Den rangordnade The Smiths-katalogen, plats 1 till 74

(För tydlighetens skull, den rangordnade listan finns att beskåda, bespotta samt jubla över här)

Det här är något jag har velat göra under många år, rangordna The Smiths hela låtkatalog från 1 till 74. Efter att ha våndats över den här listan i över en vecka så anser jag att den får vara färdig. Om några månader kan några av låtarna ha bytt placering med varandra, men det där är ofrånkomligt och skulle enbart innebära smärre justeringar.

Det speciella i just det här fallet är att det finns väldigt få bottennapp, materialet är nästan otäckt starkt. Då ska man även ha i åtanke att alla officiellt släppta låtar spelades in under en kort period, februari 1983 till maj 1987. Det finns givetvis trevliga demoinspelningar från 1982, men vi utelämnar dessa den här gången. Det är häpnadsväckande att jämföra The Smiths relativt korta existens med exempelvis Morrisseys solokarriär som till dags dato pågått i 31 år.

Mycket av materialet är dessutom så jämnbra att det blir lite kill your darlings av det här. Rob Sheffield på Rolling Stone gjorde för två år sedan en ganska uppmärksammad lista över The Smiths-katalogen. Den skiljer sig markant från min egen. Bland annat låg ”Accept Yourself” på plats 73. På riktigt. Dessutom hoppade han över den ofullständiga live-versionen av ”(Marie’s the Name) His Latest Flame” från Rank. Låten är officiellt utgiven och bör, trots att den fungerar som ett intro till Rusholme Ruffians, vara med i en sådan här sammanställning.

En låt som ”Meat Is Murder” har blivit så oerhört uttjatad med tanke på att den är stående i Morrisseys solorepertoar. Jag har försökt att bortse från detta och istället betraktat låtarna så opartiskt det går. Det är svårt ibland, när det gäller ”Meat Is Murder” så tänker jag mer på mannen som raklång slog i backen under en konsert i Stockholm för några år sedan efter att Morrissey som vanligt kört filmklipp från diverse barbariska slakthus.

Om jag får gissa fritt så finns det några ögonbrynshöjare. ”How Soon Is Now?” dyker upp först på plats 43, ”Bigmouth Strikes Again” på plats 61 och ”Sheila Take A Bow” på plats 64. Å andra sidan ligger personliga favoriter som ”Pretty Girls Make Graves” på plats 4, ”This Night Has Opened My Eyes” på plats 7 och ”Handsome Devil” på plats 12, och bara för att en låt är instrumental så blir den inte sämre vilket ”Oscillate Wildly” på plats 23 får påvisa.

Rob Sheffields text var dock bitvis väldigt lustig, det var den stora behållningen. Beskrivningen av ”Miserable Lie” förtjänar något slags pris:

”In the Eighties, Miserable Lie was the song you put on when the party was over and your drunk guests wouldn’t leave – the sound of Falsetto Morrissey shrieking “I need advice! I need advice!” can clear any room in seconds.”

Golden Lights fick inta plats 74 den här gången. Det betyder att det är den sämsta låten med The Smiths. Det betyder också att den är mycket bättre än det mesta överlag. Andy Rourke gjorde dock en träffsäker iakttagelse:

”It ended up like ‘Octopus’s Garden’ gone wrong.”

Avslutningsvis, när man går igenom allt så här noggrant så händer det att man återupptäcker låtar som nästan hade glömts bort. ”Well I Wonder” är en sådan. Från att ha känts relativt anonym så seglade den upp och blev en låt som jag inte har kunnat sluta lyssna på den senaste tiden. Den ligger nu på plats 13 och jag kommer aldrig att glömma bort den igen.

Apiento – ”Things You Do For Love”

I förra veckan lyssnade jag igenom den här fina singeln ett antal gånger och passade samtidigt på att äta dubbelnougat. Det var en makalös kombo.

”Things You Do For Love” med Apiento, i övrigt känd som Paul Byrne tillika mannen bakom testpressing.org, är det sjunde släppet på World Building. Ari Goldmans bolag är något att vara vaksam på då det känns som att det finns en grundidé kring vad man vill uppnå. Varje släpp är angeläget och fokuserat.

”Things You Do For Love” innehåller allt som är ljuvt, en väldigt behaglig bris av drömsk downtempo, sofistikerad lounge och de där svala baleariska vibbarna. Lyssna själva.

Det är lite ”The Sun Rising” över det här, men ”Things You Do For Love” får i så fall klassas som den eleganta lillasystern till The Beloveds låt från 1989.

Apropå World Building och 1989 så var det här som Azura släppte ”Paraíso ’89” i november 2017, som bolagets femte release. Det är oerhört svårt att toppa ”Paraíso ’89” och ”Things You Do For Love” mäktar inte riktigt med uppgiften. Det spelar egentligen inte heller någon roll, Apiento har ändå lyckats göra 2019 års bästa låt så här långt.

Vecka 13-14 2019

Här följer Eton Wall Games mest lyssnade låtar avseende vecka 13 till och med 14 2019. Spotify-spellistan hittas här.

  1. Trudy and the Romance – ”Doghouse”
  2. Article 58 – ”Event to Come”
  3. Hoops – ”4 U”
  4. Nilüfer Yanya – ”Angels”
  5. Ernestas Sadau – ”Crackheads From Lyon”
  6. Scott Walker – ”Copenhagen”
  7. The Soul Benders – ”I Can’t Believe In Love”
  8. Major Lance – ”The Monkey Time”
  9. The Hollies – ”Away Away Away”
  10. Kent – ”Lämnar”

Trudy and the Romance har släppt ännu en låt som kommer att ingå på debutalbumet Sandman. Låten heter ”Doghouse” och är nästan lika bra som ”Junkyard Cat” från 2017. Jag är så sanslöst peppad på den här fullängdaren och har redan nu bestämt att det är årets album. Vad skulle kunna gå fel? Fin video dessutom.

”Event to Come”-sjuan från 1981 på Rational Records är den enda releasen med Article 58, ett band från Hamilton i Skottland. När trailern till den fina dokumentären Big Gold Dream: Scottish Post-Punk and Infiltrating the Mainstream kom ut 2015 så noterade jag den här fantastiska låten, men visste inte vad den hette eller vilka som gjorde den. Jag formulerade dock ihop en fråga på dokumentärens Facebook-sida varpå legenden Harvey Williams (Another Sunny Day/The Field Mice/Blueboy) avslöjade hemligheten, Article 58. Det komiska var dock att jag redan hade singeln i min ägo, inköpt lite på känn nästan 10 år tidigare. Den hade stått där i den ena singelbacken hela tiden.

Scott Walker gick bort i slutet av mars. Jag tänker på oemotståndliga The Walker Brothers-pärlor som ”The Sun Ain’t Gonna Shine Anymore” och ”Make It Easy On Yourself”, jag tänker på det experimentella storverket Tilt från 1995 men framför allt tänker jag på ”Copenhagen” från Scott 3 som var den första Scott Walker-skivan jag köpte. Få personer kan göra något så här innerligt vackert. Videon till ”The Sun Ain’t Gonna Shine Anymore” är för övrigt inspelad på Millesgården på Lidingö.

Det är väl allmänt känt att en av Kents bästa låtar bara blev b-sida på ”Kärleken Väntar”-singeln år 2002? Så är det i alla fall. ”Lämnar” är en varm sommarnatt där luften står helt stilla.

The Soul Benders kom från Michigan och ”I Can’t Believe In Love” går att finna på bandets första singel från 1967. För 10 år sedan sprang jag över den egensnickrade videon till låten, filmad med smalfilm av bandet själva. Mid-60’s magic.

Ernestas Sadaus bidrag till veckorna 13-14 har inte bara en fantastisk titel, ”Crackheads From Lyon”, utan är även ett acid-influerat monster till låt.

Major Lance, och speciellt ”The Monkey Time” från 1963, var ständigt närvarande under sommaren 2006. Soulsommaren. The Hollies levererar prima pop i ”Away Away Away”, Nilüfer Yanyas ”Angels” är höjdpunkten på hennes album Miss Universe som släpptes i mars och ”4 U” med Hoops är trummaskinernas paradis.

 

Madison Electric

Det finns vissa låtar som man upptäcker på ren flax och som sedan hänger kvar i periferin som ett varmt minne. ”See Me When You Grow Up” med Madison Electric är en sådan. Vi börjar med att gå tillbaka ungefär 15 år i tiden. Undertecknad tillbringar timmar med att scanna av Soulseek och diverse hemmasnickrade hemsidor i jakt på den där bländande poplåten. Många av fynden var trevligt tidsfördriv alternativt flyktig tillfredsställelse. Vissa blev större än så.

Någon gång under hösten 2003 hittade jag en hemsida med lite grundläggande info om ett band från Ann Arbor, Michigan som gick under namnet Madison Electric. Enligt informationen existerade bandet mellan januari och maj 1995, gjorde totalt 5 spelningar och skrev sammanlagt 6 låtar.

V-Neck” går att finna på samlings-sjuan Drive-In Season och ”Another Autumn” hamnade på en Cowly Owl-samling vid namn Pop Machine. Jag upptäckte idag att det går att lyssna och köpa den här samlingen på Bandcamp vilket är helt fantastiskt.

På Madison Electrics egen Heavy Petal-sjua finns låtarna ”Heavy Petal”, ”See Me When You Grow Up” samt ”…And Garfunkel”.

Det här ger oss sammanlagt 5 låtar, enligt tidigare nämnd hemsida ska bandet ha skrivit 6. Blev den sista aldrig inspelad? Ligger den på kassett i en källare i Ann Arbor? Jag letade upp Tim Sendra på Facebook och frågade. Svaret blev: ”The sixth track will forever remain a mystery…we never finished it. It wasn’t really very good anyway.” Jag frågade även om låten hade någon titel men Tim svarade att den möjligtvis hade det men att han aldrig skulle komma ihåg den. Förståeligt, det är ändå 25 år sedan.

Det är ingen överväldigande diskografi som Madison Electric lämnade efter sig. Men som kronan på verket så finns ”See Me When You Grow Up”. När jag tänker på amerikanska pop-band så tänker jag på just den låten, den har blivit en mall i mitt huvud för hur jag vill att det ska låta.

För nästan exakt 10 år sedan, den 4 april 2009, laddade jag upp ”See Me When You Grow Up” på Youtube. Jag hade troligtvis tröttnat på att så få människor kunde ta del av den. Under dessa 10 år så ser jag att videon har 1098 visningar. Det är inga svindlande siffror. Det var dock en god gärning, för det finns faktiskt en chans att någon lyssnade och upptäckte Ann Arbor’s finest.

Vecka 12 2019

Gudu-Records.jpg

Här följer Eton Wall Games mest lyssnade låtar avseende vecka 12 2019. Spotify-spellistan hittas här.

  1. Peggy Gou – ”Starry Night”
  2. Fleece – ”On My Mind”
  3. Morrissey – ”My Love Life”
  4. The Wannadies – ”Easier To Sing”
  5. Orange Juice – ”Louise Louise”
  6. Prince – ”Gotta Broken Heart Again”
  7. Red House Painters – ”Grace Cathedral Park”
  8. The King of Luxembourg – ”Mad”
  9. The Smiths – ”This Night Has Opened My Eyes”
  10. The Von Bondies – ”Cass & Henry”

Nytt från Peggy Gou, det var på tiden. Peggy har mest agerat reklampelare för Nike, Porsche och fan och hans moster under den senaste tiden, men det är nu förlåtet när ”Starry Night” är ute. Spåret kommer att finnas med på EP:n Moment som släpps i april på Peggys eget nystartade bolag Gudu. Skivan går redan nu att förhandsboka på exempelvis Phonica eller deejay.de.

”On My Mind” med Fleece är något som jag av en tillfällighet upptäckte i onsdags. Låten ingår på albumet Voyager från 2017 och råkar vara väldigt beroendeframkallande. Det är den typen av renodlad pop som många försöker sig på men som få bemästrar. Är en sommar-spellista under uppbyggnad? Släng in ”On My Mind”.

Två av veckans låtar har först på senare tid dykt upp på Spotify, ”Mad” med The King of Luxembourg från albumet Royal Bastard (1987) och ”Easier To Sing” med The Wannadies. Att ”Easier To Sing” äntligen finns tillgänglig är bara det en ren fröjd, jag skulle gå så långt att kalla den The Wannadies bästa låt. Vad gäller ”Mad” så har jag, med glädje bör tilläggas, hållit tillgodo med Harpers Bizarres original från 1968. Jag har dock tillbringat alltför många somrar med Simon Turners version, totalt oumbärlig. Up the King of Luxembourg!

”Grace Cathedral Park” ligger som första spår på Red House Painters mästerliga andra album, mer känt som Rollercoaster. Här hittar vi även ”Katy Song”. Jag tror att jag släpper ”Katy Song” den här gången, annars riskerar den här texten att bli alldeles för omfattande. ”Grace Cathedral Park” doftar solig vårdag och är en av Red House Painters bästa. Jag bortser alltid från att Mark Kozelek verkar vara en skitstövel, vilket han även visat prov på båda gångerna jag sett honom live, och fokuserar istället på att spela Rollercoaster flitigt om någon månad när våren är i antågande.

Både The Smiths och Morrissey är med här, och även Prince. Enastående ”Louise Louise” med Orange Juice fick vara med på ett hörn, givetvis den tidiga inspelningen som man kan hitta på The Glasgow School. Rip It Up-versionen är lite för slipad. Avslutningsvis, det bästa från den där Detroit-scenen som blomstrade tidigt 00-tal. The Von Bondies album Lack of Communication från 2001 och mer specifikt spåret ”Cass & Henry”.

Vecka 10-11 2019

preservationact1

Här följer Eton Wall Games mest lyssnade låtar avseende vecka 10 till och med 11 2019. Spotify-spellistan hittas här.

  1. The Kinks – ”Where Are They Now?”
  2. My Favorite – ”The Black Cassette”
  3. Mac DeMarco – ”Cooking Up Something Good”
  4. The Man From Delmonte – ”Water In My Eyes” (Ej tillgänglig på Spotify)
  5. Dexys Midnight Runners – ”Plan B”
  6. Florence Valentin – ”Haninge Punks”
  7. Goran Kajfeš Tropiques – ”White Sand”
  8. John Coltrane – My Favorite Things”
  9. R.E.M. – ”Daysleeper”
  10. Bright Eyes – ”Drunk Kid Catholic”

The Kinks mest underskattade låt? Med största sannolikhet är det just ”Where Are They Now?”, spår nummer fem på Preservation Act 1 från 1973. Låten har gått varm dessa veckor vilket gör att den, icke förvånande, ligger på första plats.

My Favorite släppte äntligen The Happiest Days Of Our Lives från 2003 på digitala plattformar i början av mars månad. Det finns så oerhört mycket fint där, men ”The Black Cassette” tronar allra högst. Jag är än idag oerhört tacksam över att jag hann se My Favorite i Teaterladan i Hultsfred en fin sommardag för snart 14 år sedan. Tre månader senare existerade man inte längre. Bandet har sedan dess återförenats, först som The Secret History och sedan återigen under namnet My Favorite, men Andrea är inte med längre och då kan det aldrig bli samma sak. Varje gång jag konverserar med Michael Grace Jr. på Facebook eller Instagram så känner jag mig tvingad att uttrycka min kärlek till ”The Black Cassette”, och glider därför lätt in på ämnet. Han kanske tycker jag är helt väck, men det tror jag inte. För övrigt har My Favorite världens bästa och mest träffande biografi:

”FIRST EMPIRE: 1993-2005. Teenage misfits gather around black mass of water called Lake Ronkonkama. Release 7″s, release 2 LPs. Go to Sweden. Die.

SECOND EMPIRE: 2014-Rise from dead as mechanical angels. Cultural significance yet to be determined.”

Florence Valentin är också med i den här summeringen, med ”Haninge Punks”. Bandets spelning på Pustervik i fredags var makalöst bra. En comeback som verkligen håller måttet, lika bra som i Kungsträdgården för 10 år sedan.

Att jag inte förrän nu lyssnat på The Man From Delmonte är väldigt märkligt, det här hade passat mig som handen i handsken i mitten av 00-talet. På något vis har jag lyckats med konststycket att cirkulera kring The Man From Delmonte, avnjuta banden som verkade i samma sfär, men aldrig ens försökt mig på just deras låtar. Jag måste ha tänkt att det säkert lät som Hey Paulette fast sämre och bara hoppat över. ”Water In My Eyes” är det mest utsökta jag hört på mycket länge. Hoppa inte över.

Dexys blåser så där Dexys-fint i ”Plan B”, Goran Kajfeš Tropiques och John Coltrane håller jazz–fanan högt, R.E.M. gör mig sentimental, Mac DeMarco påminner om hur bra Sverige-spelningarna i sommar kommer att bli och ”Drunk Kid Catholic” får mig att tänka på Hultsfred i regnet 2004.

Dick Dale

När jag och Fredrik Molin var 17 tittades det flitigt på ett avsnitt av den fantastiska dokumentär-serien Dancing In The Street, det var just det avsnittet där Dick Dale intervjuades. På ranchen där Dick bodde hade han både lejon och tigrar. Dick lyssnade på djurens vrål och läten och försökte imitera ljuden på sin gitarr. Han var även en stor del i att vi fantiserade om att köpa surfbrädor, för någonstans i Mälaren så skulle det finnas en legendarisk strand med tillräckligt stora vågor.

Där betydde Dick Dale något för två tonårskillar i Tibro, 900 mil från Kaliforniens stränder. Det känns fint en dag som denna. I lördags gick the King of the Surf Guitar bort, 81 år gammal. Jag vet inte om någon gitarr kan låta lika mystisk och spännande igen. Tack Dick Dale.