Vecka 27-28 2019

Här följer Eton Wall Games mest lyssnade låtar avseende vecka 27 till och med 28 2019. Spotify-spellistan hittas här.

  1. Angel Bat Dawid – ”London”
  2. Ann Sexton – ”You’ve Been Gone Too Long”
  3. John Barry – ”You Only Live Twice”
  4. Tom & Jerry – ”Maximum Style”
  5. Jerry Washington – ”Don’t Waste My Time”
  6. Jefferson Airplane – ”White Rabbit” (Live at Woodstock 1969)
  7. Sneaks – ”Tough Luck”
  8. Stereolab – ”People Do It All The Time”
  9. Biljardakademien – ”Fallbilder”
  10. Babyshambles – ”Baddie’s Boogie”

”London” med Angel Bat Dawid är årets mest utsökta jazz och får mig att tänka på Byard Lancasters ”It’s Not Up To Us”. Saltkråkan-jazz, melodiöst, lätt, luftigt. ”London” finns med på albumet The Oracle och mycket av det övriga materialet på skivan är inte lika lättåtkomligt och något mer krävande. För stunden räcker det med det här bländande spåret. Så otippat och så bra.

”You’ve Been Gone Too Long” med Ann Sexton är en Northern-klassiker i ordets rätta bemärkelse. På singeln från 1971 var låten faktiskt förpassad till b-sida och den tårdrypande balladen ”You’re Letting Me Down” tronade istället på a-sidan. Något fler BPM hade Tom & Jerrys ”Maximum Style” 1994. Här samplades Maxi Andersons magiska ”Lover To Lover” från 1977, för att sedan byggas på med breakbeats och hela köret för att till slut stå där som en jungle-klassiker. Återigen, en läcker flöjt. Jag måste sluta vara så svag för flöjt, det kan sluta illa.

”You Only Live Twice” var titelmelodi till Bondfilmen Man lever bara två gånger från 1967. Nancy Sinatra sjöng in den, men den här instrumental-versionen är betydligt mer fängslande.

Jerry Washington släppte ”Don’t Waste My Time” 1976 och mixen av uptempo, blås och de energiska gitarrerna resulterar i ren lycka. Det här gränsar till funk, vilket undertecknad har lite svårt för, men håller balansen på rätt sida linjen. Jag skulle vilja uppleva låten på ett dansgolv, det är där den hör hemma.

”White Rabbit” med Jefferson Airplane kommer alltid att vara en av de bästa låtarna som kom ut under 1967, kanske under hela årtiondet. Här blev det live-versionen från Woodstock två år senare. Man skulle egentligen ha spelat sitt set sent på lördagen, men då festivalen i det stora hela var ett enda stort kaos så gick man på först i gryningen på söndagen. ”It’s a new dawn” proklamerade Grace Slick och sedan bar det av. När man kom så pass långt in i konserten att ”White Rabbit” rullade igång hör man någon skrika ”White rabb…” för att sedan dränkas i publikjubel.

Sneaks lyckades på debutalbumet Gymnastics bevisa hur sval man kan låta med enbart sång, trummor och bas. Jag skulle rekommendera att lyssna igenom hela albumet som för övrigt bara är 14 minuter långt. ”Tough Luck” ligger som förstaspår och visar vart skåpet ska stå, helt utan pardon.

”People Do It All The Time” är det finaste spåret på Stereolabs album Cobra and Phases Group Play Voltage in the Milky Night. Likaså är ”Baddie’s Boogie” det bästa som Babyshambles fick ur sig på sitt andra album Shotter’s Nation från 2007. Jag hade höga förväntningar på albumet när det kom, men i min mening är debuten Down In Albion flera strån vassare. Någon borde förresten omvärdera DIA, albumet är bättre än sitt rykte. Apropå ”Baddie’s Boogie”, gitarristen Mick Whitnall klev in i Babyshambles 2006 och står som medkompositör på låten. Det första bandet som Mick spelade med var Skin Deep från Doncaster. Bandet var aktivt 1985-1988 och hade en låt som hette just ”Baddies Boogie”. På något sätt lurade jag ut det där innan Shotter’s Nation släpptes, lyckades hitta Skin Deep-låten och blev helt övertygad om att jag visste hur Babyshambles version skulle låta. När albumet väl kom fanns det inga likheter överhuvudtaget, man hade helt enkelt bara snott titeln. Dyk ner i Skin Deep-diskografin förresten, det är absolut värt det.

Biljardakademien var det bästa som kom fram ur Postcard Records-passningen ”The Sound of Young Gotland” tidigt 80-tal. ”Fallbilder” är något av det finaste som finns att höra på svenska och med största sannolikhet Gotlands genom tiderna viktigaste gåva till fastlandet.

Vecka 25-26 2019

Här följer Eton Wall Games mest lyssnade låtar avseende vecka 25 till och med 26 2019. Spotify-spellistan hittas här.

  1. Iiris Viljanen – ”Landsort”
  2. The Jam – ”Boy About Town”
  3. Anna Järvinen – ”Svensktalande bättre folk”
  4. The Beatles – ”Ask Me Why”
  5. Willie Tee – ”Walking Up A One Way Street”
  6. Bad Cash Quartet – ”Put Me Back Together”
  7. Glen Campbell – ”Norwood (Me And My Guitar)”
  8. Todd Rundgren – ”Love Of The Common Man”
  9. Nick Drake – ”Which Will”
  10. Loving – ”The Not Real Lake”

Iiris Viljanens senaste låt handlar om en seglats i Stockholms skärgård där diverse missöden avlöser varandra. Vid första lyssningen kändes den trivsam. Vid lyssning nummer fem framträdde en kandidat till årets bästa låt. Jag tror banne mig att så kan bli fallet när det väl är dags att summera 2019.

Sound Affects är ett av The Jams bästa album. ”Boy About Town” ligger som näst sista spår och är ett typexempel på hur tighta The Jam var.

”Svensktalande bättre folk” med Anna Järvinen återupptäcktes för någon vecka sedan. När Järvinen släppte det oerhört vackra albumet Jag fick feeling hösten 2007 hade jag precis flyttat till Göteborg för första gången och jag minns fortfarande det där tillfället när jag hade fikat någonstans i Haga och inte kunde få ”Svensktalande bättre folk” ur huvudet.

”Ask Me Why”, denna magnifika poplåt. En jul i mitten av 90-talet lyssnade jag Please Please Me sönder och samman, vilket har gjort att ”Ask Me Why” har blivit en jullåt. Skriven våren 1962 och först inspelad i juni samma år under The Beatles första session i Abbey Road. Dessa inspelningar finns inte kvar idag. Man tacklade låten på nytt med sex tagningar i november 1962, som sedan blev slutprodukten. I min mening kan en Beatles-låt aldrig vara obskyr, för ja, det är en Beatles-låt, men ”Ask Me Why” rör sig någonstans i gränslandet. Det här är väldigt mycket Smokey Robinson and the Miracles och oerhört väl utfört. Det dröjde till vissa spår på A Hard Day’s Night innan man nådde sådana här höjder igen.

”Walking Up A One Way Street” med Willie Tee. En simpel b-sida från årsskiftet 1964-1965, men samtidigt något av det bästa som har spelats in i soulväg. Lyssna på det smakfulla blåset.

Bad Cash Quartets cover på The Bear Quartets ”Put Me Back Together” är inte lika bra som originalet och slirar även här och var. The Bear Quartet har aldrig varit främmande för att själva slira så det blir givetvis en briljant kombination. Bad Cash Quartets inspelning släpptes på hyllningsskivan Money Talks: A Tribute to The Bear Quartet samt som b-sida på Twenty Two-singeln.

Jag betraktar inte Glen Campbell som en husgud, men ”Norwood (Me And My Guitar)” låter som en grönskande skärgårdsö som enbart befolkas av Monsieur Hulot-figurer. Todd Rundgrens ”Love of the Common Man” har tidigare figurerat i veckosammanfattningarna och är höjdpunkten på Faithful från 1976.

Loving och Nick Drake står för avslutningen och får samtidigt symbolisera sommarens övergång i höst, trots att vi inte är där ännu. ”The Not Real Lake” är den där sista varma vindpusten. När löven en stund senare börjar skifta färg glider allting över i ”Which Will” från Nick Drakes sista, och bästa, album Pink Moon.

Vecka 23-24 2019

Här följer Eton Wall Games mest lyssnade låtar avseende vecka 23 till och med 24 2019. Spotify-spellistan hittas här.

  1. Burial – ”Distant Lights”
  2. Steve Lacy – ”Love 2 Fast”
  3. Trudy and the Romance – ”Midnight’s Blue Girl”
  4. Young Scum – ”Dirt”
  5. Domotic – ”I Hate You Forever”
  6. Love – ”Always See Your Face”
  7. SWV – ”Weak”
  8. The Byrds – ”The Airport Song”
  9. Cardao – ”Acid Andromeda”
  10. Chrissy – ”Nights Like This”

Burial har kommit med nytt, ”Claustro / State Forest” släpptes nu i dagarna efter att ha premiärspelats av Mary Anne Hobbs i BBC Radio 6 Music för två veckor sedan. Södra London stannade upp för en stund. Burial har inte släppt en fullängdare sedan 2007 och det lär väl inte heller dyka upp någon ny sådan inom överskådlig framtid. Jag kan inte påstå att Burial nådde fram till mig när hypen var som störst, men den senaste tiden har jag gett William Bevan mer utrymme. Om man någon gång har vandrat runt i Londonnatten genom smått ogästvänliga kvarter så känns det ungefär så här. ”Distant Lights” från 2006 låter som en fuktig bakgata i Croydon och Destiny’s Child-samplingen är även den elegant. En recension på sputnikmusic.com skildrade låten alldeles utmärkt i en recension från 2012.

”Getting caught in the rain is never a nice feeling. There is just something about being covered in cold water that can make even the happy go lucky go sour. Unfortunately for Burial today he has the first world problem of missing his usual bus in some unfavourable weather. Just when you think it couldn’t get any worse he realizes it is the last bus of the evening. Maybe if the boss didn’t keep him so late he would’ve been able to get a warm and safe ride home. Shaking his head and uttering a tired yawn after a hard day’s work Burial clad in a used hoody paces his way along the unforgiving city streets”.

Steve Lacy fick sitt genombrott som medlem i The Internet och i slutet av maj månad kom det första albumet under eget namn, Apollo XXI. Albumet har fått lysande recensioner och kommer med största sannolikhet finnas med på många årsbästalistor. Den psykedeliska soulen i ”Love 2 Fast” får stå som höjdpunkten.

Till slut kom det visst, debutalbumet med Trudy and the Romance. Det lät precis som jag ville att det skulle låta, men det gjorde mig inte helnöjd. Trudy kanske är ett sånt där band som bör avnjutas i EP-format för att komma till sin rätt. Än så länge håller jag ”Midnight’s Blue Girl” som det starkaste kortet samt fortsätter hoppas på en Sverige-spelning i framtiden.

”Dirt” med Young Scum från 2018 låter som en blandning av all bra pop som man själv gillade 2003-2004. Det här är med andra ord väldigt fint och livsbejakande. I grund och botten bygger alltsammans på smått skramlig twee, Belle & Sebastian och Teenage Fanclub.

Domotic och ”I Hate You Forever” är krypande fransk elektronisk pop och tillika en gammal dotshop-förälskelse. Dotshop var en webbshop som existerade mellan 2002-2009 och fokuserade på att sälja CD-skivor. Man rörde sig främst i tassemarker med mycket electronica, indiepop och mer experimentella utgåvor. Dotshops utbud får anses ha varit smalt och spännande, det bestod i princip enbart av musik från småbolag. Jag satt ofta och lyssnade igenom smakproven på hemsidan och beställde i runda slängar hem 4-5 skivor. Domotics ”I Hate You Forever” var en av dessa dotshopupptäckter och fanns med på Ask For Tiger från 2005.

SWV, eller Sisters With Voices, gjorde 90-talets finaste slow jam och ”Weak” nådde förstaplatsen på både Hot 100 samt R&B-listan 1993. Coko i SWV hade sanslöst långa naglar på den tiden, i klass med Gail Devers legendariska klor från Atlanta 1996.

Det har blivit en hel del från både Love och The Byrds. ”Always See Your Face” finns med på underskattade Four Sail från 1969. Låten ingår också på soundtracket till High Fidelity, den går som bekant att se hur många gånger som helst. ”The Airport Song” spelades in av The Byrds redan 1964 men släpptes först 1969 på Preflyte. Låten ska ha sitt ursprung från när Roger McGuinn och David Crosby chillade på LAX och fluktade flygplan.

Både Cardao och Chrissy kommer med största sannolikhet att tonsätta den här sommaren. ”Acid Andromeda” låter precis som den heter och ”Nights Like This” är en paradisö som enbart serverar blå drinkar.

Vecka 21-22 2019

Här följer Eton Wall Games mest lyssnade låtar avseende vecka 21 till och med 22 2019. Spotify-spellistan hittas här.

  1. Bessie Banks – ”Go Now”
  2. Rick Wade – ”Vintage”
  3. Teedra Moses – ”Be Your Girl”
  4. Todd Rundgren – ”It Takes Two To Tango (This Is For The Girls)”
  5. Benjamin Fröhlich – ”Forty Trees”
  6. Guided By Voices – ”The Goldheart Mountaintop Queen Directory”
  7. Loving – ”Nihilist Kite Flyer”
  8. Dungen – ”Skit I Allt”
  9. Sonic Youth – ”Tom Violence”
  10. Saint Etienne – ”Saturday Boy”

”Go Now” med Bessie Banks, denna enastående Leiber & Stoller-produktion, försvann från Spotify för en tid sedan men är nu tillbaka igen. I årssammanfattningen över 2018 dök Bessie upp på följande vis:

Höjdpunkten i år måste vara att jag hittade ”Go Now” med Bessie Banks i mintskick hos en säljare i UK. ”Go Now” är inspelad en kort tid efter att John F. Kennedy mördas på Elm Street i Dallas, och nationens sorg är märkbar i det sätt som Bessie Banks levererar låten. Framförandet kan vara det yttersta exemplet på fullständig perfektion och jag hade bestämt mig för att inte köpa den där Tiger Records-sjuan från 1964 om det inte dök upp ett toppexemplar. Men där fanns den och köpet var givet. 

Rick Wade har en förvånansvärt hög lägstanivå. När det gäller släpp på hans egna Harmonie Park är det i princip en garant för stordåd. ”Vintage” hittas på Defining Deep från 2014 och innehåller flera slevar till bredden fyllda med R&B, soul och jazz, fast med Rick Wades egen signatur.

När vi ändå är är inne på R&B så slank Teedra Moses och ”Be Your Girl” med av bara farten. Öppningsspåret på debuten Complex Simplicity från 2004 borde ha blivit en stor singel men så blev det aldrig. Det strömmade liknande R&B från höger och vänster vid den här tiden, men ingenting var riktigt lika bra som ”Be Your Girl”.

Todd Rundgren dyker upp igen, redan i februari var det tydligt att 2019 skulle bli ett Todd-år då hela 5 spår fanns med bland de 10 mest lyssnade vecka 2 till 5. ”It Takes Two To Tango (This Is For The Girls)” är en favorit på Something/Anything från 1972. Här låter Todd precis som jag vill ha honom.

”Forty Trees” ingår på Benjamin Fröhlichs debutalbum som dök upp för tre veckor sedan. Albumet som går under namnet Amiata har marknadsförts som ”Dub hybrids to Italo, Disco and Boogie inspired tracks, 90’s spacy breakbeats and Electro to classic house.” Jag hade troligtvis aldrig upptäckt det här albumet så kvickt om det inte hade varit för det makalöst fina omslaget. Blicken fastnar och gör själva innehållet än mer intressant.

Guided By Voices, vart börjar man där? För att överhuvudtaget mäkta med att klättra till toppen av GBV-diskografin är ett sabbatsår att rekommendera. Bee Thousand från 1994 är det album som jag oftast återvänder till när Robert Pollard-suget tilltar, och det är där vi hittar ”The Goldheart Mountaintop Queen Directory”. GBV toppade här, utan tvekan.

Få konstellationer kan leverera en lika varm känsla som Loving. Man skulle kunna slänga sig med ett begrepp som sunshine pop men det blir helt fel. Sunset pop möjligtvis, lite som Kent en gång lät på den bortglömda b-sidan ”Lämnar”. Loving låter i övrigt inte som Kent, det vill jag verkligen poängtera. Jag återvänder ofta till den självbetitlade debuten från 2016 som för övrigt släppts på LP alldeles nyligen. Den första vändan var enbart digitalt samt kassett. Nya låten ”Nihilist Kite Flyer” fortsätter på samma spår och det känns fantastiskt.

Dungen spelar på Pustervik om två veckor då man framför Ta Det Lugnt från 2004 i sin helhet. ”Skit I Allt” släpptes 6 år senare på albumet med samma namn och är det bästa Dungen någonsin har spelat in. Att låten samtidigt har världens bästa video gör inte saken sämre.

Det sägs att titeln på ”Tom Violence”, som öppnar EVOL, har något att göra med Tom Verlaine men jag vet inte om det stämmer. Det låter dock helt rimligt. Däremot så gjorde Sonic Youth helt rätt i att lägga låten som ett förstaspår, det är sånt här mörker som får dig att stå stadigt från första stund.

Saint Etienne ligger aldrig på latsidan, om det inte rör sig om en ny EP eller dylikt så är det någon intressant och genomarbetad samling som Bob och Pete har plockat ihop på Ace. Senast så släppte man ”Saturday Boy” på Record Store Day. Låten ska enligt uppgift vara den sista som släpps från Home Counties-sessionerna. Det här är som brukligt väldigt catchy och singeln stoltserar även med ett fint subbuteo-influerat omslag.

Velocity Girl

”Velocity Girl” med Primal Scream är 82 sekunder lång. Varje beståndsdel är helt nödvändig, så långt från en krautig orgie i överflöd det bara går att komma. Det är även anmärkningsvärt att låten som kickstartade hela C86-scenen ”bara” var b-sida på bandets andra singel. Ett hungrigt Primal Scream med Bobby Gillespie i spetsen lade alltså ”Velocity Girl” som en singelbaksida. Låt det sjunka in. NME ställde allt till rätta genom att lägga låten först på C86-kassetten i maj 1986.

Det var i den här vevan som Bobby Gillespie lämnade positionen som trummis i The Jesus and Mary Chain för att helt fokusera på Primal Scream. När jag var som allra mest nere i ”Psychocandy” så var Gillespie den mest delikata musikern jag kunde tänka mig. Han stod upp, och det var så förbannat snyggt. Titta på ”Just Like Honey”-videon där det blir extra tydligt. En virveltrumma här och en golvpuka där. Bobby plankade väl aldrig Moe Tucker i Velvet Underground rakt av, hon stod också mer än hon satt, men oavsett så är det något ärligt över hela konceptet. ”It felt more like a marcher, like you were going to war” sa Bobby själv.

Om man kommer från Thatcher-erans Glasgow och stoltserar med ett icke så blygsamt The Byrds-komplex så blir resultatet Sonic Flower Groove, Primal Screams fina debutalbum från 1987. Ian Brown och John Squire lär ha tagit anteckningar. När The Stone Roses 1989 släppte världens bästa debutalbum lät det överlag mycket Sonic Flower Groove, fast mer fokuserat och genomarbetat. Ian Brown svor sig fri och menade i en Uncut-intervju från 1997 att likheten mellan ”Velocity Girl” och ”Made of Stone” var oavsiktlig. John Squire har vad jag vet inte uttalat sig i ämnet, men det hela känns ganska uppenbart.

När jag själv försökte göra twee med grava lo-fi-komplex i Valentine Academy för snart 15 år sedan så var det allra viktigaste att aldrig någonsin dra ut på något. Det var en huvudprincip, du skulle kunna blinka och sedan var allt över. ”Velocity Girl” var en av urtyperna som det aldrig gick att leva upp till, den var alldeles för bra.

Den 24 maj släpps ”Velocity Girl” på singel igen, för första gången på 33 år. Samtidigt har det gjorts en video till låten där Bobby Gillespie och Edie Sedgwick får dela på rampljuset. Passande nog pryder även Youthquake-ikonen Edie singelomslaget.

Vecka 19-20 2019

Här följer Eton Wall Games mest lyssnade låtar avseende vecka 19 till och med 20 2019. Spotify-spellistan hittas här.

  1. The Whitest Boy Alive – ”Golden Cage”
  2. Primal Scream – ”Velocity Girl”
  3. The Coasters – ”Searchin'”
  4. Alaska y Dinarama – ”Ni Tú Ni Nadie”
  5. Broadway Project – ”Eisenhower, Kennedy, Johnson”
  6. Alfa Mist – ”Mulago”
  7. The Brothers of Soul – ”One Minute Baby”
  8. The Magnetic Fields – ”I Thought You Were My Boyfriend”
  9. Primal Scream – ”Leaves”
  10. Boska – ”British Funk Museum Article No. 808

Ingen vår sedan 2006 är komplett utan The Whitest Boy Alive och debutskivan Dreams. Nu är vi snart inne i juni så givetvis hör ”Golden Cage” hemma i topp. Felfritt album. Den lilla minispelning på Pet Sounds Bar i slutet av maj 2006 må ha varit i kortaste laget men, ja, jag saknar den och jag saknar The Whitest Boy Alive.

Primal Scream har med två låtar, ”Velocity Girl” och ”Leaves”. ”Leaves” låter som en bortglömd Sarah Records-klassiker i stil med ”Blue Suburban Skies” eller ”Toy Tambourine”. ”Velocity Girl” ska vi inte ens tala om, det är alldeles för mycket magi inblandat. Egen text om Primal Screams andra singelbaksida utlovas inom kort.

”Searchin'” skrevs av Leiber & Stoller och spelades in av The Coasters tidigt 1957. Den signalerade The Coasters genombrott men är bara en i raden av magnifika låtar ur diskografin. The Beatles körde bland annat två The Coasters-covers, ”Searchin”” och ”Three Cool Cats”, under auditionen på Decca nyårsdagen 1962.

”British Funk Museum Article No. 808” med Boska släpptes av stockholmska Studio Barnhus för 6 år sedan. Barnhus har släppt mycket sedan dess, men det här är något av det mest behagliga.

Alaska y Dinarama bildades i Madrid 1982 och två år senare släppte man sitt andra album Deseo Carnal där ”Ni Tú Ni Nadie” ingick. Låten känns lite som den här listans svarta får men jag kunde inte sluta lyssna.

Jazzscenen i London har under de senaste åren varit mer spännande än någonsin tidigare och för bara någon månad sedan kom Alfa Mists andra album betitlat Structuralism. Det är svårt att redan nu avgöra om det nya albumet är bättre än Antiphon från 2017, men jag vågar nästan påstå det. I vilket fall så är ”Mulago” det bästa Alfa Mist har presterat hittills rent låtmässigt.

Broadway Projects album Compassion från år 2000 bygger i mångt och mycket på melankolisk downtempo, samplingar och en klipp och klistra-mentalitet som jag är oerhört svag för. ”Eisenhower, Kennedy, Johnson” var inte med på originalutgåvan men ingick som extramaterial på nyutgåvan från 2002.

”I Thought You Were My Boyfriend” ingår på Magnetic Fields album i från 2004, uppföljaren till 69 Love Songs. Det var kört redan på förhand. Det är absolut inget dåligt album, men det känns lite väl safe. 69 Love Songs var en sån där skapelse som ”alla” pratade om i flera år, Stephin Merritts storverk. i nämns aldrig i liknande hyllningskörer men ”I Thought You Were My Boyfriend” är svår att glömma.

The Brothers of Soul kom från Detroit, var mästare på soulballader och släppte ”One Minute Baby” som b-sida till ”Love is Fever” 1970. En sådan här ”slow jam” lär vara guld värd för Lowrider soul-fanatikerna i södra Kalifornien. Slow, black and soulful.

Vecka 17-18 2019

Här följer Eton Wall Games mest lyssnade låtar avseende vecka 17 till och med 18 2019. Spotify-spellistan hittas här.

  1. Michael Nyman – ”Chasing Sheep Is Best Left to Shepherds”
  2. Saint Etienne – Hug My Soul”
  3. Nikola Sarcevic – ”Lovetrap”
  4. Pet Shop Boys – ”Love Is a Bourgeois Construct”
  5. Apiento – ”Things You Do For Love”
  6. Los Zafiros – ”He Venido”
  7. The Ethics – ”Standing In The Darkness”
  8. Cleaners From Venus – ”Illya Kuryakin Looked At Me”
  9. Saint Etienne – ”Andrew McCarthy” (Ej tillgänglig på Spotify)
  10. Terry Huff and Special Delivery – ”The Lonely One”

”Chasing Sheep Is Best Left To Shepherds” ingick på soundtracket till filmen The Draughtsman’s Contract från 1982. Ett oförglömligt stycke som baseras på Henry Purcells opera King Arthur, Prelude to Act III, Scene 2. Att sedan Pet Shop Boys insåg storheten och 2013 använde grundstommen till låten i ”Love Is A Bourgeois Construct” är inte förvånande, Tennant och Lowe har alltid haft god smak.

Saint Etienne fick med två låtar den här vändan . ”Andrew McCarthy” som egentligen är en demo-version på ”Hill Street Connection” från Sylvie-singeln. Den här hyllningen till Brat Pack-skådisen Andrew McCarthy från 1996 är bättre än sin slutprodukt. Sen har vi ”Hug My Soul” från Tiger Bay. Det är ingen tillfällighet att det här spåret är med just den här veckan då det från och med i tisdags gick att förhandsbeställa den kommande Tiger Bay-boxen. Albumet fyller 25 år och jag gjorde givetvis min plikt och rodde hem ett exemplar.

”Things You Do For Love” med Apiento belönades med ett eget inlägg för en tid sedan. Istället för återigen superhylla den här singeln så går det bra att läsa texten här.

Som medlem i Millencolin gjorde Nikola Sarcevic aldrig något så vackert och bra som ”Lovetrap”. Den dök istället upp som förstaspår på Nikolas solodebut Lock-Sport-Krock från 2004.

De finaste harmonierna från Kuba? Den utmärkelsen torde vara reserverad för Los Zafiros och sagolika ”He Venido”.

Cleaners From Venus är skyldiga till att ha släppt så oerhört mycket bra material genom åren, Martin Newell förtjänar något typ av erkännande för sin gärning. ”Illya Kuryakin Looked At Me”, släppt som singel 1987, rak pop i sin mästerligaste form. Njut av fin namedropping och missa inte samplingen från The Beatles tredje julskiva där i början. Cleaners From Venus har även spelat in låten i en ”slow version”. Ibland är det den som skiner starkast.

”The Lonely One” med Terry Huff and Special Delivery är det mest magiska soul-arrangemang man kan hitta, signerat Al Johnson. Perfektion i varje ton från 1976. Som om det inte vore nog så har vi även ”Standing In The Darkness” med The Ethics från 1969. Den hör hemma på alla respektabla dansgolv.