Punk är trevligt, Jazz är farligt var titeln på en samlingsplatta som Henrik Venant från TT Reuter släppte 1980. Det finns en sanning i det där för den här våren och sommaren har det blivit väldigt mycket jazz. Jag får gå tillbaka till åren 2006-2007 för att komma upp i samma nivå. I princip varje dag så känner jag ett sug efter att lyssna igenom A Love Supreme med John Coltrane från 1965, och den där känslan dyker upp i alla möjliga situationer. När jag arbetar, när jag går och handlar, när jag ska sova.
Hur blev det så här? Jag vet faktiskt inte, men jag är inte direkt förbluffad. Jag känner ett visst behov av att få ner min egen jazz-historia i text, för den tar lite udda vägar då och då. Man skulle kunna se det här som någon slags ”how to get into”-guide men jag kan nog i ärlighetens namn inte rekommendera det. För det första är det vansinnigt att så tidigt hoppa på Ornette Coleman, risken för att aldrig mer vilja lyssna på jazz efter det är överhängande. För det andra bör man nog leta upp något man verkligen tycker om och sedan hänga kvar där ett tag för att vänja sig. För det är inte lätt, det tar tid.
Bakgrunden är att jag hela mina tonår var helt fast i 60-talspopen. Mina finaste minnen från den här tiden är starkt kopplade till det. Vardagskvällar framför stereon, skivbutiker och skivmässor, VHS:er med dokumentärer och helger med ständigt kunskapsintag. Skojade någon om en beatlesmedlem kunde det bli knytnävar (det hände faktiskt under värnplikten…). Någon gång vid 19-20 höjdes blicken, in kom drivor av indie, lo-fi och soul. 00-talet var en enda stor orgie av musik, spelningar, festivaler, egna twee-inspelningar på portastudio och i dess kölvatten nya bekantskaper.
Någonstans här kom jazzen in. Den farliga jazzen. Egentligen var den närvarande något tidigare utan att jag egentligen reflekterade över det. Många bokhandlare hade (har?) den där obligatoriska Naxos-hyllan, fylld med diverse klassiskt men även jazz. Här letade jag någon gång vid millennieskiftet upp två samlingsalbum med Django Reinhardt. Jag tror inte att jag tänkte att Django var synonym med jazz, Django var ju Django och Django var först och främst en bländande gitarrist. ”Swing Guitars” och ”You’re Driving Me Crazy” var ganska rejäla ögonöppnare.
Att Ornette Coleman spelades flitigt kanske inte är så märkligt ändå, det jag lyssnade på i övrigt kunde ofta spreta åt alla håll. Om det var någon som spretade så var det Ornette. De två första skivorna som jag skaffade med Coleman var Free Jazz samt At the ”Golden Circle” Stockholm Vol. 1. Två cd-skivor damp ner i brevlådan och jag minns hur spännande det kändes. Inspelningarna med Ornette Coleman Trio från Gyllene Cirkeln i december 1965 var lättare att ta till sig än vad jag hade tänkt. Free Jazz, släppt på Atlantic Records 1961, var en helt annan historia. Första gången tryckte jag på stopp efter 5 minuter, jag kunde inte på något vis processa innehållet. Andra gången hände samma sak. När jag hade haft Free Jazz i ungefär 3 månader tog jag mig igenom det för första gången. I ärlighetens namn vill jag tillägga att jag inte har lyssnat igenom albumet på över 10 år. Jag tolererar det, jag respekterar det i allra högsta grad men det är inget som jag suktar efter.
I en skivbutik i Stockholm hittade jag 2006 ett signerat exemplar av Of Human Feelings från 1982. Med fantasi går det att utläsa att den är signerad i oktober 1998, med kladdig rosa text. Jag var givetvis tvungen att göra efterforskningar huruvida Ornette befann sig i Stockholm vid den här tiden och jovisst, han medverkade på Stockholm Jazz ’98 den hösten.
John Coltrane kan ha gjort entré hos mig några månader innan Ornette. Jag fick tag i en bok fylld med bolaget Blue Notes skivomslag. Det är en så ofantligt hög nivå på dessa omslag, sida upp, sida ner, blicken bara flackar i någon slags visuell överdos. Där fanns den, Blue Train, omslagsfotot taget av Francis Wolff den 15 september 1957. Blue Train var det första jazzalbumet som jag föll för som helhet. Titelspåret och ”I’m Old Fashioned” har jag aldrig tröttnat på, oavsett sinnesstämning. Om någon i mitten av 00-talet hade bett mig att nämna mitt absoluta favoritspår med Coltrane så hade valet fallit på just ”I’m Old Fashioned”. Sedan dess så har det hänt en del. Tidigare nämnda A Love Supreme är en hel värld på lite över 30 minuter, ”Giant Steps” är 4:43 lång och känns nästan omänsklig och ”I Want To Talk About You” kan få syrenbuskar att blomma i tidig maj.
Efter Coleman och Coltrane fortsatte det. Jag köpte A Night In Tunisia med Art Blakey & The Jazz Messengers och blev för första gången imponerad av trummor, så där på riktigt.
Apropå trummor så hittade jag ett leveransmeddelande från CDON på min mail, daterat den 21 november 2006. Albumet Heavy Sounds med Elvin Jones & Richard Davis var på väg. Elvin Jones som för övrigt ingick i Coltranes klassiska kvartett (1962-1965). Jag har inget minne av att ha lyssnat på det här albumet, än mindre att jag äger det. Jag letade därför upp det idag och gav det ett försök. Det har regnat hela dagen, fukt överallt, och Heavy Sounds passade helt perfekt.
Byard Lancasters album It’s Not Up To Us från 1968 kom i nyutgåva 2003 och på något vis så trillade jag över det också. Det där titelspåret, som jag brukar kalla saltkråkan-jazz, har tonsatt så många somrar sedan dess. Magiskt. Under en av dessa somrar, 2006, så var jag nere i en underbart risig skivbutik i Berlin och impulsköpte volym 42 i Polish Jazz-serien, Alter Ego med Czesław Gładkowski & Krzysztof Zgraja. Den följde sedan med hem på en långfärdsbuss Berlin-Kalmar. Jag betraktade den i skivhyllan så sent som i förra veckan.
Ett album som jag vet att jag köpte relativt tidigt var Idle Moments med Grant Green, inspelat i november 1963 men släppt först 1965. Jag tror att Grant Green kändes som ett säkert kort eftersom det var gitarr vilket betydde att det var välkända tassemarker. Titelspåret är 15 minuter långt och är än idag något av det mest vemodigt vackra jag vet. Grant Green är en fin inkörsport. Apropå inkörsport så där i förbifarten, ”My Favorite Things” med Coltrane. Det går inte att ogilla den.
Buddy Collette’s Swinging Shepherds är ett album med ett underskattat instrument i förgrunden, flöjten. Jag är oerhört svag för flöjt när det kommer till jazz. Tidigare nämnde Byard Lancaster är ett annat bra exempel. På Swinging Shepherds har vi dessutom fyra flöjtister i täten, Buddy Collette, Paul Horn, Harry Klee och Bud Shank. Det är så många andra som borde nämnas i den här texten, Miles Davis, Dave Brubeck, Tubby Hayes, Oliver Nelson och så vidare.
Jo, för tusan, Bill Evans. Det är något alldeles speciellt med den karln. Jag kan inte riktigt sätta ord på det, andra lyckas säkert bättre med det. Samspelet med Scott LaFaro i Bill Evans Trio, och LaFaro som gick bort i en bilolycka bara dagar efter spelningen på Village Vanguard i New York som sedan resulterade i tokhyllade albumet Sunday at the Village Vanguard 1961. Jag tänker även på ”Peace Piece” från Everybody Digs Bill Evans. Improviserad i studion, men med Bernsteins ”Some Other Time” som grundsten, i december 1958 och så obeskrivligt briljant. Evans framförde aldrig ”Peace Piece” på scen med ett enda undantag 1978, två är före sin död. 6:41 som aldrig skulle gå att återskapa, ett perfekt ögonblick fruset i tiden.
Och Sverige, det har jag inte ens vidrört. Jag tror att den svenska jazzen gjorde att jag på något vis hittade tillbaka till genren igen. Goran Kajfeš Tropiques hypnojazz på Folk i Göteborg tidigt förra året värmde och vaggade, sedan släppte La La Lars (Goran Kajfeš är med här också) La La Lars II som jag utnämnde till årets bästa album alla kategorier. Jag följde upp det med att se La La Lars på Fasching i november och blev så imponerad att jag fortfarande tänker på det minst en gång i veckan.
En sån som Lars Gullin har jag utan anledning alltid sagt nej till. Det var jättedumt för bara den senaste månaden har jag fattat. Det var ”Manchester Fog” som fick mig på fall, låten som fick sitt namn efter Gullins Englandsturné 1954 och ett besök i ett dimmigt Manchester. Den och ”Fin sikt över havet” med Staffan Abeleen Quintet är mina inhemska favoriter. Jag skulle vilja få in Hansson & Karlsson här också, där vi ju har någon form av oemotståndlig psykedelisk fusion.
För en tid sedan noterade jag något intressant som jag själv aldrig har reflekterat över. Inte särskilt många andra heller om man får tro Google. Den 22 oktober 1963 spelade John Coltrane på Konserthuset i Stockholm. En ny dag gryr och på eftermiddagen den 23 oktober landar The Beatles på Arlanda för sin första utlandsturné. Den 24 oktober är Coltrane på Göteborgs konserthus, samtidigt som The Beatles gör sin legendariska inspelning i Karlaplansstudion i Stockholm. The Beatles nådde också Göteborg, den 27 oktober, men då var Coltrane redan i Milano. Dessa två världar, som på något sätt går om varandra, men som nästan befinner sig på samma plats under en väldigt begränsad tidsperiod. De som såg Coltrane såg med största sannolikhet inte The Beatles, och vice versa, men tanken är svindlande. Sverige i slutet av oktober 1963, det hade varit något.
Det här med att bli pappa tar ju faktiskt upp betydligt mer tid än vad man tror. Det blir helt plötsligt ett val, försöka lyssna in sig på intressanta saker alternativt skriva av sig om detsamma. Eton Wall Game befinner sig helt enkelt i en lyssningsfas.
För att inte helt tappa förståndet finns det nu ett instagramkonto, etonwallgame, med lite foton ur skivsamlingen samt lite annat smått och gott. Det får för stunden fungera som något slags substitut.
Årssammanfattningen, som brukligt, av musikåret 2020 är given och säkert blir det även en hel del andra inlägg de kommande månaderna.
Sista året på 10-talet. Det första som slår mig är att jag för 10 år sedan gjorde en 100-lista över 00-talets bästa låtar och blev helt utmattad. Det var oerhört tidskrävande att göra en ranking, kommentera låtvalen och samtidigt se till att inte glömma något. Det gjorde jag nog ändå. Det kommer inte att bli något sådant i år. För det första finns det en bebis att ta hand om, för det andra är jag inte längre en student som kan disponera tiden på universitetet lite hur jag vill. Så vi säger så här; ”Like So” med Eggstone är 10-talets bästa låt.
Lincoln, snart 4 månader, har för övrigt redan uppvisat fina smaktendenser. ”I’ll Follow The Sun” är en favorit, och även ”Do You Want To Know A Secret”. Vid ett tillfälle svepte han till på Michelles telefon så att ”A Day In The Life” började spelas. Det var givetvis genomtänkt och bra jobbat med tanke på att han bara var tre veckor vid tillfället. Jag har även försökt med ”White Rabbit” men Michelle tror att den kan ha dålig inverkan på honom. Mycket möjligt att Grace Slick gör honom till Clark Olofsson 2.0. ”Waterloo Sunset” var den första låten som spelades för honom i magen och hans gender reveal utspelade sig till tonerna av ”This Boy”. Han borde hysa agg mot ”Jag har bott vid en landsväg” då hans pappa sjöng den för honom i tid och otid innan han vräktes, men den verkar även fungera på utsidan. Han kommer väl att revoltera med tiden.
Den där 00-talslistan är faktiskt relativt fin även fast det kanske skulle förekomma smärre förändringar om jag hade gjort den idag. Den ligger kvar i arkivet och går bra att beskåda här.
Det här kommer istället att handla om musikåret 2019. Det kommer att vara ungefär samma upplägg som förra årets sammanfattning med diverse viktiga underrubriker såsom årets album, årets låtar, upptäckter, spelningar och så vidare. Länkar finns löpande i texten, missa inte det för en trevligare upplevelse. Årets låtar ligger i en egen spellista och länk finns vid den delen.
Projektet under året har varit veckosammanfattningarna som har inneburit att jag sisådär varannan vecka har skrivit en text om mina mest lyssnade låtar under perioden och dessutom satt ihop en spellista. Dessa kan man vältra sig i om man skrollar igenom årets inlägg på Eton Wall Game. Lyssningsstatistiken har tagits fram med stöd av last.fm.
Last.fm
Last.fm-kontot har varit igång sedan hösten 2004, till en början under namnet Audioscrobbler, och har sedan dess registrerat allt mitt digitala lyssnande i 15 års tid. Den främsta tjänsten internet någonsin har skänkt världen och oerhört beroendeframkallande. Det finns i princip oändliga möjligheter att bryta ner den här statistiken och mängden funktioner är imponerande, men kontentan är att jag ser hur många gånger jag lyssnat på en specifik artist, hur många gånger jag lyssnat på just den och den låten samt exakta klockslag för varje lyssning. Enligt last.fm har det sedan 2004 blivit 182,113 lyssnade låtar, eller ”scrobblingar” som man sedan starten har valt att kalla det, samt 7,324 lyssnade artister/band. Det är lite svindlande.
För att spalta ner den väsentliga informationen från det gångna året:
Jag lyssnade på 2,080 artister/band under året (räknat till och med den 20 december). Om jag har räknat rätt så kommer 150 av dessa artister att nämnas i den här texten. Det blev 5,712 unika låtar och allt som allt spelades det 13 360 låtar sammanlagt. Detta ger ett snitt på 37 låtar om dagen. Lägg därtill lyssnandet på okänd mängd fysisk musikmedia. Det låter som ett heltidsjobb men det är en ren fröjd från januari till december.
Så här såg det ut år 2019 när det gäller mest spelade artister/band.
Hälften av topp 10 fanns med på mest lyssnade 2018, The Beatles, Saint Etienne, The Smiths, The Shadows och Boards of Canada. Saint Etienne har toppat 2 år i rad, men blir nu nedpetade av Todd Rundgren. Det är en sjuhelsikes skräll. Mer om Todd lite längre fram. Det är roligt att Buddy Holly finns med så här långt upp, det känns som att vi i år hittade tillbaka till varandra. Joy Division är ofta med och snokar så här i toppen strax utanför topp 10 då det är svårt att enbart lyssna på enstaka låtar utan att hungra efter mer. Försök bara att plocka russinen ur kakan på Unknown Pleasures – meningslöst.
My Favorite är alltid My Favorite och då Michael Grace Jr ofta gör sig påmind på mina sociala medier så är Long Island-bandet ständigt närvarande. Fantiserar fortfarande till och från om en ”The Black Cassette”-inspirerad tatuering. Jag kommer ju dessutom aldrig över hur bra Dreams med The Whitest Boy Alive faktiskt är, vilket återspeglas här. 2019 blev året då WBA återigen började spela tillsammans. Enormt glädjande.
Lars Skoglund spelar vanligtvis trummor i Laakso. I övrigt är meritlistan inte direkt blygsam då den även inkluderar centrala roller hos bland andra Lykke Li, Oddjob, Moneybrother, Magnus Carlson och Goran Kajfeš Subtropic Arkestra. La La Lars II är uppföljaren till, tro det eller ej, La La Lars från 2017. Smaka på namnen som medverkar på det här albumet. Goran Kajfeš. Jonas Kullhammar. Carl Bagge. Johan Berthling. På papperet är det här en dröm.
Men, jazz med tydlig popådra. Det skaver. Det känns lite som att fega ur. Stå där med ena foten i popen och vara inställsam. Den andra foten är mer vågad och inte lika fjäskig, kanske till och med mer ärlig.
Det här är ju i grund och botten en skitlöjlig tanke. Hansson & Karlsson bemästrade det här till fullo, Bosse och Loffe skavde aldrig.
Hansson & Karlsson, Trummor & Orgel och Sagor & Swing. Vilka fina exempel. Sagor & Swing sprang alltid till skogs så fort man fick chansen. La La Lars II känns mer urban.
”Vi Ses Igen (Pt.III)” är som en stekhet förmiddag på Folkungagatan, det är midsommarafton och inte en själ befinner sig inom synhåll. Alla har åkt till ”Landet”. Mina år i Stockholm lärde mig att många stockholmare åker till Landet vid passande tillfällen. Vart det här Landet låg var ofta oklart. Jag förstod att det var beläget utanför tullarna. Jag tänker att bilresan till Landet låter som ”Bara Idag. Kanske Imorgon”, spår nummer tre på La La Lars II.
När den här midsommaraftonen börjar gå mot sitt slut, när folk och fä har tittat lite för djupt i glaset och när det är lätt att relatera till kräftskivan i En Kärlekshistoria, det är då ”Det Skymmer” gör entré. Kanske det allra finaste spåret i sällskapet. Jag kan bara tänka mig hur trevligt det var för Kajfeš och övriga att få tackla något så här lekfullt. La La Lars II är lättsam och spännande på en och samma gång. Och visst tusan är det Alf Håkan ”Gröna Linjen” Åkesson som har mastrat alltsammans.
I november ordnade jag ihop en snabbvisit i huvudstaden för att beskåda La La Lars andra spelning någonsin, på Fasching. Jag återkommer till den när vi är framme vid årets live 2019.
Detta är i min bok årets bästa album. Grattis Lars Skoglund, jag väntar redan på sida E och F.
Jag förhandsbokade Drip helt baserat på ett 57-sekundersklipp på YouTube. Andreas Tillianders bolag Repeatle skulle släppa loss det här och artisten kallade sig för Amble och kom från Göteborg. Faktiskt det första släppet på Repeatle där Tilliander själv inte står bakom musiken på ett eller annat sätt.
Hade en känsla av att det var lite småhemligt vem som egentligen dolde sig bakom namnet, men till slut visade det sig vara Ess Mattisson. Hela produktionen har en efter läggdags-doft. Roland-lådor som TB-303, TR-606 och MC-202, genomgående ambientkänsla, mycket downtempo toppat med lite acid. Det är förresten en MC-202 som dränks i vatten på det snygga omslaget.
Drip lämpar sig nog allra bäst för sänglyssnande, alternativt kvällspromenader. Jag har prövat att spela bordtennis på jobbet med skivan som soundtrack, detta är inte att rekommendera då den påverkar en stadig backhand.
Jag fick hem Drip samma dag som jag hörde La La Lars II för första gången, i mitten av augusti. Det var en maxad dag.
Någon kanske inte alls tycker att La La Lars låter som Folkungagatan en dag i juni utan snarare som en julafton i Haparanda, men när det gäller ”Trains Below The City” är meningen ovan den mest träffande beskrivningen av en låt som jag någonsin har hört. Även fast det här är ett album så består det faktiskt av en enda låt, 1 timme och 17 minuter lång.
Det är inte svårt att föreställa sig OS-byn i Sapporo i början av februari 1972. Hasse Börjes och Bernhard Russi står tillsammans och försöker lokalisera sina tilldelade rum. Börjes drar ett Sverige/Schweiz-skämt och Russi fnissar artigt. Börjes vill ha kaffe och Russi tänker på störtlopp men där och då undrar båda herrarna vad det är för charmig musik japanerna har plockat ihop och som spelas i alla allmänna utrymmen.
Det fick man aldrig veta, för det tog 47 år för The Autobahn of Life att skapa ”Trains Below The City”. Jag beställde två exemplar av albumet. Om någon är intresserad, hojta till.
Det där albumet som jag trodde, och hoppades, skulle bli årets bästa. Men bra var det, dock inte riktigt Junkyard Jazz-bra.
Detta debutalbum är i mångt och mycket ett koncept-album, med karaktärer som Little Johnny, Sweet Emma, Sandman och The Original Doo-Wop Spacemen.
Begreppet ”Mutant 50’s pop” som Trudy and the Romance tidigare slängt sig med gäller fortfarande; vackra harmonier, skenande gitarrer och drömskt i största allmänhet. Bandet sitter säkert i sin borg och har verktygslådan fylld till bredden med dimmig nostalgi och hjärtekross, precis som det alltid har varit. Jag gillar pålitliga band.
Det har blivit en del skiftningar bland bandmedlemmarna det senaste året, men Oliver Taylors röst består och passar perfekt in på albumets tema. Om man dessutom är svag för call and response, och vem är inte det, så är det här ett säkert kort.
Trudy and the Romance är det där bandet som spelar på din prom night, men du hör dem bara på avstånd där du sitter utanför på trottoarkanten och din egen Sweet Emma har dragit iväg med skolans bad boy.
Från början sa ryktet att Mick Trouble var en bortglömd artist som strax innan sin första Peel Session helt enkelt bara hade försvunnit. Alla låtar hade sedan dess legat bortglömda i någon fuktig källare i London. Det här är ju en finfin story, men en påhittad sådan. Istället så råkar detta vara Jed Smith från My Teenage Stride, i full färd med att skapa den bästa Television Personalities-pastischen jag någonsin har hört. Det svämmar över av TVP’s-estetik, melodier och hookar. Addera lite extra jangle och vi har ett av årets mest förträffliga album. Jed har skapat det här på egen hand och till och med slängt in ett ”And Your Bird Can Sing”-doftande solo i ”Similar Kicks”.
Om Dan Treacy och Television Personalities någonsin kommer att släppa ett nytt album är högst oklart. Just därför behövs det här, för It’s the Mick Trouble LP låter inte bara som TVP’s överlag, det låter som när det bandet var som allra bäst 1981-82. Snyggt omslag dessutom, Margaret Thatcher i ett Hercules med ett gäng fallskärmsjägare som ska träningshoppa över Oxfordshire i november 1977.
Fontaines D.C. och debutalbumet Dogrel är mycket Irland och en hel del punk, och där i luften ovanför svävar anden efter James Joyce och är stolt som få. Mixar man The Libertines, Velvet Underground och Sleaford Mods så borde det bli något som låter ungefär som Dogrel, det vill säga skitbra. Om Dublin återigen skulle bli kulturhuvudstad så kan väl Fontaines D.C. spela dygnet runt på en nergången pub för att visa alla vart skåpet ska stå. Av erfarenhet brukar såna här band ha svårt att vara lika magnifika på album nummer två, men jag blir väldigt gärna motbevisad.
The Guardian skrev: ”Listening to Norman Fucking Rockwell! is an alternately beguiling and frustrating experience. There are moments when you willingly succumb to its sound and its songwriting, counteracted by moments when you just think: oh God, here we go again”.
NME kontrade med: ”Lana Del Rey is large – she contains multitudes, and the way she balances and embodies them on her fifth album is nothing short of stunning”.
Visst, The Guardian hade vissa anmärkningar men det blev inte så mycket mer negativt än det där från någon kritikerfront överhuvudtaget. Lana gör trip-hop av ”Doin’ Time”-covern, ”Venice Bitch” är nästan 10 minuter lång och är så vacker att det nästan blir löjligt och då är vi inte ens framme vid albumets två bästa spår, ”The Greatest” och ”Happiness Is A Butterfly”. Lana har tidigare känts som en genomtänkt karaktär där varje attiralj varit noggrant avvägd, allt för att bygga myten.
På Norman Fucking Rockwell! känns hon alldeles för sårbar för att det där ska vara sant. Det är fortfarande mycket Laurel Canyon/Kalifornien/problematiska män men här fungerar det. I min värld är det bara Lana Del Rey som kan och får öppna ett album med raderna: ”Goddamn man-child/You fucked me so good that I almost said ‘I love you’.”
Iiris Viljanen – ”Landsort” ”Landsort” kan vara årets bästa låt. Definitivt årets bästa video. Samtidigt är den en vattendelare, åsikterna går isär. Givetvis är den helt briljant och ingen kan övertyga mig om motsatsen. Segling har aldrig fått mitt blod att koka men det finns inte på kartan att jag skulle tacka nej till en seglats tillsammans med Iiris. Allt kan hända, tydligen. Plus för att de 15 första sekunderna låter som ett bra Oskar Linnros-intro.
Amble – ”Drift” Det har nog redan framgått hur högt jag håller Drip som helhet. När jag var i tonåren och gick av bussen sent på kvällen i Ransbergs socken utanför Tibro så var det ofta becksvart. Det enda som syntes tydligt var det rytmiska blinkandet från järnvägsövergången i Östra Torsrud. Vintertid kunde dock stjärnorna lysa så starkt att hela landskapet blev magiskt. Om ”Drift” hade funnits för 20 år sedan hade den varit ett perfekt soundtrack till detta skådespel.
Comet Gain – ”Mid 8Ts” Comet Gain har alltid låtit som Comet Gain. Det är en bra egenskap. Om något så är det texten i ”Mid 8Ts” som är den stora behållningen. Rader som ”We were 60s in the 80s” och ”Old mods with bellies and hair like shit/All your heydays deserve better than this”, ni hör ju.
Apiento – ”Things You Do For Love” I april lyssnade jag på ”The Things You Do For Love” när den till slut, äntligen, hade hittat ner i brevinkastet. World Building-släppet som doftade väldigt mycket ”The Sun Rising”. Årets mest avspända sjua, och kanske den mest behövliga.
Eyedress – ”I Don’t Wanna Be Your Friend”
Eyedress – ”Trauma” Eyedress, Idris Vicuña, kommer från Manilla men är baserad i Los Angeles. ”I Don’t Wanna Be Your Friend” är något jag inte alls hade räknat med att höra i år. Någon slags skum post-punk där någon slängt in några surfgitarrer. Det är så catchy att jag dånar och vill sälja min själ till Idris Vicuña. Griffith Park Zoo stängde redan 1966 men Eyedress tog sig dit och spelade in videon till låten. Den gjorde mig än mer förvirrad, det var skönt. ”Trauma” är beviset på att Idris har många strängar på sin lyra, det är inte inte samma nivå som den förstnämnda låten men det är det inte mycket i år som är.
Chillera – ”Koblevska A.R.” Chillera, bestående av Ganna, Nastya och Polina, kommer från Odessa i Ukraina och låter faktiskt lite som Khruangbin när Houston-trion glimrar som allra finast. ”Koblevska A.R.”, förstaspår på tiotummaren Pro Fun, är dubbig, svalkande, väldoftande och varm på en och samma gång.
Erlend Øye & La Comitiva – ”Paradiso” ”Paradiso” är väldigt mycket Kings of Convenience fast på italienska. Tydligen brukade Erlend spela låten på Syrakusa varje år när sommaren var över, för folk som reste därifrån till norra Italien. Till slut blev låten inspelad i Funkhaus Saal 3 i Berlin, Nils Frahms studio, och tur var väl det.
Eggstone – ”The Late” ”The Late” är ingen ny ”Like So”, men det hade varit för mycket begärt. Jag såg Eggstone framföra den här med MSO i Malmö våren 2017. Den låter ännu bättre över två år senare. Lommagossarnas utgivningstakt håller dock ingen sprintfart i nuläget men när det väl händer något kan man försäkra sig om att det lever upp till förväntningarna.
Cardao – ”Acid Andromeda” Årets bästa acid-spår.
Les Milous – ”Annie Hall” / ”Shampoo Nightclubbing” Jacob Hallerström släppte en lysande singel med sovrumspop i 250 exemplar under namnet Les Milous. Twee-scenen hade omfamnat det här tidigt 00-tal och uppskattar man blandningen av Postcard och surf lär Annie Hall/Shampoo Nightclubbing falla i smaken. B-sidan är till och med bättre än a-sidan. Sånt här ska uppmuntras.
varärdu – ”Bli Kär” Fler borde ha kommit på tanken att sampla Fucking Åmål och göra mys-house av alltsammans. Det här är oerhört effektivt och lyckat.
Angel Bat Dawid – ”London” ”London” var den där saltkråkan-jazzen som fick mig att tänka på Byard Lancaster och en sommar i mitten av 00-talet.
Dead Famous People – ”Looking At Girls” Dead Famous People från Nya Zeeland är tillbaka efter 27 år. Donna Savage, som sjöng på både ”Heavenly Pop Hit” och ”Kiss and Make Up”, styr den här skutan framåt och ”Looking At Girls” är popmagi när den är som allra bäst. Jag vet inte riktigt hur det kommande albumet ska kunna leva upp till detta.
Trudy and the Romance – ”Midnight’s Blue Girl”
Trudy and the Romance – ”Doghouse” Sandman, debutalbumet med Trudy and the Romance som föregicks av sagolika EP- samt singelsläpp knockade mig inte riktigt lika hårt som jag hade hoppats. Ändå, ett av årets bästa album vilket redan har nämnts. ”Midnight’s Blue Girl” hade passat utmärkt in på Junkyard Jazz och ”Doghouse” var den där teasern som höjde förväntningarna innan själva albumet anlände.
Half Nelson – ”Universal Mind” William Yates från Bristol släppte under året en EP under sitt “dance music alias” Half Nelson. Det här är house med tydliga vinkningar åt jazz och disco. På ”Universal Mind” har William samplat Bill Evans, bara det gör att den här låten växer flera snäpp. Oerhört behagligt.
Dust-e-1 – ”C-Thru” ”C-Thru” låter som något Bob Stanley/Pete Wiggs skrev 1993, gav bort till Golden och sedan släppte på Icerink Records. Så var dock inte fallet. Dust-e-1 kommer från Montreal och släppte The Cosmic Dust EP i maj 2019.
Saint Etienne – ”Saturday Boy” När vi ändå är inne på Stanley/Wiggs så släppte Saint Etienne ”Saturday Boy”-singeln på årets RSD. Låten blev över från Home Counties-sessionerna, eller snarare så hann den inte mixas. Här är det välfyllt med fotbollsreferenser. ”Spot the Subbuteo artwork”sa Bob Stanley. Att man aldrig tröttnar på Saint Etienne. Ibland är trion världens bästa band.
Le SuperHomard – ”Karaoking” Det här året bjöd inte på något nytt Saint Etienne-album. ”Karaoking” med Le SuperHomard fungerande som ett väldigt tillfredsställande substitut.
Nilüfer Yanya – ”Angels” Många har pratat om Nilüfer Yanyas debutalbum Miss Universe, men få har pratat om ”Angels”. Albumet är i grund och botten rockorienterat men influenserna kommer från så många olika håll, soulen känns aldrig långt borta.
Kink – ”To Love You – Instrumental”
Kink – ”RAW” Två spår från Ep:n Piano Power med KiNK. Sällan har en titel varit så korrekt. Inga krångligheter, inte ett dugg krävande utan istället bara helt tidlöst. Mycket Chicago, missa inte.
The Mattson 2 – ”Naima’s Dream” Jag undrar om inte “Naima’s Dream” med The Mattsson 2 står för årets ljuvaste melodi. Den här låten flyter fritt fram likt en serenad till sommaren. Påminner dessutom om introt till någon TV-serie från sent 80-tal, kommer dock inte på vilken.
Joey Pecoraro – ”What a Wonderful Thing to Do” Ovanstående låt kan dock få stå åt sidan, Joey Pecoraros senaste är exceptionellt vacker. ”I took my wine and sat on the terrace, looking at the mountains” kommenterade en YouTube-användare. Om man inte tröttnar på denna, och varför skulle man göra det, så finns det en 1 Hour Version.
Tenderlonious – ”Uncle Larry” Tenderlonious var aktiv under året. Inte nog med att Ruby Rushton kom med ett bra album, Tenderlonious själv släppte både album och EP under eget namn. Det är på den sistnämnda man hittar ”Uncle Larry”. Ett steg bort från det jazziga och ett steg mot housen. Intressant utveckling men ändå typiskt Ed Cawthorne.
Bibio – ”Ode To A Nuthatch” Heron var så här fina på Twice As Nice & Half The Price (oerhört trivsamt omslag för övrigt) och Fairport Convention hade, i ett perfekt ögonblick, möjligtvis kunnat pricka in något så simpelt bra runt tiden för Unhalfbricking/What We Did On Our Holidays. Instrumentala ”Ode To A Nuthatch” är över på 2 minuter men dröjer sig kvar i sinnet betydligt längre än så, som en barndomsdoft av granskog och kåda.
Olsson – ”Parasol” Jag var aldrig särskilt förtjust i Fibes, Oh Fibes! men nu när Christian Olsson kör solo under namnet Olsson så fångas jag till slut upp, i alla fall för en liten stund. ”Parasol” är åtskilliga sommardagar inkapslade i en 3-minuters poplåt.
Goran Kajfeš Tropiques – ”White Sand” ”White Sand” var den där låten som jag aldrig fick nog av på Tropiques andra album. Benämningen hypnojazz flödade fritt och lät något krystad men i och med det här spåret kändes det helt rätt.
Loving – ”Nihilist Kite Flyer”
Loving – ”Visions”
Loving – ”Only She Knows”
Loving – ”Lately In Another Time” Loving ska tydligen släppa album tidigt 2020. Det gillar vi. Under 2019 retades man en smula genom att släppa fyra ovanstående låtar. Dessa låtar kommer att ingå på albumet + sju nya spår. Det självbetitlade minialbumet från 2016 var perfekt Sunset pop ut i fingerspetsarna och man har, till min stora glädje, fortsatt på samma spår.
Curses – ”Insomnia” Curses släppte i somras minialbumet Carcassonne på Höga Nord Rekords. ”Picture The Cure on a study visit in John Carpenters studio in 1983” löd beskrivningen. “Insomnia” levde upp till lovorden och fungerar extra bra under mörka och ruggiga höstkvällar.
Solulf – ”Nå Då Så” Som att vara 14 år, vakna upp på sommarlovets första förmiddag och inte ha några planer. Fast sett i backspegeln ur en vuxen persons nostalgiska perspektiv.
Madminton – ”Make Up Your Mind” Jag vet ytterst lite om Madminton. Bandet kommer från Stockholm och de verkar spela live på en båt då och då. Ibland räcker det så. De släppte i vilket fall ett album, Tryin My Best, i slutet av november. 60-talsdoftande ”Make Up Your Mind” var en försmak redan i somras och man gav verkligen ut det bästa allra först. Någonstans hör jag John Sebastian och Lovin’ Spoonful, det kan inte bara vara inbillning.
S.U.B – ”Primavera” Tillbakalutad drum & bass för fuktiga gångtunnlar klockan tre på morgonen.
Terrace Audio – ”K’Gari” Terrace Audio är en trio från Oxford som jag råkade springa över på SoundCloud. ”K’Gari” ingår på Gateway to Glimmer EP och är en simpel men ack så effektiv bit som låter mycket poolside. Det borde finnas ett boutiquehotell på Ibiza som kör ”K’Gari” minst tre gånger varje kväll.
Alfa Mist – ”Mulago” Jazz som inte säger nej till att dela den där fuktiga gångtunneln tillsammans med ”Primavera”.
Lana Del Rey – ”Happiness Is A Butterfly”
Lana Del Rey – ”The Greatest” Det har nog redan framgått hur bra Lanas senaste album var och det är ovanstående låtar som kändes allra mest. Oerhört stiligt, melodiöst och dimmigt.
Steve Lacy – ”Love 2 Fast” The Internet-medlemmen Steve Lacys första soloalbum kom i våras och uppskattades av många. Särskilt bra var ”Love 2 Fast” som jag då kallade psykedelisk soul. Jag vet egentligen inte om det är någon bra benämning på hur det här låter, oavsett vilket så är låten oförglömligt vass.
Chrissy – ”Nights Like This” ”Nights Like This” var den där paradisön som enbart serverade blå drinkar, året om.
Caribou – ”Home” Caribou släppte sin första låt på fem år och passade samtidigt på att sampla Gloria Barnes. Det finns en Jens Lekman-stämning över ”Home” men det första jag tänker på är Handsomeboy Technique. Det är ett gott betyg.
Seba Kaapstad – ”Bye” Attraktiv neo-soul som stänger albumet Thina på allra finaste vis.
Tribe Friday – ”Badger” Sånt där som NME hade älskat om året fortfarande var 2006. Nu står vi här 13 år senare och ”Badger” med Tribe Friday låter som något The View hade kunnat triumfera med under the noughties.
Seabiscuit – ”Turbo” En till synes simpel instrumentalare som rör sig kring The Bear Quartets bästa period med Cosy Den och Family Affair.
Morrissey – ”Wedding Bell Blues” Morrissey gjorde en cover-skiva och det är nästan aldrig jätteupphetsande men Laura Nyro–låten ”Wedding Bell Blues” passar Moz alldeles utmärkt.
Bobby Oroza – ”Strange Girl”
Stilig souldränkt version av ”Strange Boy” med The Shacks/El Michels Affair.
Thurston Moore – ”Leave Me Alone” Thurston spelar in en av New Orders bästa låtar och resultatet är oerhört acceptabelt.
Ytterligare låtar som kändes extra tilltalande: Bakar – ”Hell N Back”, Damu The Fudgemunk & MF DOOM – ”Coco Mango Diced”, Ian Brown – ”Ripples”, Top Sound – ”YSL”, Peggy Gou – ”Starry Night”, The Soul Chance – ”You’ll See Me”, Orup – ”Vakuum”, Victor Internet – ”+ (PLUS)”, Dungen – ”Var Har Du Varit”, Brookes Brothers – ”Good Thing”, Dry Cleaning – ”Magic of Meghan”, Aron McFaul – ”Trancing”, Nick Corbin – ”Never Did Look Like Love”, Brockbeats – ”drowning sofa”, Herr Krank – ”Acid Jazz”, Bananagun – ”Do Yeah”, Trudy and the Romance – ”The Original Doo-Wop Spacemen”, Mama Sonic – ”The Sapphic Prothalamion”, Fillo & Soupbox – ”Too Many Questions”, Benjamin Fröhlich – ”Forty Trees”, Belle & Sebastian – ”This Letter”, Testpress – ”Desole”, Rhode & Brown – ”Your Beauty Is a Spoiler”, Julien Chang – ”Butterflies From Monaco”.
Årets återutgåvor 2019
Jag har lärt mig att det är förbannat lurigt att hålla koll på intressanta återutgåvor, ofta dyker de upp utan förvarning. Årets bästa är just en sådan. Bolaget A Colourful Storm har haft något form av Blueboy-projekt där det har dykt upp nya utgåvor av The Bank Of England och If Wishes Were Horses. Jag har suttit och väntat på Unisex men nyhetsflödet var svagt och ingenting pekade på att den var i antågande. Men när man släpper garden, det är då det händer.
Unisex, detta älskvärda album som Blueboy släppte på Sarah Records 1994. Blueboy höll alltid en hög standard men på Unisex steppade man upp allting till en nivå som i princip ingenting som tidigare kommit ut på Sarah kunde matcha. Jag har tidigare försökt att förklara det här albumet, dålig idé, för folk som inte har hört Blueboy.
Varenda spår på Unisex utförs med delikat precision, oavsett om det är explosionen i ”Imipramine”, de blöta höstlöven under kängorna i ”Marble Arch” eller det högtidligt eleganta introt på ”So Catch Him”. Gitarr, piano, stråkar och harmonier i en väl avvägd kombination. Keith Girdler, som dessvärre inte finns med oss längre, tyckte enligt ryktet inte om slutresultatet av albumet. Det blir så där ibland, George Harrison menade att hans första komposition ”Don’t Bother Me” var en ganska dålig låt – den är snarare en av hans allra bästa.
Saint Etienne kom ut med en Tiger Bay-box lagom till att albumet fyllde 25 år. Den var givetvis späckad och oerhört snygg. Lagom till jul så kan man i regel förvänta sig en Saint Etienne-utgåva och i år visade det sig vara den första UK-pressen någonsin av The Misadventures Of Saint Etienne (”Paris Bar ’89” finns med här, jag säger bara det). Om Postnord sköter sig bör den anlända i god tid innan julafton.
Stereolab har släppt ett antal nyutgåvor det senaste året, jag var dock mest intresserad av Dots and Loops och roffade kvickt åt mig ett exemplar. Jag gillar när Stereolab glider över i lounge.
Loving släppte vinylutgåva av den självbetitlade debuten från 2016, Beat Happening slog på stort och gav ut hela sin diskografi i boxform och The Beatles kom med jubileumsutgåva av Abbey Road när denna fyllde 50. Julen 1998 fick jag The Beatles vita album i julklapp, den gången var det 30 års-utgåvan. Det där var ju ungefär igår så jag och tiden är inte riktigt överens.
På den svenska fronten slog The Radio Dept. ihop sina två fantastiska EP-släpp Pulling Our Weight och This Past Week på en och samma utgåva. Så här i efterhand undrar jag om man inte toppade här. Lesser Matters må verka i en egen sfär, men när dessa 10 EP-spår samlas på det här sättet blir det nästan monumentalt.
Florence Valentin gav ut Pokerkväll i Vårby Gård och Spring Ricco på vinyl för första gången. Något av det finaste Stockholm frambringade under 00-talet, helt på sin plats.
Från ingenstans dök live-albumet Broder Daniel Live 2003 upp, inspelat på Annexet i Stockholm den 6 december 2003 under Cruel Town-turnén. Den här spelningen sändes på P3 Live strax efteråt, då med den klassiska ”god jul och fuck off”-hälsningen. Jag tog för givet att det var den här upptagningen som nu skulle komma i fysiskt format, men i själva verket verkar det vara en inspelning från Pop-Lars porta. Jag hittade min sparade biljett från den här spelningen och blev påmind om hur bra The Bear Quartet var som förband.
Sedan finns det givetvis saker där helheten inte kändes hyperintressant, men som hade sina guldkorn. Roy Of The Ravers gör genomgående rå acid och man är från början redan medveten om vad som serveras. Who Are Ya?? gick i år från kassett till vinyl på Acid Waxa och är som brukligt en trevlig resa, men här hittar vi även ”Phaelonacid 4 (Slow)”. Acid som är så långsam att den blir totalt trollbindande. Dessutom är den 9:39 lång, allt under 5 minuter hade varit en katastrof. Hela konceptet Roy Of The Ravers är för övrigt älskvärt för en gammal Buster-läsare.
Just det, Boards of Canada har släppt en Peel Session från 1998. Warp Records fyllde 30 och i juni firade man genom att i dagarna tre sända mixar och outgivet material från bland annat Aphex Twin och Autechre. Boards of Canada var givetvis med på ett hörn i och med Societas x Tape, en 2-timmars mixtape som fick BoC-communityn att dregla floder. På detta följde en box-release med diverse sessions varav tidigare nämnda Peel med BoC även finns att köpa separat. I ärlighetens namn har jag inte hunnit lyssna in mig på det här ännu, men det är Sandison och Eoin så jag tar för givet att allt är bra i vanlig ordning.
Live 2019
Live-året började på sämsta tänkbara vis, med The Plan på Pustervik. Jag vill tillägga att jag håller debuten med The Plan från 2001 som en av landets bästa skivor någonsin. Jag såg The Plan göra en ypperlig spelning den hösten, men så här 18 år senare var det helt bedrövligt. Theodor Jensen sjöng till förinspelade backing tracks (hej TTA, ni gjorde det bra och tog det ett steg längre) och Furugärde satt i en fåtölj på scenen och stirrade. Ibland samlades man kring ett ståbord och drack lite sprit. Sedan fortsatte det på samma sätt, Theodor lite vingligare för varje låt. Han var glad i vilket fall. Ingen annan i lokalen borde ha varit det.
I början av februari var det desto bättre, Goran Kajfeš Tropiques på Folk. Den där tidigare nämnda hypno-jazzen gjorde susen och jag levde på den där spelningen en bra stund. Efteråt höll jag på att blåsa bort på Järntorget.
Florence Valentin på Pustervik i mitten av mars var som väntat energiskt och vasst, kom igen GBG punks, och Bad Cash Quartetsåterförening tidigt på sommaren var det finaste återseendet på mycket länge. Det hade säkerligen inte repats överdrivet mycket inför den comebacken men varför skulle det vara behövligt, ett BCQ som inte vinglar är inget riktigt BCQ.
Och till slut såg jag Dylan. Jag hade lyckats missa karln så många gånger att det började bli pinsamt, men nu togs tjuren vid hornen. Det var en ganska gammal och trött tjur från Duluth. Den snacksalige mannen i stolen bredvid sträckte sig över mig efter två låtar och väste, ”det blir inte bättre”. Då hade det inte hänt så mycket överhuvudtaget och mannens tonläge ingav inga förhoppningar om bättring. Men, det var Dylan.
Mac DeMarco i juli var Dylans motsats och måste anses vara en av årets allra bästa spelningar. Ibland blir det lite väl mycket spex och avbrott för 10 minuters mellansnack men det klär Mac mycket väl vilket gör att han kommer undan med det.
Sedan blev det som vanligt en endagsbiljett till Way Out West, den här gången främst för Stereolab som levererade inför en pinsamt liten publikskara. Jag fick Upsammy, Veronica Maggio och The Cure på köpet, men det var Khruangbin som var den stora överraskningen. Titta på den här spelningen från Boiler Room i London, så förbannat mästerligt.
När La La Lars spelade på Fasching i slutet av november så blev det snabbvisit i Stockholm. Innan spelningen passade jag på att träffa Fredrik samt besöka fina Nostalgipalatset och drömde samtidigt om att kunna kasta bort 3 månadslöner där inne på Sankt Eriksgatan. På Fasching var det relativt tomt, jag hade inte köpt matplats så jag stod vid sidan av och förundrades över vilket material Lars Skoglund fick ihop på senaste albumet. Somnade gott i mitt källarrum i Gamla stan den natten. La La Lars stod för årets album och kanske till och med årets spelning.
Sedan blev det Bad Cash Quartet ytterligare en gång i mitten av december, den här gången på Pustervik. Nog för att spelningen på Gården möjligtvis var mer spännande då det var den första på mycket länge, men Bad Cash gör sig bättre på en intim scen.
Årets upptäckter 2019
Det har blivit en hel del upptäckter i år. Redan efter några månader så var det solklart att det behövdes föras löpande anteckningar.
Mamie Lee och “I Can Feel Him Slipping Away” är på något sätt årets riktiga pärla. Det ska inte gå att i alla år kunna flyga under min radar med en sådan här låt. Släpptes 1967 som en Don Costa-producerad singel på MGM Records tillsammans med ”The Show Is Over”. Låten är högaktad inom Northern Soul-scenen och spelas flitigt på klubbarna men var fram tills för några år sedan en sjua som man i princip kunde hitta i rea-backen för 3 pund. I dagsläget får man betraktas som tursam om man skulle hitta ett bra exemplar för under 50 pund. Sedan har vi då Tobbi Bowe som spelade in samma låt ungefär samtidigt fast på Patheway. Det finns exemplar på Discogs för 8000 svenska kronor och det är ett helt normalt pris för den utgåvan. Dessa två versioner är dock som natt och dag. Medan Mamie Lee levererar något helt magiskt så är Tobbi Bowe-versionen nästan oacceptabelt undermålig. Jag råder ingen att lyssna på den, än mindre köpa den. Säljarna borde snarare ge bort den. Men det är ju det här med tillgång och efterfrågan.
My Favourite Motorway Services är en radio-dokumentär om The Smiths från 1992 som BBC av någon anledning aldrig sände. Jag hade själv inte hört ett knyst om den tidigare. Programmet innehåller sessions från Peel och Jensen samt intervjuer med bandmedlemmar och andra hangarounds. Rekommenderad lyssning. Namnet på sändningen, som aldrig blev en sändning, lär komma från när John Peel mötte Morrissey på en rastplats söder om Newcastle. ”This is my favourite motorway service station” sa Morrissey. Peel fann det oerhört fascinerande att Morrissey hade en rastplatsfavorit.
Man from Delmonte har jag av någon anledning hoppat över, det här är precis sånt som gör att benen darrar av förtjusning. ”Water In My Eyes” från 1987 dök upp i en av årets veckosammanfattningar och jag drog då slutsatsen att jag måste ha tänkt att det lät som Hey Paulette fast sämre och helt enkelt hoppat över det här Manchester-bandet. Gör inte samma misstag och passa samtidigt på att spana in budget-videon till ”Water In My Eyes”.
The Soul Chance kommer från Bakersfield och sysslar med tidlös ”jamaican soul”. I år kom debutalbumet på Obeah Records. Den enda anledningen till att jag inte beställde hem ett exemplar var den ohyggligt höga fraktkostnaden till Sverige. Spara detta till nästa sommar och korka upp skiva och dryck till första grillningen.
”In The Deep Of Night” med Dodie West var något som upptäcktes ungefär samtidigt som Mamie Lee. Under artistnamnet Dodie West spelade Doreen Bull från South Tyneside in den här låten 1965 och spåddes samtidigt en lysande framtid. Så blev det aldrig men hon fick i alla fall åka på turné med Del Shannon.
Art Garfunkels Jimmy Webb-skrivna ”Someone Else (1958)” hade jag helt missat då jag inte anser mig själv särskilt bevandrad i Arts solokatalog. Det är omöjligt att tröttna på den här skönheten. Att Jimmy Webb ska ha skrivit den när han var 12 år, 1958, är helt spektakulärt. Antingen ville han stila med det genom att ta med årtalet i titeln, alternativt tog han med årtalet för att påvisa att han bara var 12 vid tillfället och att det är därför den inte är något märkvärdigt. Perfekt är den i vilket fall.
Napoli Café kommer från Göteborg och släpper oförutsägbara kassett-bootlegs. Det blir man inte tät på, men istället har Napoli Café troligtvis något renare själar än de flesta andra. Man gick tidigare under namnet West Boys 86 och sände då lysande piratradio. Man har nu gjort ett omtag och kör istället kassett och mixcloud. Nya kassetter dyker upp med jämna mellanrum. Håll ögonen öppna för volym 1, 2 och 3 är redan ute.
Jeremy Deller skapade en oerhört sevärd dokumentär, Everybody in the Place – an Incomplete History of Britain 1984-1992, som i skepnad av en historialektion fokuserade på acid house, rave och politik. Fint arkivmaterial, intressant upplägg, se genast. Everybody in the Place kom egentligen förra året, men gick då endast upp på filmfestivaler samt smalare plattformar.
Jazz 625 var ett program som sändes på BBC 2 mellan våren 1964 och sommaren 1966. Många av sändningarna från den här tiden är idag förlorade, men Jazz 625 är ett av undantagen. Hur många avsnitt som sändes verkar diskutabelt, en källa säger 84, en annan 83 och en tredje 88. Av dessa finns merparten bevarade och rent visuellt så kan det inte bli bättre. Det är avskalat, tempot flyter fram och stilighetsnivån framför kameran är skyhög. Man skulle kunna tillbringa åtskilliga timmar framför YouTube med Jazz 625, men jag kan rekommendera den här inspelningen med Bill Evans Trio från den 19 mars 1965.
När vi ändå är inne på jazz-spåret så upptäckte jag i år ”Patterns” med Oliver Nelson, från albumet Sound Pieces. Jag gick förbi batterihyllan på ICA Maxi en kväll när Spotify antagligen tyckte att jag borde höra det här. Spotify hade helt rätt. Galet bra.
Sedan har vi några låtar som var för sig gjorde att man stannade upp en kort stund.
The Deceptions – ”Of All the Hearts”, en soulballad från 1972 där ingredienserna är så utsökta att allt slår i taket.
Clan Greco – ”Arabiacidita”, jazzig drum & bass från 1998. Hela albumet Musical Fitness är värt att lyssna på, men lägg fokus på det här spåret och Massimo Grecos trumpet. E-Z Rollers – ”Tough At The Top” ligger i samma drum & bass/jazzstep-fåra och förgyllde flertalet dagar.
”Eisenhower, Kennedy, Johnson” fanns med på nyutgåvan av Broadway Projects album Compassion från år 2000. Downtempo, melankoli och snygga samplingar, det går inte att begära mer.
Årets återupptäckter 2019
Lyckan över att återupptäcka två gudomliga soul-låtar som jag helt hade glömt bort. I mitt fall handlade det om ”Strange Neighborhood” med Imaginations respektive ”Walkin’ Up A One Way Street” med Willie Tee, två årsskifteslåtar. Willies b-sida från vintern 1964-65 och Imaginations vansinnigt fina låt från 1967-68 som Richard Searlingsedermera spelade flitigt på Wigan Casino i slutet av 70-talet.
Burial har inte släppt ett album på 12 år och jag orkade aldrig riktigt ta mig an William Bevan när han var det nya svarta. En strölyssning här, ett halvt öra där. I juni kom ”Claustro”/”State Forest”, för övrigt bra släpp, och jag såg chansen. Jag skulle fatta Burial. Det blev ”Distant Lights” från debuten som blev den riktiga inkörsporten. Det är så här en högst ordinär, fuktig och obarmhärtig natt på Londons gator känns. Imponerande. Jag behövde bara låta Burial sjunka in ett decennium.
Todd Rundgren. Som tidigare nämnts var han min mest lyssnade artist i år, högst otippat på förhand. Todd har varit en sån där som jag, likt Burial, inte haft tid och ork för. Det var idiotiskt. För när jag började mata diskografin, låt efter låt, så resulterade detta i en rejäl ögonöppnare. När Todd vill, och ibland vill han nog inte, så är det melodiöst och hantverksskickligt på en nivå som oerhört få kan nå upp till. Perioden 1970-78 är i nivå med Springsteens 1973-82 och Håkan Hellströms 2000-08. ”Izzat Love?” från albumet Todd blev årets mest lyssnade låt totalt och jag inser att det inte riktigt går att sätta fingret på vad som bör framhållas så ta den här spellistan istället.
Ett tag under tonåren lyssnade jag nästan lika mycket på The Dave Clark Five som på The Beatles. Fanbärarna för The Tottenham Sound och innehållandes världens minst sympatiska frontfigur. Jag har redan ältat Dave Clark fram och tillbaka så vi släpper det där nu. The DC5 kom i år i streamad form, vilket var välkommet. Envisheten att inte släppa digitalt eller att låta samlingsalbumen förbli out of print har gjort att bandet tappat minst en generation potentiella lyssnare. Det blir lätt så när mediaexponeringen är nere på noll. Dåligt drag av Dave Clark som bör hållas ansvarig för denna fadäs.
Till sist så tog jag mig an Frank Sinatras album Watertown igen. Ett konceptalbum från 1970 som förtjänar betydligt mer uppmärksamhet. Det var som att återse en gammal vän.
Fysiska köp 2019
56 skivor blev det i år och vanligtvis brukar det bli lite genomgång men jag tänker att vi hoppar över den, hela listan finns ändå här på Discogs. En hel del house och jazz, några bländande sjuor och flertalet Todd Rundgren. Den signerade Velocity Girl-singeln var även den en höjdpunkt.
Tack för i år, varje år är ett bra musikår och välkomna till 20-talet! Vi hoppas på ytterligare ett glatt sådant. Lite skrämmande och mycket spännande.
Här följer Eton Wall Games mest lyssnade låtar avseende vecka 45 till och med 47 2019. Spotify-spellistan hittas här.
Carl Anton – ”Stan Är Tjusig Ikväll”
The Deceptions – ”Of All The Hearts”
Puffin – ”Someone Nice To No”
S.U.B – ”Primavera”
Sonia – ”Can’tForget You (Extended Version)
The Vanguards – ”Somebody Please”
Frank Sinatra – ”For A While”
Prince Buster – ”Al Capone”
The Mystics – ”Hushabye”
varärdu – ”bli kär”
Det finns väldigt många fina Stockholmsskildrare, bland andra Olle Adolphson som var en fena på just detta, men jag undrar om inte ”Stan Är Tjusig Ikväll” med Carl Anton är det allra ljuvligaste exemplet inom nischen. En låt som tacklar ett ämne som var relativt populärt i låtskrivarkretsar, nämligen Citysaneringen, rivningen av Klarakvarteren och Norrmalmsregleringen i största allmänhet.
”Stan Är Tjusig Ikväll” återfinns på EP:n Den Staden från 1963 och på omslaget står Carl Anton och hänger vid vad som idag är Plattan. Det ser ju då, för stunden, ut som själva fan. Carl Anton är kritisk, även på senare år med facit i hand, men det känns som att han inte riktigt tar ställning. Stadsarkitekten blir ändå inte helt förödmjukad i texten utan kommer undan med att ändå ha ”respekt för ett och annat både på norr och på söder”. Carl Anton är lite som Lennon i Revolution, ”don’t you know that you can count me out…in”.
Finansborgarrådet Hjalmar Mehr, mannen som blev symbolen för ett uppgrävt Stockholm, fick 1976 äran att se Carl Anton spela låten live vid en tillställning. Det var nog inte så populärt. Och Isabel, vem var detta? Carl Antons dotter såklart.
Andres Lokko och Kristina Adolfsson medverkade i ett program i P1 som kretsade kring vilka låtar det var som skapade 1989-års soundtrack. Ett av Adolfssons val föll på ”Can’t Forget You” med Sonia. Starkt Kristina, starkt.
”For A While” med Frank Sinatra finns med på albumet Watertown från 1970. Ett av världens bästa konceptalbum och samtidigt ett av Sinatras allra mest bortglömda. Bör lyssnas på i sin helhet. Jag har tidigare skrivit om Watertown, för 13 år sedan. Det inlägget kan man läsa här.
Hoppa nu inte över allt annat gott i den här veckosammanfattningen. Det blir troligtvis årets sista i det vanliga formatet då jag i december kommer att glida in på jultemat istället med en riktigt fin julspellista.
Här följer Eton Wall Games mest lyssnade låtar avseende vecka 42 till och med 44 2019. Spotify-spellistan hittas här.
Ultracynic – ”Nothing Is Forever” (Pianoman Remix)
Madminton – ”Make Up Your Mind”
Mel Carter – ”Hold Me, Thrill Me, Kiss Me”
Buddy Holly – ”Listen To Me”
Stevie Wonder – ”I’d Be A Fool Right Now”
La La Lars – ”Det Skymmer”
Aerospace – ”Summer Days Are Forever”
Duncan Browne – ”Over the Reef”
Staffan Abeleen Quintet – ”Fin sikt över havet”
The Smith Connection – ”I’ve Come to Stay”
Just nu är det som allra mest intensivt med Eton Wall Games årssammanfattning av 2019. Därför inser jag att de här veckosummeringarna måste hållas något kortare. Ju stramare veckosummeringar desto pampigare årssammanfattning.
”Nothing Is Forever” är alldeles utsökt i sin original-mix, men Pianoman-remixen ligger på en helt annan nivå. Vid 2:06 nås ett klimax utan dess like.
La La Lars kommer jag att återkomma till i årssammanfattningen, var så säkra. Madminton kommer från Stockholm och har just nu bara en låt ute, just ”Make Up Your Mind”. Debutalbum ska komma i slutet av november och det finns förhoppningar om att det här kan bli riktigt fint.
”Fin sikt över havet” är något av det finaste svensk jazz har frambringat, Aerospace är en endless summer och Mel Carter har spelat in en av världens bästa låtar, ”Hold Me, Thrill Me, Kiss Me”.
I övrigt är allt som vanligt, 10 låtar som alla råkar vara utsökta.
Här följer Eton Wall Games mest lyssnade låtar avseende vecka 39 till och med 41 2019. Spotify-spellistan hittas här.
Art Garfunkel – ”Someone Else (1958)”
The Rolling Stones – ”Paint It Black”
Vic Mars – ”The Road Through the Village”
Jonathan Richman – ”Twilight In Boston”
Ride – ”Twisterella”
Tina Robin – ”Dear Mr. DJ. Play It Again”
Herman’s Hermits – ”Listen People”
Ride – ”Like A Daydream”
Tubby Hayes – ”Trenton Place”
Physics – ”Leaving Monte Carlo”
För egen del är Art Garfunkels solokatalog relativt outforskad mark. För en kort tid sedan hade jag aldrig hört ”Someone Else (1958)”. Det är snudd på opassande, för det här är 2 minuter av skönhet och perfektion. Låten släpptes 1977 på Garfunkels tredje album Watermark och är skriven av Jimmy Webb. Titeltillägget 1958 ska härstamma från att låten skrevs det året. Jimmy Webb är född 1946, det gör att han var 12 år 1958. Att en tolvåring komponerade den här låten är häpnadsväckande.
”Paint It Black” är The Rolling Stones bästa låt och den blir bara bättre för varje år som går. Min pappa såg Stones i Örebro 1967 och har otaliga gånger berättat om minnesbilden av Brian Jones och hur starkt dennes ögon lyste i scenljuset. ”Paint It Black” var även intro till tv-serien Pluton B i Vietnam när den sändes på Kanal 5 i slutet av 90-talet. Pluton B låg alltid sent i tablån och det gjorde att jag och Fredrik låg avdäckade på buss 400 mellan Tibro och Skövde var och varannan morgon på väg till gymnasiet. Det var tider.
”Twisterella” och ”Like A Daydream” har alltid varit de två finaste verken i Ride-katalogen. Herman’s Hermits har mycket fint att erbjuda, här med ”Listen People” från 1966. Jag har lite samma personlighetsproblem med Peter Noone som jag har med exempelvis Dave Clark och Mark Kozelek, men Hermits var så charmiga att jag låter det passera.
Jonathan Richman bjuder in till en gemytlig promenad genom Boston och Tubby Hayes, troligtvis det bästa eurojazzen har frambringat, är bländande på ”Trenton Place”. Låten ligger som spår 3 på hyllade Mexican Green från 1968.
”Dear Mr. DJ. Play It Again” skrevs av Goffin/King/Greenfield och låten släpptes av Tina Robin 1961. I texten skickas passningar till både ”Goodnite, Sweetheart, Goodnite” och ”Earth Angel”.
Om man inte har ork eller tid att lyssna igenom alla Hôtel Costes-samlingarna så går det alldeles utmärkt att göra ett nedslag på ”Leaving Monte Carlo” med Physics. Den dyker upp på volym 5 och är ett förträffligt exempel på lounge för de ädlare salongerna.
Vic Mars kommer från Herefordshire men spenderade över tio år i Nagoya. När karln hade varit hemma i England på snabbvisit och var tillbaka i Japan fick han hemlängtan och började jobba med vad som till slut blev albumet The Land and the Garden. Givetvis faller jag för något så här anglofilt, helt oemotståndligt.
Här följer Eton Wall Games mest lyssnade låtar avseende vecka 36 till och med 38 2019. Spotify-spellistan hittas här.
Fontaines D.C. – ”Sha Sha Sha”
The Centurions – ”Bullwinkle Part II”
Eggstone – ”The Late”
Lana Del Rey – ”Happiness Is A Butterfly”
Tenderlonious – ”Uncle Larry”
Tenniscoats – ”Horses”
Belle and Sebastian – ”This Letter”
Comet Gain – ”Mid 8Ts”
Fontaines D.C. – ”Boys In The Better Land”
Steve Forbert – ”Romeo’s Tune”
Här var det mycket 2019, hela sju låtar av tio. Debutalbumet Dogrel med Dublin City- gänget Fontaines D.C. kommer att vara ett av årets mest intressanta släpp. Det är lite James Joyce, ganska mycket punk och en hel del Irland.
Eggstone har äntligen släppt ytterligare en ny låt. ”The Late” är inte riktigt lika fantastisk som ”Like So” men bra mycket bättre än det mesta. De spelade faktiskt den här i Malmö för två och ett halvt år sedan, men då gick den under namnet ”Ethiopiques”. Orkesterarret från Malmö finns kvar och allt låtar väldigt mycket Eggstone. Gott så.
Tenderlonious är oerhört aktiv och ”Uncle Larry” kan vara hans bästa från i år, Comet Gain och ”Mid 8Ts” undrar vad som hände med ”the Camden Girls”, Tenniscoats var världens mysigaste band när man 2002 släppte ”Horses” på albumet The Ending Theme och Belle and Sebastian har äntligen släppt en ny låt som är bra på riktigt.
Steve Forbert var som mest älskad 1979 när han släppte ”Romeo’s Tune”, och det är fullt förståeligt. Tillägnad Florence Ballard men handlar egentligen om en flicka från Meridian, Mississippi.
”Happiness Is A Butterfly” kan vara det bästa spåret på Norman Fucking Rockwell och Lana Del Rey har verkligen lyckats ro det albumet i land. Kritikerna verkar relativt eniga om att det här är hennes främsta album hittills. Jag är beredd att hålla med.
Surfjuvelen ”Bullwinkle Part II” blev jag påmind om när jag tittade på en YouTube-video med Everton-legenden Neville Southall. The Centurions och Big Nev i symbios, så självklart.
Här följer Eton Wall Games mest lyssnade låtar avseende vecka 34 till och med 35 2019. Spotify-spellistan hittas här.
Clan Greco – ”Arabiacidita”
Amble – ”Drift”
The Radio Dept. – ”Pulling Our Weight”
Barbara Lewis – ”I Remember the Feeling”
Blur – ”Star Shaped”
Joy Division – ”Wilderness”
Brookes Brothers – ”Good Thing”
Edward’s World – ”Soul Roots” (Pianohouse Mix)
Terrence Parker – ”Deuteronomy”
The Bluebells – ”Everybody’s Somebody’s Fool”
Clan Greco, med Massimo Greco på trumpet, släppte 1998 albumet Musical Fitness och det är här vi hittar ”Arabiacidita”. Det är italiensk drum & bass innehållandes en stor ranson jazz. Och ja, det är så magiskt som det låter.
Amble. ”Drift”. Jag tror inte jag säger så mycket om den här låten mer än att den ingår på, i mitt tycke, ett av årets bästa album. Ess M från Göteborg har spelat in 12 låtar älskvärd electronica med fin ambient, techno och acid. Det är flera Roland-lådor inblandade här, i ett växlande tempo. Andreas Tillianders bolag Repeatle släppte albumet som går under namnet Drip. Jag lär återkomma till den här releasen när det är hög tid för årssammanfattning.
The Radio Dept. har precis tagit de två EP-släppen Pulling Our Weight (2003) och This Past Week (2005) och slagit ihop till ett album. Det är första gången dessa utgåvor hamnar på vinyl. Genialt, för det är ungefär här som radioavdelningen var som allra bäst.
Blur är alltid Blur men ”Star Shaped” hade aldrig varit någon favorit. Jag har dock omvärderat det här och i dag ser jag låten som det starkaste spåret på Modern Life Is Rubbish tillsammans med ”For Tomorrow”.
Brookes Brothers och ”Good Thing” är ett tecken på att 2019 levererar, Edward’s World och Terrence Parker visar varför ett piano är housemusikens simplaste och viktigaste beståndsdel och Barbara Lewis är förtrollande på ”I Remember The Feeling”, en singelbaksida på Atlantic från 1966.
Bra pop kommer ofta från Glasgow och The Bluebells ”Everybody’s Somebody’s Fool” är ett exempel som verkligen fastställer det påståendet. Gillar man The Byrds gillar man det här. Sedan har vi då ”Wilderness” från Unknown Pleasures. Här räcker det egentligen med att lyssna på Peter Hooks bas. Ståtligt.
Här följer Eton Wall Games mest lyssnade låtar avseende vecka 31 till och med 33 2019. Spotify-spellistan hittas här.
Mamie Lee – ”I Can Feel Him Slipping Away”
Herman’s Hermits – ”Silhouettes”
The Ronettes – ”Paradise”
Bettye Swann – ”Make Me Yours”
Damu The Fudgemunk & MF DOOM – ”Coco Mango Diced”
Dirty Beaches – ”True Blue”
Khruangbin – ”August Twelve”
Pavement – ”Spit On A Stranger”
The Dave Clark Five – ”I Want You Still”
Van Morrison – ”Linden Arden Stole the Highlights”
Det har varit semestertider och därför råkade det bli tre veckor i stöten den här omgången. Mamie Lee och ”I Can Feel Him Slipping Away” är min största upptäckt under 2019. Den är där uppe med ”Go Now”, ”Didn’t I (Blow Your Mind This Time)” och ”What’s Wrong With Me Baby”. Jag pratar om soul som är så livsbejakande och magisk att den på något vis verkar i en sfär för sig. För er som kommer så långt som till själva spellistan så är det Spotify som har blandat ihop låttitlar och får därför stå med skämskudden.
”Silhouettes” var så suverän doo-wop det bara kunde bli när The Rays spelade in den 1957. Herman’s Hermits gjorde 1965 renodlad pop av alltsammans, med gott resultat. The Ronettes är alltid The Ronettes och ”Paradise”, här var både Phil Spector och Harry Nilsson involverade, spelades in 1965 men släpptes först i mitten av 70-talet.
Khruangbin imponerade stort på Way Out West i år. Jag väntade för länge med att köpa biljetter till Pustervik nu i februari vilket grämde mig, men som tur var dök en ny chans upp i och med denna festivalspelning. Fredagens stora behållning tillsammans med Stereolab.
The Dave Clark Five har äntligen kommit i streamad form och det var verkligen på tiden. Jag har redan tidigare förfasat mig över Dave Clark och turerna kring The DC5, men idag räcker det med att inse vilken pärla ”I Want You Still” faktiskt är. Min sambo påstår att hon kan känna igen en The DC5-låt på trumkompet, det är smått imponerande.
Pavement hänger med i en vecka till, Damu The Fudgemunk & MF DOOM släpar sig fram på det allra finaste viset, Dirty Beaches och 50-talspastischen ”True Blue” är en modern klassiker i lofi-skrud och Bettye Swann med ”Make Me Yours” från 1967 kommer alltid att vara 3 minuter av ren skönhet.
”Linden Arden Stole the Highlights” ligger på Veedon Fleece från 1974. Det där albumet som är en kandidat till 70-talets stiligaste skivomslag. Van Morrison, två irländska varghundar och the Sutton House Hotel vid Dublin Bay. Det blir inte bättre. Jo, kanske.
Nu stiger värmen och det betyder mer soul på tallriken. Många röster menar att ”What About You” med Carl Hall från 1973 är det främsta som spelats in i soul-väg. Det kanske ligger något i det, men själv håller jag nog ”Mean It Baby” som Carls främsta.
The Imaginations med ”Strange Neighborhood” är en sån där magisk låt som jag helt hade tappat ur minnet. Inspelningen släpptes på singel årsskiftet 1967-68 och överträffar med råge Gene McDaniels och Tommy Hunts versioner. Det är nog inte Oluff Nilssons väg i Partille som åsyftas i låtens titel, men det kanske finns beröringspunkter.
”Be-Side” med Comfy Bella betraktade jag i slutet av förra året som en av 2018 års bästa låtar. Där var den i gott sällskap, men nu i sommar har det faktiskt blivit så att a-sidan ”Konkahs” har fått mer kärlek. Det här är oerhört drömskt, jazz-houseigt och svalkande. I en intervju med Stamp The Wax pratas det om ett album i slutet av året. Vi håller tummarna.
Elizabeth City State spelade bara in en låt, ”Year Of The V-Neck”. Den släpptes på albumet We Are Icerink sommaren 1994, en samling med blandade höjdpunkter från bolaget Icerink Records. Icerink existerade under 2-3 år och släppte lysande låtar med bland annat Golden och Sensuround, men ingenting var riktigt lika bra som ”Year Of The V-Neck”. Ibland är den världens bästa poplåt. Vilka låg då bakom Icerink Records? Bob Stanley och Pete Wiggs såklart. ”Year Of The V-Neck” skulle gå rakt in på valfritt Saint Etienne-album.
Vad mer har det då lyssnats på under dessa veckor? Bland annat det finaste spåret från The Embassys kassett Background Music For Action People från 2017, ”MD”, med sitt förtjusande piano. ”’84 Pontiac Dream” från The Campfire Headphase med Boards of Canada hänger också med på ett hörn. Om man egentligen inte är så förtjust i BoC så gillar man nog ändå det här, tänker jag. Rolig kommentar på reddit förresten:
”I love and hate this song. It’s such a well put together track with a bunch of yummy melodies but it all sounds like a sick advertisement made by capitalist pigs”.
Pavement, kära fina Pavement. ”Here” var min inkörsport, följt av ”Gold Soundz” som knappast kan lämna någon oberörd. I samband med att jag steg in i någon slags Slanted & Enchanted-fanatism inhandlade jag även dokumentären Slow Century och om minnet inte sviker så ägde premiärtitten rum hemma hos Fredrik på Ringvägen i Tibro. ”Major Leagues” fanns med på Pavements svanesång Terror Twilight från 1999. Det är inte lika smutsigt som 1992, men vad spelar det för roll när Pavement ändå behärskade varje sinnesstämning man gav sig på.
För några helger sedan satt jag i en bil tillsammans med min gamla vän Carl-Johan och lyssnade igenom bidragen från Melodifestivalen 1969. Och där var hon, Frida med ”Härlig Är Vår Jord”. Sedan dess har jag inte riktigt kunnat släppa den här låten. Bidraget slutade femma i finalen som hölls på Cirkus i Stockholm.
Hip Whips, vilka hjältar. De medverkade i ett avsnitt av Musikbyrån 2003 och framförde ”Stay With Me Forever”. När avsnittet tog slut så var det bara att i kvällningen slå sig ner framför datorn och beställa hem. ”Pick Up Your Pain” fanns med på samma skiva. Vad som hände sedan är lite oklart. Jag betraktade Emmaboda-spelningen 2004 lite på avstånd och sen kom det visst en skiva till. Löjligt bra var det i vilket fall.
The Soul Chance är en ny bekantskap och kommer från Bakersfield. Istället för att dilla om tidig reggae så känns det bättre att bara benämna detta som jamaican soul, betydligt mer träffande. ”Gonna Leave” är i min mening det bästa med The Soul Chance så här långt, men detta kan komma att ändras på fredag då debutalbumet släpps. Vilken fin helg det kan bli.
Jag har redan skrivit en hel text om enbart ”Velocity Girl” så jag ska fatta mig relativt kort.
För en tid sedan släpptes detta lilla underverk på singel igen, för första gången sedan 1986. 1000 exemplar, alla signerade av Bobby Gillespie. Efter detta hände ingenting, mer än att jag satt och vilade på hanen i alltför många veckor.
Paniken spred sig när varje webshop hånflinande skrek ”out of stock” rakt i ansiktet på mig. Efter att ha tagit till alla googleknep som fanns i rockärmen gled jag in på hemsidan till skivbutiken Resident, belägen i Brighton. Där såg det ut som att det möjligtvis skulle kunna gå att lägga en order. Räddaren i nöden, köpet gick igenom.
Undertecknad går in på hemsidan igen strax efteråt. ”Out of stock”. Sedan dess har jag inte sett ett enda exemplar någonstans och blir icke förvånad om det där var exemplar 1000 av 1000.
Här följer Eton Wall Games mest lyssnade låtar avseende vecka 27 till och med 28 2019. Spotify-spellistan hittas här.
Angel Bat Dawid – ”London”
Ann Sexton – ”You’ve Been Gone Too Long”
John Barry – ”You Only Live Twice”
Tom & Jerry – ”Maximum Style”
Jerry Washington – ”Don’t Waste My Time”
Jefferson Airplane – ”White Rabbit” (Live at Woodstock 1969)
Sneaks – ”Tough Luck”
Stereolab – ”People Do It All The Time”
Biljardakademien – ”Fallbilder”
Babyshambles – ”Baddie’s Boogie”
”London” med Angel Bat Dawid är årets mest utsökta jazz och får mig att tänka på Byard Lancasters ”It’s Not Up To Us”. Saltkråkan-jazz, melodiöst, lätt, luftigt. ”London” finns med på albumet The Oracle och mycket av det övriga materialet på skivan är inte lika lättåtkomligt och något mer krävande. För stunden räcker det med det här bländande spåret. Så otippat och så bra.
”You’ve Been Gone Too Long” med Ann Sexton är en Northern-klassiker i ordets rätta bemärkelse. På singeln från 1971 var låten faktiskt förpassad till b-sida och den tårdrypande balladen ”You’re Letting Me Down” tronade istället på a-sidan. Något fler BPM hade Tom & Jerrys ”Maximum Style” 1994. Här samplades Maxi Andersons magiska ”Lover To Lover” från 1977, för att sedan byggas på med breakbeats och hela köret för att till slut stå där som en jungle-klassiker. Återigen, en läcker flöjt. Jag måste sluta vara så svag för flöjt, det kan sluta illa.
”You Only Live Twice” var titelmelodi till Bondfilmen Man lever bara två gånger från 1967. Nancy Sinatra sjöng in den, men den här instrumental-versionen är betydligt mer fängslande.
Jerry Washington släppte ”Don’t Waste My Time” 1976 och mixen av uptempo, blås och de energiska gitarrerna resulterar i ren lycka. Det här gränsar till funk, vilket undertecknad har lite svårt för, men håller balansen på rätt sida linjen. Jag skulle vilja uppleva låten på ett dansgolv, det är där den hör hemma.
”White Rabbit” med Jefferson Airplane kommer alltid att vara en av de bästa låtarna som kom ut under 1967, kanske under hela årtiondet. Här blev det live-versionen från Woodstock två år senare. Man skulle egentligen ha spelat sitt set sent på lördagen, men då festivalen i det stora hela var ett enda stort kaos så gick man på först i gryningen på söndagen. ”It’s a new dawn” proklamerade Grace Slick och sedan bar det av. När man kom så pass långt in i konserten att ”White Rabbit” rullade igång hör man någon skrika ”White rabb…” för att sedan dränkas i publikjubel.
Sneaks lyckades på debutalbumet Gymnastics bevisa hur sval man kan låta med enbart sång, trummor och bas. Jag skulle rekommendera att lyssna igenom hela albumet som för övrigt bara är 14 minuter långt. ”Tough Luck” ligger som förstaspår och visar vart skåpet ska stå, helt utan pardon.
”People Do It All The Time” är det finaste spåret på Stereolabs album Cobra and Phases Group Play Voltage in the Milky Night. Likaså är ”Baddie’s Boogie” det bästa som Babyshambles fick ur sig på sitt andra album Shotter’s Nation från 2007. Jag hade höga förväntningar på albumet när det kom, men i min mening är debuten Down In Albion flera strån vassare. Någon borde förresten omvärdera DIA, albumet är bättre än sitt rykte. Apropå ”Baddie’s Boogie”, gitarristen Mick Whitnall klev in i Babyshambles 2006 och står som medkompositör på låten. Det första bandet som Mick spelade med var Skin Deep från Doncaster. Bandet var aktivt 1985-1988 och hade en låt som hette just ”Baddies Boogie”. På något sätt lurade jag ut det där innan Shotter’s Nation släpptes, lyckades hitta Skin Deep-låten och blev helt övertygad om att jag visste hur Babyshambles version skulle låta. När albumet väl kom fanns det inga likheter överhuvudtaget, man hade helt enkelt bara snott titeln. Dyk ner i Skin Deep-diskografin förresten, det är absolut värt det.
Biljardakademien var det bästa som kom fram ur Postcard Records-passningen ”The Sound of Young Gotland” tidigt 80-tal. ”Fallbilder” är något av det finaste som finns att höra på svenska och med största sannolikhet Gotlands genom tiderna viktigaste gåva till fastlandet.
Här följer Eton Wall Games mest lyssnade låtar avseende vecka 25 till och med 26 2019. Spotify-spellistan hittashär.
Iiris Viljanen – ”Landsort”
The Jam – ”Boy About Town”
Anna Järvinen – ”Svensktalande bättre folk”
The Beatles – ”Ask Me Why”
Willie Tee – ”Walking Up A One Way Street”
Bad Cash Quartet – ”Put Me Back Together”
Glen Campbell – ”Norwood (Me And My Guitar)”
Todd Rundgren – ”Love Of The Common Man”
Nick Drake – ”Which Will”
Loving – ”The Not Real Lake”
Iiris Viljanens senaste låt handlar om en seglats i Stockholms skärgård där diverse missöden avlöser varandra. Vid första lyssningen kändes den trivsam. Vid lyssning nummer fem framträdde en kandidat till årets bästa låt. Jag tror banne mig att så kan bli fallet när det väl är dags att summera 2019.
Sound Affects är ett av The Jams bästa album. ”Boy About Town” ligger som näst sista spår och är ett typexempel på hur tighta The Jam var.
”Svensktalande bättre folk” med Anna Järvinen återupptäcktes för någon vecka sedan. När Järvinen släppte det oerhört vackra albumet Jag fick feeling hösten 2007 hade jag precis flyttat till Göteborg för första gången och jag minns fortfarande det där tillfället när jag hade fikat någonstans i Haga och inte kunde få ”Svensktalande bättre folk” ur huvudet.
”Ask Me Why”, denna magnifika poplåt. En jul i mitten av 90-talet lyssnade jag Please Please Me sönder och samman, vilket har gjort att ”Ask Me Why” har blivit en jullåt. Skriven våren 1962 och först inspelad i juni samma år under The Beatles första session i Abbey Road. Dessa inspelningar finns inte kvar idag. Man tacklade låten på nytt med sex tagningar i november 1962, som sedan blev slutprodukten. I min mening kan en Beatles-låt aldrig vara obskyr, för ja, det är en Beatles-låt, men ”Ask Me Why” rör sig någonstans i gränslandet. Det här är väldigt mycket Smokey Robinson and the Miracles och oerhört väl utfört. Det dröjde till vissa spår på A Hard Day’s Night innan man nådde sådana här höjder igen.
”Walking Up A One Way Street” med Willie Tee. En simpel b-sida från årsskiftet 1964-1965, men samtidigt något av det bästa som har spelats in i soulväg. Lyssna på det smakfulla blåset.
Bad Cash Quartets cover på The Bear Quartets ”Put Me Back Together” är inte lika bra som originalet och slirar även här och var. The Bear Quartet har aldrig varit främmande för att själva slira så det blir givetvis en briljant kombination. Bad Cash Quartets inspelning släpptes på hyllningsskivan Money Talks: A Tribute to The Bear Quartet samt som b-sida på Twenty Two-singeln.
Jag betraktar inte Glen Campbell som en husgud, men ”Norwood (Me And My Guitar)” låter som en grönskande skärgårdsö som enbart befolkas av Monsieur Hulot-figurer. Todd Rundgrens ”Love of the Common Man” har tidigare figurerat i veckosammanfattningarna och är höjdpunkten på Faithful från 1976.
Loving och Nick Drake står för avslutningen och får samtidigt symbolisera sommarens övergång i höst, trots att vi inte är där ännu. ”The Not Real Lake” är den där sista varma vindpusten. När löven en stund senare börjar skifta färg glider allting över i ”Which Will” från Nick Drakes sista, och bästa, album Pink Moon.
Här följer Eton Wall Games mest lyssnade låtar avseende vecka 23 till och med 24 2019. Spotify-spellistan hittashär.
Burial – ”Distant Lights”
Steve Lacy – ”Love 2 Fast”
Trudy and the Romance – ”Midnight’s Blue Girl”
Young Scum – ”Dirt”
Domotic – ”I Hate You Forever”
Love – ”Always See Your Face”
SWV – ”Weak”
The Byrds – ”The Airport Song”
Cardao – ”Acid Andromeda”
Chrissy – ”Nights Like This”
Burial har kommit med nytt, ”Claustro / State Forest” släpptes nu i dagarna efter att ha premiärspelats av Mary Anne Hobbs i BBC Radio 6 Music för två veckor sedan. Södra London stannade upp för en stund. Burial har inte släppt en fullängdare sedan 2007 och det lär väl inte heller dyka upp någon ny sådan inom överskådlig framtid. Jag kan inte påstå att Burial nådde fram till mig när hypen var som störst, men den senaste tiden har jag gett William Bevan mer utrymme. Om man någon gång har vandrat runt i Londonnatten genom smått ogästvänliga kvarter så känns det ungefär så här. ”Distant Lights” från 2006 låter som en fuktig bakgata i Croydon och Destiny’s Child-samplingen är även den elegant. En recension på sputnikmusic.com skildrade låten alldeles utmärkt i en recension från 2012.
”Getting caught in the rain is never a nice feeling. There is just something about being covered in cold water that can make even the happy go lucky go sour. Unfortunately for Burial today he has the first world problem of missing his usual bus in some unfavourable weather. Just when you think it couldn’t get any worse he realizes it is the last bus of the evening. Maybe if the boss didn’t keep him so late he would’ve been able to get a warm and safe ride home. Shaking his head and uttering a tired yawn after a hard day’s work Burial clad in a used hoody paces his way along the unforgiving city streets”.
Steve Lacy fick sitt genombrott som medlem i The Internet och i slutet av maj månad kom det första albumet under eget namn, Apollo XXI. Albumet har fått lysande recensioner och kommer med största sannolikhet finnas med på många årsbästalistor. Den psykedeliska soulen i ”Love 2 Fast” får stå som höjdpunkten.
Till slut kom det visst, debutalbumet med Trudy and the Romance. Det lät precis som jag ville att det skulle låta, men det gjorde mig inte helnöjd. Trudy kanske är ett sånt där band som bör avnjutas i EP-format för att komma till sin rätt. Än så länge håller jag ”Midnight’s Blue Girl” som det starkaste kortet samt fortsätter hoppas på en Sverige-spelning i framtiden.
”Dirt” med Young Scum från 2018 låter som en blandning av all bra pop som man själv gillade 2003-2004. Det här är med andra ord väldigt fint och livsbejakande. I grund och botten bygger alltsammans på smått skramlig twee, Belle & Sebastian och Teenage Fanclub.
Domotic och ”I Hate You Forever” är krypande fransk elektronisk pop och tillika en gammal dotshop-förälskelse. Dotshop var en webbshop som existerade mellan 2002-2009 och fokuserade på att sälja CD-skivor. Man rörde sig främst i tassemarker med mycket electronica, indiepop och mer experimentella utgåvor. Dotshops utbud får anses ha varit smalt och spännande, det bestod i princip enbart av musik från småbolag. Jag satt ofta och lyssnade igenom smakproven på hemsidan och beställde i runda slängar hem 4-5 skivor. Domotics ”I Hate You Forever” var en av dessa dotshopupptäckter och fanns med på Ask For Tiger från 2005.
SWV, eller Sisters With Voices, gjorde 90-talets finaste slow jam och ”Weak” nådde förstaplatsen på både Hot 100 samt R&B-listan 1993. Coko i SWV hade sanslöst långa naglar på den tiden, i klass med Gail Devers legendariska klor från Atlanta 1996.
Det har blivit en hel del från både Love och The Byrds. ”Always See Your Face” finns med på underskattade Four Sail från 1969. Låten ingår också på soundtracket till High Fidelity, den går som bekant att se hur många gånger som helst. ”The Airport Song” spelades in av The Byrds redan 1964 men släpptes först 1969 på Preflyte. Låten ska ha sitt ursprung från när Roger McGuinn och David Crosby chillade på LAX och fluktade flygplan.
Både Cardao och Chrissy kommer med största sannolikhet att tonsätta den här sommaren. ”Acid Andromeda” låter precis som den heter och ”Nights Like This” är en paradisö som enbart serverar blå drinkar.
Här följer Eton Wall Games mest lyssnade låtar avseende vecka 21 till och med 22 2019. Spotify-spellistan hittas här.
Bessie Banks – ”Go Now”
Rick Wade – ”Vintage”
Teedra Moses – ”Be Your Girl”
Todd Rundgren – ”It Takes Two To Tango (This Is For The Girls)”
Benjamin Fröhlich – ”Forty Trees”
Guided By Voices – ”The Goldheart Mountaintop Queen Directory”
Loving – ”Nihilist Kite Flyer”
Dungen – ”Skit I Allt”
Sonic Youth – ”Tom Violence”
Saint Etienne – ”Saturday Boy”
”Go Now” med Bessie Banks, denna enastående Leiber & Stoller-produktion, försvann från Spotify för en tid sedan men är nu tillbaka igen. I årssammanfattningen över 2018 dök Bessie upp på följande vis:
Höjdpunkten i år måste vara att jag hittade ”Go Now” med Bessie Banks i mintskick hos en säljare i UK. ”Go Now” är inspelad en kort tid efter att John F. Kennedy mördas på Elm Street i Dallas, och nationens sorg är märkbar i det sätt som Bessie Banks levererar låten. Framförandet kan vara det yttersta exemplet på fullständig perfektion och jag hade bestämt mig för att inte köpa den där Tiger Records-sjuan från 1964 om det inte dök upp ett toppexemplar. Men där fanns den och köpet var givet.
Rick Wade har en förvånansvärt hög lägstanivå. När det gäller släpp på hans egna Harmonie Park är det i princip en garant för stordåd. ”Vintage” hittas på Defining Deep från 2014 och innehåller flera slevar till bredden fyllda med R&B, soul och jazz, fast med Rick Wades egen signatur.
När vi ändå är är inne på R&B så slank Teedra Moses och ”Be Your Girl” med av bara farten. Öppningsspåret på debuten Complex Simplicity från 2004 borde ha blivit en stor singel men så blev det aldrig. Det strömmade liknande R&B från höger och vänster vid den här tiden, men ingenting var riktigt lika bra som ”Be Your Girl”.
Todd Rundgren dyker upp igen, redan i februari var det tydligt att 2019 skulle bli ett Todd-år då hela 5 spår fanns med bland de 10 mest lyssnade vecka 2 till 5. ”It Takes Two To Tango (This Is For The Girls)” är en favorit på Something/Anything från 1972. Här låter Todd precis som jag vill ha honom.
”Forty Trees” ingår på Benjamin Fröhlichs debutalbum som dök upp för tre veckor sedan. Albumet som går under namnet Amiata har marknadsförts som ”Dub hybrids to Italo, Disco and Boogie inspired tracks, 90’s spacy breakbeats and Electro to classic house.” Jag hade troligtvis aldrig upptäckt det här albumet så kvickt om det inte hade varit för det makalöst fina omslaget. Blicken fastnar och gör själva innehållet än mer intressant.
Guided By Voices, vart börjar man där? För att överhuvudtaget mäkta med att klättra till toppen av GBV-diskografin är ett sabbatsår att rekommendera. Bee Thousand från 1994 är det album som jag oftast återvänder till när Robert Pollard-suget tilltar, och det är där vi hittar ”The Goldheart Mountaintop Queen Directory”. GBV toppade här, utan tvekan.
Få konstellationer kan leverera en lika varm känsla som Loving. Man skulle kunna slänga sig med ett begrepp som sunshine pop men det blir helt fel. Sunset pop möjligtvis, lite som Kent en gång lät på den bortglömda b-sidan ”Lämnar”. Loving låter i övrigt inte som Kent, det vill jag verkligen poängtera. Jag återvänder ofta till den självbetitlade debuten från 2016 som för övrigt släppts på LP alldeles nyligen. Den första vändan var enbart digitalt samt kassett. Nya låten ”Nihilist Kite Flyer” fortsätter på samma spår och det känns fantastiskt.
Dungen spelar på Pustervik om två veckor då man framför Ta Det Lugnt från 2004 i sin helhet. ”Skit I Allt” släpptes 6 år senare på albumet med samma namn och är det bästa Dungen någonsin har spelat in. Att låten samtidigt har världens bästa video gör inte saken sämre.
Det sägs att titeln på ”Tom Violence”, som öppnar EVOL, har något att göra med Tom Verlaine men jag vet inte om det stämmer. Det låter dock helt rimligt. Däremot så gjorde Sonic Youth helt rätt i att lägga låten som ett förstaspår, det är sånt här mörker som får dig att stå stadigt från första stund.
Saint Etienne ligger aldrig på latsidan, om det inte rör sig om en ny EP eller dylikt så är det någon intressant och genomarbetad samling som Bob och Pete har plockat ihop på Ace. Senast så släppte man ”Saturday Boy” på Record Store Day. Låten ska enligt uppgift vara den sista som släpps från Home Counties-sessionerna. Det här är som brukligt väldigt catchy och singeln stoltserar även med ett fint subbuteo-influerat omslag.
”Velocity Girl” med Primal Scream är 82 sekunder lång. Varje beståndsdel är helt nödvändig, så långt från en krautig orgie i överflöd det bara går att komma. Det är även anmärkningsvärt att låten som kickstartade hela C86-scenen ”bara” var b-sida på bandets andra singel. Ett hungrigt Primal Scream med Bobby Gillespie i spetsen lade alltså ”Velocity Girl” som en singelbaksida. Låt det sjunka in. NME ställde allt till rätta genom att lägga låten först på C86-kassetten i maj 1986.
Det var i den här vevan som Bobby Gillespie lämnade positionen som trummis i The Jesus and Mary Chain för att helt fokusera på Primal Scream. När jag var som allra mest nere i ”Psychocandy” så var Gillespie den mest delikata musikern jag kunde tänka mig. Han stod upp, och det var så förbannat snyggt. Titta på ”Just Like Honey”-videon där det blir extra tydligt. En virveltrumma här och en golvpuka där. Bobby plankade väl aldrig Moe Tucker i Velvet Underground rakt av, hon stod också mer än hon satt, men oavsett så är det något ärligt över hela konceptet. ”It felt more like a marcher, like you were going to war” sa Bobby själv.
Om man kommer från Thatcher-erans Glasgow och stoltserar med ett icke så blygsamt The Byrds-komplex så blir resultatet Sonic Flower Groove, Primal Screams fina debutalbum från 1987. Ian Brown och John Squire lär ha tagit anteckningar. När The Stone Roses 1989 släppte världens bästa debutalbum lät det överlag mycket Sonic Flower Groove, fast mer fokuserat och genomarbetat. Ian Brown svor sig fri och menade i en Uncut-intervju från 1997 att likheten mellan ”Velocity Girl” och ”Made of Stone” var oavsiktlig. John Squire har vad jag vet inte uttalat sig i ämnet, men det hela känns ganska uppenbart.
När jag själv försökte göra twee med grava lo-fi-komplex i Valentine Academy för snart 15 år sedan så var det allra viktigaste att aldrig någonsin dra ut på något. Det var en huvudprincip, du skulle kunna blinka och sedan var allt över. ”Velocity Girl” var en av urtyperna som det aldrig gick att leva upp till, den var alldeles för bra.
Den 24 maj släpps ”Velocity Girl” på singel igen, för första gången på 33 år. Samtidigt har det gjorts en video till låten där Bobby Gillespie och Edie Sedgwick får dela på rampljuset. Passande nog pryder även Youthquake-ikonen Edie singelomslaget.
Här följer Eton Wall Games mest lyssnade låtar avseende vecka 19 till och med 20 2019. Spotify-spellistan hittas här.
The Whitest Boy Alive – ”Golden Cage”
Primal Scream – ”Velocity Girl”
The Coasters – ”Searchin'”
Alaska y Dinarama – ”Ni Tú Ni Nadie”
Broadway Project – ”Eisenhower, Kennedy, Johnson”
Alfa Mist – ”Mulago”
The Brothers of Soul – ”One Minute Baby”
The Magnetic Fields – ”I Thought You Were My Boyfriend”
Primal Scream – ”Leaves”
Boska – ”British Funk Museum Article No. 808
Ingen vår sedan 2006 är komplett utan The Whitest Boy Alive och debutskivan Dreams. Nu är vi snart inne i juni så givetvis hör ”Golden Cage” hemma i topp. Felfritt album. Den lilla minispelning på Pet Sounds Bar i slutet av maj 2006 må ha varit i kortaste laget men, ja, jag saknar den och jag saknar The Whitest Boy Alive.
Primal Scream har med två låtar, ”Velocity Girl” och ”Leaves”. ”Leaves” låter som en bortglömd Sarah Records-klassiker i stil med ”Blue Suburban Skies” eller ”Toy Tambourine”. ”Velocity Girl” ska vi inte ens tala om, det är alldeles för mycket magi inblandat. Egen text om Primal Screams andra singelbaksida utlovas inom kort.
”Searchin'” skrevs av Leiber & Stoller och spelades in av The Coasters tidigt 1957. Den signalerade The Coasters genombrott men är bara en i raden av magnifika låtar ur diskografin. The Beatles körde bland annat två The Coasters-covers, ”Searchin”” och ”Three Cool Cats”, under auditionen på Decca nyårsdagen 1962.
”British Funk Museum Article No. 808” med Boska släpptes av stockholmska Studio Barnhus för 6 år sedan. Barnhus har släppt mycket sedan dess, men det här är något av det mest behagliga.
Alaska y Dinarama bildades i Madrid 1982 och två år senare släppte man sitt andra album Deseo Carnal där ”Ni Tú Ni Nadie” ingick. Låten känns lite som den här listans svarta får men jag kunde inte sluta lyssna.
Jazzscenen i London har under de senaste åren varit mer spännande än någonsin tidigare och för bara någon månad sedan kom Alfa Mists andra album betitlat Structuralism. Det är svårt att redan nu avgöra om det nya albumet är bättre än Antiphon från 2017, men jag vågar nästan påstå det. I vilket fall så är ”Mulago” det bästa Alfa Mist har presterat hittills rent låtmässigt.
Broadway Projects album Compassion från år 2000 bygger i mångt och mycket på melankolisk downtempo, samplingar och en klipp och klistra-mentalitet som jag är oerhört svag för. ”Eisenhower, Kennedy, Johnson” var inte med på originalutgåvan men ingick som extramaterial på nyutgåvan från 2002.
”I Thought You Were My Boyfriend” ingår på Magnetic Fields album i från 2004, uppföljaren till 69 Love Songs. Det var kört redan på förhand. Det är absolut inget dåligt album, men det känns lite väl safe. 69 Love Songs var en sån där skapelse som ”alla” pratade om i flera år, Stephin Merritts storverk. i nämns aldrig i liknande hyllningskörer men ”I Thought You Were My Boyfriend” är svår att glömma.
The Brothers of Soul kom från Detroit, var mästare på soulballader och släppte ”One Minute Baby” som b-sida till ”Love is Fever” 1970. En sådan här ”slow jam” lär vara guld värd för Lowrider soul-fanatikerna i södra Kalifornien. Slow, black and soulful.
Terry Huff and Special Delivery – ”The Lonely One”
”Chasing Sheep Is Best Left To Shepherds” ingick på soundtracket till filmen The Draughtsman’s Contract från 1982. Ett oförglömligt stycke som baseras på Henry Purcells opera King Arthur, Prelude to Act III, Scene 2. Att sedan Pet Shop Boys insåg storheten och 2013 använde grundstommen till låten i ”Love Is A Bourgeois Construct” är inte förvånande, Tennant och Lowe har alltid haft god smak.
Saint Etienne fick med två låtar den här vändan . ”Andrew McCarthy” som egentligen är en demo-version på ”Hill Street Connection” från Sylvie-singeln. Den här hyllningen till Brat Pack-skådisen Andrew McCarthy från 1996 är bättre än sin slutprodukt. Sen har vi ”Hug My Soul” från Tiger Bay. Det är ingen tillfällighet att det här spåret är med just den här veckan då det från och med i tisdags gick att förhandsbeställa den kommande Tiger Bay-boxen. Albumet fyller 25 år och jag gjorde givetvis min plikt och rodde hem ett exemplar.
”Things You Do For Love” med Apiento belönades med ett eget inlägg för en tid sedan. Istället för återigen superhylla den här singeln så går det bra att läsa texten här.
Som medlem i Millencolin gjorde Nikola Sarcevic aldrig något så vackert och bra som ”Lovetrap”. Den dök istället upp som förstaspår på Nikolas solodebut Lock-Sport-Krock från 2004.
De finaste harmonierna från Kuba? Den utmärkelsen torde vara reserverad för Los Zafiros och sagolika ”He Venido”.
Cleaners From Venus är skyldiga till att ha släppt så oerhört mycket bra material genom åren, Martin Newell förtjänar något typ av erkännande för sin gärning. ”Illya Kuryakin Looked At Me”, släppt som singel 1987, rak pop i sin mästerligaste form. Njut av fin namedropping och missa inte samplingen från The Beatles tredje julskiva där i början. Cleaners From Venus har även spelat in låten i en ”slow version”. Ibland är det den som skiner starkast.
”The Lonely One” med Terry Huff and Special Delivery är det mest magiska soul-arrangemang man kan hitta, signerat Al Johnson. Perfektion i varje ton från 1976. Som om det inte vore nog så har vi även ”Standing In The Darkness” med The Ethics från 1969. Den hör hemma på alla respektabla dansgolv.
Här följer Eton Wall Games mest lyssnade låtar avseende vecka 17 till och med 18 2019. Spotify-spellistan hittas 