Musikåret 2020

Den årliga sammanfattningen av musikåret 2020, välkommen in i värmen. Det här året blev som bekant speciellt på flera plan. Årets live kan vi stryka direkt, likaså årets fysiska köp. Det förstnämnda för att, ja, pandemi. Jag funderade på att åka upp till Stockholm i oktober för att se Goran Kajfeš Tropiques öppna jazzfestivalen men det är det närmaste jag kom en scen i år. Sedan var det även en inställd The Embassy-spelning i december. Köpen för att barn kostar vilket gör att slantarna bör investeras någon annanstans.

Sedan är det vanligtvis Eton Wall Game-standard att ta upp årets album, årets återutgåvor samt årets upptäckter/återupptäckter. Dessa punkter blir vilande i år på grund av tidsbrist. Jag brukar börja att lite löst sätta ihop årssummeringarna redan på sommaren och sedan fylla på var och varannan vecka men det blir tufft att ta tid till det. De fullständiga summeringarna för 2018 och 2019 kan läsas här och här.

Det allra viktigaste kvarstår dock, årets låtar. Det är en underhållande rubrik att arbeta med och allt som allt kommer 165 låtar släppta under 2020 att lyftas fram. Motivering ingår på 126 av dessa. Alla låtar finns samlade i en spellista, det är bara att klicka sig vidare på länken som finns lite längre ner. Eller ja, nästan alla, 5 av låtarna finns inte tillgängliga på Spotify. Dessa låtar har istället en länk vid artist/titel. Löpande i texten finns det även diverse annat klickbart som skänker lite kontext.

Enligt statistiken på last.fm lyssnade jag på 2,387 artister/band under året (räknat fram till den 15 december). Det blev 5,799 unika låtar och allt som allt spelades det 13,025 låtar sammanlagt. Detta ger ett snitt på 37 låtar om dagen. Fysisk musikmedia är givetvis ej inräknat då jag inte sitter med anteckningsblock och gör bockar framför stereon. Borde kanske göra.

Mycket av musiklyssnandet om dagarna har skett tillsammans med Lincoln. Vid 15 månaders ålder har han en väldigt intressant smak. Spelordningen en vanlig förmiddag kan se ut så här: The Beatles, Babblarna, Arne Alligator, Prince Buster, Bolibompa, Peterson-Berger, skoldansscenen ur Tillbaka Till Framtiden, Edvard Persson, Fråga ugglan, ”Danny Boy” med Bing Crosby och Bolibompa-draken med en ukulele. Han är en högljudd och bestämd kritiker när något inte passar för stunden, det är bra.

Dåså, årets låtar. Listan är inte rangordnad utan ser egentligen ut som den gör för att skapa ett flyt. Den innehåller enbart låtar släppta innan den 15 december, de som följer fram till nyår kan få en hedersplats nästa vända. Gott nytt 2021!

Årets låtar 2020 (Spellista här)

TOPS – ”I Feel Alive”
Årets låt med tillhörande ABBA-inspirerad video. Släpptes i januari och redan där kunde jag inte tänka mig att något annat skulle mäkta med att toppa den. Melankoli och eufori på en och samma gång, ackordföljder som är så förbaskat självklara och mitt i alltihop Jane Penny från Edmonton, Alberta. Raspberries hade kunnat slänga fram det här 1972, men de hade inte kunnat leverera på samma sätt som TOPS.

Real Lies – ”Birds”
Real Lies fanns inte på min karta förrän i år, men med slö drum & bass och de inledande raderna ”I remember one morning in particular at the Lake House. It was summer then, as it always seems to be in my memories of that place” så fångade de in mig.

Mocke – ”L’assiette sociale
Som att The Shadows lämnade EMI Recording Studios i oktober 1960 efter inspelningen av ”Midnight” för att direkt ansluta sig till den där freakcirkusen ur den fjärde säsongen av American Horror Story. Det känns som att Jet Harris hade varit den drivande i det beslutet.

Tillmans – ”Naturliche Liebe”
Tillmans dyker upp lite sporadiskt och försvinner sedan tillbaka till sin kammare. Det här är första gången det blir riktigt mästerligt. Göteborg i mitten av 00-talet, Studio, Boat Club, Air France, en segelbåt rakt ut mot Vinga. Ni vet hur det lät. Apropå Studio så har Dan Lissvik gjort en remix på ”Naturliche Liebe”, sällan har något känts mer självklart. Jag tänker dock mer på Lissviks andra projekt Atelje när jag hör det här och föreställer mig samtidigt en julidag med högtryck över hela landet och Sjörapporten som tryggt och harmoniskt meddelar ”Tyska bukten syd tre, inatt omkring fem till åtta, Norra kvarken omkring väst tre till fem, Doggers bankar, stiltje, från natten nordväst, imorgon god sikt…”

Midtgaard – ”Sommerfugl”
Vi fortsätter på balearic-spåret med dansken Anders Midtgaard. Det finns som sagt inte mycket utrymme för skivköp just nu men den här var självklar. Originalmixen av ”Sommerfugl” roterade i vissas händer på Ibiza redan förra året. Fantastic Denmark gjorde det officiella släppet nu i mars och det innehåller utöver originalmixen även en remix vardera från Moplen respektive Mike Salta.

Jay Electronica – ”A.P.I.D.T.A.”
Det finns så mycket här som gör detta till något av det starkaste jag har hört. ”A.P.I.D.T.A.” är sistaspår på Jay Electronicas album A Written Testimony. Jay-Z gästar på låten som tar upp Jay Electronicas mammas bortgång. Faktum är att det här spelades in natten som följde helikopterolyckan där bland andra Kobe och Gianna Bryant förolyckades. Man kan nästan höra det. Jag har lyssnat på ”A.P.I.D.T.A.” hela året och har från första början kopplat den till min älskade farmor som gick bort förra hösten. Jag hade antagligen spelat den varje dag om den bara inte gav mig en klump i halsen.

Och låten som löper rakt igenom, som ramar in hela det här mästerverket? ”A Hymn” med Khruangbin från 2018. ”A Hymn” kan vara något av det vackraste som någonsin har spelats in. Alla låtar i den här sammanfattningen har berört mig på ett eller annat sätt. Men ingen annan har rusat på mig så här känslomässigt.

Khruangbin – ”So We Wont Forget” / ”Father Bird, Mother Bird” / ”No Distraction”
Jag var sanslöst peppad på Khruangbins tredje album Mordechai som släpptes i juni. De två föregångarna är med facit i hand något bättre, men givetvis finns det material här som slår fast Khruangbins ställning som ett av världens mest spännande nu aktiva band. Som om detta inte vore nog så fyllde Beck 50 år och i samband med det gjorde Khruangbin en remix på ”No Distraction” från albumet Colors. Den klär oerhört väl i dub-skrud.

Chilly Gonzales feat. Jarvis Cocker & Feist – ”In The Bleak Midwinter” / ”Snow Is Falling In Manhattan”
Det är inte första gången som Chilly Gonzales och Jarvis Cocker samarbetar. Detsamma gäller Chilly och Feist som har jobbat ihop sedan urminnes tider. Det som de två förstnämnda gör med Christina Rossettis och Gustav Holsts skapelse är nog det mest bedårande jag hört under årets sista månader. Låten är dessutom min mest lyssnade i december enligt Last.fm-kontot. Julskivan A Very Chilly Christmas styrs genomgående i moll, pluspoäng för det.

En av de bästa spelningarna jag har betraktat var den som Silver Jews gjorde på Accelerator i Göteborg 2006. Hade någon bett mig att betala inträdet enbart för att höra David Berman sjunga ”Random Rules” så hade jag gjort det. Silver Jews lade ner 2009. Förra året var Berman tillbaka med projektet Purple Mountains som släppte sitt självbetitlade debutalbum i mitten av juli. Mindre än en månad senare tog David Berman sitt eget liv i New York. ”Snow Is Falling in Manhattan” finns med på den där Purple Mountains-skivan. Den här tolkningen får mig att tänka lite extra på Silver Jews och en 14 år gammal sommarnatt som aldrig riktigt ville ta slut. Där och då fanns det inget Manhattan i närheten och ingen snö heller för den delen. Det fanns dock en viss David Berman men år 2020 är han inte längre med oss. Tack för alla fina rader.

The Dave Brubeck Quartet – ”Blue Rondo à la Turk”
Time OutTakes presenterades som ”Previously unreleased takes from the original 1959 sessions”. Det kan nästan inte bli mer klassiskt än Time Out och att då bli bjuden på outtakes från de där sommardagarna 1959 är inget som gör någon deppig. Jag gav min uppmärksamhet till titelspåret allra först. Väldigt trevligt och skiljer sig en hel del från det som sedan hamnade på albumet men det är ”Blue Rondo à la Turk” som blir det självklara valet här, hela 2 minuter och 10 sekunder längre än album-versionen. Albumet släpptes av Brubeck Editions, ett bolag som startats av Brubecks familj. Detta lär betyda att det finns mycket annat att se fram emot. Den 6 december 2020 skulle Dave Brubeck ha fyllt 100 år.

Silvia Tarozzi – ”Al Cancello”
I det första och fenomenalt vackra avsnittet av Brideshead Revisited, Et in Arcadia Ego, blir Charles Ryders kompani i vinternattens mörker 1944 förflyttade till vad som nästföljande morgon visar sig vara Brideshead. När Charles står och blickar upp mot Brideshead (Castle Howard) och tänker: ”I had been there before; I knew all about it; first with Sebastian more than twenty years ago on a cloudless day in June” så är det precis där, i slutet av just den scenen som jag på något vis vill tvinga in ”Al Cancello”.

Marc Almond – ”Slow Burn Love”
Jag har sett att folk har beskrivit det här som pop/rock men det är ju för tusan Northern Soul rakt av. Hade den här låten funnits för 45 år sedan hade den varit ett stående inslag på golven i Blackpool, Manchester och Wigan.

Forgemasters – ”Skies Over Sheffield”
1989 släpptes ”Track With No Name” med Forgemasters, det första som någonsin gavs ut på Warp Records. Året efter, 1990, sände Winston Hazel piratradio på Sheffield Community Radio. I just den här sändningen presenteras en låt med orden ”still only on tape”. Det är ”Skies Over Sheffield” som först nu får sin välförtjänta release på Seven Hills Records. Mästerlig bleep, detta är en kulturgärning. Givet köp.

Okay Kaya – ”Insert Generic Name”
Kaya Wilkins kommer från Norge men huserar numera i New York och sitter inne med en lyrik som är förvånansvärt blottande (”‘What if the pills I take will stop me getting wet?”) och laddad. ”Insert Generic Name” är bedroom pop med alldeles förträffliga körer.

Alfa Mist – ”Galaxy”
Blue Note fyllde 80 förra året, det är stort. I år tolkade världens just nu mest intressanta jazz-scen, den i UK, klassiska Blue Note-spår på albumet Blue Note Re:imagined. Alfa Mist hade en plats redan i förra årets sammanfattning med den fuktiga ”Mulago”. I Blue Note-hyllningen gav han sig på Eddie Hendersons ”Galaxy” från 1975. En sån här inspelning borde vara till för att ge Hendersons original ett nytt hem i mångas öron, att visa upp den på ett respektfullt sätt. Och visst, Alfa Mist har den respekten men samtidigt så sopar han banan med det här 45-åriga spåret och han gör det på ett sätt som får mig att tänka på öppningsmatchen i VM 90, Argentina – Kamerun, och hur Massing kör över Caniggia så brutalt att kamerunarens ena sko flyger av. Ingen kommer dock att ge Alfa Mist rött kort för detta.

Louis Philippe & The Night Mail – ”Rio Grande” / ”Fall in a Daydream”
Louis Philippe, eller Philippe Auclair, har kommit med två album i år. Ett i det fina samarbetet med Stuart Moxham och ett tillsammans med The Night Mail. Egentligen bryr jag mig inte om vad han hittar på, det blir alltid intressant, och var gång blir jag påmind om hur bra él Records faktiskt var. För det går inte att prata om Louis Philippe utan att prata om él. Bolaget vars hela existens byggde på Mike Always vision om en ”pop fantasy world”. I él Records fall blev det i mångt och mycket bilden av engelska aristokrater som tillbringade all sin tid på garden parties, med mycket krocket och en hel del vin. Rent estetiskt ska väl tilläggas, musikmässigt befann man sig allt som oftast i södra Frankrike med omnejd.

Alway basunerade ut att Louis Philippe var miljonär, kock och filosof för att bygga myten. Samtidigt var det Alway som gav él Records-banden redan färdiga titlar att bygga låtarna kring. ”Thames Valley Leather Club” med Always, ”Cecil Beaton’s Scrapbook” med Would-Be-Goods, ”Chateau Palmer ’61” med The King Of Luxembourg. ”Pop fantasy world”, som sagt. Mike Always eget universum där omslagen och titlarna var lika bra som musiken. Apropå The King Of Luxembourg så var det ”Mad” från Royal Bastard som blev min första kontakt med él. Det tog nästan 5 år innan jag insåg att det var en Harpers Bizarre-cover. Nog om det.

Louis Philippe är numera främst aktiv som fotbollsjournalist och lever i exil i London. För ungefär 10 år sedan skrev han en fantastisk bok om Eric Cantona, Cantona: The Rebel Who Would Be King. 5 år tidigare spelade han in Cantona-hyllningen ”(Be Like Eric) Do The Frog”. Den är inte lika bra som boken. Den här texten kom att handla mer om él än om de här två låtarna med Louis Philippe & The Night Mail. Det spelar egentligen ingen roll. Bara lyssna.

Ghost Power – ”Asteroid Witch”
Jag fick ett nyhetsbrev från Stereolab där det framgick att Tim Gane och Jeremy Novak hade ett nytt projekt vid namn Ghost Power. Det gick också att beställa en sjua, ”Asteroid Witch” / ”Inchwork”. Den här singeln följde ett väldigt bra koncept, man fick köpa ett exemplar per person, numrerad och med köparens namn handskrivet på omslaget. Detta är riktigt krautigt och hade kunnat vara en Stereolab-låt.

Richie Hell feat. Los Mirlos – ”Amazonia” / ”No Hay Sol”
En kväll i början av juni satt jag och tittade på ett livesänt set med Richie Hell och Francisca Oyhanarte. En låt, som senare visade sig vara ”Amazonia”, lät extra intressant. Här har Richie tagit hjälp av peruanska Los Mirlos, legender inom Peruvian/Amazonian cumbia. När Richie och Los Mirlos gör gemensam sak på det här sättet så blir det givetvis psykedeliskt och tjusigt. Sedan kom albumet i mitten av augusti och redan på första spåret smällde det till igen. ”No Hay Sol” är i ärlighetens namn bättre än ”Amazonia”.

SAULT – ”Miracles” / ”Only Synth In Church”
Är det fortfarande oklart vilka som ingår i SAULT? ”Miracles” gör i vilket fall skäl för sitt namn, det här är ett soulmirakel. ”Only Synth In Church” klockar in på mindre än 1 minut. Som supporter av instrumentalare önskar jag ändå att man gav den 2-3 extra minuter och en text.

Dead Famous People – ”Dead Bird’s Eye” / ”Goddess Of Chill” / ”Safe And Sound”
”Looking At Girls” var så fantastisk att den blev helt självklar att ta med i förra årets summering. Albumet Harry kom nu i oktober och är faktiskt Dons Savage och Dead Famous Peoples första regelrätta fullängdsalbum. ”Looking At Girls” finns med här men det vore fusk att ta med den då den inte släpptes i år. Det spelar dock mindre roll då hela Harry består av fullkomligt lysande poplåtar, ”Dead Bird’s Eye, ”Goddess Of Chill” samt ”Safe And Sound” får stå som exempel. C86, Flying Nun-vibbarna och Nya Zeeland kunde inte låta bättre år 2020.

Tyler, The Creator – ”Best Interest”
Förra årets album IGOR var så pass bra att ”Best Interest” blev över och hamnade på en hårddisk i väntan på bättre tider. Det låter väldigt märkligt då ”Best Interest” är bättre än samtliga spår på IGOR. Till slut så släpptes den här låten ändå, det var ett alldeles utomordentligt beslut.

Fiesta Soundsystem – ”10am Rains”
Ett annat av årets få köp blev Fiesta Soundsystems första fullängdare Rites Of Passage LP. Inget annat passade så bra in i de grå höstdagarna när regnet låg i luften. För de blå höstdagarna är det givetvis Something Else By The Kinks som fortfarande gäller. Fiesta Soundsystem erbjuder utsökt drum & bass/breakbeat/jungle.

Twinn Konnexion – ”Sunshine Of My Day”
Bolaget Super Disco Edits fokuserar på att snoka upp outgiven soul och jazz. Twinn Konnexions levererar modern soul med ”Sunshine Of My Day” från 1980.

Destroyer – ”foolssong”
Destroyer och Dan Bejar släppte albumet Have We Met i januari och ”foolssong” blev mitt bestående minne. 2:37 in kan vara det mest förlösande på hela året. Titta även på videon och försök låtsas att apokalypsen inte redan är här.

The Whitest Boy Alive – ”Serious”
The Whitest Boy Alive släppte i mars sin första låt på 11 år. Vidare kommentarer överflödiga.

Sebastian Maschat & Erlend Øye – ”Quarantime”
Det kunde dessutom ha blivit ännu mer Whitest Boy Alive-material. Det fanns inbokad studiotid på Hotel El Ganzo i San José del Cabo, Mexiko, men på grund av reserestriktioner så kunde enbart Sebastian Maschat & Erlend Øye ta sig dit. Därför blev resultatet istället ett album i duo-format som fick namnet Quarantine At El Ganzo. Gott så, vi fick den gemytliga ”Quarantime”.

Sascha Steinfurth – ”Castles in the Air”
Låt oss spinna vidare, Sascha Steinfurth är gammal polare till Erlend Øye och jag har något svagt minne av att han var involverad i The Whitest Boy Alive på något vis där i början. ”Castles in the Air” är Saschas första solo-release och även här medverkar Erlend och Maschat. Låten släpptes på Bubbles Records, bolaget som drivs av Marcin Öz, basist i The Whitest Boy Alive, samt, ja, Erlend Øye.

Marco Castello – ”Dopamina” / ”Porsi”
Innan jag släpper det här, ytterligare två fantastiska låtar från Bubbles Records. Inspelade av Daniel Nentwig och Marcin Öz i Berlin. Daniel Nentwig spelar även klaviatur i, precis, The Whitest Boy Alive.

Brunori Sas – ”Il Mondo Si Divide”
”Il Monde Si Divide” var den allra första låten som lades till i den här listan i januari. Med andra ord började året bra.

Wolfey – ”Your Road”
Wolfey har samplat ”Follow Your Road” med Seawind och det blir inte prydligare än så här. Släppt på Pacific Rhythm som dyker upp igen lite senare.

Shadow Acid – ”Timescape”
Årets acid. Det brukar finnas en sådan. Hade hoppats på att Roy of the Ravers skulle drämma till med något riktigt bra igen men istället flög ”Timescape” förbi och var så där mästerlig.

mazie – ”no friends”
Grace Christian kallar sig för mazie och debutsingeln ”no friends” är oemotståndlig pop, varken mer eller mindre.

Art Blakey & The Jazz Messengers – ”Quick Trick”
John Coltrane-albumet Both Directions at Once spelades in 1963 men kom ut först 2018. Det blev årets jazz-release för två år sedan. I år kom albumet Just Coolin’ med Art Blakey & The Jazz Messengers, inspelat i mars 1959. Notera att detta enbart är några månader efter sessionen för monumentala Moanin’ i oktober 1958. På Just Coolin’ finns ”Quick Trick”, skriven av Bobby Timmons och aldrig tidigare utgiven. Det har skvallrats om den här inspelningen på diverse forum under lång tid och det är faktiskt en märklig känsla att höra något som legat på en hylla i 61 år.

Shlohmo – ”Looking At Plants”
Shlohmo har gjort musiken till något typ av mörkt drama på HBO, jag har inte sett det. Ser man till vad som kom sedan, ödsliga ”Looking At Plants”, så verkar det ha gett mersmak.

isaintjames – ”Your Logic” / ”Sooly” / ”The Billy Boys”
isaintjames är en beatmaker baserad i London och utan större fanfarer släppte han i oktober albumet Patterns. ”Your Logic” är, som hela albumet, lika mycket soul som Detroit 1965. Under 2020 har isaintjames hunnit med att släppa ytterligare två album plus några lösa spår och jag har vid tillfällen haft stor lust att bara slänga in det mesta av materialet här. Istället blir det dessa tre låtar som får representera det produktiva året. isaintjames är beväpnad med en SP-404, en drös plundrade soulspår samt en kärlek till trummor överlag. Samtidigt är detta bara en del av den fulla arsenalen. Passa dessutom på att beskåda hemmastudion för betydande mysfaktor.

Eyedress – ”Let’s Skip To The Wedding” / ”Can I See You Tonight?” / ”Last Time I’m Falling In Love”
Jag var väldigt snäll mot Eyedress i förra årets sammanfattning när han hade släppt ”I Don’t Wanna Be Your Friend” som singel. I år kom albumet Let’s Skip to the Wedding där man hittar alla tre ovanstående spår. Varmt, dimmigt och tillbakablickande.

The Radio Dept. – ”You’re Lookin’ At My Guy” / ”Could You Be The One”
The Radio Dept. gör en cover på The Tri-Lites ”You’re Lookin’ At My Guy” från 1964 och lyckas i samband med detta få till en av sina bästa låtar någonsin. Med tanke på hur hög nivå det här bandet alltid har hållit så säger det en hel del. Sedan slängde man även in en egen lågmäld skönhet på b-sidan. Årets singel.

Jonathan Bree feat. Princess Chelsea – ”Kiss My Lips”
Årets 60-tal. Som om det inte räckte med låten så har man även gjort en övertydlig video som vrålar chic.

Omar Apollo – ”Useless”
Det här var faktiskt ganska lustigt. När jag satt och lyssnade igenom Omar Apollos album Apolonio och hamnade 30 sekunder in i ”Useless” kom jag att tänka på The Strokes. Omar hade helt undgått mig så jag läste på om karln och tydligen är det så att att Albert Hammond Jr. inte bara spelar gitarr på låten utan även medverkar som kompositör. Albumets höjdpunkt.

Vinyl Williams – ”Never Tell The World”
Hade The Siddeleys kommit idag istället för 1987 tänker jag att det hade låtit ungefär så här.

Bibio – ”Sleep On The Wing” / ”Lightspout Hollow” / ”Otter Shadows”
Bibio fortsätter på samma tema som förra årets Ribbons. Albumet Sleep On The Wing bör avnjutas i sin helhet men jag har plockat ut de tre spår som i min mening bäst beskriver hur fint det här är. Estetiken är densamma som på Ribbons, fjäderlätt folk, field recordings, engelsk landsbygd i morgondräkt (närmare bestämt West Midlands) och sådana där sommardagar som flyter i vinden och som ingen riktigt lyckas fånga.

The Academic – ”Anything Could Happen” (Dan Lissvik Remix)
Originalversionen av ”Anything Could Happen” var riktigt trist, men då kommer Dan Lissvik in och gör en remix som gör att det låter som…The Tough Alliance. (!)

The Style Council – ”My Ever Changing Moods” (Demo)
Det här är ju inte helt färskt säger ni, men i samband med att The Style Council släppte samlingen Long Hot Summers i oktober så passade man på att slänga med den outgivna demo-versionen av ”My Ever Changing Moods”. Med stråkar! Jag har i snart 20 år påstått att The Style Council var bättre än The Jam och för varje år så får jag svårare att stå upp för det. Inga personer har sett fräschare ut än vad Weller och Talbot gjorde i ”Long Hot Summer”-videon. Jag tror att det kan vara det som får mig att fortfarande strida mot mina inre The Jam-demoner.

upper class – ”Ghost Town”
Jag fick en Boards Of Canada/Burial-känsla av dessa två minuter. Bara det räcker långt, ödsligt långt.

CMON – ”Dreamfucking”
Jag gillar ju bara Pet Shop Boys ballader nuförtiden (nåja) men hade Neil och Chris presterat något sånt här så hade jag varit såld.

Sinj Clarke – ”I Fell In Love, Again” / ”Unas Horas”
Sinj Clarke beskrev titelspåret på Music for an Italian Afternoon från 2019 med orden ”best enjoyed with an Aperol Spritz somewhere along the Amalfi coastline”. Vi kan väl säga som så att detsamma gäller för den här singeln från maj i år.

Douglas Diamond – ”Time Goes By”
Douglas Diamond kommer från Göteborg och förra året släppte han material under namnet Karl Hund. Jag gick igång rätt hårt på det där men sedan försvann Karl Hund spårlöst. 2020, in stiger Douglas Diamond och idag när vi befinner oss i mitten av oktober är det inte en jävel som har skrivit om honom och albumet Rare Love. Rare Love låter mycket The Band, Bowie och Todd Rundgren. Faktiskt väldigt mycket Todd Rundgren, speciellt på ”Time Goes By”. Fenomenalt.

Alf – ”31/11”
”Varför lyssnar jag på Nebraska var gång jag åker längs dessa buttra åkerfält”. Alf och Lana Del Rey gjorde lite samma sak i år med spoken word, båda två med lyckade resultat. Alf står för 2020 års bästa diskbänksrealism. Under hösten kom albumet men ingenting nådde riktigt upp till ”31/11”.

Active Surplus – ”Yaye”
Active Surplus samplade en nomadstam på ”Yaye”, det första spåret på den självbetitlade EP:n som släpptes på Pacific Rhythm. Pacific Rhythm, Vancouvers finaste skivbolag. Lyssna på hela släppet här.

Khotin – ”WEM Lagoon Jump”
Jag kommer att glida in på Boards of Canada här, det må vara förutsägbart men behövligt. En artist som Khotin har säkert lyssnat på Music Has The Right To Children vid fler tillfällen än vad som är sunt. Det fina är att han på albumet Finds You Well fångar hela BoC-texturen men han gör det i någon slags light-version. Här vill jag poängtera att detta inte alls ligger honom i fatet, tvärtom, det gör honom mänsklig. En stor del av Boards of Canada-katalogen består av spår som känns nästintill paranormala, som att det landade aliens och lämnade kvar musik som skapats av någon begåvad civilisation. Det är ingen idé att försöka sig på en ny Music Has The Right To Children eller en ny Geogaddi. Khotin lyckas med sitt album genom att vara tillgänglig på ett helt annat sätt. Skönt. Jag förespråkar att köra det här från början till slut.

Protomartyr – ”Day Without End”
Sett till de första 30 sekunderna så hade ”Day Without End” kunnat höra hemma på Closer. Riktigt så mäktig är den inte men mäktig nog för att beträda tronen som årets bästa post-punk.

Kamasi Washington – ”Becoming”
Kamasi Washington gjorde soundtracket till Netflix-dokumentären om Michelle Obama. Det här kändes som ett avbrott med Kamasi-mått mätt, vi har blivit vana vid mastodont-släpp medan det här albumet är färdigt på 30 minuter. Behagligt.

Fontaines D.C. – ”Love Is The Main Thing
Förra året kallade jag Dogrel med Fontaines D.C. för ett av det årets bästa album. Den snabba uppföljaren slog inte riktigt lika hårt, överraskningsmomentet kanske inte fanns där den här gången men ”Love Is The Main Thing” höll måttet.

Dirty Art Club – ”Morphine-Cigarettes” / ”Night Swim” / ”Videotape” / ”Triple Stacks” / ”Floor Drug Vampire”
Väldigt få personer får ihop lika snygga samplingar som Matt Cagle. Dirty Art Club vandrade inte någon ny stig i och med Gardens men vem hade förväntat sig det, alternativt ens haft det som förhoppning? Kort, koncist, väldigt tillfredsställande. Under senare delen av 2020 kom det ytterligare ett album, FMTI, som om möjligt var ännu bättre. Boards of Canada beskrivs ofta som ljudet av en förfluten barndom. Jag skulle påstå att detsamma gäller med Dirty Art Club.

The Clientele – ”Elm Groove Window”
Okej, jag kuppar in denna. ”Elm Grove Window” släpptes på en limiterad CD 2005 men blev i år tillgänglig digitalt för första gången. Helt klart värd ett undantag.

Modul Kollektiv – ”Dawn”
Krokslätts Fabriker är beläget precis utanför vårt vardagsrumsfönster. Om nätterna är det alltid några rum i fabriken som står tända och lyser i sin ensamhet. Om det är avsiktligt eller om några glömmer av att släcka låter jag vara osagt. I vilket fall så låter ”Dawn” precis som den där långa fabriksfasaden när mörkret har lagt sig.

Lola Le Lann – ”Soleil”
Om Serge Gainsbourg hade levt idag hade han varit 92 år och oerhört intresserad av att jobba med Lola Le Lann.

Frad – ”New York Lemonade”
Jag tror att det är Blossom Dearies version av ”Manhattan” från 1958 som Frad har samplat här. När chillhop är som allra bäst, 01:23 kort. Bedroom producers unite!

Iiris Viljanen – ”I Vindögat”
Det här är ingen ”Landsort” som var förra årets bästa låt, men då ”I Vindögat” anspelar på samma marina tema och samtidigt känns så Iiris så ska den självklart vara med här.

Tribe Friday – ”Choreograph”
Förra året släppte Tribe Friday låten ”Badger” och jag pratade om NME, 2006 och The View. Detsamma gäller för ”Choreograph”.

Bananagun – ”Perfect Stranger”
Bananagun släppte sitt debutalbum i juni och ”Perfect Stranger” lät som något som hade kunnat ligga på Roger Nichols & The Small Circle Of Friends. Årets bästa flöjt.

Emma-Jean Thackray – ”Movementt”
Sista spåret på Thackrays EP Rain Dance har samma namn som hennes eget skivbolag, Movementt. Allt handlar om jazz, men här har soulen, den Detroit-doftande housen och dansgolvet en lika stor roll att spela. Detta går inte att tröttna på.

Gary Corben – ”Summer’s Almost Here”
Bossanovan sjuder över stränderna. Tack Gary Corben, ibland behöver vi enbart det trygga och bekymmerslösa. Harmonisk video.

Morrissey – ”What Kind Of People Live In These Houses?”
Morrisseys senaste rad av album tillhör inte de starkaste i den imponerande diskografin men en och annan låt som påminner om tidigare bravader finns det alltid.

Nubya Garcia – ”The Message Continues”
Om någon vill ha det perfekta exemplet på hur den bländande brittiska jazz-scenen låter år 2020, spela då ”The Message Continues”.

Blazer Sound System – ”Tanka Riddim”
”Tanka Riddim” är techno som vinkar lite åt trance men som i själva verket är tvålfager dub. En sagolik röra.

Ian Skelly – ”Captain Caveman”
Drömskt med glänsande gitarrer från The Coral-trummisen Ian Skelly som samtidigt passar på att i texten referera till bland andra Gene Vincent, The McCoys, Brenton Wood, The Flying Burrito Brothers och Country Joe McDonald. Röstmässigt låter karln faktiskt som en något mindre alkoholiserad Dennis Wilson.

Jazzinuf – ”Shubidu Bop”
Förra året var det Chrissy med ”Nights Like This” som stod för paradisön och de blå drinkarna, i år är det Jazzinuf och ”Shubidu Bop”. Utan tvekan årets bästa video.

Creep Woland – ”Lord Chamberlain”
Sista spåret på en EP från Glasgow och Creep Woland, ”an ode to the rolling bass and rainy days that raised him”.

Håkan Hellström feat. Leila K – ”Ska Flyga Nu” / ”Magiskt, men tragiskt” (Demo)
Håkan är lite för ledig i sitt uttryck, det var inte det slackerbohemiska som gjorde honom till frälsare cirka 2000-2008. År 2020 kan han faktiskt spela in det han känner för, utan större tidspress. Det är inte alltid fördelaktigt och materialet känns i mångt och mycket ofärdigt. Jag vet inte hur många ja-sägare han omger sig med, men jag gissar på flertalet. På ”Ska Flyga Nu” slänger han in The Boomtown Rats, ”Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg” och Leila K. Då blir det bra.

Desto roligare var jubileumsboxen som firade att debutalbumet fyllde 20 år. Här medföljde demoinspelningarna från vintern 1999 som därmed släpptes officiellt för första gången. Demo-versionen av ”Magiskt, men tragiskt” fick jag på något vis skickad till mig runt 2002-2003. Då var det ett väldigt stort pådrag kring att den absolut inte fick skickas vidare till någon annan, under inga omständigheter. Idag förstår jag dock ankdammsmentaliteten där detta var viktigt för kanske max 100 personer. Jag väljer den här demo-versionen alla dagar i veckan tack vare högt mixad gitarr och fina trummor.

79.5 – ”My Dream”
Big Crown Records satte ihop en hyllningsplatta till Sunny & The Sunliners och 79.5 tog sig an ”My Dream” på allra finaste vis.

Pet Shop Boys – ”You Are The One” / ”New Boy”
Det här med att jag bara gillar Pet Shop Boys ballader är inte riktigt sant, men dessa två faller oerhört väl in i min PSB-mall. Neil Tennant beskrev ”You Are The One” som ”a love song to Berlin” och ”New Boy” bygger på en Camden-demo från 1984.

Bob Dylan – ”Murder Most Foul”
Dylans första nya låt på 8 år och samtidigt den längsta han någonsin har spelat in, nästan 17 minuter lång. Det är i sedvanlig ordning inget publikfrieri, ”Murder Most Foul” tar avstamp i mordet på JFK och rusar sedan vidare genom 60-talet. Om du lyssnar för första gången, tygla tålamodet för detta är inte lättsmält. Dylan gör det här så pass emotionellt att jag lägger ”Murder Most Foul” tillsammans med det bästa han har skrivit.

Masomenos – ”Backseat”
Jag har ingen aning om vilka Masomenos är men det verkar vara några grabbar från London som janglar så hårt att det nästan står 1985 i almanackan. I slutet av året försvann allt Masomenos-material från Spotify, YouTube och SoundCloud, så ni får ta mig på orden.

King Krule – ”Slinky” / ”(Don’t Let The Dragon) Draag On”
King Krule behöver knappast någon introduktion och i februari släpptes albumet Man Alive! Archy Marshall har aldrig varit känd för att vara en glad lax och min arbetskollega Petra har portat honom från vårt gemensamma kontor då hon behöver ”mer pepp”. Jag behöver mer Archy.

Dubstar – ”Hygiene Strip” / ”Free as a Bird”
Dubstar gjorde comeback 2018 med albumet One. I år släppte man lite oväntat låten ”Hygiene Strip” som är producerad av ingen mindre än Stephen Hague, han har inte arbetat med Dubstar sedan 1997. Dubstar är pålitliga och detta är lika graciöst som vanligt. I oktober kom det en singel med en akustisk ”Not So Manic Now”. På b-sidan hade man placerat en cover på ”Free as a Bird”, The Beatles första återföreningslåt från Anthology-projektet 1995 med grunden i John Lennons demo från 1977. Det här är inget revolutionerande men dock samtidigt väldigt tilltalande då just FAAB låg på singellistan i UK samtidigt som ”Not So Manic Now” tidigt 1996.

Brock Berrigan – ”Flamethrower”
Mannen med kycklingmasken spenderade två månader i Utah-öknen och kom i maj ut med albumet som även fick sin titel efter delstaten i väster. Instrumental hip-hop erhåller mer och mer support och det är inte märkligt med låtar som ”Flamethrower”.

Felbm – ”Filatelie”
Citat bandcamp: With echoes of the dreamier end of 1980s English indie-pop, minimal ambient music and Brazilian bossa-nova, Topper’s musical storybook includes touches of The Durutti Column, hints of Antônio Carlos Jobim and Baden Powell, whilst all set all firmly in the summer fields of Germany and the Netherlands.

”Filatelie” är öppningsspår på ep:n Tape 3 och svingar upp dörrarna till den här sofistikerade skatten.

The Zygotes – ”Can A Canary” (Live)
The Zygotes från Dayton och deras ”Can A Canary” live från Kafe Kerouac påminner om ett nertonat och något mer spretigt The Von Bondies.

Hooverian Blur – ”Old Gold”
Breakbeat där det dras paralleller till ”Valley Of The Shadows”. ”Old Gold” kommer sannolikt inte att uppnå samma legendstatus fastän den förtjänar det.

The Avalanches feat. MGMT & Johnny Marr –  ”The Divine Chord”
The Avalanches vågade fråga Johnny Marr om han ville vara med på låten och svaret blev ja. Jag gick i ett dygn och lurade på introt tills jag insåg att det lät som ”It’s Love That Really Counts” med The Merseybeats. Jag tror inte att The Avalanches lyssnar på The Merseybeats.

Thundercat – ”Dragonball Durag”
Här är Stephen Lee Bruner patenterat funkig och på samma gång så där polerat söt. Det kanske inte låter hyperintressant? Oavsett, det här är en av årets snyggaste låtar.

Little Simz – ”damn right”
Karantänsläpp från Little Simz där många verkar anse att ”damn right” är ett av de svagare spåren. Detta är givetvis helt uppåt väggarna.

Jon McKiel – ”Mourning Dove”
Årets bästa story. Jon McKiel köpte en rullbandspelare, en TEAC A-2340, fick med några band på köpet och upptäckte att en för honom okänd person redan hade spelat in ett antal snuttar på en av rullarna. Över varje låt på albumet Bobby Joe Hope svävar den här främlingen. Jon samplade in personens inspelningar och det samarbetet är som allra finast i ”Mourning Dove”. En hypnotisk söndagseftermiddag med en angenäm bris i ansiktet.

Summer Salt – ”Palm Tree on Avenue G”
Varje sommar borde börja och sluta med ”Palm Tree on Avenue G”. Mycket med Summer Salt kretsar kring ”home, holidays & summers” och den här låten är inget undantag. Hade jag varit 20 hade jag drömt våta drömmar om Summer Salt varje natt. Det enda som ger mig huvudbry är att jag tänker lite för mycket på refrängen till ”Byns enda blondin”.

Rick Wade – ”Deep Sweet Dreams”
Om man går genom Mayfair en sen kväll och ser de där designerhotellen med sina tjusiga blå fasadbelysningar, lyfter blicken och anar en takterrass där samma hotells klientel sitter och sippar på sina French 75 så vore det en synd om man inte hörde ”Deep Sweet Dreams” segla över hustaken.

threepool – ”Around the Bend”
threepool från New England har inte gjort så mycket med Richard Caitons ”You Look Like A Flower” från 1964 annat än att chilla ner den lite. En bra låt är en bra låt.

Once And Future Band – ”Freaks”
Mer Paul McCartney än Paul McCartney själv. Den riktige Macca släpper McCartney III om några dagar, dock inte i tid för att komma med här. En bra avslutning på året.

Shalfi – ”Last Day in Morioh”
Point of view: You’re hanging out with your friends on the last day of summer vacation. You won’t be seeing them again.”

Fascinations Grand Chorus – ”Wherever You Go”
Sommaren 2005 såg jag Saturday Looks Good To Me två gånger, i Göteborg samt på Emmaboda. På den första spelningen stod Hormones In Abundance/Ring Snuten-Patrik framför scenen och var obeskrivligt exalterad. Det var vackert. På Emmaboda några dagar senare berömde Fred Thomas min Field Mice-pin. SLGTM var sannolikt mitt favoritband under den här tiden. Vad har då Fascinations Grand Chorus med SLGTM att göra? Jo, ”Wherever You Go” hade passat helt perfekt på albumet Every Night från 2004. Tack för minnena.

Grateful Dead – ”Friend of the Devil” (Demo)
Jag har länge haft som mål att verkligen ta mig an Grateful Dead. Alltså på riktigt. Jag brukar hamna i sällskap med ett par live-spelningar från 1970-1975 sedan tappar jag fokus och lyssnar på ”Dark Star” tio gånger istället. I år släpptes American Beauty: The Angel’s Share, fylld med outtakes från American Beauty som fyllde 50. Denna demo av ”Friend of the Devil” är trevligare än albumversionen. Icke önskvärd åsikt, troligtvis.

The Altons – ”When You Go (That’s When You’ll Know)” / ”Over and Over”
Årets lowrider-singel släppt på Daptone Records nya dotterbolag Penrose. Det här låter fortfarande som en Daptone-produktion riktad mot chicanos i L.A. och det är så det ska vara. Som Jason Joshua sa: ”Finally you can go DJ and play some slow s–t.”

Los Yesterdays – ”Time”
Ännu en låt från Penrose. De kan inte fortsätta på det här viset, jag kommer att hajpa varenda release framöver vilket rimligtvis kommer att göra mig besviken. ”Time” är grubblande soul från Altadena, avsedd för dunkla rum.

Jakob Hellman – ”När jag går in nånstans och känner mig utanför”
Att Jakob Hellman skulle släppa nytt har de senaste åren känts självklart, men att vi nu är 31 år från den fantastiska debuten är lite svindlande. Nästa år kommer album nummer två. ”När jag går in nånstans och känner mig utanför” hade kunnat vara med på …och stora havet och samtidigt varit en av höjdpunkterna. Det här kommer att bli bra, jag lovar.

Bicep – ”Atlas”
Bicep har inte släppt något material alls sedan 2018. In kommer ”Atlas”, drömsk och färggrann. Låten är stor men samtidigt inte lika påstridig och rakt på som en del av materialet man finner på debutalbumet från 2017. Är det rave, techno, UK Garage? Jag vet inte, ”Atlas” rör sig i något slags gränsland.

Storefront Church – ”The Gift”
Lukas Frank kidnappade Brian Wilson och låste in honom i sin källare. Brian blev givetvis lite deppig, inte sent sextiotals-deppig men märkbart låg. Lukas skickade ner lite inspelningsapparatur och efter en vecka hade Brian skrivit ”The Gift”. Så gick det till. Tror jag.

Boy Pablo – ”JD’s Song”
Gör man en låt med så vackert ljud i gitarren så kan man omöjligt hållas utanför en sådan här årssummering. Trist att tiramisun inte höll måttet.

Sleaford Mods – ”Shortcummings”
I december släppte Sleaford Mods den här försmaken från sitt kommande album Spare Ribs. Jason Williamson är nästan alltid förbannad och den här gången är det riktat mot Boris Johnsons före detta högra hand Dominic Cummings. Minimalistiskt och slipat, förväntningarna på albumet höjs härmed.

Stevie Zita – ”Indigo”
Stevie Zita lutar sig bakåt så långt det bara går i länstolen och skänker oss den ljuvligt lätta popballaden ”Indigo”.

BENEE – ”Supalonely (Lownely)
”Supalonely” stormade in redan förra året. I år, bara timmar innan Nya Zeeland gick in i lockdown, spelade BENEE in den här nya versionen av låten som fick namnet ”Lownely”. Helt plötsligt blev den oerhört njutbar.

Adrianne Lenker – ”Anything”
”I wanna sleep in your car while you’re driving”.

———-

Här nedan följer ytterligare 39 låtar från 2020. Ingen motivering men de står upp för sig själva ändå. Dessa finns givetvis även med i spellistan.

Sagor & Swing – ”Allt är nyss och länge sen”
MJ Cole – ”Far Closer”
DJ Python – ”Descanse”
Sofie – ”Asleep”
RAC feat. Luna Shadows – ”Boomerang”
Joey Pecoraro – ”The Charming Creature”
César Vidal – ”Same Old Bus”
thanks for coming – ”march, april, may, but definitely not february”
Felipe Gordon – ”The Semimodular Bird of Jazz”
Jelani Aryeh – ”Stella Brown”
Athletic Progression – ”White Crayon”
The Lemon Twigs – ”The One”
Bill Fay – ”Time’s Going Somewhere”
Twin Peaks – ”St. Vulgar St.”
Surf Rock Is Dead – ”Always Learning What Not to Do”
Helen Love – ”1234 Dee Dee Ramone”
JARV IS… – ”House Music All Night Long”
Taylor Swift – ”the last great american dynasty”
Laurence Guy – ”Your Good Times Will Come”
Junodream – ”Easy Life”
103d – ”Ben Hur”
Sébastien Tellier – ”Look” (Simple Mind version)
The Custodian of Records – ”Nasty” / ”Memories”
The Go! Team – ”Cookie Scene”
Goose – ”Som Folk Är Mest”
JÁNA – ”Lotus”
New Order – ”Be a Rebel”
ARTHUR – ”8 Melodies”
The Soul Chance feat. Wesley Bright – ”Who Could It Be?”
Thurston Moore – ”Dreamers Work”
Kakafoni – ”Paddarm”
Parrotfish – ”Old Man”
Ruru – ”Loser”
Doug Carn, Ali Shaheed Muhammad & Adrian Younge – ”Desert Rain”
Studio Barnhus – ”Sverige”
Pedrodollar – ”Unicorns & Drivebys”
Fred feat. Cold Diamond & Mink – ”Sweet Thing”
A Girl Called Eddy – ”Come To The Palisades!”

2 reaktioner till “Musikåret 2020

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s