VM-låtar att avguda, en subjektiv topp 5

  1. Andy Cameron – ”Ally’s Tartan Army” (Skottland 1978)
  2. Daryl Hall & Sounds of Blackness – ”Gloryland” (USA 1994)
  3. After Shave & Fotbollslandslaget – ”Ciao Ciao Italia” (Sverige 1990)
  4. Baddiel, Skinner & The Lightning Seeds – ”Three Lions ’98” (England 1998)
  5. Svenska fotbollslandslaget 1974 & Georg ”Åby” Ericson – ”Vi är svenska fotbollsgrabbar” (Sverige 1974)

Okej, ”World In Motion” är inte med på topp 5. I ärlighetens namn må den vara topp 10-material, men här platsar inte ens New Order. ”Åby” Ericssons dänga från 1974, som snarare känns 1954, är överdrivet trallig och bakåtsträvande och tar sig in på ren charm.

”Three Lions ’98” startade sitt liv som ”Three Lions ’96” i samband med Englands hemma-EM 1996, men versionen från 1998 är givetvis bättre. Här inleds allting med Gareth Southgates straffmiss mot Tyskland i semifinalen 96 och fortsätter med minnesvärda rader som ”Gazza good as before” och ”Shearer certain to score”. Southgate hade snart distans till det där eländet och gjorde en rolig Pizza Hut-reklam istället.

”Ciao Ciao Italia” kommer väl alltid väcka hemska minnen om 1-2, 1-2, 1-2 i Italien 1990, men det där var det första slutspelet som jag följde slaviskt. Briljant låt och VM-galan med Ingvar Oldsberg på Liseberg innan landslaget åkte ner till Italien finns nog fortfarande kvar på en söndertittad VHS. För övrigt ett underskattat VM om man ser till helheten.

”Gloryland” från 1994 känns spontant som en väldigt bespottad låt, kanske även något bortglömd. Daryl Halls framträdande under invigningen på Soldier Field i Chicago är så 1994 det bara kan bli. Under samma invigning så ställer Diana Ross till med ett annat klassiskt ögonblick. I hennes uppträdande ingick en sekvens där hon skulle sparka en fotboll mot ett mål som sedan skulle gå av på mitten, antagligen för att symbolisera Dianas vidunderliga tillslag. Ingenting kan gå fel eftersom straffpunkten är placerad märkligt nära själva målet, men givetvis så fallerar allting. Hon missar målet. Grovt. Njut här. Ibland funderar jag på vilken märklig dag det där var, för ungefär samtidigt som Daryl Hall sjunger ”Gloryland” och Diana Ross bränner VM:s första straffspark så befinner sig O.J. Simpson ute på vägarna i Los Angeles i en Ford Bronco. Ja, den legendariska biljakten. I ärlighetens namn tror jag att amerikanerna fann O.J.-incidenten mer intressant än VM-invigningen.

Sedan har vi ”Ally’s Tartan Army”. Skottarna förväntade sig stordåd i Argentina 1978, men åkte ur i gruppspelet. Allt är dock förlåtet, Andy Camerons dänga består än idag och blir bara bättre och bättre för varje år.

Dodie West

Doreen Bull kom från Hebburn i grevskapet South Tyneside, valde att kalla sig Dodie West, släppte låtar på bland annat Decca och Piccadilly och åkte 1965 ut på turné med Del Shannon. Hon kommer troligtvis att, inte helt rättvist, förbli en fotnot i musikhistorien.

Samma år som den där Del Shannon-turnén spelade Dodie in fantastiska ”In The Deep Of Night” och Billboard skrev följande: ”Fascinating vocal style, dramatic production rhythm ballad and a hot commercial sound throughout. Right up the teen market alley; should prove a big one.”

Det där blev det inte mycket med, men det spelar mindre roll. Bra jobbat Doreen.

The Original Doo-Wop Spacemen

Äntligen släpper Trudy and the Romance sitt debutalbum. Datumet är satt till den 24 maj då albumet med titeln Sandman enligt planerna ska anlända. EP:n Junkyard Jazz råkade jag kalla 2017 års bästa släpp och det är något jag fortfarande står fast vid. Min egen lilla blygsamma recension går att läsa här. Under ett par månader tidigt förra året var jag inne i något slags Trudy-rus och försökte inhandla den än så länge inte särskilt digra diskografin i sin helhet.

Redan nu kan man få ett smakprov från det här efterlängtade albumet i form av låten ”The Original Doo-Wop Spacemen”. Jag är medveten om att Trudy and the Romance inte är främmande för Jonathan Richman och dylika bra grejor, men det var först häromdagen när jag lyssnade på makalösa ”The Morning of Our Lives” som jag insåg att Trudy äter sådana låtar till lunch varje vecka.

”Our album is the child of Pet Sounds & Is This It, records that played a heavy role in my youth”.

Så låter förhandssnacket och det är helt uppenbart att ingen kommer att bli besviken.

Vecka 2-5 2019

img_7755-1

Här följer Eton Wall Games mest lyssnade låtar avseende vecka 2 till och med 5 2019. Spotify-spellistan hittas här.

  1. Todd Rundgren – ”Izzat Love?”
  2. Todd Rundgren – ”It Wouldn’t Have Made Any Difference”
  3. Corridor – ”Coup d’épée”
  4. Todd Rundgren – ”Love Of The Common Man”
  5. Toots & The Maytals (The Vikings) – ”Daddy”
  6. Bad Cash Quartet – ”Outcast”
  7. Darrow Fletcher – ”Sitting There That Night”
  8. Small Faces – ”I’m Only Dreaming”
  9. Todd Rundgren – ”Believe In Me”
  10. Todd Rundgren – ”Can We Still Be Friends?”

Hela fem Todd Rundgren-spår på topp 10. Under mitten av januari lyssnade jag nästan uteslutande på herr Rundgren. ”Izzat Love?” från dubbelalbumet Todd (1974) stoltserar som mest lyssnade. Utöver det så har vi bland annat kanadensiska Corridor som janglar helt utsökt samt Darrow Fletcher som serverar ljuv soul.

Det ryktas även om att Bad Cash Quartet repar inför en återförening. Det går inte riktigt att mäta magnituden av detta, men det eventuella datumet borde bli röd dag i Göteborg med omnejd. Det räcker att titta på videon till ”Too Bored to Die”, som till och med innehåller sekvenser från älskade Ängenscenen i Emmaboda, för att inse hur fint det vore. Öppna med ”Drag Queen”.

Vecka 1 2019

Här följer Eton Wall Games mest lyssnade låtar avseende vecka 1 2019. Spotify-spellistan hittas här.

  1. The Shadows – ”Wonderful Land”
  2. Dick & Dee Dee – ”The Mountain’s High”
  3. Dream 2 Science – ”Dream 2 Science”
  4. Kanye West – ”Ghost Town”
  5. Mopo – ”Acid Panama”
  6. New Order – ”All The Way”
  7. Ben E. King – ”Spanish Harlem”
  8. Big Star – ”Big Black Car”
  9. Big Star – ”The Ballad Of El Goodo”
  10. Brock Berrigan – ”Alessa”

En salig blandning under årets första vecka. Att en Kanye-låt letade sig in må vara något överraskande, men ”Ghost Town” kan vara det näst bästa karln har gjort vid sidan om Chairmen of the Board-snyltande ”Bittersweet Poetry”.

Att ”Wonderful Land” toppar känns lite kluvet. När min kärlek Ipswich Town vann sin hittills enda ligatitel i högsta divisionen, under sin allra första säsong i division 1 våren 1962, toppade ”Wonderful Land” listan i Storbritannien. När Ipswich säkrade ligatiteln hemma mot Aston Villa i slutet av april var låten inne på sin sjätte vecka som nummer ett. Idag ligger Town sist i The Championship och riskerar att spela i tredjedivisionen nästa säsong, för första gången sedan 1957.

Language

Bristol, 1992. Det har gått ett år sedan Massive Attack släppte debuten Blue Lines. Alex Swift och Mark Lewis, också från samma stad i sydvästra England, kommer aldrig att skapa något med samma genomslagskraft som Blue Lines.

Istället föll det sig som så att Alex och Mark, samma år som Janne Eriksson sätter den där distinkta nicken mot Frankrike i öppningsmatchen i EM, släppte In The Lab EP under namnet Language. Med vetskapen om att In The Lab EP skapades i Bristol så hörs det i soundet, men i själva verket låter det minst lika mycket New York. I vilket fall det New York som två bristolians fantiserade ihop i sina huvuden.

I augusti 2018, 26 år senare, kom nyutgåvan på det nystartade bolaget Few & Far Between. Ett mer intressant släpp att starta upp med får man leta efter. Efterfrågan var dessutom större än vad bolaget anade, 500 exemplar blev snart 1000, som sedan blev 1500 och som nu är uppe i 2000.

”Breakdown Wo!” är den där New York-bon som nämndes tidigare, i samarbete med sin kusin från Chicago. Det här spåret delar sida med ”Crystal Clean” som låter betydligt mer UK. ”Tranquility Bass” är melankoli på hög nivå med utsökta pianoinslag och avslutande ”Lake Placid” är ett lystet spår som bara förstärker den vemodiga atmosfären.

Det ska bli spännande att se vad Few & Far Between ger ut härnäst, och jag hoppas att bolagets namn inte återspeglar utgivningstakten.

Half Forgotten Daydreams

För personer som någon gång varit helt nere i Library Music-träsket är förkortningen KPM något helt magiskt. Musikstycken producerade för att kunna användas i TV-produktioner, radio och film, oftast med anonyma musiker. Bakgrundsmusik helt enkelt. KPM må ha varit det starkast skinande bolaget men här fanns också Music De Wolfe, italienska Gemelli, Bruton Music och franska Neuilly för att bara nämna några.

Helt anonyma var artisterna givetvis inte, här har vi namn som Alan Hawkshaw, Brian Bennett och Syd Dale. Pålitliga namn, stadiga och trygga.

Det var först på 90-talet som det riktiga intresset för dessa produktioner tog fart, då skivsamlare och andra började gräva. Skivorna släpptes ofta inte kommersiellt, vilket blev en lockelse i sig. Idag används de istället oerhört flitigt när artister letar samplingar. Många inspelningar är oerhört genreöverskridande, vilket blir en styrka i sammanhanget.

En av skivorna, Voices In Harmony, släpptes av KPM 1973 och arrangerades av Keith Mansfield och John Cameron. Skivan har den inte helt fantasifulla undertiteln ”A selection of contemporary pop titles featuring voices, brass and rhythm.”

På Voices In Harmony hittar vi låten ”Half Forgotten Daydreams”. En delikat skapelse, 83 BPM, lätt som en fjäder. Lyssna på Spotify eller Youtube.