Nu har det verkligen inte blivit något skrivet på ett tag. Det är väl det här med inspirationen. Plus att jag satte ett knä rakt i skärmen på laptopen för några veckor sedan. Men nu får jag faktiskt skärpa mig. Det är i vilket fall premiärspelning för Håkans nya singel imorgon, Timi Yuro-passningen ”Det kommer aldrig va över för mig”.

Tiden före varje album-släpp med den här mannen är en unik känsla. Det har varit så i 11 år. Det kunde ha varit 13 år, men med den första skivan fanns det ingen uppladdning, den sprang jag rakt in i strax efter att den hade släppts den där första hösten på 00-talet. Varje skiva sedan dess har medfört den här nervigheten, speciellt med album nummer två, den svåra tvåan. Med Det är så jag säger det så stod det fast att Håkan var här för att stanna. Intensiteten på turnén 2002 är jag dock rejält inställd på att vi aldrig får uppleva igen. Var man för ung för att springa på konserter på den tiden är det den turnén man ska sukta efter. Håkans motsvarighet till Springsteens spelning på Konserthuset.

Vem minns inte snacket tiden efter debutalbumet, när han titt som tätt pratade om att det bara skulle bli en skiva. Håkan ville göra en Hellman. Med facit i hand hade det varit (tanter och) tragik på hög nivå.
Det jobbiga är att han någon gång måste misslyckas. Han har inte gjort det ännu. Om han kommer att göra det nu? Knappast. Det kan ju gå käpprätt åt skogen när det nu på förhand snackas U2 och Bryan Adams-influenser på första singeln.

För nästan exakt 6 år sedan skrev jag ett inlägg om min syn på Håkan. Då var det 2007. Den där texten står jag fortfarande bakom. Ni vet, när man verkligen får ur sig det man vill säga. Det inlägget är ett perfekt exempel på det. Läs det gärna på länken här under. Imorgon kommer jag säkerligen, på något plan, känna mig som nitton igen. Det som började med ”Vi två, 17 år” för snart 13 år sedan kommer att upprepas, som det alltid gör när Håkan luftar nytt. Det är som en röd tråd. Vi får bara hoppas att U2 inte kapar den där tråden.

Länk