LOVE ME DO

George med sin legendariska blåtira, fotograferad under Love Me Do-sessionerna. 
Han fick den på The Cavern, enligt George själv av ett argt Pete Best-fan. Enligt McCartney var den skyldige en svartsjuk pojkvän till ett av bandets kvinnliga fans.

Idag, den 5 oktober, var det som bekant exakt 50 år sedan The Beatles första singel ”Love Me Do” släpptes. Låten har aldrig varit någon större favorit hos mig, den är betydligt mer intressant för vad den startade än för hur den låter. Myten om den går dock inte att förringa. Den mest omtalade måste ändå vara om vem som spelade trummor på vad, den inhyrda trummisen Andy White eller färskingen Ringo Starr. Eller om det ligger någon sanning i att Brian Epstein köpte in enorma mängder av singeln till skivaffären NEMS för att fejka försäljningssiffrorna.
Nåväl, låt oss lyssna på en mer okänd version av ”Love Me Do”, inspelad 7 år senare. Man är mitt uppe i vad som kom att kallas The Get Back Sessions, som senare resulterade i Let It Be-albumet 1970. Har man lyssnat igenom det enorma bootleg-materialet som finns från tiden i Twickenham och Apple Studios i januari 1969 så vet man hur tungrott det till slut blir med allt jammande. ”Love Me Do” är dock ett mycket trevligt inslag.

RORY STORM AND THE HURRICANES

Den 17 september kommer det att släppas en cd vid namn Live at the Jive Hive, March 1960. Som artist står Rory Storm and The Hurricanes. Det är helt sensationellt. Jaså, säger vän av ordning.

Jo.

1. Rory Storm, eller Alan Caldwell som han egentligen hette, var en av de mest karismatiska scenfigurerna i hela Merseyside. Allt som allt släppte bandet 2 singlar, ett av de stora problemen grundade sig i att Rory aldrig var särskilt intresserad av att hitta nytt material eller för den delen skriva eget. Alltså, det finns i nuläget 4-5 låtar ute för allmänheten. Snart finns det ett helt livealbum plus några heminspelningar.

2. Rory Storm and The Hurricanes är mest kända för att ha haft Ringo Starr som trummis. Ringo började spela med Rory 1959 och lämnade bandet 1962 när han blev headhuntad för att överta den nyligen sparkade Pete Bests plats i The Beatles. Det här nya materialet är de enda inspelningarna som existerar med Ringo Starr som trummis i bandet. Om jag inte är helt fel ute så finns det inga inspelningar med honom överhuvudtaget innan han ansluter sig till The Beatles. Någon har dock påstått att det inte är Ringo som spelar under det här giget, han ska ha varit sjuk kvällen innan. Än så länge har jag bara hört detta från en enda källa. Jag väljer att tro att det är Ringo som spelar här, trots att det inte riktigt låter som hans spelstil.

3. Det har aldrig funnits en hel spelning med ett Liverpoolband där inspelningen är gjord innan 1963. Att detta dessutom är inspelat redan 1960 gör saken ännu bättre. Det ska vid den perioden ha funnits runt 30 band i hela Liverpool. Det bör dessutom tilläggas att Rory Storm and The Hurricanes vid den här tidpunkten var populärare än The Beatles, mycket tack vare sin frontfigur.

Rorys syster Iris, i unga år någon typ av flickvän till både George Harrison och Paul McCartney, hittade alltså dessa inspelningar i en låda i sin källare. Enligt Iris hade lådan troligtvis inte öppnats på 50 år. Bara den tanken, jag säger då det. Av bandets medlemmar är det idag bara Ringo och gitarristen Lu Walters som är i livet. Rory Storm hittades död med sömnmedel och alkohol i blodet i september 1972, 34 år gammal. I samma hus låg även hans mor död, med största sannolikhet begick hon självmord efter att ha hittat sin son livlös.

Jag väljer att citera systern Iris egna ord om sin bror, för någonstans där tror jag personen Rory Storm kommer fram från sin bästa sida: He was happy to be the King of Liverpool – he was never keen on touring, he didn’t want to give up running for the Pembroke Harriers, and he’d never miss a Liverpool football match!” Lyssna på ”Brand New Cadillac” som ingår i det nya släppet. Man kan nästan känna doften av en musikvåg på väg att explodera. Där och då tar den sina första stapplande steg.

"THIS IS JOHNNY RHYTHM JUST SAYING GOOD NIGHT TO YER’S ALL AND GOD BLESS YA’S"

Jag kan bli oerhört fascinerad av ”What if”-historier. Historier om hur saker och ting hade sett ut om vissa skeenden aldrig hade ägt rum. Mordet på John Lennon den 8 december 1980 är en av alla dessa som ofta upptar min tid. I det här fallet finns det så många om och men att allt enbart blir fria spekulationer, men det finns viss information att utgå ifrån.

Lennon hade skrivit ”Nobody Told Me” och spelade in en demo under Double Fantasy-sessionerna. Han ville dock ge bort låten till Ringo Starr och hade bokat studiotid till sig själv och Ringo i februari 1981. Den skulle ingå på Ringos kommande skiva och Lennon skulle producera. Efter Lennons död hade inte Ringo hjärta att spela in den. Istället hamnade låten på den postumt utgivna Milk and Honey.

En turné var planerad för våren 1981, enligt uppgift skulle den starta i Japan för att sedan nå USA samt Europa. John lämnade England hösten 1971 och återvände aldrig, inte ens på ett kort besök. Turnén hade med största sannolikhet handlat om både John och Yoko, på samma sätt som Double Fantasy-albumet var en dialog mellan dem. John hade spelat en del The Beatles-låtar, men i helt nya versioner. Under sin sista tid pratade han en hel del om att han inte var nöjd med hur det gamla materialet hade producerats. Han hade inte haft någon regelrätt turné sedan The Beatles sista spelning på Candlestick Park i San Francisco 1966. En turné som soloartist blev det aldrig tal om. Det sista liveframträdandet ägde rum 1975, fem år före sin död.

Utanför the Record Plant, november 1980.

Projektet som 1995 släpptes under namnet The Beatles Anthology var i rullning redan under 1980. Anthology-projektet resulterade som bekant i tre cd-boxar, en dokumentär och två ”nya” The Beatles-låtar, baserade på Lennons demo-inspelningar av ”Free As A Bird” och ”Real Love” som resterande beatlar färdigställde. 1980 var planen att dokumentären skulle heta ”The Long And Winding Road”. Som avslutning skulle The Beatles spela nytt material och på så sätt återförenas. Alternativt skulle man spela in instrumentala partier som sedan skulle placeras i själva dokumentären.

Hade 80-talet idag setts som Lennons svarta hål? Många produktioner under den här perioden är som vi vet ganska avskyvärda. En The Beatles-återförening med en riktigt smaklös 80-talsproduktion hade kunnat förstöra bandets musikaliska arv.
Jag tror dock att John Lennon hade trixat sig igenom 80-talet på ett förvånansvärt bra vis. Han älskade tv och hade antagligen omfamnat MTV. Vilka videor det hade kunnat bli. Vid tiden för sin död lyssnade han mycket på new wave och kallade B-52’s debutalbum sin favoritplatta.
Den sista kvällen, bara en kort stund innan Mark David Chapman kommer att tömma sin revolver i John Lennons överkropp, mixar John och Yoko låten ”Walking on Thin Ice”. Gitarrpartierna i den här låten kan vara det mest uppseendeväckande Lennon spelade in, en föraning om vad som skulle komma.

John och Yoko, 3 december 1980.

Bara timmar innan sin död gav John, tillsammans med Yoko, även en intervju till Dave Sholin på RKO Radio. Följande citat från den här intervjun, inspelad i The Dakota Building under tidig eftermiddag den 8 december, är i efterhand djupt deprimerande, men förstärker bilden av en man som efter 5 års tystnad är redo att ta sig an omvärlden ännu en gång.

”I’m really talking to the people that grew up with me. Here I am now. How are you? How’s your relationship going? Did you get through it all? Wasn’t the 70s a drag, you know? Here we are. Well, let’s try and make the 80s good, you know?

I’ve always considered my work one piece whether it be with Beatles, David Bowie, Elton John or Yoko Ono. And i consider that my work won’t be finished until I’m dead and buried and i hope that’s a long, long time.”

Lyssna bara på ”Walking on Thin Ice”. Det förekommer en utgåva av den där man hör Lennon säga: ”I think you just cut your first number one, Yoko”. Han skulle få rätt. Det dröjde 23 år, men 2003 toppade ”Walking on Thin Ice” den amerikanska danslistan. John Lennon lyssnade mycket flitigt på den dagarna innan sin död och bar på en kassett med en demoinspelning av låten när han kollapsade på golvet i The Dakotas lobby.
Gitarrpartiet som startar vid 01:18 är med facit i hand så kallt och så olycksbådande. På samma gång är det ljudet av en vacker dröm.

John Lennon, 8 december 1980. Fotot taget i ett av fönstren inuti The Dakota, med utsikt över Central Park.

BESÖK I ABBEY ROAD STUDIOS, STUDIO 2 (DEL 3)

Låt oss fortsätta. Man hade ställt upp en hel del mikrofoner i det ena hörnet av studion, bland annat de två på fotot här under. Just dessa mikrofoner används för att spela in trummor. Enligt legenden var det ett tag enbart The Beatles som fick använda dessa, på grund av rädslan för att de skulle gå sönder. Då gjorde man helt enkelt så att man märkte upp sin favoritmikrofon med en tejpremsa som bar texten ”The Beatles”. Många år senare hittade man en mikrofon i ett skåp någonstans i studion. På sidan av mikrofonen satt resterna av en tejpremsa kvar.


Vitavoxmikrofonen här under hade ett helt annat syfte. Den användes i kontrollrummet för att kunna prata med musikerna på golvet. Lyssnar man på diverse tagningar eller bootlegs och hör George Martin ropa ut exempelvis ”Take 15” så var det denna han använde. Vitavoxen blev faktiskt en av mina personliga favoriter under dagen, just för att jag inte hade räknat med att se något liknande.

Men vad har vi här då? Jo, Ringo Starrs askfat. I perfekt trumhöjd.

Här under är en så kallad Isolation screen. Med hjälp av dessa isolerar man instrumenten nere på golvet, om man exempelvis vill separera ljudet från gitarrerna med ljudet från trummorna. Några få exemplar av dessa skärmar finns kvar idag, och användes flitigt under 60 och 70-talet.

En nu och då-bild. Och en ganska dålig sådan då jag i mild upphetsning inte hade full koll på vinklar och dylikt. Men poängen levereras, hoppas jag.

Jo! Det hade dessutom utlovats lite toalettfoton. Riktigt fräscha grejor, men vad hade man väntat sig. Om det var här inne banden sprang för kisspaus låter jag vara osagt, men det är väl inte helt osannolikt att toaletterna alltid har legat här, dock i annan form. Att jag inte snodde med mig en av toalettrullarna som står så fint där på hyllan kommer alltid att förbli ett mysterium.

Jag tog sedan en liten tur in i Abbey Roads matsal/bar. Skippade ölen eftersom det snart var dags att bege sig in mot centrala London igen och möta upp resesällskapet. Men en liten titt i trädgården, Abbey Road Gardens, kunde jag inte hoppa över. Mycket trevligt ställe, lummigt och grönt. Om jag inte minns fel togs fotot av The Beat
les här i trädgården.

Då var besöket i princip över. Jag vill dock avsluta med ett foto som figurerade redan i den första delen av Abbey Road-besöket. Inte för att mitt eget foto är särskilt vackert på något vis, utan snarare för att återigen göra en nu och då-resa. Det är fotot på John Lennon som ska vara i fokus här. Stående i kontrollrummet 1967, blickandes ut över Studio 2. Troligtvis mitt absoluta favoritfoto på John. Det är svårt att ge någon förklaring till detta ganska märkliga val, för det finns ju så många att välja på, men i ett och samma foto finns det där ödsliga, det där mäktiga och det geniala.

RINGO 2012

Jag tycker mig höra att Ringo Starr använder auto-tune på nya låten ”In Liverpool”. Om herr Richie Snare gör det på hela albumet, som går under det fantasifulla namnet Ringo 2012, är jag ovetande om. Men det känns okej. Jag bestämde att Ringo är den enda som kan göra detta och ändå behålla min fulla respekt. Untouchable.

GEORGE

George Harrison har varit borta i 10 år. Det är märkligt det här med tid. Jag var då 20 år, och fick det bekräftat av min far efter att ha sovit långt in på dagen. Det var väntat, om jag minns rätt så var bland annat George Martin ute i media dagarna innan och redogjorde för läget och att det egentligen bara var att vänta. Den sista tiden var fylld med galenskaper, som läkaren på sjukhuset som bad den döende George att signera en gitarr varpå Harrison endast har krafter nog att svara ”I do not even know if i know how to sign my name anymore”. Läkaren gav inte upp där utan guidade Harrisons hand med orden ”Come on George, you can do this. G-E-O…”. Spöstraff på det. Det fanns även fina stunder, som när Paul McCartney kom på besök, och de två höll varandras händer. Eller som mötet med Ringo Starr. Ringo berättade för George att han var tvungen att åka till flygplatsen för att resa till sin dotter som var inlagd på sjukhus. Repliken på detta blev, ”Do you want me to come with you?”. Otroligt.

I och med detta funderade jag lite på vilken låt som jag skulle vilja posta i det här sammanhanget. Det finns ju ett par alternativ. I slutändan blev det bara det jag kände för stunden. ”Window, Window” är en låt som endast spelades in som demo till All Things Must Pass-albumet, det existerar med andra ord inget officiellt släpp i dagsläget. Harrison satt alltså i studion en vårdag 1970, tillsammans med galenpannan Phil Spector, och drog igenom låtar som skulle kunna passa in på albumet. Spector behövde dessutom höra vad det var han skulle arbeta med. Om jag har förstått det rätt så har inte Harrison någon vetskap om att Spector spelar in denna session, men idag kan vi väl vara ytterst tacksamma över att så var fallet.