Det finns sådana där band som en gång i tiden betydde så mycket. Honey Is Cool är ett av dessa band. Det fanns en period där jag oerhört frekvent sjönk in i Crazy Love-plattan. För att inte tala om när ”Baby Jane” var den bästa covern jag hade hört. Under de senaste åren har jag i princip inte lyssnat någonting på Honey Is Cool. Igår, av en ren tillfällighet, lyssnade jag på ”Nach Heart”. Det var som att färdas tillbaka tio år. För tio år sedan hade jag en enorm respekt för dem, det har jag även idag, och utan att reflektera över det för mycket så tror jag att Honey Is Cool är ett av banden som har betytt mest för skapandet av min musikaliska smak. Jag funderar lite på om man är mest kända genom Karin Dreijer som sedan gick vidare med The Knife och Fever Ray. Eller för att man hade Håkan Hellström som trummis under ett par år.
Notera Håkans cowboy-hatt i ”Nach Heart”-videon, lunket i ”Baby Jane” och Dreijers och Håkans duett i ”Drums And Boys”, live på Södra Teatern i Stockholm 1999. Här spelar Håkan fortfarande med Broder Daniel och är ett år från att släppa ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”. Och det vet vi ju hur det gick.
Månad: september 2012
AXL & SLASH
När jag gick på mellanstadiet lyssnade man på antingen Guns N’ Roses eller Metallica. Jag var helt såld på Guns. I regel var det alltid de lite tuffare grabbarna som gillade Metallica. Jag var aldrig en av dem. När jag lyssnar på Guns idag så slås jag av hur bra det fortfarande är. Man hade en bredd som exempelvis Metallica aldrig kunde mäta sig med. På väggen i pojkrummet hade jag en plansch på Axl Rose inlindad i den amerikanska fanan. Jag har fortfarande kvar min första LP som jag lyssnade sönder totalt. Det var Appetite för Destruction från 1987 med det indragna omslaget som ligger här längst upp. Det trycktes bara upp 30 000 plattor med det här omslaget innan det drogs tillbaka efter massiva protester. Tydligen går albumet med originalomslag för över 200 dollar nu. Då ska det dock vara i mintskick, så det kan jag ju glömma med mitt sönderrepade exemplar. Uppenbarligen kunde jag inte sköta en vinylspelare på ett korrekt vis, reporna är anmärkningsvärda.
Jag hade även en VHS med en spelning från Paris 1992. Jag vill minnas att jag tittade så ofta på den där kassetten att bandet till slut trasslade sönder. Nu letade jag upp just den här spelningen på YouTube, och jag blev så oerhört nostalgisk. Slash såg ju så himla cool ut. Och han ser fortfarande lika cool ut när jag återser min gamla inspelning. Min far brukade alltid anmärka på Axl’s klädsel. Då tyckte jag att den var helt normal. Idag förstår jag precis vad han menade.
Min favorit var alltid ”Don’t Cry”, och det är därför jag väljer ut just den. Jag minns varenda detalj i den här videon, speciellt orden ”Ladies and gentlemen, Mr Gilby Clarke”. Attans vad bra.
A SONG ABOUT A RICH BITCH GIRL
När jag åkte pendeln till jobbet igår tittade jag enligt standard igenom min inkorg. Där låg ett mail som automatiskt skickas till mig så fort en ny kommentar postas här. Och det var inte vilken kommentar som helst. För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om låten ”Only A Fool Breaks His Own Heart”. Låtens kompositör Norman Bergen hade nu kommenterat det inlägget. Det känns stort ska ni veta. Inlägget kan ses på den här länken. Raderna ”Thank you for writing about my song ‘Only A Fool…’ and keeping it alive. I wrote it in New York many years ago” värmer något oerhört. Tack själv Norman, tusen och åter tusen tack.
And now for something completely different, för att citera Monty Python. På senare tid har jag blivit helt såld på Hall and Oates. Det trodde jag aldrig. Det här inlägget får ta avstamp i den här videon där Daryl Hall och John Oates spelar ”Rich Girl” på USAs nationaldag den 4 juli 1985 i Liberty State Park, New Jersey. Daryl Hall ser ut som… ja, jag vet inte vad han ser ut som, det råder ju dock inget tvivel om att vi är mitt i 80-talet. I sin studioproduktion är det en briljant låt, i den här live-versionen är låtens första parti väldigt annorlunda. Troligtvis beror det på att Hall leker lite till en början, tar ut svängarna. Och det ska vi verkligen inte klanka ner på, tvärtom, det är intressant att se den i annan skrud. Det är dessutom bitterljuvt att skåda tvillingtornen där i bakgrunden.
Det är så här de flesta minns Hall and Oates, och därför börjar jag här.
Daryl Hall och John Oates träffades i Philadelphia 1967. Under någon typ av musiktävling där båda två medverkade med sina respektive band utbröt det ett stort slagsmål. Hall och Oates sökte skydd i samma hiss, och det blev deras första möte. Man förenades sedan i den gemensamma kärleken till soul och R&B. Det är den här första perioden i karriären som har gjort mig så oerhört fascinerad. Jag har ingenting emot duons 80-tal, inte alls, men i det här tidiga skedet låter man så annorlunda och så bra. Den här låten, ”Back In Love Again”, är en av de bästa från den här perioden och finns på samlingsalbumet The Philly Years. De tidiga låtarna finns ofta inte officiellt utgivna vilket gör det svårt att hitta utförlig info om materialet. En del är demos, en del innehåller bara Hall och vissa är outtakes. Det spelar dock ingen roll när låtarna är sagolika.
1976 spelade Hall and Oates in en video till ”She’s Gone”. Det är helt ärligt något av det underligaste jag har beskådat. Och samtidigt det mest geniala. Ryktet gör gällande att ingen tv-station ville sända den, budskapet gick inte fram. Och det är väl en rejäl underdrift. Stereogum.com slog huvudet på spiken när man i en artikel ställde sig följande frågor:
”Want to know why this might be my favorite video ever? Because the answer to every question is ‘yes.’ Is Daryl Hall wearing high-heeled clogs and smoking a cigarette during the video? Yep. Are they literally ‘paying’ the devil to replace the woman by throwing fake money in the air every time they sing the lyric? Of course. Is John Oates wearing a tuxedo shirt with neither arms, sides, nor back? You bet! And does the devil then help him into a tuxedo jacket, and does that tuxedo jacket have flippers, and does Oates then rip off a wicked fake solo while holding the guitar in his flipper-clad hands? Yes, yes, yes, yes!”
SAM AND DAVE
THE SPINNERS – "IT’S A SHAME"
Nu har jag gått och nynnat på den här låten i flera dagar, så det är inte mer än rätt att den åker upp.
MEN HAN KUNDE ÅTMINSTONE DISKUTERA VAD DE BORGERLIGA SKA GÖRA OM TRE VECKOR OM OLYCKAN ÄR FRAMME
Palme-filmen överträffade alla mina förväntningar, en perfekt komponerad mix av politikern och personen. Givetvis hade vi bokat biljetter till Grand klockan 20:45 på premiärdagen i fredags. Föreställningen gick i salong 1, samma salong där Olof och Lisbeth såg Bröderna Mozart den där ödesdigra fredagen i februari för 26 år sedan. Jag såg dessutom till att vi satt på rad 8. Ja, jag vet, det är nästan lite smutsigt, men jag gillar att löpa linan ut. Lite mer kuriosa är att komikern Robert Gustafsson satt på raden framför paret Palme, alltså rad 7.
Det visas för lite dokumentärer på svensk bio, och när de håller så här hög klass är det en njutning att beskåda dem. Man behöver egentligen inte vara särskilt intresserad av personen Olof Palme för att ha en behållning av den. Det är samtidigt en bild av vår 1900-talshistoria, som ligger där bakom hörnet.
Den här sekvensen som finns upplagd längst ner är en av filmens mest underhållande. Jag ska inte säga bästa, där tror jag materialet från kårhusockupationen bör kvala in. Jag saknar en person som kan bete sig så här i svensk politik. Folkhemmet klarade uppenbarligen inte av att hantera en politiker som sablade ner sina motståndare så vackert.
Om ni får tillfälle, lyssna gärna på valdebatten från Scandinavium 1976. Palme är intellektuell, han glöder så starkt och vackert att det nästan blir otäckt. Fälldin sitter bredvid och ser mest svettig och lite tagen ut. Hos radiolyssnarna står Palme som överlägsen segrare. Hos TV-tittarna segrar Fälldin. Det är vid det här valet som borgarna tar makten för första gången på 40 år. Men vad beror det på? Enligt de allra flesta spelade debatterna den största rollen. Man tyckte helt enkelt att Palme var elak, och man tyckte synd om Fälldin. Detta blev allra tydligast i rutan.
Jag älskar verkligen det sista partiet från 02:15 och framåt, när Olof själv får lämna sin syn på saken.