Vecka 10-11 2019

preservationact1

Här följer Eton Wall Games mest lyssnade låtar avseende vecka 10 till och med 11 2019. Spotify-spellistan hittas här.

The Kinks – ”Where Are They Now?”
My Favorite – ”The Black Cassette”
Mac DeMarco – ”Cooking Up Something Good”
The Man From Delmonte – ”Water In My Eyes” (Ej tillgänglig på Spotify)
Dexys Midnight Runners – ”Plan B”
Florence Valentin – ”Haninge Punks”
Goran Kajfeš Tropiques – ”White Sand”
John Coltrane – My Favorite Things”
R.E.M. – ”Daysleeper”
Bright Eyes – ”Drunk Kid Catholic”

The Kinks mest underskattade låt? Med största sannolikhet är det just ”Where Are They Now?”, spår nummer fem på Preservation Act 1 från 1973. Låten har gått varm dessa veckor vilket gör att den, icke förvånande, ligger på första plats.

My Favorite släppte äntligen The Happiest Days Of Our Lives från 2003 på digitala plattformar i början av mars månad. Det finns så oerhört mycket fint där, men ”The Black Cassette” tronar allra högst. Jag är än idag oerhört tacksam över att jag hann se My Favorite i Teaterladan i Hultsfred en fin sommardag för snart 14 år sedan. Tre månader senare existerade man inte längre. Bandet har sedan dess återförenats, först som The Secret History och sedan återigen under namnet My Favorite, men Andrea är inte med längre och då kan det aldrig bli samma sak. Varje gång jag konverserar med Michael Grace Jr. på Facebook eller Instagram så känner jag mig tvingad att uttrycka min kärlek till ”The Black Cassette”, och glider därför lätt in på ämnet. Han kanske tycker jag är helt väck, men det tror jag inte. För övrigt har My Favorite världens bästa och mest träffande biografi:

”FIRST EMPIRE: 1993-2005. Teenage misfits gather around black mass of water called Lake Ronkonkama. Release 7″s, release 2 LPs. Go to Sweden. Die.

SECOND EMPIRE: 2014-Rise from dead as mechanical angels. Cultural significance yet to be determined.”

Florence Valentin är också med i den här summeringen, med ”Haninge Punks”. Bandets spelning på Pustervik i fredags var makalöst bra. En comeback som verkligen håller måttet, lika bra som i Kungsträdgården för 10 år sedan.

Att jag inte förrän nu lyssnat på The Man From Delmonte är väldigt märkligt, det här hade passat mig som handen i handsken i mitten av 00-talet. På något vis har jag lyckats med konststycket att cirkulera kring The Man From Delmonte, avnjuta banden som verkade i samma sfär, men aldrig ens försökt mig på just deras låtar. Jag måste ha tänkt att det säkert lät som Hey Paulette fast sämre och bara hoppat över. ”Water In My Eyes” är det mest utsökta jag hört på mycket länge. Hoppa inte över.

Dexys blåser så där Dexys-fint i ”Plan B”, Goran Kajfeš Tropiques och John Coltrane håller jazz–fanan högt, R.E.M. gör mig sentimental, Mac DeMarco påminner om hur bra Sverige-spelningarna i sommar kommer att bli och ”Drunk Kid Catholic” får mig att tänka på Hultsfred i regnet 2004.

Dick Dale

När jag och Fredrik Molin var 17 tittades det flitigt på ett avsnitt av den fantastiska dokumentär-serien Dancing In The Street, det var just det avsnittet där Dick Dale intervjuades. På ranchen där Dick bodde hade han både lejon och tigrar. Dick lyssnade på djurens vrål och läten och försökte imitera ljuden på sin gitarr. Han var även en stor del i att vi fantiserade om att köpa surfbrädor, för någonstans i Mälaren så skulle det finnas en legendarisk strand med tillräckligt stora vågor.

Där betydde Dick Dale något för två tonårskillar i Tibro, 900 mil från Kaliforniens stränder. Det känns fint en dag som denna. I lördags gick the King of the Surf Guitar bort, 81 år gammal. Jag vet inte om någon gitarr kan låta lika mystisk och spännande igen. Tack Dick Dale.

Bands should do one single and then split-up, fanzines finish after one flawless issue, lovers leave in the rain at 5am and never be seen again

Undertecknad i egentryckt Sarah-tisha 2005

Okej, den uråldriga frågan om vilken Sarah-singel som är den allra bästa lär fortgå så länge Gaol Ferry Bridge står kvar i Bristol och så länge folk fortfarande tillverkar Fuck me I’m twee-pins. Jag köper att Sarah-singlarna är något helt unikt och ett helt fantastiskt statement, men varför inte gå lite längre och diskutera vilken Sarah-låt som är den bästa överlag, inte enbart sett till singlarna. Sedan har vi de där låtarna som släpptes på andra etiketter innan de hamnade på ett Sarah-släpp, ska dessa räknas? Såklart. Det här är så subjektivt det kan bli, men vad gör det.

Det här blir ju helt orimligt redan från första början, det räckte med att titta på vad Blueboy hade för sig. Sagolika ”So Catch Him”, explosionen som är ”Imipramine”, perfektionen i ”Try Happiness” eller den där första vårsolen i ”Chelsea Guitar”.

The Field Mice? ”Emma’s House, ”Sensitive”, ”If You Need Someone”, ”Between Hello And Goodbye”, ”Canada”. Det räcker egentligen med ”Canada”. Sarah-bandet av alla Sarah-band.

Sedan har vi St. Christopher med ”All Of A Tremble”, jag känner ibland en hunger efter Sarah 020, en sån där känsla av att jag inte får glömma bort den. Det kommer givetvis aldrig att hända.

Jag gräver vidare, Another Sunny Day, Sea Urchins, The Springfields, Even As We Speak, Brighter, The Hit Parade…

The Hit Parade – ”In Gunnersbury Park”. Det är den allra bästa Sarah-låten. Ibland, oftast. Om som ni ser här ovanför, jag snöade in på singel-utgåvorna nästan direkt. När jag för ungefär 10 år sedan sålde några av mina Sarah-singlar till Andra Långgatans skivhandel, i något som måste ha varit ren sinnesförvirring, så var det några skivor jag inte kunde göra mig av med. Jag stod där framför disken och det fanns två skivor som det inte fanns en chans att jag skulle släppa den dagen. ”Emma’s House”-singeln och ”In Gunnersbury Park”. Jag har aldrig varit i Gunnersbury Park i västra London, faktiskt något märkligt då det funnits tillfällen i överflöd. Det måste prioriteras högt vid nästa vistelse.

Jag inser nu att det här inlägget är ganska meningslöst, ett rabblande av låtar från band som oftast brann en kort period och betydde mycket för en liten mängd människor. Lägg istället lite tid på den här spellistan med 20 personliga Sarah-favoriter. Sarah Records lade ner verksamheten 1995, med världens vackraste avskedsbrev:

”a day for destroying things…

… because when you were nineteen

didn’t YOU ever want to create something beautiful and pure
just so that one day you could set it on fire
and then watch the city light up as it burned?

Didn’t you want to do that every day of your life?

Nothing should be forever.

Bands should do one single and then split-up,
fanzines finish after one flawless issue,
lovers leave in the rain at 5am and never be seen again –

Habit and fear of change are the worst reasons for ever doing ANYTHING.

Stopping a record-label after 100 perfect releases
is the most gorgeous pop art-statement ever
and says more about pop-music than any two-part digipak
limited-edition coloured-vinyl 7″
grimly authentic lo-fi ten-track EP
(or any other marketing gimmick)
ever will.

Sarah Records is owned by no-one but us,
so it’s OURS to create and destroy how we want
and we don’t do encores.

We want to burn in bright colours and go pop,
to be giddy, impulsive and silly,
to kiss people in new places –
EXQUISITELY
– and dare to tear things apart.

The first act of revolution is destruction
and the first thing to destroy is THE PAST.

scary

like falling in love
it reminds us we’re alive”.

Vecka 8-9 2019

Här följer Eton Wall Games mest lyssnade låtar avseende vecka 8 till och med 9 2019. Spotify-spellistan hittas här.

Marco Di Marco – ”Serenata 1970”
The Paragons – ”Quiet Place”
King Crimson – ”21st Century Schizoid Man”
Top Sound – ”A Matter of Precision”
Franke – ”Ställs Mot Dig”
The Blakes – ”Commit”
Danny & The Juniors – ”At The Hop”
Patti Smith – ”Broken Flag”
The Field Mice – ”Canada”
Boards Of Canada – ”Music Is Math”

Det var värst vad mycket fint det blev här. ”Serenata 1970” med Marco Di Marco & The Swingers ingår på magnifika Il Mondo Dei Giovani Vol. 1 från 1976. Jag kan inte göra något annat än att starkt rekommendera hela det här albumet, det finns faktiskt tillgängligt på Spotify. Som en barndom speglad i toner.

Franke med ”Ställs Mot Dig”. Sällan har ett band malt ner mig på det sättet som bröderna Franke och deras kumpaner gjorde med debutsingeln ”Aldrig Förstå/Jag Älskar Dig” 2002. Sedan följde EP:n Ställs Mot Dig och debutalbumet Optimismens Hån. Där och då var hela konceptet Franke helt gränslöst. Jag kräver en comeback. Under tiden går det bra att läsa den här Sonic-intervjun.

The Field Mice med ”Canada”, ibland är den världshistoriens popmusik. ”At The Hop” är gymnasieminnen nerkokade i Doo wop-format och The Paragons ”Quiet Place” med den otäcka grannen är något utöver det vanliga. Resterande låtar är givetvis också synnerligen viktiga, troligtvis är detta årets starkaste veckosammanfattning hittills.

Miss Modular

Enbart under den senaste veckan har två oerhört fina nyheter uppenbarat sig: Bad Cash Quartet kommer, som ryktet sa tidigare i år, att spela i Göteborg på Gården som går av stapeln på Trädgårdsföreningen den 5-6 juni. Samtidigt går Way Out West ut med att Stereolab kommer till Slottsskogen. Spelplatsen tar jag för givet, det vore ganska vedervärdigt om Stereolab blev förpassade till en Stay Out West-scen. Mer intimt, men desto mer köande. Oavsett, Stereolabs 10 år långa paus är över.

Det var någon gång under tidigt 00-tal som jag gick ner mig helt i Dots and Loops från 1997. Då kändes det som att de två föregående albumen Mars Audiac Quintet och Emperor Tomato Ketchup var betydligt mer hyllade. Fantastiska album i sig, Emperor Tomato Ketchup hör till ett av 90-talets bästa med låtar som ”Metronomic Underground” och ”Cybele’s Reverie”, men det var något visst med just Dots and Loops.

Det krautiga hade fått ge plats för ännu mer lounge med ganska tydliga avtryck från den space-age pop som bandet länge hade haft som influens. Dots and Loops är luftig, mjuk och på samma gång oerhört självklar. Det är en klåfingrig samling låtar som norpar lite överallt och skapar ett experimentellt pop-kollage.

Pitchfork beskrev hela situationen väldigt träffsäkert: ”Dots and Loops sounded like nothing else at the time, and like lots of stuff from other times.” Känslan är att det skulle vara ganska lurigt att leta upp särskilt många album från 1997 som glänser så här fint idag, 20 år senare.

När vi ändå pratar om Stereolab så känns det passande att nämna McCarthy, Tim Ganes tidigare band som även Laetitia Sadier ingick i under en kort period. Trummorna på ”Celestial City” var länge ett av mina favoritögonblick i den brittiska pophistorien, inte för att de var så märkvärdiga i utförandet, men för att de ramade in stämningen så perfekt och gjorde spåret till den självklara höjdpunkten på C86-kassetten. Optic Nerve har för övrigt fortfarande exemplar kvar av den nyutgivna ”Red Sleeping Beauty”-singeln, passa på.

Vecka 6-7 2019

Här följer Eton Wall Games mest lyssnade låtar avseende vecka 6 till och med 7 2019. Spotify-spellistan hittas här.

Wolfgang Richter – ”Sandmann, lieber Sandmann”
Stefán & Eyfi – ”Draumur um Nínu”
The Countach – ”Aqua Marina”
Virgo – ”R U Hot Enough”
Blur – ”Fool’s Day” (Ej tillgänglig på Spotify)
Chris Montez – ”Foolin’ Around”
Kanye West – ”Bittersweet Poetry” (Ej tillgänglig på Spotify)
My Favorite – ”17 Berlin”
New Order – ”Love Less”
Todd Rundgren – ”Izzat Love?”

Todd Rundgren hänger kvar från den förra sammanställningen med ”Izzat Love?”, men befinner sig nu på en tiondeplats. Wolfgang Richters fantastiska ”Sandmann”, mer känd som John Blund-låten i Sverige, har varit mest spelad under dessa två veckor. DDR må vara borta sedan länge, men titelmelodin till det östtyska barnprogrammet där Sandmann bland annat åkte runt i en Trabant och for omkring i öststaterna håller fortfarande.

”Draumur um Nínu” var Islands bidrag i Eurovision Song Contest 1991. Låten har idag kultstatus på Island och är i min mening ett av de främsta Eurovision-bidragen överlag under 90-talet. Island slutade på femtonde plats i finalen i Rom där Sverige som bekant tog hem segern.

I övrigt så har vi bland annat ”Fool’s Day” med Blur som släpptes i samband med bandets återkomst 2010, ”Love Less” med New Order från fina 30-årsjubilerande Technique samt ”17 Berlin” med älskade My Favorite, troligtvis världens mest underskattade band.

VM-låtar att avguda, en subjektiv topp 5

Andy Cameron – ”Ally’s Tartan Army” (Skottland 1978)
Daryl Hall & Sounds of Blackness – ”Gloryland” (USA 1994)
After Shave & Fotbollslandslaget – ”Ciao Ciao Italia” (Sverige 1990)
Baddiel, Skinner & The Lightning Seeds – ”Three Lions ’98” (England 1998)
Svenska fotbollslandslaget 1974 & Georg ”Åby” Ericson – ”Vi är svenska fotbollsgrabbar” (Sverige 1974)

Okej, ”World In Motion” är inte med på topp 5. I ärlighetens namn må den vara topp 10-material, men här platsar inte ens New Order. ”Åby” Ericssons dänga från 1974, som snarare känns 1954, är överdrivet trallig och bakåtsträvande och tar sig in på ren charm.

”Three Lions ’98” startade sitt liv som ”Three Lions ’96” i samband med Englands hemma-EM 1996, men versionen från 1998 är givetvis bättre. Här inleds allting med Gareth Southgates straffmiss mot Tyskland i semifinalen 96 och fortsätter med minnesvärda rader som ”Gazza good as before” och ”Shearer certain to score”. Southgate hade snart distans till det där eländet och gjorde en rolig Pizza Hut-reklam istället.

”Ciao Ciao Italia” kommer väl alltid väcka hemska minnen om 1-2, 1-2, 1-2 i Italien 1990, men det där var det första slutspelet som jag följde slaviskt. Briljant låt och VM-galan med Ingvar Oldsberg på Liseberg innan landslaget åkte ner till Italien finns nog fortfarande kvar på en söndertittad VHS. För övrigt ett underskattat VM om man ser till helheten.

”Gloryland” från 1994 känns spontant som en väldigt bespottad låt, kanske även något bortglömd. Daryl Halls framträdande under invigningen på Soldier Field i Chicago är så 1994 det bara kan bli. Under samma invigning så ställer Diana Ross till med ett annat klassiskt ögonblick. I hennes uppträdande ingick en sekvens där hon skulle sparka en fotboll mot ett mål som sedan skulle gå av på mitten, antagligen för att symbolisera Dianas vidunderliga tillslag. Ingenting kan gå fel eftersom straffpunkten är placerad märkligt nära själva målet, men givetvis så fallerar allting. Hon missar målet. Grovt. Njut här. Ibland funderar jag på vilken märklig dag det där var, för ungefär samtidigt som Daryl Hall sjunger ”Gloryland” och Diana Ross bränner VM:s första straffspark så befinner sig O.J. Simpson ute på vägarna i Los Angeles i en Ford Bronco. Ja, den legendariska biljakten. I ärlighetens namn tror jag att amerikanerna fann O.J.-incidenten mer intressant än VM-invigningen.

Sedan har vi ”Ally’s Tartan Army”. Skottarna förväntade sig stordåd i Argentina 1978, men åkte ur i gruppspelet. Allt är dock förlåtet, Andy Camerons dänga består än idag och blir bara bättre och bättre för varje år.