Vecka 45-47 2019

Här följer Eton Wall Games mest lyssnade låtar avseende vecka 45 till och med 47 2019. Spotify-spellistan hittas här.

  1. Carl Anton – ”Stan Är Tjusig Ikväll”
  2. The Deceptions – ”Of All The Hearts”
  3. Puffin – ”Someone Nice To No”
  4. S.U.B – ”Primavera”
  5. Sonia – ”Can’t Forget You (Extended Version)
  6. The Vanguards – ”Somebody Please”
  7. Frank Sinatra – ”For A While”
  8. Prince Buster – ”Al Capone”
  9. The Mystics – ”Hushabye”
  10. varärdu – ”bli kär”

Det finns väldigt många fina Stockholmsskildrare, bland andra Olle Adolphson som var en fena på just detta, men jag undrar om inte ”Stan Är Tjusig Ikväll” med Carl Anton är det allra ljuvligaste exemplet inom nischen. En låt som tacklar ett ämne som var relativt populärt i låtskrivarkretsar, nämligen Citysaneringen, rivningen av Klarakvarteren och Norrmalmsregleringen i största allmänhet.

”Stan Är Tjusig Ikväll” återfinns på EP:n Den Staden från 1963 och på omslaget står Carl Anton och hänger vid vad som idag är Plattan. Det ser ju då, för stunden, ut som själva fan. Carl Anton är kritisk, även på senare år med facit i hand, men det känns som att han inte riktigt tar ställning. Stadsarkitekten blir ändå inte helt förödmjukad i texten utan kommer undan med att ändå ha ”respekt för ett och annat både på norr och på söder”. Carl Anton är lite som Lennon i Revolution, ”don’t you know that you can count me out…in”.

Finansborgarrådet Hjalmar Mehr, mannen som blev symbolen för ett uppgrävt Stockholm, fick 1976 äran att se Carl Anton spela låten live vid en tillställning. Det var nog inte så populärt. Och Isabel, vem var detta? Carl Antons dotter såklart.

Andres Lokko och Kristina Adolfsson medverkade i ett program i P1 som kretsade kring vilka låtar det var som skapade 1989-års soundtrack. Ett av Adolfssons val föll på ”Can’t Forget You” med Sonia. Starkt Kristina, starkt.

”For A While” med Frank Sinatra finns med på albumet Watertown från 1970. Ett av världens bästa konceptalbum och samtidigt ett av Sinatras allra mest bortglömda. Bör lyssnas på i sin helhet. Jag har tidigare skrivit om Watertown, för 13 år sedan. Det inlägget kan man läsa här.

Hoppa nu inte över allt annat gott i den här veckosammanfattningen. Det blir troligtvis årets sista i det vanliga formatet då jag i december kommer att glida in på jultemat istället med en riktigt fin julspellista.

Vecka 42-44 2019

Här följer Eton Wall Games mest lyssnade låtar avseende vecka 42 till och med 44 2019. Spotify-spellistan hittas här.

  1. Ultracynic – ”Nothing Is Forever” (Pianoman Remix)
  2. Madminton – ”Make Up Your Mind”
  3. Mel Carter – ”Hold Me, Thrill Me, Kiss Me”
  4. Buddy Holly – ”Listen To Me”
  5. Stevie Wonder – ”I’d Be A Fool Right Now”
  6. La La Lars – ”Det Skymmer”
  7. Aerospace – ”Summer Days Are Forever”
  8. Duncan Browne – ”Over the Reef”
  9. Staffan Abeleen Quintet – ”Fin sikt över havet”
  10. The Smith Connection – ”I’ve Come to Stay”

Just nu är det som allra mest intensivt med Eton Wall Games årssammanfattning av 2019. Därför inser jag att de här veckosummeringarna måste hållas något kortare. Ju stramare veckosummeringar desto pampigare årssammanfattning.

”Nothing Is Forever” är alldeles utsökt i sin original-mix, men Pianoman-remixen ligger på en helt annan nivå. Vid 2:06 nås ett klimax utan dess like.

La La Lars kommer jag att återkomma till i årssammanfattningen, var så säkra. Madminton kommer från Stockholm och har just nu bara en låt ute, just ”Make Up Your Mind”. Debutalbum ska komma i slutet av november och det finns förhoppningar om att det här kan bli riktigt fint.

”Fin sikt över havet” är något av det finaste svensk jazz har frambringat, Aerospace är en endless summer och Mel Carter har spelat in en av världens bästa låtar, ”Hold Me, Thrill Me, Kiss Me”.

I övrigt är allt som vanligt, 10 låtar som alla råkar vara utsökta.

Vecka 39-41 2019

Här följer Eton Wall Games mest lyssnade låtar avseende vecka 39 till och med 41 2019. Spotify-spellistan hittas här.

  1. Art Garfunkel – ”Someone Else (1958)”
  2. The Rolling Stones – ”Paint It Black”
  3. Vic Mars – ”The Road Through the Village”
  4. Jonathan Richman – ”Twilight In Boston”
  5. Ride – ”Twisterella”
  6. Tina Robin – ”Dear Mr. DJ. Play It Again”
  7. Herman’s Hermits – ”Listen People”
  8. Ride – ”Like A Daydream”
  9. Tubby Hayes – ”Trenton Place”
  10. Physics – ”Leaving Monte Carlo”

För egen del är Art Garfunkels solokatalog relativt outforskad mark. För en kort tid sedan hade jag aldrig hört ”Someone Else (1958)”. Det är snudd på opassande, för det här är 2 minuter av skönhet och perfektion. Låten släpptes 1977 på Garfunkels tredje album Watermark och är skriven av Jimmy Webb. Titeltillägget 1958 ska härstamma från att låten skrevs det året. Jimmy Webb är född 1946, det gör att han var 12 år 1958. Att en tolvåring komponerade den här låten är häpnadsväckande.

”Paint It Black” är The Rolling Stones bästa låt och den blir bara bättre för varje år som går. Min pappa såg Stones i Örebro 1967 och har otaliga gånger berättat om minnesbilden av Brian Jones och hur starkt dennes ögon lyste i scenljuset. ”Paint It Black” var även intro till tv-serien Pluton B i Vietnam när den sändes på Kanal 5 i slutet av 90-talet. Pluton B låg alltid sent i tablån och det gjorde att jag och Fredrik låg avdäckade på buss 400 mellan Tibro och Skövde var och varannan morgon på väg till gymnasiet. Det var tider.

”Twisterella” och ”Like A Daydream” har alltid varit de två finaste verken i Ride-katalogen. Herman’s Hermits har mycket fint att erbjuda, här med ”Listen People” från 1966. Jag har lite samma personlighetsproblem med Peter Noone som jag har med exempelvis Dave Clark och Mark Kozelek, men Hermits var så charmiga att jag låter det passera.

Jonathan Richman bjuder in till en gemytlig promenad genom Boston och Tubby Hayes, troligtvis det bästa eurojazzen har frambringat, är bländande på ”Trenton Place”. Låten ligger som spår 3 på hyllade Mexican Green från 1968.

”Dear Mr. DJ. Play It Again” skrevs av Goffin/King/Greenfield och låten släpptes av Tina Robin 1961. I texten skickas passningar till både ”Goodnite, Sweetheart, Goodnite” och ”Earth Angel”.

Om man inte har ork eller tid att lyssna igenom alla Hôtel Costes-samlingarna så går det alldeles utmärkt att göra ett nedslag på ”Leaving Monte Carlo” med Physics. Den dyker upp på volym 5 och är ett förträffligt exempel på lounge för de ädlare salongerna.

Vic Mars kommer från Herefordshire men spenderade över tio år i Nagoya. När karln hade varit hemma i England på snabbvisit och var tillbaka i Japan fick han hemlängtan och började jobba med vad som till slut blev albumet The Land and the Garden. Givetvis faller jag för något så här anglofilt, helt oemotståndligt.

Vecka 36-38 2019

Här följer Eton Wall Games mest lyssnade låtar avseende vecka 36 till och med 38 2019. Spotify-spellistan hittas här.

  1. Fontaines D.C. – ”Sha Sha Sha”
  2. The Centurions – ”Bullwinkle Part II”
  3. Eggstone – ”The Late”
  4. Lana Del Rey – ”Happiness Is A Butterfly”
  5. Tenderlonious – ”Uncle Larry”
  6. Tenniscoats – ”Horses”
  7. Belle and Sebastian – ”This Letter”
  8. Comet Gain – ”Mid 8Ts”
  9. Fontaines D.C. – ”Boys In The Better Land”
  10. Steve Forbert – ”Romeo’s Tune”

Här var det mycket 2019, hela sju låtar av tio. Debutalbumet Dogrel med Dublin City- gänget Fontaines D.C. kommer att vara ett av årets mest intressanta släpp. Det är lite James Joyce, ganska mycket punk och en hel del Irland.

Eggstone har äntligen släppt ytterligare en ny låt. ”The Late” är inte riktigt lika fantastisk som ”Like So” men bra mycket bättre än det mesta. De spelade faktiskt den här i Malmö för två och ett halvt år sedan, men då gick den under namnet ”Ethiopiques”. Orkesterarret från Malmö finns kvar och allt låtar väldigt mycket Eggstone. Gott så.

Tenderlonious är oerhört aktiv och ”Uncle Larry” kan vara hans bästa från i år, Comet Gain och ”Mid 8Ts” undrar vad som hände med ”the Camden Girls”, Tenniscoats var världens mysigaste band när man 2002 släppte ”Horses” på albumet The Ending Theme och Belle and Sebastian har äntligen släppt en ny låt som är bra på riktigt.

Steve Forbert var som mest älskad 1979 när han släppte ”Romeo’s Tune”, och det är fullt förståeligt. Tillägnad Florence Ballard men handlar egentligen om en flicka från Meridian, Mississippi.

”Happiness Is A Butterfly” kan vara det bästa spåret på Norman Fucking Rockwell och Lana Del Rey har verkligen lyckats ro det albumet i land. Kritikerna verkar relativt eniga om att det här är hennes främsta album hittills. Jag är beredd att hålla med.

Surfjuvelen ”Bullwinkle Part II” blev jag påmind om när jag tittade på en YouTube-video med Everton-legenden Neville Southall. The Centurions och Big Nev i symbios, så självklart.

Vecka 34-35 2019

Här följer Eton Wall Games mest lyssnade låtar avseende vecka 34 till och med 35 2019. Spotify-spellistan hittas här.

  1. Clan Greco – ”Arabiacidita”
  2. Amble – ”Drift”
  3. The Radio Dept. – ”Pulling Our Weight”
  4. Barbara Lewis – ”I Remember the Feeling”
  5. Blur – ”Star Shaped”
  6. Joy Division – ”Wilderness”
  7. Brookes Brothers – ”Good Thing”
  8. Edward’s World – ”Soul Roots” (Pianohouse Mix)
  9. Terrence Parker – ”Deuteronomy”
  10. The Bluebells – ”Everybody’s Somebody’s Fool”

Clan Greco, med Massimo Greco på trumpet, släppte 1998 albumet Musical Fitness och det är här vi hittar ”Arabiacidita”. Det är italiensk drum & bass innehållandes en stor ranson jazz. Och ja, det är så magiskt som det låter.

Amble. ”Drift”. Jag tror inte jag säger så mycket om den här låten mer än att den ingår på, i mitt tycke, ett av årets bästa album. Ess M från Göteborg har spelat in 12 låtar älskvärd electronica med fin ambient, techno och acid. Det är flera Roland-lådor inblandade här, i ett växlande tempo. Andreas Tillianders bolag Repeatle släppte albumet som går under namnet Drip. Jag lär återkomma till den här releasen när det är hög tid för årssammanfattning.

The Radio Dept. har precis tagit de två EP-släppen Pulling Our Weight (2003) och This Past Week (2005) och slagit ihop till ett album. Det är första gången dessa utgåvor hamnar på vinyl. Genialt, för det är ungefär här som radioavdelningen var som allra bäst.

Blur är alltid Blur men ”Star Shaped” hade aldrig varit någon favorit. Jag har dock omvärderat det här och i dag ser jag låten som det starkaste spåret på Modern Life Is Rubbish tillsammans med ”For Tomorrow”.

Brookes Brothers och ”Good Thing” är ett tecken på att 2019 levererar, Edward’s World och Terrence Parker visar varför ett piano är housemusikens simplaste och viktigaste beståndsdel och Barbara Lewis är förtrollande på ”I Remember The Feeling”, en singelbaksida på Atlantic från 1966.

Bra pop kommer ofta från Glasgow och The Bluebells ”Everybody’s Somebody’s Fool” är ett exempel som verkligen fastställer det påståendet. Gillar man The Byrds gillar man det här. Sedan har vi då ”Wilderness” från Unknown Pleasures. Här räcker det egentligen med att lyssna på Peter Hooks bas. Ståtligt.

Vecka 31-33 2019

Här följer Eton Wall Games mest lyssnade låtar avseende vecka 31 till och med 33 2019. Spotify-spellistan hittas här.

  1. Mamie Lee – ”I Can Feel Him Slipping Away”
  2. Herman’s Hermits – ”Silhouettes”
  3. The Ronettes – ”Paradise”
  4. Bettye Swann – ”Make Me Yours”
  5. Damu The Fudgemunk & MF DOOM – ”Coco Mango Diced”
  6. Dirty Beaches – ”True Blue”
  7. Khruangbin – ”August Twelve”
  8. Pavement – ”Spit On A Stranger”
  9. The Dave Clark Five – ”I Want You Still”
  10. Van Morrison – ”Linden Arden Stole the Highlights”

Det har varit semestertider och därför råkade det bli tre veckor i stöten den här omgången. Mamie Lee och ”I Can Feel Him Slipping Away” är min största upptäckt under 2019. Den är där uppe med ”Go Now”, ”Didn’t I (Blow Your Mind This Time)” och ”What’s Wrong With Me Baby”. Jag pratar om soul som är så livsbejakande och magisk att den på något vis verkar i en sfär för sig. För er som kommer så långt som till själva spellistan så är det Spotify som har blandat ihop låttitlar och får därför stå med skämskudden.

”Silhouettes” var så suverän doo-wop det bara kunde bli när The Rays spelade in den 1957. Herman’s Hermits gjorde 1965 renodlad pop av alltsammans, med gott resultat. The Ronettes är alltid The Ronettes och ”Paradise”, här var både Phil Spector och Harry Nilsson involverade, spelades in 1965 men släpptes först i mitten av 70-talet.

Khruangbin imponerade stort på Way Out West i år. Jag väntade för länge med att köpa biljetter till Pustervik nu i februari vilket grämde mig, men som tur var dök en ny chans upp i och med denna festivalspelning. Fredagens stora behållning tillsammans med Stereolab.

The Dave Clark Five har äntligen kommit i streamad form och det var verkligen på tiden. Jag har redan tidigare förfasat mig över Dave Clark och turerna kring The DC5, men idag räcker det med att inse vilken pärla ”I Want You Still” faktiskt är. Min sambo påstår att hon kan känna igen en The DC5-låt på trumkompet, det är smått imponerande.

Pavement hänger med i en vecka till, Damu The Fudgemunk & MF DOOM släpar sig fram på det allra finaste viset, Dirty Beaches och 50-talspastischen ”True Blue” är en modern klassiker i lofi-skrud och Bettye Swann med ”Make Me Yours” från 1967 kommer alltid att vara 3 minuter av ren skönhet.

”Linden Arden Stole the Highlights” ligger på Veedon Fleece från 1974. Det där albumet som är en kandidat till 70-talets stiligaste skivomslag. Van Morrison, två irländska varghundar och the Sutton House Hotel vid Dublin Bay. Det blir inte bättre. Jo, kanske.