Vecka 39-41 2019

Här följer Eton Wall Games mest lyssnade låtar avseende vecka 39 till och med 41 2019. Spotify-spellistan hittas här.

  1. Art Garfunkel – ”Someone Else (1958)”
  2. The Rolling Stones – ”Paint It Black”
  3. Vic Mars – ”The Road Through the Village”
  4. Jonathan Richman – ”Twilight In Boston”
  5. Ride – ”Twisterella”
  6. Tina Robin – ”Dear Mr. DJ. Play It Again”
  7. Herman’s Hermits – ”Listen People”
  8. Ride – ”Like A Daydream”
  9. Tubby Hayes – ”Trenton Place”
  10. Physics – ”Leaving Monte Carlo”

För egen del är Art Garfunkels solokatalog relativt outforskad mark. För en kort tid sedan hade jag aldrig hört ”Someone Else (1958)”. Det är snudd på opassande, för det här är 2 minuter av skönhet och perfektion. Låten släpptes 1977 på Garfunkels tredje album Watermark och är skriven av Jimmy Webb. Titeltillägget 1958 ska härstamma från att låten skrevs det året. Jimmy Webb är född 1946, det gör att han var 12 år 1958. Att en tolvåring komponerade den här låten är häpnadsväckande.

”Paint It Black” är The Rolling Stones bästa låt och den blir bara bättre för varje år som går. Min pappa såg Stones i Örebro 1967 och har otaliga gånger berättat om minnesbilden av Brian Jones och hur starkt dennes ögon lyste i scenljuset. ”Paint It Black” var även intro till tv-serien Pluton B i Vietnam när den sändes på Kanal 5 i slutet av 90-talet. Pluton B låg alltid sent i tablån och det gjorde att jag och Fredrik låg avdäckade på buss 400 mellan Tibro och Skövde var och varannan morgon på väg till gymnasiet. Det var tider.

”Twisterella” och ”Like A Daydream” har alltid varit de två finaste verken i Ride-katalogen. Herman’s Hermits har mycket fint att erbjuda, här med ”Listen People” från 1966. Jag har lite samma personlighetsproblem med Peter Noone som jag har med exempelvis Dave Clark och Mark Kozelek, men Hermits var så charmiga att jag låter det passera.

Jonathan Richman bjuder in till en gemytlig promenad genom Boston och Tubby Hayes, troligtvis det bästa eurojazzen har frambringat, är bländande på ”Trenton Place”. Låten ligger som spår 3 på hyllade Mexican Green från 1968.

”Dear Mr. DJ. Play It Again” skrevs av Goffin/King/Greenfield och låten släpptes av Tina Robin 1961. I texten skickas passningar till både ”Goodnite, Sweetheart, Goodnite” och ”Earth Angel”.

Om man inte har ork eller tid att lyssna igenom alla Hôtel Costes-samlingarna så går det alldeles utmärkt att göra ett nedslag på ”Leaving Monte Carlo” med Physics. Den dyker upp på volym 5 och är ett förträffligt exempel på lounge för de ädlare salongerna.

Vic Mars kommer från Herefordshire men spenderade över tio år i Nagoya. När karln hade varit hemma i England på snabbvisit och var tillbaka i Japan fick han hemlängtan och började jobba med vad som till slut blev albumet The Land and the Garden. Givetvis faller jag för något så här anglofilt, helt oemotståndligt.

Vecka 36-38 2019

Här följer Eton Wall Games mest lyssnade låtar avseende vecka 36 till och med 38 2019. Spotify-spellistan hittas här.

  1. Fontaines D.C. – ”Sha Sha Sha”
  2. The Centurions – ”Bullwinkle Part II”
  3. Eggstone – ”The Late”
  4. Lana Del Rey – ”Happiness Is A Butterfly”
  5. Tenderlonious – ”Uncle Larry”
  6. Tenniscoats – ”Horses”
  7. Belle and Sebastian – ”This Letter”
  8. Comet Gain – ”Mid 8Ts”
  9. Fontaines D.C. – ”Boys In The Better Land”
  10. Steve Forbert – ”Romeo’s Tune”

Här var det mycket 2019, hela sju låtar av tio. Debutalbumet Dogrel med Dublin City- gänget Fontaines D.C. kommer att vara ett av årets mest intressanta släpp. Det är lite James Joyce, ganska mycket punk och en hel del Irland.

Eggstone har äntligen släppt ytterligare en ny låt. ”The Late” är inte riktigt lika fantastisk som ”Like So” men bra mycket bättre än det mesta. De spelade faktiskt den här i Malmö för två och ett halvt år sedan, men då gick den under namnet ”Ethiopiques”. Orkesterarret från Malmö finns kvar och allt låtar väldigt mycket Eggstone. Gott så.

Tenderlonious är oerhört aktiv och ”Uncle Larry” kan vara hans bästa från i år, Comet Gain och ”Mid 8Ts” undrar vad som hände med ”the Camden Girls”, Tenniscoats var världens mysigaste band när man 2002 släppte ”Horses” på albumet The Ending Theme och Belle and Sebastian har äntligen släppt en ny låt som är bra på riktigt.

Steve Forbert var som mest älskad 1979 när han släppte ”Romeo’s Tune”, och det är fullt förståeligt. Tillägnad Florence Ballard men handlar egentligen om en flicka från Meridian, Mississippi.

”Happiness Is A Butterfly” kan vara det bästa spåret på Norman Fucking Rockwell och Lana Del Rey har verkligen lyckats ro det albumet i land. Kritikerna verkar relativt eniga om att det här är hennes främsta album hittills. Jag är beredd att hålla med.

Surfjuvelen ”Bullwinkle Part II” blev jag påmind om när jag tittade på en YouTube-video med Everton-legenden Neville Southall. The Centurions och Big Nev i symbios, så självklart.

Vecka 34-35 2019

Här följer Eton Wall Games mest lyssnade låtar avseende vecka 34 till och med 35 2019. Spotify-spellistan hittas här.

  1. Clan Greco – ”Arabiacidita”
  2. Amble – ”Drift”
  3. The Radio Dept. – ”Pulling Our Weight”
  4. Barbara Lewis – ”I Remember the Feeling”
  5. Blur – ”Star Shaped”
  6. Joy Division – ”Wilderness”
  7. Brookes Brothers – ”Good Thing”
  8. Edward’s World – ”Soul Roots” (Pianohouse Mix)
  9. Terrence Parker – ”Deuteronomy”
  10. The Bluebells – ”Everybody’s Somebody’s Fool”

Clan Greco, med Massimo Greco på trumpet, släppte 1998 albumet Musical Fitness och det är här vi hittar ”Arabiacidita”. Det är italiensk drum & bass innehållandes en stor ranson jazz. Och ja, det är så magiskt som det låter.

Amble. ”Drift”. Jag tror inte jag säger så mycket om den här låten mer än att den ingår på, i mitt tycke, ett av årets bästa album. Ess M från Göteborg har spelat in 12 låtar älskvärd electronica med fin ambient, techno och acid. Det är flera Roland-lådor inblandade här, i ett växlande tempo. Andreas Tillianders bolag Repeatle släppte albumet som går under namnet Drip. Jag lär återkomma till den här releasen när det är hög tid för årssammanfattning.

The Radio Dept. har precis tagit de två EP-släppen Pulling Our Weight (2003) och This Past Week (2005) och slagit ihop till ett album. Det är första gången dessa utgåvor hamnar på vinyl. Genialt, för det är ungefär här som radioavdelningen var som allra bäst.

Blur är alltid Blur men ”Star Shaped” hade aldrig varit någon favorit. Jag har dock omvärderat det här och i dag ser jag låten som det starkaste spåret på Modern Life Is Rubbish tillsammans med ”For Tomorrow”.

Brookes Brothers och ”Good Thing” är ett tecken på att 2019 levererar, Edward’s World och Terrence Parker visar varför ett piano är housemusikens simplaste och viktigaste beståndsdel och Barbara Lewis är förtrollande på ”I Remember The Feeling”, en singelbaksida på Atlantic från 1966.

Bra pop kommer ofta från Glasgow och The Bluebells ”Everybody’s Somebody’s Fool” är ett exempel som verkligen fastställer det påståendet. Gillar man The Byrds gillar man det här. Sedan har vi då ”Wilderness” från Unknown Pleasures. Här räcker det egentligen med att lyssna på Peter Hooks bas. Ståtligt.

Vecka 31-33 2019

Här följer Eton Wall Games mest lyssnade låtar avseende vecka 31 till och med 33 2019. Spotify-spellistan hittas här.

  1. Mamie Lee – ”I Can Feel Him Slipping Away”
  2. Herman’s Hermits – ”Silhouettes”
  3. The Ronettes – ”Paradise”
  4. Bettye Swann – ”Make Me Yours”
  5. Damu The Fudgemunk & MF DOOM – ”Coco Mango Diced”
  6. Dirty Beaches – ”True Blue”
  7. Khruangbin – ”August Twelve”
  8. Pavement – ”Spit On A Stranger”
  9. The Dave Clark Five – ”I Want You Still”
  10. Van Morrison – ”Linden Arden Stole the Highlights”

Det har varit semestertider och därför råkade det bli tre veckor i stöten den här omgången. Mamie Lee och ”I Can Feel Him Slipping Away” är min största upptäckt under 2019. Den är där uppe med ”Go Now”, ”Didn’t I (Blow Your Mind This Time)” och ”What’s Wrong With Me Baby”. Jag pratar om soul som är så livsbejakande och magisk att den på något vis verkar i en sfär för sig. För er som kommer så långt som till själva spellistan så är det Spotify som har blandat ihop låttitlar och får därför stå med skämskudden.

”Silhouettes” var så suverän doo-wop det bara kunde bli när The Rays spelade in den 1957. Herman’s Hermits gjorde 1965 renodlad pop av alltsammans, med gott resultat. The Ronettes är alltid The Ronettes och ”Paradise”, här var både Phil Spector och Harry Nilsson involverade, spelades in 1965 men släpptes först i mitten av 70-talet.

Khruangbin imponerade stort på Way Out West i år. Jag väntade för länge med att köpa biljetter till Pustervik nu i februari vilket grämde mig, men som tur var dök en ny chans upp i och med denna festivalspelning. Fredagens stora behållning tillsammans med Stereolab.

The Dave Clark Five har äntligen kommit i streamad form och det var verkligen på tiden. Jag har redan tidigare förfasat mig över Dave Clark och turerna kring The DC5, men idag räcker det med att inse vilken pärla ”I Want You Still” faktiskt är. Min sambo påstår att hon kan känna igen en The DC5-låt på trumkompet, det är smått imponerande.

Pavement hänger med i en vecka till, Damu The Fudgemunk & MF DOOM släpar sig fram på det allra finaste viset, Dirty Beaches och 50-talspastischen ”True Blue” är en modern klassiker i lofi-skrud och Bettye Swann med ”Make Me Yours” från 1967 kommer alltid att vara 3 minuter av ren skönhet.

”Linden Arden Stole the Highlights” ligger på Veedon Fleece från 1974. Det där albumet som är en kandidat till 70-talets stiligaste skivomslag. Van Morrison, två irländska varghundar och the Sutton House Hotel vid Dublin Bay. Det blir inte bättre. Jo, kanske.

Vecka 29-30 2019

Här följer Eton Wall Games mest lyssnade låtar avseende vecka 29 till och med 30 2019. Spotify-spellistan hittas här.

  1. Carl Hall – ”Mean It Baby”
  2. Comfy Bella – ”Konkahs”
  3. Elizabeth City State – ”Year Of The V-Neck” (Ej tillgänglig på Spotify)
  4. The Imaginations – ”Strange Neighborhood”
  5. Boards Of Canada – ”’84 Pontiac Dream”
  6. Frida – ”Härlig Är Vår Jord”
  7. The Soul Chance – ”Gonna Leave”
  8. Hip Whips – ”Pick Up Your Pain”
  9. Pavement – ”Major Leagues”
  10. The Embassy – ”MD”

Nu stiger värmen och det betyder mer soul på tallriken. Många röster menar att ”What About You” med Carl Hall från 1973 är det främsta som spelats in i soul-väg. Det kanske ligger något i det, men själv håller jag nog ”Mean It Baby” som Carls främsta.

The Imaginations med ”Strange Neighborhood” är en sån där magisk låt som jag helt hade tappat ur minnet. Inspelningen släpptes på singel årsskiftet 1967-68 och överträffar med råge Gene McDaniels och Tommy Hunts versioner. Det är nog inte Oluff Nilssons väg i Partille som åsyftas i låtens titel, men det kanske finns beröringspunkter.

”Be-Side” med Comfy Bella betraktade jag i slutet av förra året som en av 2018 års bästa låtar. Där var den i gott sällskap, men nu i sommar har det faktiskt blivit så att a-sidan ”Konkahs” har fått mer kärlek. Det här är oerhört drömskt, jazz-houseigt och svalkande. I en intervju med Stamp The Wax pratas det om ett album i slutet av året. Vi håller tummarna.

Elizabeth City State spelade bara in en låt, ”Year Of The V-Neck”. Den släpptes på albumet We Are Icerink sommaren 1994, en samling med blandade höjdpunkter från bolaget Icerink Records. Icerink existerade under 2-3 år och släppte lysande låtar med bland annat Golden och Sensuround, men ingenting var riktigt lika bra som ”Year Of The V-Neck”. Ibland är den världens bästa poplåt. Vilka låg då bakom Icerink Records? Bob Stanley och Pete Wiggs såklart. ”Year Of The V-Neck” skulle gå rakt in på valfritt Saint Etienne-album.

Vad mer har det då lyssnats på under dessa veckor? Bland annat det finaste spåret från The Embassys kassett Background Music For Action People från 2017, ”MD”, med sitt förtjusande piano. ”’84 Pontiac Dream” från The Campfire Headphase med Boards of Canada hänger också med på ett hörn. Om man egentligen inte är så förtjust i BoC så gillar man nog ändå det här, tänker jag. Rolig kommentar på reddit förresten:

”I love and hate this song. It’s such a well put together track with a bunch of yummy melodies but it all sounds like a sick advertisement made by capitalist pigs”.

Pavement, kära fina Pavement. ”Here” var min inkörsport, följt av ”Gold Soundz” som knappast kan lämna någon oberörd. I samband med att jag steg in i någon slags Slanted & Enchanted-fanatism inhandlade jag även dokumentären Slow Century och om minnet inte sviker så ägde premiärtitten rum hemma hos Fredrik på Ringvägen i Tibro. ”Major Leagues” fanns med på Pavements svanesång Terror Twilight från 1999. Det är inte lika smutsigt som 1992, men vad spelar det för roll när Pavement ändå behärskade varje sinnesstämning man gav sig på.

För några helger sedan satt jag i en bil tillsammans med min gamla vän Carl-Johan och lyssnade igenom bidragen från Melodifestivalen 1969. Och där var hon, Frida med ”Härlig Är Vår Jord”. Sedan dess har jag inte riktigt kunnat släppa den här låten. Bidraget slutade femma i finalen som hölls på Cirkus i Stockholm.

Hip Whips, vilka hjältar. De medverkade i ett avsnitt av Musikbyrån 2003 och framförde ”Stay With Me Forever”. När avsnittet tog slut så var det bara att i kvällningen slå sig ner framför datorn och beställa hem. ”Pick Up Your Pain” fanns med på samma skiva. Vad som hände sedan är lite oklart. Jag betraktade Emmaboda-spelningen 2004 lite på avstånd och sen kom det visst en skiva till. Löjligt bra var det i vilket fall.

The Soul Chance är en ny bekantskap och kommer från Bakersfield. Istället för att dilla om tidig reggae så känns det bättre att bara benämna detta som jamaican soul, betydligt mer träffande. ”Gonna Leave” är i min mening det bästa med The Soul Chance så här långt, men detta kan komma att ändras på fredag då debutalbumet släpps. Vilken fin helg det kan bli.

Velocity Girl #2

img_9767

Jag har redan skrivit en hel text om enbart ”Velocity Girl” så jag ska fatta mig relativt kort.

För en tid sedan släpptes detta lilla underverk på singel igen, för första gången sedan 1986. 1000 exemplar, alla signerade av Bobby Gillespie. Efter detta hände ingenting, mer än att jag satt och vilade på hanen i alltför många veckor.

Paniken spred sig när varje webshop hånflinande skrek ”out of stock” rakt i ansiktet på mig. Efter att ha tagit till alla googleknep som fanns i rockärmen gled jag in på hemsidan till skivbutiken Resident, belägen i Brighton. Där såg det ut som att det möjligtvis skulle kunna gå att lägga en order. Räddaren i nöden, köpet gick igenom.

Undertecknad går in på hemsidan igen strax efteråt. ”Out of stock”. Sedan dess har jag inte sett ett enda exemplar någonstans och blir icke förvånad om det där var exemplar 1000 av 1000.

Medvind. Inte Edvin.

Vecka 27-28 2019

Här följer Eton Wall Games mest lyssnade låtar avseende vecka 27 till och med 28 2019. Spotify-spellistan hittas här.

  1. Angel Bat Dawid – ”London”
  2. Ann Sexton – ”You’ve Been Gone Too Long”
  3. John Barry – ”You Only Live Twice”
  4. Tom & Jerry – ”Maximum Style”
  5. Jerry Washington – ”Don’t Waste My Time”
  6. Jefferson Airplane – ”White Rabbit” (Live at Woodstock 1969)
  7. Sneaks – ”Tough Luck”
  8. Stereolab – ”People Do It All The Time”
  9. Biljardakademien – ”Fallbilder”
  10. Babyshambles – ”Baddie’s Boogie”

”London” med Angel Bat Dawid är årets mest utsökta jazz och får mig att tänka på Byard Lancasters ”It’s Not Up To Us”. Saltkråkan-jazz, melodiöst, lätt, luftigt. ”London” finns med på albumet The Oracle och mycket av det övriga materialet på skivan är inte lika lättåtkomligt och något mer krävande. För stunden räcker det med det här bländande spåret. Så otippat och så bra.

”You’ve Been Gone Too Long” med Ann Sexton är en Northern-klassiker i ordets rätta bemärkelse. På singeln från 1971 var låten faktiskt förpassad till b-sida och den tårdrypande balladen ”You’re Letting Me Down” tronade istället på a-sidan. Något fler BPM hade Tom & Jerrys ”Maximum Style” 1994. Här samplades Maxi Andersons magiska ”Lover To Lover” från 1977, för att sedan byggas på med breakbeats och hela köret för att till slut stå där som en jungle-klassiker. Återigen, en läcker flöjt. Jag måste sluta vara så svag för flöjt, det kan sluta illa.

”You Only Live Twice” var titelmelodi till Bondfilmen Man lever bara två gånger från 1967. Nancy Sinatra sjöng in den, men den här instrumental-versionen är betydligt mer fängslande.

Jerry Washington släppte ”Don’t Waste My Time” 1976 och mixen av uptempo, blås och de energiska gitarrerna resulterar i ren lycka. Det här gränsar till funk, vilket undertecknad har lite svårt för, men håller balansen på rätt sida linjen. Jag skulle vilja uppleva låten på ett dansgolv, det är där den hör hemma.

”White Rabbit” med Jefferson Airplane kommer alltid att vara en av de bästa låtarna som kom ut under 1967, kanske under hela årtiondet. Här blev det live-versionen från Woodstock två år senare. Man skulle egentligen ha spelat sitt set sent på lördagen, men då festivalen i det stora hela var ett enda stort kaos så gick man på först i gryningen på söndagen. ”It’s a new dawn” proklamerade Grace Slick och sedan bar det av. När man kom så pass långt in i konserten att ”White Rabbit” rullade igång hör man någon skrika ”White rabb…” för att sedan dränkas i publikjubel.

Sneaks lyckades på debutalbumet Gymnastics bevisa hur sval man kan låta med enbart sång, trummor och bas. Jag skulle rekommendera att lyssna igenom hela albumet som för övrigt bara är 14 minuter långt. ”Tough Luck” ligger som förstaspår och visar vart skåpet ska stå, helt utan pardon.

”People Do It All The Time” är det finaste spåret på Stereolabs album Cobra and Phases Group Play Voltage in the Milky Night. Likaså är ”Baddie’s Boogie” det bästa som Babyshambles fick ur sig på sitt andra album Shotter’s Nation från 2007. Jag hade höga förväntningar på albumet när det kom, men i min mening är debuten Down In Albion flera strån vassare. Någon borde förresten omvärdera DIA, albumet är bättre än sitt rykte. Apropå ”Baddie’s Boogie”, gitarristen Mick Whitnall klev in i Babyshambles 2006 och står som medkompositör på låten. Det första bandet som Mick spelade med var Skin Deep från Doncaster. Bandet var aktivt 1985-1988 och hade en låt som hette just ”Baddies Boogie”. På något sätt lurade jag ut det där innan Shotter’s Nation släpptes, lyckades hitta Skin Deep-låten och blev helt övertygad om att jag visste hur Babyshambles version skulle låta. När albumet väl kom fanns det inga likheter överhuvudtaget, man hade helt enkelt bara snott titeln. Dyk ner i Skin Deep-diskografin förresten, det är absolut värt det.

Biljardakademien var det bästa som kom fram ur Postcard Records-passningen ”The Sound of Young Gotland” tidigt 80-tal. ”Fallbilder” är något av det finaste som finns att höra på svenska och med största sannolikhet Gotlands genom tiderna viktigaste gåva till fastlandet.