"MIN SON, HÅLL DIG BORTA FRÅN TRAVBANAN", MEN FARSAN, JAG GJORDE SOM DU TILLS MIN KÄRLEK FÖRSVANN MED EN ANNAN

Hur bra Håkans nya är?

”På knä i bögkvarteren
du gör sånt jag slutade med för länge sen”.

Nuff said!

Eller jo.

Refrängen i ”När lyktorna tänds”. Årets refräng.

Och en sista fundering. Den första minuten i ”Fri till slut”. Vid första lyssningen associerade jag den direkt med slutscenen i ”En officer och en gentleman”. Men när jag tittar på den förstår jag ingenting. Det måste ha något att göra med den instrumentala versionen av ”Up Where We Belong”. Det är inte tal om något lån, detta uttjatade ämne, men det är något specifikt med den där stämningen.

DET KOMMER ALDRIG VA ÖVER FÖR MIG

Nu har det verkligen inte blivit något skrivet på ett tag. Det är väl det här med inspirationen. Plus att jag satte ett knä rakt i skärmen på laptopen för några veckor sedan. Men nu får jag faktiskt skärpa mig. Det är i vilket fall premiärspelning för Håkans nya singel imorgon, Timi Yuro-passningen ”Det kommer aldrig va över för mig”.

Tiden före varje album-släpp med den här mannen är en unik känsla. Det har varit så i 11 år. Det kunde ha varit 13 år, men med den första skivan fanns det ingen uppladdning, den sprang jag rakt in i strax efter att den hade släppts den där första hösten på 00-talet. Varje skiva sedan dess har medfört den här nervigheten, speciellt med album nummer två, den svåra tvåan. Med Det är så jag säger det så stod det fast att Håkan var här för att stanna. Intensiteten på turnén 2002 är jag dock rejält inställd på att vi aldrig får uppleva igen. Var man för ung för att springa på konserter på den tiden är det den turnén man ska sukta efter. Håkans motsvarighet till Springsteens spelning på Konserthuset.

Vem minns inte snacket tiden efter debutalbumet, när han titt som tätt pratade om att det bara skulle bli en skiva. Håkan ville göra en Hellman. Med facit i hand hade det varit (tanter och) tragik på hög nivå.
Det jobbiga är att han någon gång måste misslyckas. Han har inte gjort det ännu. Om han kommer att göra det nu? Knappast. Det kan ju gå käpprätt åt skogen när det nu på förhand snackas U2 och Bryan Adams-influenser på första singeln.

För nästan exakt 6 år sedan skrev jag ett inlägg om min syn på Håkan. Då var det 2007. Den där texten står jag fortfarande bakom. Ni vet, när man verkligen får ur sig det man vill säga. Det inlägget är ett perfekt exempel på det. Läs det gärna på länken här under. Imorgon kommer jag säkerligen, på något plan, känna mig som nitton igen. Det som började med ”Vi två, 17 år” för snart 13 år sedan kommer att upprepas, som det alltid gör när Håkan luftar nytt. Det är som en röd tråd. Vi får bara hoppas att U2 inte kapar den där tråden.

Länk

GIRLS & CHRISTOPHER OWENS

Girls har som bekant splittrats. ”Lust For Life”-singeln släpptes sommaren 2008 och följdes upp av det redan klassiska debutalbumet ”Album”. Sedan fortsatte det, fram till i somras. Christopher Owens bröt upp och gick vidare. Min egen höjdpunkt när det gäller Girls måste vara den fantastiska ”Laura”, titta bara här när man framför den live på ett hustak i New York. Det här med hustak förresten, det verkar helt okej nuförtiden. För bara några år sen hade det setts som ganska pinsamt att göra en sån grej, i allas ögon skulle det enbart vara en referens (jösses vad sugen jag blev på att skriva ”till Manchester-scenen på 80-talet, Stone Roses, Ian Brown, sångarn”) till den där takspelningen som är takspelningarnas takspelning. Men även Blur verkar tycka att det är okej. Så kör i vind. I vilket fall, titta på det här.
Men tidigt nästa år släpper Christopher Owens sitt debutalbum Lysandre, och det kan faktiskt bli hur bra som helst. Tydligen är det något av ett koncept-album som kretsar kring en tjej som Owens träffade under Girls första större turné. Än så länge finns det så pass lite material ute att det är svårt att skaffa sig en bild av hur det här kommer att låta i sin helhet, men går man på låten nedan, ”Here We Go”, så kan det vara nästa års bästa album. I videon är det någon person med ytterst bra smak som har satt ihop ”Here We Go” med sekvenser ur Peter Weirs film Picnic at Hanging Rock från 1975. Mästerligt.