WE AIM TO PLEASE

Den här veckan har jag fått många sidvyer från Ryssland. Lite märkligt kan tyckas, kanske gillar ryssarna France Gall.

Till något helt annat. Någon har varit så underbar och lagt upp fler Brainpool-videos på YouTube. Jag har ju DVD:n som följde med den där samlingsskivan som kom för några år sedan, men det här är väldigt mycket smidigare. Nu är det ju som så att det är en video som jag är extra glad över, nämligen ”We Aim to Please”.
I det här inlägget från sommaren förra året beklagar jag mig lite över att det finns för lite Brainpool-material där ute, speciellt just den här godbiten.
Inspelad på Lollipopfestivalen och riktigt intensiv. Och jag har då aldrig sett en video som är mer 90-talspop än det här. Och Janne Kasks scenspråk, för fan, anamma.

GIRLS & CHRISTOPHER OWENS

Girls har som bekant splittrats. ”Lust For Life”-singeln släpptes sommaren 2008 och följdes upp av det redan klassiska debutalbumet ”Album”. Sedan fortsatte det, fram till i somras. Christopher Owens bröt upp och gick vidare. Min egen höjdpunkt när det gäller Girls måste vara den fantastiska ”Laura”, titta bara här när man framför den live på ett hustak i New York. Det här med hustak förresten, det verkar helt okej nuförtiden. För bara några år sen hade det setts som ganska pinsamt att göra en sån grej, i allas ögon skulle det enbart vara en referens (jösses vad sugen jag blev på att skriva ”till Manchester-scenen på 80-talet, Stone Roses, Ian Brown, sångarn”) till den där takspelningen som är takspelningarnas takspelning. Men även Blur verkar tycka att det är okej. Så kör i vind. I vilket fall, titta på det här.
Men tidigt nästa år släpper Christopher Owens sitt debutalbum Lysandre, och det kan faktiskt bli hur bra som helst. Tydligen är det något av ett koncept-album som kretsar kring en tjej som Owens träffade under Girls första större turné. Än så länge finns det så pass lite material ute att det är svårt att skaffa sig en bild av hur det här kommer att låta i sin helhet, men går man på låten nedan, ”Here We Go”, så kan det vara nästa års bästa album. I videon är det någon person med ytterst bra smak som har satt ihop ”Here We Go” med sekvenser ur Peter Weirs film Picnic at Hanging Rock från 1975. Mästerligt.

A SONG ABOUT A RICH BITCH GIRL

När jag åkte pendeln till jobbet igår tittade jag enligt standard igenom min inkorg. Där låg ett mail som automatiskt skickas till mig så fort en ny kommentar postas här. Och det var inte vilken kommentar som helst. För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om låten ”Only A Fool Breaks His Own Heart”. Låtens kompositör Norman Bergen hade nu kommenterat det inlägget. Det känns stort ska ni veta. Inlägget kan ses på den här länken. Raderna ”Thank you for writing about my song ‘Only A Fool…’ and keeping it alive. I wrote it in New York many years ago” värmer något oerhört. Tack själv Norman, tusen och åter tusen tack.

And now for something completely different, för att citera Monty Python. På senare tid har jag blivit helt såld på Hall and Oates. Det trodde jag aldrig. Det här inlägget får ta avstamp i den här videon där Daryl Hall och John Oates spelar ”Rich Girl” på USAs nationaldag den 4 juli 1985 i Liberty State Park, New Jersey. Daryl Hall ser ut som… ja, jag vet inte vad han ser ut som, det råder ju dock inget tvivel om att vi är mitt i 80-talet. I sin studioproduktion är det en briljant låt, i den här live-versionen är låtens första parti väldigt annorlunda. Troligtvis beror det på att Hall leker lite till en början, tar ut svängarna. Och det ska vi verkligen inte klanka ner på, tvärtom, det är intressant att se den i annan skrud. Det är dessutom bitterljuvt att skåda tvillingtornen där i bakgrunden.
Det är så här de flesta minns Hall and Oates, och därför börjar jag här.


Daryl Hall och John Oates träffades i Philadelphia 1967. Under någon typ av musiktävling där båda två medverkade med sina respektive band utbröt det ett stort slagsmål. Hall och Oates sökte skydd i samma hiss, och det blev deras första möte. Man förenades sedan i den gemensamma kärleken till soul och R&B. Det är den här första perioden i karriären som har gjort mig så oerhört fascinerad. Jag har ingenting emot duons 80-tal, inte alls, men i det här tidiga skedet låter man så annorlunda och så bra. Den här låten, ”Back In Love Again”, är en av de bästa från den här perioden och finns på samlingsalbumet The Philly Years. De tidiga låtarna finns ofta inte officiellt utgivna vilket gör det svårt att hitta utförlig info om materialet. En del är demos, en del innehåller bara Hall och vissa är outtakes. Det spelar dock ingen roll när låtarna är sagolika.


1976 spelade Hall and Oates in en video till ”She’s Gone”. Det är helt ärligt något av det underligaste jag har beskådat. Och samtidigt det mest geniala. Ryktet gör gällande att ingen tv-station ville sända den, budskapet gick inte fram. Och det är väl en rejäl underdrift. Stereogum.com slog huvudet på spiken när man i en artikel ställde sig följande frågor:

Want to know why this might be my favorite video ever? Because the answer to every question is ‘yes.’ Is Daryl Hall wearing high-heeled clogs and smoking a cigarette during the video? Yep. Are they literally ‘paying’ the devil to replace the woman by throwing fake money in the air every time they sing the lyric? Of course. Is John Oates wearing a tuxedo shirt with neither arms, sides, nor back? You bet! And does the devil then help him into a tuxedo jacket, and does that tuxedo jacket have flippers, and does Oates then rip off a wicked fake solo while holding the guitar in his flipper-clad hands? Yes, yes, yes, yes!”


PHIL LYNOTT


Thin Lizzy var ett väldigt trevligt band, det ska dock tilläggas att jag sällan blir golvad av dem. Det sker dock varje försommar när jag lyssnar på ”The Boys Are Back In Town”. För det första är det en så oerhört bra låt som aldrig förlorar glöden. För det andra, ja, ”That jukebox in the corner blasting out my favorite song/The nights are getting warmer, it won’t be long/Won’t be long till summer comes/Now that the boys are here again”. Eller som någon skrev: I think of when i’m reunited during the summer with my friends from high school coming back home from college”. Med andra ord är den här låten ett soundtrack till många människors sommarmånader.

Men det här skulle inte handla om ”The Boys Are Back In Town”, utan om Phil Lynott. Phil Lynotts karisma och röst gör mig ibland helt mållös. Man behöver nog inte ens gilla det han uträttade innan alkoholen och drogerna tog honom i januari 1986. Det räcker egentligen med att bara titta på honom, det var skrivet i stjärnorna att han skulle bli en legend. ”Old Town” fanns med på Lynotts soloalbum The Philip Lynott Album, släppt 1982. I min bok överträffar ”Old Town” allt från Lizzy-katalogen, vilken makalös låt.
Och titta bara på videon, Phil vandrar runt i Dublin och ser så jävla fantastisk ut. Den där karisman ja. Och kläderna, don’t get me started. Titta på den här videon och släng sedan ett öga på fotot överst i det här inlägget. Alla andra kan ju bara sluta försöka. O la!

NICK DRAKE

Det finns inte en enda livesekvens med Nick Drake fångad på film. Någon finns det säkert, men den ligger väl bortglömd i någon fuktig källare helt obrukbar. Den tanken smärtar ett arkivariehjärta. Tydligen ska det finnas en film på honom som barn, men det ska visst vara allt. Med tanke på att Drake blev erkänd på allvar först efter sin död så är det mer förståeligt. Jag kan köpa att han sällan spelade live och var en enstöring, men det låter ändå oerhört märkligt.

Sen så har vi filmen här under. 12 sekunder lång. Filmad på en festival någon gång under 70-talet. Mer information finns inte tillgänglig. En man har vandrat in i bild med ryggen mot kameran. Vissa är övertygade om att det är Nick Drake, andra är mer tveksamma. Tänker man på vad som var karakteristiskt för honom rent utseendemässigt kan man nästan inte komma närmre än så här.

Oavsett om det här är det enda existerande filmklippet på legenden i vuxen ålder, eller helt enkelt en ordinär festivalbesökare, så är det oerhört vackert. Jag kommer på mig själv med att titta på det om och om igen. Jag kan inte riktigt ta på det, men i all sin anspråkslöshet är det ren magi.