KENWOODTALLRIKARNA

John Lennon hemma i Kenwood, 29 juni 1967.

Den 22 mars var det en stor jubileumsauktion i Stockport med enbart objekt relaterade till The Beatles. Det kunde jag inte missa, speciellt som jag hade varit i samspråk med Omega Auctions, som höll i auktionen, redan innan. Då rörde det sig om ett par tallrikar som från början hade varit i John och Cynthia Lennons ägo under tiden de bodde i Kenwood. Vi hade kommit överens om ett fast pris för dessa tallrikar, men sen rann det ut i sanden. När jag sedan tittade igenom auktionskatalogen märkte jag att dessa tallrikar hade inkluderats i den kommande auktionen. Nu var jag ju tvungen att ge mig in i budgivningen, annars skulle någon annan lägga vantarna på dem.

Som sagt, den 22 mars var det dags. Ett fint datum. På dagen 50 år tidigare, den 22 mars 1963, släpptes nämligen debutalbumet Please Please Me. Auktionen innehöll 280 objekt, och ”mitt” hade följande beskrivning:

JOHN LENNON – collection of 3 x ceramics from John and Cynthia Lennon`s home `Kenwood` to include – 1 x large dish and 1 x plate in blue and white printed `Floresque` by Davenport and 1 x Imari style plate by Ashworth. All in good condition”.

Tallrikarna hade tidigare sålts på auktionshuset Bonhams i London, enligt mina efterforskningar kan denna auktion ha ägt rum 1996. John Lennon brukade ge bort prylar till bekanta då och då, och Kent och Margaret Brunt som var transportansvariga på Apple under slutet av 60-talet är de första ägarna av tallrikarna efter Lennon.

Som tur är kan man ju buda på internet i dessa tider, och jag håvade in dem för ungefär 1000 kronor. Ett pris jag är mer än nöjd med. Efter en tid kom det ett stort paket som såg ut så här.

Inuti fanns det sanslöst mycket plopp-plast.

Och här har vi tallrikarna. Vet faktiskt inte vad jag tänker göra med dem. Drömmen är att få ihop ett helt middags-set från Kenwood, vilket inte verkar omöjligt. Bestick finns på marknaden, i nuläget tycker jag dock att dessa är för dyra. Glas har jag faktiskt aldrig sett ute, men det borde förekomma.

KENWOODMATTAN

Mattan på plats, 1968

För en tid sedan satt jag återigen och beundrade Kenwood-bloggen, höjden av spetsnörderi. Kenwood var John och Cynthia Lennons hem mellan 1964-1968. Detta spektakel till hus vore givetvis en fröjd att skåda med egna ögon, men eftersom Saint George’s Hill numera är en så kallad gated community så ter sig detta tämligen omöjligt. Dessutom har det sedan 1968 skett så pass många renoveringar att dåtidens interiör nästan är helt omgjord. Kenwood-bloggen är fantastisk. Här tas ämnen som ritningar, byten av fönsterkarmar och placering av möbler upp. Foton granskas in i minsta detalj. ”Nu står soffan där, förut var den belägen några centimeter till vänster”. Ni fattar. Och det är just sånt här som är helt underbart.

Via Kenwood-bloggen fick jag kontakt med en samlare i Kanada. Han hade köpt den svindyra vardagsrumsmattan som fanns i huset mellan 1964-68 av Lennons dåvarande hushållerska Dorothy Jarlett. Han sålde nu ”one square inch” av den här mattan för $100. För 99% av världens befolkning är en liten bit av en gammal matta inte värd $100. För egen del kan jag inte banga ett sånt erbjudande. Det går bara inte. Sagt och gjort, vi kom överens och mattbiten skickades över Atlanten. Idag kom den fram. Helt klart värd en Benjamin Franklin.

Ytterligare bakgrundsinfo gällande hur mattan hamnade hos Dot Jarlett har jag fått genom min korrespondens med Kanada. John Lennon och Yoko Ono påbörjade en affär under våren 1968, vilket ledde till att Cynthia lämnade in sin skilsmässoansökan under sommaren samma år. Bland annat så utspelade sig det smått legendariska första mötet mellan Ono och Cynthia Lennon i maj 1968. Cynthia kom hem från en semester i Grekland och fann John och Yoko sittandes i ”the sunroom” i Kenwood, endast iförda morgonrockar. Enligt legenden ska Yoko haft på sig Cynthias egen morgonrock. Början på slutet. Lennon och Ono flyttade under en tid in till London medan Cynthia och hennes mor, tillsammans med Dot Jarlett, plockade ihop tillhörigheter och flyttade ut från Kenwood. Det är i den här vevan som även mattan rivs upp och tas med i flytten. En inte så vild gissning skulle väl vara att Cynthia i det här läget ger bort hela eller en stor del av mattan till Dot.

Som Maggie sa, det här kan lika gärna vara ett bedrägeri eller vilken matta som helst. (”I’m driving around in Jon Voight’s car”). Saken är dock den att säljaren tvingade Dot Jarlett att frambringa ett dokument i samarbete med sin advokat för att säkerställa att det verkligen rör sig om den omtalade Kenwood-mattan. En kopia skickades med i min leverans, signerad och till full belåtenhet. Dessutom innehöll leveransen ett foto föreställandes Dot Jarlet med mattan i knät. Jag kan bara gissa att detta foto togs när mattan bytte ägare i oktober förra året. Happy guy? Happy guy.

QUARRY BANK-SLIPSEN

John Lennons 1980. Jag hamnar så ofta där. Det finns något speciellt med den här tidsperioden, uppenbarligen. Den här gången har jag fastnat i en slips, men inte vilken slips som helst. Vi kan börja med att betrakta fotografierna nedan.

Ett skolfoto från Quarry Bank Grammar School i Liverpool, året är 1957. Vilken årstid det rör sig om är svårt att säga och jag har aldrig sett någon sådan info om fototillfället, men det är i juli det här året som sjuttonårige John träffar femtonårige Paul McCartney för första gången. Notera slipsen, den obligatoriska Quarry Bank-slipsen. Den unge John hade som bekant svårt för auktoriteter, och den här skoluniformen var vid perioden troligtvis inte den mest älskade ägodelen.

Vi spolar fram tiden 23 år. John fyller 40, han har inte besökt England sedan 1971. Han ber sin aunt Mimi i Liverpool att sända över den gamla Quarry Bank-slipsen, och han bär den med stolthet på New Yorks gator. Det är 1980, bara ett par månader innan tragedin slår till utanför The Dakota Building.

John har betraktat båtarna som rör sig i New Yorks hamn och saknar Liverpool. Han har lovat att så snart som möjligt åka och hälsa på Mimi, men han känner också en rädsla inför besöket eftersom han är övertygad om att det är sista gången han kommer träffa henne. Mimi, som uppfostrade honom, var nu 77 år gammal. Under hela sitt vuxna liv ringde John till Mimi varje vecka. Tre dagar innan mordet, den 5 december, hade de ett samtal där han uttryckte sin hemlängtan och berättade om sina planer för resan.

Fotografierna med Quarry Bank-slipsen är speciella, av en anledning som är svår att beskriva. Det är en känsla som i mångt och mycket bygger på vetskapen att John Lennon försonades med sin uppväxt och till slut hittade hem.

COLD SPRING HARBOR

Jag tycker själv att jag har god koll på John Lennons 1980. Det är med facit i hand ett tragiskt år, men samtidigt en väldigt intressant tid. Därför blev jag förvånad när jag igår tittade på det här klippet för första gången. Hur har jag kunnat missa det. John och Yoko ägde ett sommarhus i Cold Spring Harbor, Long Island, utanför New York. Man tillbringade en hel del tid här, och ibland skickade Yoko dit John när hennes astrolog menade att stjärnorna stod fel. Jag skulle kunna spinna vidare på det, men det här inlägget ska inte handla om Yokos psykiska hälsa vid den här tiden.

John hade våren 1980 köpt en ny videokamera och tog tillfället i akt att filma familjen. Han passade dessutom på att filma sig själv (tack för det!) när han spelar ”Dear Yoko”. Man blir alltid lite skeptisk när man upptäcker sånt här, det kan lika gärna vara en fejk. Många har tydligen påpekat att den skäggige mannen i keps inte kan vara John Lennon. De har fel. Man ser alla typiska drag samt kroppsspråket oerhört tydligt. När karln dessutom börjar prata och sjunga så finns det inga tvivel.

HALLOWEEN 1980

För att knyta an lite till det förra inlägget. Det här fotot upptäckte jag för några dagar sedan, och det är inte ofta jag blir så uppspelt över ett foto. Det har diskuterats fram och tillbaka, ansiktsdrag har granskats och klädsel samt cykel har studerats. Men det här är John Lennon under Halloweenfirandet 1980. Enligt en källa är fotot taget i the West Village i New York. Jag kan vara helt fel ute, men jag undrar om inte detta nämns i förbifarten i Frederic Seamans bok ”Living on Borrowed Time”. Seaman var Johns assistent under de sista månaderna, anställd 1979. Jag vill ju dessutom ha det i färg, men det verkar svårare. Efter lite detektivarbete finner jag endast små miniatyrer, men en av dessa finns bifogade längst ner.

"THIS IS JOHNNY RHYTHM JUST SAYING GOOD NIGHT TO YER’S ALL AND GOD BLESS YA’S"

Jag kan bli oerhört fascinerad av ”What if”-historier. Historier om hur saker och ting hade sett ut om vissa skeenden aldrig hade ägt rum. Mordet på John Lennon den 8 december 1980 är en av alla dessa som ofta upptar min tid. I det här fallet finns det så många om och men att allt enbart blir fria spekulationer, men det finns viss information att utgå ifrån.

Lennon hade skrivit ”Nobody Told Me” och spelade in en demo under Double Fantasy-sessionerna. Han ville dock ge bort låten till Ringo Starr och hade bokat studiotid till sig själv och Ringo i februari 1981. Den skulle ingå på Ringos kommande skiva och Lennon skulle producera. Efter Lennons död hade inte Ringo hjärta att spela in den. Istället hamnade låten på den postumt utgivna Milk and Honey.

En turné var planerad för våren 1981, enligt uppgift skulle den starta i Japan för att sedan nå USA samt Europa. John lämnade England hösten 1971 och återvände aldrig, inte ens på ett kort besök. Turnén hade med största sannolikhet handlat om både John och Yoko, på samma sätt som Double Fantasy-albumet var en dialog mellan dem. John hade spelat en del The Beatles-låtar, men i helt nya versioner. Under sin sista tid pratade han en hel del om att han inte var nöjd med hur det gamla materialet hade producerats. Han hade inte haft någon regelrätt turné sedan The Beatles sista spelning på Candlestick Park i San Francisco 1966. En turné som soloartist blev det aldrig tal om. Det sista liveframträdandet ägde rum 1975, fem år före sin död.

Utanför the Record Plant, november 1980.

Projektet som 1995 släpptes under namnet The Beatles Anthology var i rullning redan under 1980. Anthology-projektet resulterade som bekant i tre cd-boxar, en dokumentär och två ”nya” The Beatles-låtar, baserade på Lennons demo-inspelningar av ”Free As A Bird” och ”Real Love” som resterande beatlar färdigställde. 1980 var planen att dokumentären skulle heta ”The Long And Winding Road”. Som avslutning skulle The Beatles spela nytt material och på så sätt återförenas. Alternativt skulle man spela in instrumentala partier som sedan skulle placeras i själva dokumentären.

Hade 80-talet idag setts som Lennons svarta hål? Många produktioner under den här perioden är som vi vet ganska avskyvärda. En The Beatles-återförening med en riktigt smaklös 80-talsproduktion hade kunnat förstöra bandets musikaliska arv.
Jag tror dock att John Lennon hade trixat sig igenom 80-talet på ett förvånansvärt bra vis. Han älskade tv och hade antagligen omfamnat MTV. Vilka videor det hade kunnat bli. Vid tiden för sin död lyssnade han mycket på new wave och kallade B-52’s debutalbum sin favoritplatta.
Den sista kvällen, bara en kort stund innan Mark David Chapman kommer att tömma sin revolver i John Lennons överkropp, mixar John och Yoko låten ”Walking on Thin Ice”. Gitarrpartierna i den här låten kan vara det mest uppseendeväckande Lennon spelade in, en föraning om vad som skulle komma.

John och Yoko, 3 december 1980.

Bara timmar innan sin död gav John, tillsammans med Yoko, även en intervju till Dave Sholin på RKO Radio. Följande citat från den här intervjun, inspelad i The Dakota Building under tidig eftermiddag den 8 december, är i efterhand djupt deprimerande, men förstärker bilden av en man som efter 5 års tystnad är redo att ta sig an omvärlden ännu en gång.

”I’m really talking to the people that grew up with me. Here I am now. How are you? How’s your relationship going? Did you get through it all? Wasn’t the 70s a drag, you know? Here we are. Well, let’s try and make the 80s good, you know?

I’ve always considered my work one piece whether it be with Beatles, David Bowie, Elton John or Yoko Ono. And i consider that my work won’t be finished until I’m dead and buried and i hope that’s a long, long time.”

Lyssna bara på ”Walking on Thin Ice”. Det förekommer en utgåva av den där man hör Lennon säga: ”I think you just cut your first number one, Yoko”. Han skulle få rätt. Det dröjde 23 år, men 2003 toppade ”Walking on Thin Ice” den amerikanska danslistan. John Lennon lyssnade mycket flitigt på den dagarna innan sin död och bar på en kassett med en demoinspelning av låten när han kollapsade på golvet i The Dakotas lobby.
Gitarrpartiet som startar vid 01:18 är med facit i hand så kallt och så olycksbådande. På samma gång är det ljudet av en vacker dröm.

John Lennon, 8 december 1980. Fotot taget i ett av fönstren inuti The Dakota, med utsikt över Central Park.

COTCHFORD FARM

Fanet och vännen Helen Spittal tog de sista kända fotografierna av Brian Jones. Här är ett av dem. Platsen är Cotchford Farm, juni 1969.

Några kanske minns att jag för ungefär ett år sedan inhandlade en bit av John Lennons vardagsrumsmatta från Kenwood. Det inlägget kan läsas om man klickar här. För en tid sedan köpte jag något annat spännande.

1968 flyttade Rolling Stones-medlemmen Brian Jones in i Cotchford Farm, Sussex. Huset stod på stora ägor, bland annat med tillhörande swimmingpool. Det var i denna pool som Jones drunknade natten mot den 3 juli 1969. Då han var 27 år gammal vid denna tidpunkt så vet ni vilken klubb han nu tillhör. Det fastslogs att det hela var en olyckshändelse trots att det florerat misstankar om mord. Jones hade byggjobbare på ägorna som han inte drog jämnt med, och just den här kvällen var Frank Thorogood, en förman, hemma hos Jones. På plats var även Jones svenska flickvän Anna Wohlin samt vännen Janet Lawson. Jones och Thorogood lämnades ensamma ute i trädgården, och en stund senare låg det musikaliska geniet på botten av sin pool. På sin dödsbädd 1993 erkände Thorogood att han tog livet av Jones, men utredningen drevs aldrig vidare på grund av att uttalandet aldrig kunde ses som officiellt.

Och nu är det som så att jag har köpt en kakelbit från den här poolen. År 2000 så skedde det en renovering vilket gjorde att en organisation köpte upp dessa bitar för att sedan sälja dem. Så här 12 år senare har jag min egen. Det känns faktiskt lite makabert.

OH WELL, TOO SUBTLE THAT ONE

Dags för Grammy Awards, kan bli intressant. Mycket kommer troligtvis att kretsa kring Whitney Houston vilket inte är särskilt märkligt. Jag skulle inte vilja ingå i producent-teamet i Staples Center inatt, omkastningar i programmet lär förekomma. Historiskt sett finns det en hel del intressanta klipp att kolla upp på YouTube om man känner för det. Är man gråtmild kanske man bör undvika att titta på när Yoko Ono, tillsammans med Sean Lennon, 6 år, tar emot en Grammy för John Lennons sista platta Double Fantasy som blev”Album of the Year” 1982. Vill man bli upprörd är det bara att kika på när Frank Sinatra tar emot sin ”Legend Award” 1994, och blir avbruten i sitt tal när det är dags att gå till reklam. Att Ol’ Blue Eyes sedan gick på lunch 1998 gjorde inte saken bättre. Vill man däremot se något riktigt underhållande ska man definitivt ta sig an det här klippet från 1975 när John Lennon och Paul Simon delat ut priset för ”Record of the Year”. Trots tydligt inövat manus spårar det ur en aning, och när Art Garfunkel kommer upp på scenen för att ta emot priset åt Olivia Newton-John avlöser kvickheterna varandra. Man kan inte sluta älska det här.

VIDEOINLÄGG # 2

Den här gången pratas det om tre låtar istället för två. Och sommartemat kan vi nog glömma, det känns redan som att jag har förstört det upplägget.

Jag vill dessutom tillägga att jag blir smått galen på mina redigeringsprogram som trots att jag filmar i HD-kvalitet alltid smyger in något irriterande moment. Den här gången är det ljudet som känns lite hackigt. Men det vara bara att välja på lite hackigt ljud eller ljud helt i ofas med det visuella. Jag ber om ursäkt för detta och skall snart kolla upp någon slags lösning.