Vecka 19-20 2019

Här följer Eton Wall Games mest lyssnade låtar avseende vecka 19 till och med 20 2019. Spotify-spellistan hittas här.

  1. The Whitest Boy Alive – ”Golden Cage”
  2. Primal Scream – ”Velocity Girl”
  3. The Coasters – ”Searchin'”
  4. Alaska y Dinarama – ”Ni Tú Ni Nadie
  5. Broadway Project – ”Eisenhower, Kennedy, Johnson”
  6. Alfa Mist – ”Mulago”
  7. The Brothers of Soul – ”One Minute Baby”
  8. The Magnetic Fields – ”I Thought You Were My Boyfriend”
  9. Primal Scream – ”Leaves”
  10. Boska – ”British Funk Museum Article No. 808

Ingen vår sedan 2006 är komplett utan The Whitest Boy Alive och debutskivan Dreams. Nu är vi snart inne i juni så givetvis hör ”Golden Cage” hemma i topp. Felfritt album. Den lilla minispelning på Pet Sounds Bar i slutet av maj 2006 må ha varit i kortaste laget men, ja, jag saknar den och jag saknar The Whitest Boy Alive.

Primal Scream har med två låtar, ”Velocity Girl” och ”Leaves”. ”Leaves” låter som en bortglömd Sarah Records-klassiker i stil med ”Blue Suburban Skies” eller ”Toy Tambourine”. ”Velocity Girl” ska vi inte ens tala om, det är alldeles för mycket magi inblandat. Egen text om Primal Screams andra singelbaksida utlovas inom kort.

”Searchin'” skrevs av Leiber & Stoller och spelades in av The Coasters tidigt 1957. Den signalerade The Coasters genombrott men är bara en i raden av magnifika låtar ur diskografin. The Beatles körde bland annat två The Coasters-covers, ”Searchin”” och ”Three Cool Cats”, under auditionen på Decca nyårsdagen 1962.

”British Funk Museum Article No. 808” med Boska släpptes av stockholmska Studio Barnhus för 6 år sedan. Barnhus har släppt mycket sedan dess, men det här är något av det mest behagliga.

Alaska y Dinarama bildades i Madrid 1982 och två år senare släppte man sitt andra album Deseo Carnal där ”Ni Tú Ni Nadie” ingick. Låten känns lite som den här listans svarta får men jag kunde inte sluta lyssna.

Jazzscenen i London har under de senaste åren varit mer spännande än någonsin tidigare och för bara någon månad sedan kom Alfa Mists andra album betitlat Structuralism. Det är svårt att redan nu avgöra om det nya albumet är bättre än Antiphon från 2017, men jag vågar nästan påstå det. I vilket fall så är ”Mulago” det bästa Alfa Mist har presterat hittills rent låtmässigt.

Broadway Projects album Compassion från år 2000 bygger i mångt och mycket på melankolisk downtempo, samplingar och en klipp och klistra-mentalitet som jag är oerhört svag för. ”Eisenhower, Kennedy, Johnson” var inte med på originalutgåvan men ingick som extramaterial på nyutgåvan från 2002.

”I Thought You Were My Boyfriend” ingår på Magnetic Fields album i från 2004, uppföljaren till 69 Love Songs. Det var kört redan på förhand. Det är absolut inget dåligt album, men det känns lite väl safe. 69 Love Songs var en sån där skapelse som ”alla” pratade om i flera år, Stephin Merritts storverk. i nämns aldrig i liknande hyllningskörer men ”I Thought You Were My Boyfriend” är svår att glömma.

The Brothers of Soul kom från Detroit, var mästare på soulballader och släppte ”One Minute Baby” som b-sida till ”Love is Fever” 1970. En sådan här ”slow jam” lär vara guld värd för Lowrider soul-fanatikerna i södra Kalifornien. Slow, black and soulful.

Vecka 17-18 2019

Här följer Eton Wall Games mest lyssnade låtar avseende vecka 17 till och med 18 2019. Spotify-spellistan hittas här.

  1. Michael Nyman – ”Chasing Sheep Is Best Left to Shepherds”
  2. Saint Etienne – Hug My Soul”
  3. Nikola Sarcevic – ”Lovetrap”
  4. Pet Shop Boys – ”Love Is a Bourgeois Construct”
  5. Apiento – ”Things You Do For Love”
  6. Los Zafiros – ”He Venido”
  7. The Ethics – ”Standing In The Darkness”
  8. Cleaners From Venus – ”Illya Kuryakin Looked At Me”
  9. Saint Etienne – ”Andrew McCarthy” (Ej tillgänglig på Spotify)
  10. Terry Huff and Special Delivery – ”The Lonely One”

”Chasing Sheep Is Best Left To Shepherds” ingick på soundtracket till filmen The Draughtsman’s Contract från 1982. Ett oförglömligt stycke som baseras på Henry Purcells opera King Arthur, Prelude to Act III, Scene 2. Att sedan Pet Shop Boys insåg storheten och 2013 använde grundstommen till låten i ”Love Is A Bourgeois Construct” är inte förvånande, Tennant och Lowe har alltid haft god smak.

Saint Etienne fick med två låtar den här vändan . ”Andrew McCarthy” som egentligen är en demo-version på ”Hill Street Connection” från Sylvie-singeln. Den här hyllningen till Brat Pack-skådisen Andrew McCarthy från 1996 är bättre än sin slutprodukt. Sen har vi ”Hug My Soul” från Tiger Bay. Det är ingen tillfällighet att det här spåret är med just den här veckan då det från och med i tisdags gick att förhandsbeställa den kommande Tiger Bay-boxen. Albumet fyller 25 år och jag gjorde givetvis min plikt och rodde hem ett exemplar.

”Things You Do For Love” med Apiento belönades med ett eget inlägg för en tid sedan. Istället för återigen superhylla den här singeln så går det bra att läsa texten här.

Som medlem i Millencolin gjorde Nikola Sarcevic aldrig något så vackert och bra som ”Lovetrap”. Den dök istället upp som förstaspår på Nikolas solodebut Lock-Sport-Krock från 2004.

De finaste harmonierna från Kuba? Den utmärkelsen torde vara reserverad för Los Zafiros och sagolika ”He Venido”.

Cleaners From Venus är skyldiga till att ha släppt så oerhört mycket bra material genom åren, Martin Newell förtjänar något typ av erkännande för sin gärning. ”Illya Kuryakin Looked At Me”, släppt som singel 1987, rak pop i sin mästerligaste form. Njut av fin namedropping och missa inte samplingen från The Beatles tredje julskiva där i början. Cleaners From Venus har även spelat in låten i en ”slow version”. Ibland är det den som skiner starkast.

”The Lonely One” med Terry Huff and Special Delivery är det mest magiska soul-arrangemang man kan hitta, signerat Al Johnson. Perfektion i varje ton från 1976. Som om det inte vore nog så har vi även ”Standing In The Darkness” med The Ethics från 1969. Den hör hemma på alla respektabla dansgolv.

In this citrus sucking sunshine, I don’t care, you’re not all there

Idag den 2 maj 2019 fyller The Stone Roses första album 30 år. Världens främsta debutalbum.

Ibland tar det emot att tänka den tanken då andra namn genast dyker upp.

Unknown Pleasures. Is This It. Up The Bracket. The Doors. Dummy. The Velvet Underground & Nico. The Smiths. Psychocandy. Marquee Moon. Greetings from Asbury Park, N.J.. Slanted and Enchanted. Känn ingen sorg för mig Göteborg. London 0 Hull 4. You Can’t Hide Your Love Forever. The New School.

I olika situationer och sinnestillstånd så skulle jag kunna argumentera för att alla dessa album, mer eller mindre, skulle kunna vara världens bästa debutalbum. Samtidigt står The Stone Roses vid sidan av med en arrogant uppsyn, synar alla konkurrenter från topp till tå och kan inte bry sig mindre. Där och då blir svaret självklart.

Från Fryshuset till Spike Island, från världens snyggaste intro i ”I Wanna Be Adored” till dagen efter-mastodonten ”I Am The Resurrection. Det som gömmer sig bakom det Jackson Pollock-inspirerade omslaget med citronerna kommer alltid att förbli tidlöst. Varje gång ”I Wanna Be Adored” rullar igång blir Manchester världens centrum, housetolvorna spinner på The Haçienda och ungarna på gatorna i Salford kan än en gång använda Ian Browns utsvängda byxor som tält.

Folk kan hävda att det finns utfyllnadsmaterial och peka på ”Don’t Stop”. Låten är egentligen ”Waterfall” baklänges (men har ingenting med djävulen att göra) med annan text samt vissa modifikationer. Men om ”Don’t Stop” exkluderas försvinner en stor del av albumets identitet. Det är samma med ”Elizabeth My Dear”, det korta Scarborough Fair-doftande utfallet mot den brittiska monarkin. Alla beståndsdelar skapar ett unikt album som är oslagbart eftersom det sjuder av självsäkerhet.

Jag avundas verkligen den som får äran att uppleva det här albumet för första gången.

Ian, John, Reni och Mani var övertygade om att The Stone Roses var världens bästa band. Under ett eller två år var man det, men det är ändå totalt irrelevant. Bandets obevekliga karaktär och tro på sin egen gärning bäddade för det här storverket. Fem år senare lyckades man knappt stappla in i rond två, den efterlängtade uppföljaren kunde inte leva upp till förväntningarna men var helt okej ändå.

Vecka 15-16 2019

Här följer Eton Wall Games mest lyssnade låtar avseende vecka 15 till och med 16 2019. Spotify-spellistan hittas här.

  1. Bibio – ”Ode To A Nuthatch”
  2. The Smiths – ”Well I Wonder”
  3. Happy Mondays – ”God’s Cop”
  4. Louis Philippe – ”You Mary You”
  5. Mad Rey – ”Jaja Californien”
  6. Todd Rundgren – ”Lucky Guy”
  7. Airlock – ”Alpha”
  8. Bad Brains – ”Banned in D.C.”
  9. The Embassy – ”Handshake”
  10. The Go-Betweens – ”Bachelor Kisses” 

Bibios nya album Ribbons kom i förra veckan. Som vanligt när det gäller Stephen Wilkinson så är materialet tjusigt färgat, men på Ribbons faller han ner i en sån där vacker folk-fåra som Heron och Fairport Convention var så bra på att bemästra. ”Ode To A Nuthatch” är en litet instrumentalt stycke som snabbt är över, men så länge det pågår är allt precis som det ska.

”Well I Wonder” blev väldigt flitigt spelad i samband med The Smiths-rankingen som postades för några dagar sedan. Happy Mondays går väldigt i perioder för undertecknad men när ”God’s Cop” kastar sig fram ur gömmorna är det bara att kapitulera. Kanske det bästa spåret på Madchester-klassikern Pills ‘n’ Thrills and Bellyaches, rakt igenom bländande.

Louis Philippes ”You Mary You” släpptes på él Records 1987. En riktig skönhet och, i hård konkurrens, topp 10 av allt som kom ut på él. Jag noterade precis att en annan av bolagets finaste skapelser, ”Mad” med The King of Luxembourg, fanns med på listan över mest lyssnade vecka 12.

Todd Rundgren var senast med i veckosammanfattningarna vecka 6-7, dock inte med ”Lucky Guy”. Som vanligt med Todd så är det oerhört melodiöst och svårt att värja sig ifrån.

Det råder nästan lite anarki i Mad Reys ”Jaja Californien” från tolvan Hôtel La Chapelle men det är bara i dess favör. Airlock är andra generationens trip-hop och trots att albumet Drystar från tidigt 00-tal slirar här och var så skulle en låt som ”Alpha” inte kännas främmande i samma gäng som det bästa från Portishead.

Bad Brains ska enligt legenden ha blivit bannlysta från punkscenen i Washington DC, därav explosionen ”Banned in D.C” som ingår på deras självbetitlade debutalbum från 1982.

The Embassy gjorde förra årets bästa skiva, White Lake. ”Handshake” var ett av de bästa spåren och så här ett par månader senare är den fortfarande beroendeframkallande.

Finaste The Go-Betweens, så mycket perfektion, så mycket kärlek. Jag kommer ibland på att jag lyssnar alldeles för lite på australiensarna. ”Bachelor Kisses” från 1984 kom med som tionde spår i den här sammanfattningen. Det är tveksamt om det har funnits något annat låtskrivarpar utöver McLennan/Forster som kunde vara så här bitterljuva tillsammans.

Den rangordnade The Smiths-katalogen, plats 1 till 74

(För tydlighetens skull, den rangordnade listan finns att beskåda, bespotta samt jubla över här)

Det här är något jag har velat göra under många år, rangordna The Smiths hela låtkatalog från 1 till 74. Efter att ha våndats över den här listan i över en vecka så anser jag att den får vara färdig. Om några månader kan några av låtarna ha bytt placering med varandra, men det där är ofrånkomligt och skulle enbart innebära smärre justeringar.

Det speciella i just det här fallet är att det finns väldigt få bottennapp, materialet är nästan otäckt starkt. Då ska man även ha i åtanke att alla officiellt släppta låtar spelades in under en kort period, februari 1983 till maj 1987. Det finns givetvis trevliga demoinspelningar från 1982, men vi utelämnar dessa den här gången. Det är häpnadsväckande att jämföra The Smiths relativt korta existens med exempelvis Morrisseys solokarriär som till dags dato pågått i 31 år.

Mycket av materialet är dessutom så jämnbra att det blir lite kill your darlings av det här. Rob Sheffield på Rolling Stone gjorde för två år sedan en ganska uppmärksammad lista över The Smiths-katalogen. Den skiljer sig markant från min egen. Bland annat låg ”Accept Yourself” på plats 73. På riktigt. Dessutom hoppade han över den ofullständiga live-versionen av ”(Marie’s the Name) His Latest Flame” från Rank. Låten är officiellt utgiven och bör, trots att den fungerar som ett intro till Rusholme Ruffians, vara med i en sådan här sammanställning.

En låt som ”Meat Is Murder” har blivit så oerhört uttjatad med tanke på att den är stående i Morrisseys solorepertoar. Jag har försökt att bortse från detta och istället betraktat låtarna så opartiskt det går. Det är svårt ibland, när det gäller ”Meat Is Murder” så tänker jag mer på mannen som raklång slog i backen under en konsert i Stockholm för några år sedan efter att Morrissey som vanligt kört filmklipp från diverse barbariska slakthus.

Om jag får gissa fritt så finns det några ögonbrynshöjare. ”How Soon Is Now?” dyker upp först på plats 43, ”Bigmouth Strikes Again” på plats 61 och ”Sheila Take A Bow” på plats 64. Å andra sidan ligger personliga favoriter som ”Pretty Girls Make Graves” på plats 4, ”This Night Has Opened My Eyes” på plats 7 och ”Handsome Devil” på plats 12, och bara för att en låt är instrumental så blir den inte sämre vilket ”Oscillate Wildly” på plats 23 får påvisa.

Rob Sheffields text var dock bitvis väldigt lustig, det var den stora behållningen. Beskrivningen av ”Miserable Lie” förtjänar något slags pris:

”In the Eighties, Miserable Lie was the song you put on when the party was over and your drunk guests wouldn’t leave – the sound of Falsetto Morrissey shrieking “I need advice! I need advice!” can clear any room in seconds.”

Golden Lights fick inta plats 74 den här gången. Det betyder att det är den sämsta låten med The Smiths. Det betyder också att den är mycket bättre än det mesta överlag. Andy Rourke gjorde dock en träffsäker iakttagelse:

”It ended up like ‘Octopus’s Garden’ gone wrong.”

Avslutningsvis, när man går igenom allt så här noggrant så händer det att man återupptäcker låtar som nästan hade glömts bort. ”Well I Wonder” är en sådan. Från att ha känts relativt anonym så seglade den upp och blev en låt som jag inte har kunnat sluta lyssna på den senaste tiden. Den ligger nu på plats 13 och jag kommer aldrig att glömma bort den igen.

Apiento – ”Things You Do For Love”

I förra veckan lyssnade jag igenom den här fina singeln ett antal gånger och passade samtidigt på att äta dubbelnougat. Det var en makalös kombo.

”Things You Do For Love” med Apiento, i övrigt känd som Paul Byrne tillika mannen bakom testpressing.org, är det sjunde släppet på World Building. Ari Goldmans bolag är något att vara vaksam på då det känns som att det finns en grundidé kring vad man vill uppnå. Varje släpp är angeläget och fokuserat.

”Things You Do For Love” innehåller allt som är ljuvt, en väldigt behaglig bris av drömsk downtempo, sofistikerad lounge och de där svala baleariska vibbarna. Lyssna själva.

Det är lite ”The Sun Rising” över det här, men ”Things You Do For Love” får i så fall klassas som den eleganta lillasystern till The Beloveds låt från 1989.

Apropå World Building och 1989 så var det här som Azura släppte ”Paraíso ’89” i november 2017, som bolagets femte release. Det är oerhört svårt att toppa ”Paraíso ’89” och ”Things You Do For Love” mäktar inte riktigt med uppgiften. Det spelar egentligen inte heller någon roll, Apiento har ändå lyckats göra 2019 års bästa låt så här långt.

Vecka 13-14 2019

Här följer Eton Wall Games mest lyssnade låtar avseende vecka 13 till och med 14 2019. Spotify-spellistan hittas här.

  1. Trudy and the Romance – ”Doghouse”
  2. Article 58 – ”Event to Come”
  3. Hoops – ”4 U”
  4. Nilüfer Yanya – ”Angels”
  5. Ernestas Sadau – ”Crackheads From Lyon”
  6. Scott Walker – ”Copenhagen”
  7. The Soul Benders – ”I Can’t Believe In Love”
  8. Major Lance – ”The Monkey Time”
  9. The Hollies – ”Away Away Away”
  10. Kent – ”Lämnar”

Trudy and the Romance har släppt ännu en låt som kommer att ingå på debutalbumet Sandman. Låten heter ”Doghouse” och är nästan lika bra som ”Junkyard Cat” från 2017. Jag är så sanslöst peppad på den här fullängdaren och har redan nu bestämt att det är årets album. Vad skulle kunna gå fel? Fin video dessutom.

”Event to Come”-sjuan från 1981 på Rational Records är den enda releasen med Article 58, ett band från Hamilton i Skottland. När trailern till den fina dokumentären Big Gold Dream: Scottish Post-Punk and Infiltrating the Mainstream kom ut 2015 så noterade jag den här fantastiska låten, men visste inte vad den hette eller vilka som gjorde den. Jag formulerade dock ihop en fråga på dokumentärens Facebook-sida varpå legenden Harvey Williams (Another Sunny Day/The Field Mice/Blueboy) avslöjade hemligheten, Article 58. Det komiska var dock att jag redan hade singeln i min ägo, inköpt lite på känn nästan 10 år tidigare. Den hade stått där i den ena singelbacken hela tiden.

Scott Walker gick bort i slutet av mars. Jag tänker på oemotståndliga The Walker Brothers-pärlor som ”The Sun Ain’t Gonna Shine Anymore” och ”Make It Easy On Yourself”, jag tänker på det experimentella storverket Tilt från 1995 men framför allt tänker jag på ”Copenhagen” från Scott 3 som var den första Scott Walker-skivan jag köpte. Få personer kan göra något så här innerligt vackert. Videon till ”The Sun Ain’t Gonna Shine Anymore” är för övrigt inspelad på Millesgården på Lidingö.

Det är väl allmänt känt att en av Kents bästa låtar bara blev b-sida på ”Kärleken Väntar”-singeln år 2002? Så är det i alla fall. ”Lämnar” är en varm sommarnatt där luften står helt stilla.

The Soul Benders kom från Michigan och ”I Can’t Believe In Love” går att finna på bandets första singel från 1967. För 10 år sedan sprang jag över den egensnickrade videon till låten, filmad med smalfilm av bandet själva. Mid-60’s magic.

Ernestas Sadaus bidrag till veckorna 13-14 har inte bara en fantastisk titel, ”Crackheads From Lyon”, utan är även ett acid-influerat monster till låt.

Major Lance, och speciellt ”The Monkey Time” från 1963, var ständigt närvarande under sommaren 2006. Soulsommaren. The Hollies levererar prima pop i ”Away Away Away”, Nilüfer Yanyas ”Angels” är höjdpunkten på hennes album Miss Universe som släpptes i mars och ”4 U” med Hoops är trummaskinernas paradis.