Berman. Jag har köpt t-shirts i samband med spelningar max fem gånger. Den där spelningen var en av dem. 

Om jag inte minns helt fel så spelades ”Random Rules”. Det vore ju tjänstefel att utelämna den. Jag vet inte om jag någonsin har hört en låt med lika många minnesvärda textrader. Ja, vi har ju ”America” och några andra, men i fallet med ”Random Rules” så kan man plocka raderna ur sitt sammanhang och ändå bli helt exalterad.

Ett urval.

”In 1984 I was hospitalized for approaching perfection”.

”I tell you, they make it so you can’t shake hands when they make your hands shake”.

”I know you like to line dance, everything so democratic and cool, but baby there’s no guidance when random rules”.


”I know that a lot of what I say has been lifted off of men’s room walls”.

Och då har jag inte ens kommit till det bästa ännu. Håll i er.

”I asked a painter why the roads are colored black.
He said, ‘Steve, it’s because people leave
and no highway will bring them back.’
So if you don’t want me I promise not to linger,
But before I go I’ve gotta ask you, dear, about that tan line on your ring finger”.

De flesta kan harva på i flera år utan att ens nå upp till en av dessa rader. David Berman gör det i en och samma låt.
Silver Jews – ”Random Rules” (American Water, 1998)

ALL THE WAY WITH LBJ

LBJ och hunden Yuki, Ambassador of Barking.

Nu är det inte så fasligt långt till det amerikanska presidentvalet. Det är ju alltid väldigt intressant. Elektorsröster, swing states, Florida. Det verkar ganska öppet fortfarande. Demokraterna kanske till och med kan ta Idaho? Nej, så långt ska vi inte gå. Under tiden läser jag Martin Gelins fantastiska ”Den amerikanska högern”, där man får följa med under en USA-resa i Tea Party-rörelsens spår.

En av mina favoritpresidenter är Lyndon B. Johnson. Inte för att han förde en fläckfri politik, för det gjorde han inte, men för att att han hos många har ett sämre rykte än han förtjänar. LBJ’s hela gärning är dränkt i Vietnamkriget. Yttrar man hans namn kommer bara namnet Vietnam fram. Någonstans där under ligger sakerna han kämpade för halvt bortglömda. Medborgarrättslagar som hans närmaste män inte ville att han skulle ta i, av rädsla för att han då skulle vara slut rent politiskt. Johnson svarade bara: ”Vad ska man då med presidentposten till?”. ”Obamacare” är ordet på mångas läppar, men det var Johnson som redan 1965 drev igenom Medicare och Medicaid.

Det är dessutom så oerhört intressant att det kommande valet kommer att visa den enorma spricka som idag finns mellan demokraterna och republikanerna. I Sverige dras alla partier mot mitten, i USA är det precis tvärtom. Den svenska politiska skalan går inte att dra upp på samma sätt i det här fallet, höger vs. vänster blir felaktigt. Men om vi gör det ändå så skulle de båda kombatanterna stå och blänga på varann, balanserandes på varsin kant allra längst ut. Man skulle hellre trilla ner än ge ett endaste dyft till sin motståndare. USA har inte varit med om detta sedan just Lyndon B. Johnson mötte den störste republikanske galningen någonsin, Barry Goldwater, i valet 1964. Goldwater reviderade trots allt sina åsikter senare i sitt liv, men han var ändå mannen som förespråkade användandet av atombomber i Vietnam.

Det är i den här presidentsvalskampanjen som Johnson-lägret skapar denna reklamfilm som fick namnet ”Daisy”, den bästa och mest direkta politiska reklamfilm jag har sett. Den är enkel och samtidigt så slagkraftig. Tösen kan ju inte räkna, men det spelar ingen roll.

Jag kan samtidigt inte låta bli att avsluta med en reklamfilm som är så amerikansk att det nästan blir för mycket. Den användes i Ronald Reagans lyckade kampanj 1984 och går under namnet ”Morning in America”.

BUTTON UP YOUR SHEEPSKIN CARRAWAY, RAINY CAFÉ, KENTISH TOWN, TUESDAY

Mario’s Cafe, våren 2010

Någon uppmärksam individ kanske har noterat att namnet på den här bloggen är en sammanslagning av låttitlarna ”French Detective” och ”Lost in the Library” med Saint Etienne.

Har ni vägarna förbi Camden, och vem har inte det, passa då på att besöka Mario’s Cafe. Utsökt kaffe utlovas. Den lilla lokalen var något av ett stamhak för bandet back in the days. Trevlige Mario som troget står bakom disken är inskriven i historieböckerna i och med den här låten.

Jag är dessutom lite extra förälskad i ”Sadie’s Anniversary”. Man hittar den bland annat på Places to Visit från 1999.

NIXON – "POP FRIENDS"

Vad bra den svenska twee-scenen mådde där i början av 00-talet. Och vilket anthem ”Pop Friends” med Nixon egentligen var. På Emmaboda 04 (när Emmaboda fortfarande var landets bästa festival, innan den helt raserades av electrogalna pillertomtar) köpte jag den där samlingen från Popkonst. ”Pop Friends” fanns inte med på den men det spelade ingen roll. Jag tröttnade aldrig.

RORY STORM AND THE HURRICANES

Den 17 september kommer det att släppas en cd vid namn Live at the Jive Hive, March 1960. Som artist står Rory Storm and The Hurricanes. Det är helt sensationellt. Jaså, säger vän av ordning.

Jo.

1. Rory Storm, eller Alan Caldwell som han egentligen hette, var en av de mest karismatiska scenfigurerna i hela Merseyside. Allt som allt släppte bandet 2 singlar, ett av de stora problemen grundade sig i att Rory aldrig var särskilt intresserad av att hitta nytt material eller för den delen skriva eget. Alltså, det finns i nuläget 4-5 låtar ute för allmänheten. Snart finns det ett helt livealbum plus några heminspelningar.

2. Rory Storm and The Hurricanes är mest kända för att ha haft Ringo Starr som trummis. Ringo började spela med Rory 1959 och lämnade bandet 1962 när han blev headhuntad för att överta den nyligen sparkade Pete Bests plats i The Beatles. Det här nya materialet är de enda inspelningarna som existerar med Ringo Starr som trummis i bandet. Om jag inte är helt fel ute så finns det inga inspelningar med honom överhuvudtaget innan han ansluter sig till The Beatles. Någon har dock påstått att det inte är Ringo som spelar under det här giget, han ska ha varit sjuk kvällen innan. Än så länge har jag bara hört detta från en enda källa. Jag väljer att tro att det är Ringo som spelar här, trots att det inte riktigt låter som hans spelstil.

3. Det har aldrig funnits en hel spelning med ett Liverpoolband där inspelningen är gjord innan 1963. Att detta dessutom är inspelat redan 1960 gör saken ännu bättre. Det ska vid den perioden ha funnits runt 30 band i hela Liverpool. Det bör dessutom tilläggas att Rory Storm and The Hurricanes vid den här tidpunkten var populärare än The Beatles, mycket tack vare sin frontfigur.

Rorys syster Iris, i unga år någon typ av flickvän till både George Harrison och Paul McCartney, hittade alltså dessa inspelningar i en låda i sin källare. Enligt Iris hade lådan troligtvis inte öppnats på 50 år. Bara den tanken, jag säger då det. Av bandets medlemmar är det idag bara Ringo och gitarristen Lu Walters som är i livet. Rory Storm hittades död med sömnmedel och alkohol i blodet i september 1972, 34 år gammal. I samma hus låg även hans mor död, med största sannolikhet begick hon självmord efter att ha hittat sin son livlös.

Jag väljer att citera systern Iris egna ord om sin bror, för någonstans där tror jag personen Rory Storm kommer fram från sin bästa sida: ”He was happy to be the King of Liverpool – he was never keen on touring, he didn’t want to give up running for the Pembroke Harriers, and he’d never miss a Liverpool football match!” Lyssna på ”Brand New Cadillac” som ingår i det nya släppet. Man kan nästan känna doften av en musikvåg på väg att explodera. Där och då tar den sina första stapplande steg.

BRUSHING YOUR HAIR WITH THE WIND, RIDING YOUR BIKE UP ON MULHOLLAND DRIVE

Albert Hammond var på turné och hade nått St. Louis. Efter spelningen blev han meddragen till The Playboy Club där han träffade en tjej som han tillbringade natten med och sedan inte kunde få ur tankarna. Detta resulterade i den ljuvliga ”Rebecca”. Tolkningen som Flo & Eddie gör är i princip lika bra, men vi håller oss till originalet.

LONGPIGS

Longpigs kom från samma stad som Pulp, Sheffield. Man nådde dock aldrig lika höga höjder som Jarvis och gänget, och det förtjänade man väl inte heller. Som om inte det vore nog blev faktiskt Richard Hawley fast medlem i Pulp under tidigt 00-tal. Men det var då. Här spelar Richard och Longpigs den helt fantastiska ”Lost Myself” på TFI Friday i september 1996.