The Original Doo-Wop Spacemen

Äntligen släpper Trudy and the Romance sitt debutalbum. Datumet är satt till den 24 maj då albumet med titeln Sandman enligt planerna ska anlända. EP:n Junkyard Jazz råkade jag kalla 2017 års bästa släpp och det är något jag fortfarande står fast vid. Min egen lilla blygsamma recension går att läsa här. Under ett par månader tidigt förra året var jag inne i något slags Trudy-rus och försökte inhandla den än så länge inte särskilt digra diskografin i sin helhet.

Redan nu kan man få ett smakprov från det här efterlängtade albumet i form av låten ”The Original Doo-Wop Spacemen”. Jag är medveten om att Trudy and the Romance inte är främmande för Jonathan Richman och dylika bra grejor, men det var först häromdagen när jag lyssnade på makalösa ”The Morning of Our Lives” som jag insåg att Trudy äter sådana låtar till lunch varje vecka.

”Our album is the child of Pet Sounds & Is This It, records that played a heavy role in my youth”.

Så låter förhandssnacket och det är helt uppenbart att ingen kommer att bli besviken.

Junkyard Jazz


Det är många som har försökt att placera in Trudy and the Romance i ett fack. Det ligger på något vis i den musikjournalistiska ådran, annars blir det kaos. Men här är alltså ett band som låter doo-wopindie, garage, 50’s och 60’s på en och samma gång. Själva har de kallat soundet för ”Mutant 50s pop”. Här har vi gitarrer som svajar så där ljuvligt, låtar som ibland är nära att kollapsa men som bara flyter på.


Influenserna kan höras relativt tydligt. När bandet fick frågan om hur deras supergrupp skulle se ut så blev svaret Jonathan Richman, Brian Wilson, Burt Bacharach och John Lennon. På följdfrågan om vilket band eller vilken artist man hade velat jobba med om valet var helt fritt så blev svaret att de ville ha Beatles som backing band.


I natt släppte Trudy and the Romance sin EP Junkyard Jazz, en skiva som ska ha skrivits under julhelgen förra året. Jag har själv förbokat 12”, vi får väl se när den dyker upp. Bandet hade innan igår släppt loss två av låtarna från EP:n, ”Is There A Place I Can Go” samt ”Twist It, Shake It, Rock & Roll” som en liten teaser. Nu när jag väl sitter här med hela kakan utnämner jag det här släppet till årets hittills bästa.

 

1. Seashore Overture” 

30 sekunder lång, men låter som en promenad längs med River Mersey en stekhet sommardag i juli. 


2. “Twist It, Shake It, Rock & Roll”

Känns väldigt Trudy. Det får inte bli för tight, det ska kränga lite. Sista halvminuten låter en smula The Libertines och det kan inte vara något dåligt.


3. ”Junkyard Cat”

”Junkyard Cat”, ja. Den här releasens zenit. Det är så många melodier att man tappar räkningen. Körerna som bandet alltid lägger helt perfekt blir än mer utsökta med lite call and response, lyssna bara mellan 1:08 och 1:15.


4. ”Ruff Ryder”

Med Trudy-mått mätt är det här inget märkvärdigt. Med vanliga mått mätt är det en svärtad liten skatt.


5. ”Is There A Place I Can Go”

Perfekt avslutningslåt. Drömskt, melankoliskt, helt enkelt oerhört vackert från början till slut.


Lyssna här.

 

Avslutningsvis, den viktigaste frågan.

När kommer albumet?